Dömd pga yrke?

[mandalaki]

För att jag drar slutsatser...och jag kan inte tro att jag är den enda i tråden som gör det, men jag verkar vara den enda som erkänner det.
Min kommentar gällde hur jag gör på Tinder som i sig är en väldigt ytlig grej.
Jag tror dock (i mitt dömande och mina förutfattade meningar) att en lastbilschaffis och jag inte har så mycket gemensamt. Betyder inte att en lastbilschaffis är en sämre människa utan att vi antagligen har olika ambitioner och livserfarenheter osv

Men det kan du väl omöjligt veta? Säg att man träffas via ett gemensamt intresse, en passion som man delar och där man får upp ögonen för varann när man utövar/pratar om intresset. Om man sen får veta att den andre kör lastbil så svalnar attraktionen?

 

[Masqueradee]

Jag blir dömd för mitt arbete varje gång det kommer på tal, så pass att jag undviker in i det längsta att berätta om det. Har dessutom två jobb vilket tydligen (?) anses sämre också.
Jobbar på ett lågstatus jobb och har gjort det i många år utan att byta. Jag under tiden pluggat lite då och då men annars har jag haft de två jobben.

Folk fattar inte varför jag är kvar, varför jag inte söker annat och hur jag orkar men för mig fyller det här jobbet fler punkter på plussidan än minussidan. Bor 5 minuter ifrån jobbet, jättesmidigt schema där du kan byta hur och när du vill, hinner med hästarna under dagtid, kollegorna är vänner och det är lagom socialt. Jag älskar att jag har hur mycket tid som helst till hästarna, aldrig problem med hovslagaren, veterinär, träningar eller tävlingar. Det gör att jag kan ha min häst uppstallad i eget stall istället för på anläggningen där det alltid är drama.

Nackdelarna är att andra ser ner på det (skäms när jag träffar gamla bekanta på jobbet) och fine, lönen kan vara högre men jag kan ändå spara och leva som jag vill.

Skulle jag söka nytt och vill jobba i samma ort blir det hemvården, all cred till de som orkar jobba där, ni är fantastiska, men jag vägrar. Annars blir det pendla till stan 45 minuter bort och det tar emot mer än jag kan se fördelarna med.

Kommer på mig själv att ursäkta mitt val av arbete.

Sådär är jag också, ursäktar att jag väljer att ta en skitlön mot att jag får göra mer av vad jag vill, har ingen direkt chef utan lägger upp mina dagar som jag vill.. Frihet framför lön typ!

 

[Syre]

Det verkar skilja mycket i vad man lägger för betydelse i "ambitioner", det som beskrivs som ambitioner med boende i tråden är inte vad jag tänker på i första hand när jag hör ordet "ambitioner". Det som andra beskriver som ambition är för mig ett konsumtionsmönster. Man vill köpa något och det i sig är ganska standard och förväntat, lite förutsägbart till och med då stora delar av samhället bygger på materiell konsumtion. Ambition för mig är att vilja mer än vad samhället kanske säger åt oss att vilja eller kräver av oss, att ta sig bortom det förväntade, det är något helt annat än att konsumera.

Det är tragiskt att PA beskrivs som ett yrke som inte kräver ambitioner eller engagemang, särskilt när man tänker på alla fruktansvärda händelser de senaste åren med människor som avlidit eller skadats svårt av assistenters brister. En människa drunknade på en badplats för att assistenterna inte försäkrat sig om att hen kan simma, en människa drunknade i ett badkar för att assistenterna inte hade uppsikt, för att bara nämna två uppmärksammade fall. Då blir det tragiskt att se föreställningar reproduceras att PA som yrke inte kräver ambition eller engagemang, föreställningar om att man bara kan sitta av tiden för pengarna. Det är den attityden som gör att människor far illa och ibland till och med dör.

 

[Mabuse]

Fast det är väl ingen som tycker att han är sämre? Iaf inte jag, däremot om han var min partner och var nöjd med att bo där och inte vill bo i villan vid havet som jag vill, då hade vi ju inte varit kompatibla. Sen kanske han hade ändrat sig på vägen (eller jag för den delen) det vet man ju aldrig. Men jag hade inte inlett något för jag hade (fördomsfullt perhaps) känt att vi inte passar ihop.

Låter vettigt, tycker jag. Är inte det en rätt vanlig anledning till att man går isär, att man inser att man vill olika saker i livet? Verkar rimligt att tänka på det redan när man påbörjar relationen, vill man leva tillsammans blir det ju opraktiskt om man vill leva på helt olika sätt.

 

[Mabuse]

Det verkar skilja mycket i vad man lägger för betydelse i "ambitioner", det som beskrivs som ambitioner med boende i tråden är inte vad jag tänker på i första hand när jag hör ordet "ambitioner". Det som andra beskriver som ambition är för mig ett konsumtionsmönster. Man vill köpa något och det i sig är ganska standard och förväntat, lite förutsägbart till och med då stora delar av samhället bygger på materiell konsumtion. Ambition för mig är att vilja mer än vad samhället kanske säger åt oss att vilja eller kräver av oss, att ta sig bortom det förväntade, det är något helt annat än att konsumera.

Det är tragiskt att PA beskrivs som ett yrke som inte kräver ambitioner eller engagemang, särskilt när man tänker på alla fruktansvärda händelser de senaste åren med människor som avlidit eller skadats svårt av assistenters brister. En människa drunknade på en badplats för att assistenterna inte försäkrat sig om att hen kan simma, en människa drunknade i ett badkar för att assistenterna inte hade uppsikt, för att bara nämna två uppmärksammade fall. Då blir det tragiskt att se föreställningar reproduceras att PA som yrke inte kräver ambition eller engagemang, föreställningar om att man bara kan sitta av tiden för pengarna. Det är den attityden som gör att människor far illa och ibland till och med dör.

Handlar det inte om ambitioner i meningen att vilja utvecklas och ta sig vidare till andra arbetsuppgifter? Inte göra samma sak tio år senare. Det är ju inte samma sak som att vilja konsumera på ett visst sätt. Mer en vilja att bli bättre på sitt jobb och få svårare uppgifter och utmaningar.

Alternativt att vara nöjd som det är, man kan det man behöver kunna för jobbet, och så är det bra med det. Det går ju också bra.

Men jag kan tänka mig att två extremer på den skalan kan ha svårt att dela liv.

 

[_Taggis_]

Jag tänker snarare att det är värderingen som är konstigt. Att man anser att något är finare än något annat. I mina ögon kan man byta ut ordet fin mot status eller prestige. Dvs man har ett prestigefyllt hus, på en statis adress, ett status jobb etc etc.

Jag håller med dig. Jag bryr mig väldigt lite i hur andra väljer att bo eller vad de jobbar med. Jag är mkt mer intresserad av varför en väljer ett specifikt yrke, vad ens intressen är som gör att en väljer en inriktning osv. Jag beundrar människor med mkt driv, sen vad de drivs av skiter jag faktiskt i - det mesta är intressant om en får lära sig mer (jag satt tex ett par timmar och hörde en mkt dedikerad person förklara för mig tjusningen med insekter och hur olika arter lever osv, väldigt intressant pga den personens gedigna kunnande. Jag har aldrig ens skänkt insekter en tanke innan, men har nu fått en liten insikt i en helt ny värld).
Vad gäller övriga statusprylar tex trådens spinoff vad gäller boende, så bryr jag mig ungefär lika mkt som det övriga. Ja endel har råd att bo dyrare än andra, so what. Kul för dem. Folk värderar sånt olika. Jag nöjer mig med att bo tryggt, rent, praktiskt geografiskt och gärna med vacker utsikt om jag kommer över nåt objekt framtiden. Andra väljer annat och således hur stor del av inkomst en vill lägga på boende. Jag har vänner boendes i hyresrätt i slummen, och vänner boendes i hus jag aldrig skulle haft råd att tänka på. Jag värderar dem inte ett dugg olika som människor. Men jag kanske är annorlunda som har vänner och bekanta både i klassiska arbetaryrken, sjukpensionärer samt höga akademiker aka "karriärister"...

 

[Bison]

Jag drar faktiskt inga slutsatser om hur någon är enbart beroende på vad den jobbar med.
Det räcker att bara titta på nina kollegor, vi är totalt olika med olika personligheter och lever våra liv på väldigt olika vis.
Det går ju inte att säga att en människa är si eller så pga dennes arbete.

 

[Hyacinth]

Jo, jag tror vi alla drar slutsatser om varandra baserade på olika saker. Men frågan är ju vad slutsatsen är? Inte enbart att vi drar slutsatser, utan vad vi drar slutsatser om. Jag tycker att alla i tråden skriver just det, att de eventuellt drar slutsatser om/väcker tankar kring hur väl de passar ihop baserat på yrke. Inte att X yrke är en sämre människa.

Du har en poäng. Jag tänker att jag har antagligen lite gemensamt med en nagelteknolog eller mäklare, eftersom det är yrken jag tror man söker sig till aktivt, snarare än hamnar i.
Jag är rätt ointresserad av mäklargrejer och helt ointresserad av naglar. Däremot skulle jag aldrig dissa någon pga jobb eller bostadsort, om jag inte uppfattade valet som så mycket av ett statement jag inte kan leva med.
Jag har dissat en kille som bodde på Östermalm, ety han var så Östermalmig (inkl jobbade i familjeföretaget på Östermalm, svindyra kostymer samt hela internatbagaget). Jag har svårare för saltsjö-duvnäs än förorter, vet jag av erfarenhet. Jag kan inte se aktiemäklare som något som attraherar mig som yrke. Jag är väl priviligerad nog att kunna ägna mig åt omvänd snobbism. Som trygg medelklass är man rätt flexibel.

 

[_Taggis_]

För att jag drar slutsatser...och jag kan inte tro att jag är den enda i tråden som gör det, men jag verkar vara den enda som erkänner det.
Min kommentar gällde hur jag gör på Tinder som i sig är en väldigt ytlig grej.
Jag tror dock (i mitt dömande och mina förutfattade meningar) att en lastbilschaffis och jag inte har så mycket gemensamt. Betyder inte att en lastbilschaffis är en sämre människa utan att vi antagligen har olika ambitioner och livserfarenheter osv

Jag tycker att det är intressant med slutsatser men jag är också intresserad av att se om mina ev slutsatser stämde, då genom att ta reda på det. Ingen är utan fördomar, det intressanta är vad en gör med dem.

Intressant är även att just lastbilschaffis ofta anses vara ett simpelt och lägre stående arbete. Jag skulle vilja veta vad du tror är en typisk lastbilschaffis personifierad?
Jag har lärt känna en del med det yrket, jag känner alltifrån de som har samma tanke som jag har med mitt jobb - skiftgång, mkt fritid, hyfsat bra lön och frihet. Andra brinner för att driva sitt eget åkeri och jagar väl pengar precis som alla andra som driver företag. En annan ser det som en inkomst i väntan på att komma på vad hen ska göra när hen blir stor. Dvs det är väldigt olika precis som de som jobbar inom djurskötsel, humanvård, försäljning etc etc dvs de flesta yrkesgrupper.
Med den insikten jag fått om lastbilschaffisyrket i och med att jag började intressera mig för att ta lastbilskort kan jag säga att det inte är i närheten av ett enkelt jobb som alla klarar. Det är tidspress, många bollar i luften, planeringar som ändras dagligen och under själva arbetsdagen, problemlösning, ofta mkt kundkontakt eller samarbete med andra människor tex transportledare, eget ansvar, fysiska moment etc etc. Och som i alla andra yrken är även dessa lastbilsåkare olika skickliga på ett eller flera moment i sitt arbete och de allra skickligaste märks av minst men är smidigast att ha kring sig...

 

[Unafraid]

En fundering. Kan "dömandet" av andras yrken bero på varifrån man kommer? Jag är uppväxt i en by i norra Norrland, pappa elektriker (visserligen med egen firma, det är väl lite mer "status"?) Och mamma har varit hemma mycket/sen pa/hemtjänsten. Inga "statusjobb" alltså. Så jag kan inte komma på något "hemskt" jobb som skulle få mig att se ner på något. Jag har kompisar som är pa/ jobbar på mcdonalds/ chefer på väldigt stora internationella bolag och värderar ingen olika. De med ruskigt välbetalda jobb har andra MÖJLIGHETER, inte personligheter.

Det finns dock jobb jag "förfasas" över, för att jag personligen inte skulle palla en vecka. Typ hemtjänst/vård/dagis. Hatar barn och är absolut inte en vårdande personlighet. Typ McDonalds är mer "herregud, hur orkar du, det verkar sjukt stressigt". Eller "den arbetsgivaren är sjukt dålig".

 

[_Taggis_]

@Unafraid Jag tror det ligger mkt i det du skriver, att det handlar till viss del om bakgrund. Som i det mesta annat tror jag på mångfald. Har en upplevelser från olika läger så blir inget läget konstigt och "läskigt".
Jag ser fö samma nedlåtande syn mot andra människors yrkesval etc, i olika samhällsklasser. De som i huvudsak vistats i välbeställda miljöer har i mångt och mkt ett liknande förakt mot "lågstatusfolk" såsom de som i huvudsak vistats och fostrats i "arbetarklass" har ett förakt mot mer välbeställda människor. Jag tycker bägge delar är ytterst ocharmiga.

 

[Syre]

Handlar det inte om ambitioner i meningen att vilja utvecklas och ta sig vidare till andra arbetsuppgifter? Inte göra samma sak tio år senare. Det är ju inte samma sak som att vilja konsumera på ett visst sätt. Mer en vilja att bli bättre på sitt jobb och få svårare uppgifter och utmaningar.

Alternativt att vara nöjd som det är, man kan det man behöver kunna för jobbet, och så är det bra med det. Det går ju också bra.

Men jag kan tänka mig att två extremer på den skalan kan ha svårt att dela liv.

Att man köper ett dyrt hus säger inte att man är ambitiös i sitt yrkesliv.

Att man jobbat länge på ett och samma jobb betyder inte heller att man inte utvecklats. Om vi tar en person som befunnit sig på ett och samma jobb i tio år och genom åren utvecklat sina kunskaper och färdigheter till något av en konst och jämför det med någon som bytt arbetsuppgifter flera gånger under samma tio år men aldrig nått upp till en kvalitet utöver vad som förväntats av hen, så skulle jag säga att person nummer ett nästan har större ambitioner i sitt jobb eftersom det finns en strävan att överträffa sig själv och det förväntade medan person två hankar sig fram i sitt avancemang och nöjer sig så.

"Nöjd som det är" kan folk vara fast de klättrar på karriärstegen, gör man det som förväntas för att avancera och inget mer är man en av alla andra som gör precis samma sak. Inget fel med det, det går också bra, men jag skulle inte kalla en sådan person för mer ambitiös än någon som gör en insats utöver det vanliga i ett av "lågstatusyrkena". Det finns de som på sin höjd gör det som förväntas och inte mer och de som gör mer än så, oavsett var de bor, vilket yrke de har och vad de tjänar.
Det har inte så mycket med yrke eller address att göra tycker jag, det är viljan att ge sitt bästa och det kan man göra nästan var man än befinner sig, så länge det finns utrymme för förbättring kan man fortfarande utvecklas. Det finns förstås mer eller mindre försvårande arbetsplatser och arbetsuppgifter som kan stå i vägen för det, men sådant som utveckling och ambition är liksom inte förbehållet några välbetalda yrken, eller karriärister som köper ett hus på en särskild address och lägger sig till med ett stereotypt konsumtionsmönster och kallar det för ambition.

 

[tott]

Men det kan du väl omöjligt veta? Säg att man träffas via ett gemensamt intresse, en passion som man delar och där man får upp ögonen för varann när man utövar/pratar om intresset. Om man sen får veta att den andre kör lastbil så svalnar attraktionen?

Precis! Därför skrev jag tror, och därför skrev jag att det handlar om hur jag gör på Tinder.
I verkligheten kan det se annorlunda ut.

 

[Unafraid]

@Unafraid Jag tror det ligger mkt i det du skriver, att det handlar till viss del om bakgrund. Som i det mesta annat tror jag på mångfald. Har en upplevelser från olika läger så blir inget läget konstigt och "läskigt".
Jag ser fö samma nedlåtande syn mot andra människors yrkesval etc, i olika samhällsklasser. De som i huvudsak vistats i välbeställda miljöer har i mångt och mkt ett liknande förakt mot "lågstatusfolk" såsom de som i huvudsak vistats och fostrats i "arbetarklass" har ett förakt mot mer välbeställda människor. Jag tycker bägge delar är ytterst ocharmiga.

Jag har lite svårt att "se problemet" då jag känner allt från vuxna människor som behöver hjälp från socialen för att ha råd att leva, till dom som tycker att det går bra att köpa en villa i 10 miljoner-klassen. Man har ju som sagt bara olika förutsättningar? Och person ett skulle aldrig kunna uppnå vad person två lyckats med, trots att dom delar "exakt" samma bakgrund, på grund av att dom är olika!

 

[gul_zebra]

Ang huruvida jag själv dömer så... Jo, absolut, delvis. Män som jobbar med bilar samt män som kör lastbil.
Jag dömer inte ut de som så. Tvärtom har jag haft en del fina kontakter med just ovanstående och är uppvuxen med en lastbilschaufför, så jag vet att min stereotypa bild av de inte stämmer. Men samtidigt kan jag inte neka till att när en lastbilschaufför skriver på en dejtingsida så blir jag skeptisk. Förvisso mest pga de mail jag fått från just såna. Män som kör lastbil är äckliga och män som sysslar med bilar (yrkesmässigt såväl som hobby) är stenkorkade och har Volvo-keps och "fuck you I drive a Volvo"-tryck på tröjan. Sistnämnda har såklart sjuttioelva skrotbilar i trädgården också. Typ så.
Men som sagt, jag bortser från min bild av de och ibland visar den sig stämma, ibland inte. En gång stötte jag på en bilnörd med travhästar, det var jävligt otippat. I slutändan dejtar jag gärna både och, jag vet ju om att det är fördomar och blir gärna motbevisad.

 

[cirkus]

Handlar det inte om ambitioner i meningen att vilja utvecklas och ta sig vidare till andra arbetsuppgifter? Inte göra samma sak tio år senare. Det är ju inte samma sak som att vilja konsumera på ett visst sätt. Mer en vilja att bli bättre på sitt jobb och få svårare uppgifter och utmaningar.

Alternativt att vara nöjd som det är, man kan det man behöver kunna för jobbet, och så är det bra med det. Det går ju också bra.

Men jag kan tänka mig att två extremer på den skalan kan ha svårt att dela liv.

Som jag ser det så behöver inte jobb just vara det som är "skalan".
En kan ju ha ett jobb som möjliggörare för andra utmaningar där man vrkligen lägger krutet för att utvecklas

 

[Lager]

En fundering. Kan "dömandet" av andras yrken bero på varifrån man kommer? Jag är uppväxt i en by i norra Norrland, pappa elektriker (visserligen med egen firma, det är väl lite mer "status"?) Och mamma har varit hemma mycket/sen pa/hemtjänsten. Inga "statusjobb" alltså. Så jag kan inte komma på något "hemskt" jobb som skulle få mig att se ner på något. Jag har kompisar som är pa/ jobbar på mcdonalds/ chefer på väldigt stora internationella bolag och värderar ingen olika. De med ruskigt välbetalda jobb har andra MÖJLIGHETER, inte personligheter.

Det finns dock jobb jag "förfasas" över, för att jag personligen inte skulle palla en vecka. Typ hemtjänst/vård/dagis. Hatar barn och är absolut inte en vårdande personlighet. Typ McDonalds är mer "herregud, hur orkar du, det verkar sjukt stressigt". Eller "den arbetsgivaren är sjukt dålig".

Jag tror din uppväxt och bakgrund påverkar jättemycket. Min familj var väldigt traditionell arbetarklass. Kvinnorna uskor / vårdbiträde, eller i storkök. Männen på volvo, SKF eller spårvägen. En nära kvinnlig släkting som gav sig in i industrin trots sitt kön fick en hel del kommentarer. Min mamma var den första som hade akademisk examen och inte gick direkt in i hemtjänsten med medföljande samboskap och bäbis.

Jag fick väldigt många kommentarer när jag gick privat gymnasium (inte ok). Det finns både ett bildningsförakt, och en slags rädsla tror jag. Om det inte är ett fysiskt jobb så är det inte på riktigt.

Men jag tycker detsamma gäller åt andra hållet. Fysiska jobb, och kroppsnära jobb, är låg status. Att sitta på ett arbetsrum och fördela medicin - hög(re) status. Att torka upp när en patient kräkts - låg status. Att vara mellanchef och sitta i möten - hög(re) status. Att stå vid bandet i industrin - låg status.

Det är inte så kopplat till ekonomi upplever jag. En hantverkare eller industriarbetare på skift har ofta bra löner. Men det låter tjusigare att du jobbar timme på Operan. Även om det betyder att du knappt har råd med hyran och linser till din dahl.

 

[Unafraid]

Jag tror din uppväxt och bakgrund påverkar jättemycket. Min familj var väldigt traditionell arbetarklass. Kvinnorna uskor / vårdbiträde, eller i storkök. Männen på volvo, SKF eller spårvägen. En nära kvinnlig släkting som gav sig in i industrin trots sitt kön fick en hel del kommentarer. Min mamma var den första som hade akademisk examen och inte gick direkt in i hemtjänsten med medföljande samboskap och bäbis.

Jag fick väldigt många kommentarer när jag gick privat gymnasium (inte ok). Det finns både ett bildningsförakt, och en slags rädsla tror jag. Om det inte är ett fysiskt jobb så är det inte på riktigt.

Men jag tycker detsamma gäller åt andra hållet. Fysiska jobb, och kroppsnära jobb, är låg status. Att sitta på ett arbetsrum och fördela medicin - hög(re) status. Att torka upp när en patient kräkts - låg status. Att vara mellanchef och sitta i möten - hög(re) status. Att stå vid bandet i industrin - låg status.

Det är inte så kopplat till ekonomi upplever jag. En hantverkare eller industriarbetare på skift har ofta bra löner. Men det låter tjusigare att du jobbar timme på Operan. Även om det betyder att du knappt har råd med hyran och linser till din dahl.

Jag har aldrig upplevt förakt varken uppåt eller nedåt faktiskt. Det är väl bara min mamma som har velat att jag ska gå uni någon gång, annars har jag aldrig fått kommentar på grund av mitt jobb, mer än "men hur många jobb kan man ha på en gång?" och då har jag jobbat allt från matbutik, industri, skolfoto, rena hästjobb osv.

Är det här föraktet som folk har märkt av större närmare storstäderna?

 

[stjarnhimmel]

På tal om jobb och bli dömd pga jobb;

 

[Lager]

Jag har aldrig upplevt förakt varken uppåt eller nedåt faktiskt. Det är väl bara min mamma som har velat att jag ska gå uni någon gång, annars har jag aldrig fått kommentar på grund av mitt jobb, mer än "men hur många jobb kan man ha på en gång?" och då har jag jobbat allt från matbutik, industri, skolfoto, rena hästjobb osv.

Är det här föraktet som folk har märkt av större närmare storstäderna?

Det tror jag knappast. Det hänger mer ihop med gruppidentitet. Jag upplever ingen direkt skillnad jämfört med Norrlandsstaden som min pappa kommer ifrån.

Jag använde termen bildningsförakt, det var inte menat som ett automatiskt generellt förakt kopplat till status och yrken. Däremot absolut yrket som en identitetsmarkör.

Nordeachefen bemöts inte på samma sätt som bankstäderskan.