Jag tänker mkt på döden, det är på nåt vis en tröst för mig att det finns ett slut på detta existerande. Min egen död ser jag fram emot i form av att slippa lidandet som livet till störst del innebär. Däremot kan jag vara rädd för sättet att dö på, jag önskar att jag bara somnar in eller på annat sätt dör ögonblickligen och utan ångest. Ff hoppas jag att det slipper dröja så länge, jag har liksom gjort mitt och mer därtill.
För anhörigas skull känner jag att det är tungt att jag är så livstrött. Det blir jobbigt för dem både att se min dödslängtan och om de då får begrava mig i förtid, men för min egen del tycker jag även att det är tungt att känna att mitt enda syfte med livet är att bespara dem deras lidande att hantera min död.
Mina anhörigas död känns däremot värre. Får ångest bara av att tänka på det. Samma gäller mina djur.
Jag efterlämnar mig inget, jag behöver inte ens testamentera. Arvsordningen kommer att lösa det på bästa sätt ändå. Min hund är det enda som blir över sas, och hunden är så fin och snäll och älskvärd så jag vet att det kommer att vara lätt för henne att få ett bra hem. Jag känner rent spontant att det enda jag behöver skriva i ett testamente är vem som ska ta hand om hunden och/eller att denne får i uppdrag att hitta ett bra hem. Jag har några jag litar på att de kan lösa det på bästa sätt.
Jag tror inte på ett liv efter döden, däremot tänker jag att nån form av existens finns. Lite som en belöning för att en stått ut, jag tror mest jag tänker så för att trösta mig. Det känns rätt värdelöst om detta är det enda en fått ta del av, till ingen nytta.