döden döden döden

[Lejonelle]

Sv: döden döden döden

För oftast känns det som omgivningen önskar att jag kunde vara "färdig" med min sorg snart. Eller att jag förväntas fungera helt som vanligt.

Jag tror att många är färgade (omedvetet) av att vi möter så många extrema händelser i TV och film. Huvudpersonerna är med om trauman, gråter en tår, skakar av sig och nästa avsnitt handlar om något annat. De där många gråsvarta dagarna när man knappt orkar ta sig ur sängen eller inte kan koncentrera sig på minsta sak.. hoppas liksom över. Men i verkligheten hoppas de inte över, och det vet alla som själva förlorat någon. Och vi har RÄTT att sörja, det vore ju förskräckligt om vi bara skakade av oss förlusten av en närstående på ett par månader.

Men starka känslor kan vara skrämmande i vår kultur, folk vet inte hur man ska hantera en sörjande människa, vad man ska säga eller göra. Då vore det bekvämt om personen kunde bete sig som vanligt. Men din sorg är din, och du känner det du känner. Det går inte att skynda på förloppet men man kan hitta sådant som hjälper en igenom. Vänner, andra närstående, något meningsfullt att göra, riter, någon att tala med... Att ta emot olika sorters hjälp som människor erbjuder eller försöka be om det man behöver är bra.

Det är också till hjälp att så långt det går försöka ha sina vanliga rutiner. Jobba, åka till stallet eller vad du nu gör på dagarna. Rutiner ger veckan stabilitet, aktiviteter ger distraktioner då du kanske kan tänka på annat, relationer som också kanske är viktiga och som nu får bära dig litegrann. Att ha roligt någon gång betyder inte att man har glömt den döde. Eller att sorgen är över. Men det kan vara till hjälp att orka igenom.

Att förlora en förälder är något många i min ålder varit med om och det är väldigt olika hur man tar det. Vilken relation man hade, om personen uppnått hög ålder, om dödsfallet kom väntat eller som en chock, allt sånt kan spela in. Men ingen sörjer precis på samma sätt som du och du kan inte sörja på samma sätt som någon annan, du måste sörja på ditt sätt och du vet bäst själv vad som hjälper dig.

 

[TheRedLightning]

Sv: döden döden döden

Sörjer ett tag och sen går vidare och tänker på att vi kommer träffas igen när det är dags för mig att lämna denna kropp.

 

[Sonic76]

Sv: döden döden döden

Kl
Folk har så mycket konstiga uppfattningar om sorg.
Jag skiter högaktningsfullt i hur duktiga andra är.
Min upplevelse av min sorg är ju enbart min och handskas med därefter.
Jag har tagit mig ut på andra sidan för det jag går igenom nu är inte sorg längre
Det har bara tagit 2 år

 

[imported_gerbera]

Sv: döden döden döden

Det är också till hjälp att så långt det går försöka ha sina vanliga rutiner. Jobba, åka till stallet eller vad du nu gör på dagarna. Rutiner ger veckan stabilitet, aktiviteter ger distraktioner då du kanske kan tänka på annat, relationer som också kanske är viktiga och som nu får bära dig litegrann. Att ha roligt någon gång betyder inte att man har glömt den döde. Eller att sorgen är över. Men det kan vara till hjälp att orka igenom.

Du skriver mycket klokt!

Just det här att det är bra att gå och jobba verkar många vara överens om. Men det är bland annat jobbet som får mig att känna mig så överansträngd fast jag bara jobbar halvtid nu. Får anstränga mig å det grövsta för att klara av att jobba, och ändå går mycket fel. För jag fungerar inte just nu. Och att känna mig dålig över att jag glömt att låsa på jobbet, eller misslyckas med A, B, eller C känns inte så uppbyggligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

 

[Sonic76]

Sv: döden döden döden

Då kan det vara läge att sjukskriva sig.
Jag gjorde inte det för jag älskar mitt yrke, men det straffade sig senare.
Så du kanske behöver en paus

 

[imported_gerbera]

Sv: döden döden döden

Var sjukskriven i några veckor, nu är jag bara halvtids sjukskriven.
och känner mig riktigt överansträngd.
Men det lät inte på läkaren som att jag kunde få så mycket mer sjukskrivning.
Just den här förväntningen om att jag ska funka.

Fan, jag känner mig dessutom så självcentrerad som behöver fokusera så mycket på mitt mående, min nedsatta kapacitet och allt sånt.

Jag önskar att jag också kunde skita i hur duktiga andra är, eller vilka förväntningar som läggs på mig men det kan jag verkligen inte. Det är något jag är dålig på för jämnan.

 

[Sylvatica]

Sv: döden döden döden

Jag saknar mina föräldrar som mest när det händer något bra som jag vill dela med mig av, stort som smått, och det lägger ett sorgens skimmer över väldigt mycket. I vad som varit, där finns ju minnena av mamma och pappa med lika tydligt som minnena som involverar folk som fortfarande lever, men i vad som komma skall finns det ett stort, väldigt stort, hål.

Såhär känner jag också. Båda mina föräldrar dog innan jag hunnit träffa min man och sorgen kan kännas som starkast just när mitt eget liv är som bäst. Framförallt nu när jag har egna barn. Det är så svårt att inte få dela mitt eget föräldraskap med mina egna föräldrar. Men det kan också vara andra saker i livet som jag kan känna mig helt förtvivlad över att inte kunna dela. Det är nu mer än tolv år sedan min mor dog och nej, sorgen är verkligen inte över, även om jag tidigt kunde "gå vidare" rätt lätt. Ibland när sorgen och förtvivlan väller upp kan jag undra om jag inte bearbetade det nog då, men jag tror nog ändå att vi alla bara har olika sätt att bearbeta. Annars är nog det enda jag förstått vad gäller sorg är att man kan känna på hur olika sätt som helst.

 

[imported_gerbera]

Sv: döden döden döden

En stor del av sorgen handlar, åtminstone för mig, om vad som inte blev. Min mamma hann inte se mig bli en ordentlig vuxen, pappa hann inte träffa min numera sambo (pappa dog tio dagar innan vi skulle åka upp tillsammans och träffa familjen för första gången) mina barn får aldrig lära känna sin mormor och morfar, mina föräldrar får aldrig se mig ta examen, jag hann aldrig få en vuxenrelation med min mamma osv osv.

Jag saknar mina föräldrar som mest när det händer något bra som jag vill dela med mig av, stort som smått, och det lägger ett sorgens skimmer över väldigt mycket. I vad som varit, där finns ju minnena av mamma och pappa med lika tydligt som minnena som involverar folk som fortfarande lever, men i vad som komma skall finns det ett stort, väldigt stort, hål.

åh, det känner jag igen mig i. För mig är de där små sakerna jag så gärna vill dela med mig av. Och det gör så himla ont.

Blir väldigt berörd av alla era berättelser.

Tack för all omtanke!

 

[Sonic76]

Sv: döden döden döden

Jag brukade ju ringa min pappa varje dag, och efter att han dog var det mamma jag ringde.
Saknar ff möjligheten att kunna ringa och bara vara jag

 

[Petruska]

Sv: döden döden döden

Idag är det ett år sedan min sorg drabbade mig. Jag minns att jag nästan exakt så här dags på kvällen messade en kompis atg M hade varit död i tolv timmar och att jag tyckte att det räckte nu. Det var en helvetes lång dag att ta sig igenom, en helveteslång sekund i taget.

Jag gråter fortfarande, men numera går faktiskt tiden i sin vanliga takt igen.

 

[Lejonelle]

Sv: döden döden döden

Du skriver mycket klokt!

Just det här att det är bra att gå och jobba verkar många vara överens om. Men det är bland annat jobbet som får mig att känna mig så överansträngd fast jag bara jobbar halvtid nu. Får anstränga mig å det grövsta för att klara av att jobba, och ändå går mycket fel. För jag fungerar inte just nu. Och att känna mig dålig över att jag glömt att låsa på jobbet, eller misslyckas med A, B, eller C känns inte så uppbyggligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ja, sorgen tar plats, den gör att hjärnan blir som en liten gröt och beroende på vad man har för jobb kan det vara väldigt svårt att klara sina arbetsuppgifter. Samtidigt är det inte en sjukdom som gör att man automatiskt har rätt att vara sjukskriven och för många är det som sagt en hjälp att ta sig igenom sorgen.

Mitt förslag: tala med din arbetsgivare och kolla att du verkligen har rätt mängd arbetsuppgifter i relation till att du just nu jobbar halvtid (i många fall har man jättemycket att klara på sina få timmar för att "ingen annan kan göra det här").

Försök prioritera om, skjut på sånt som går att skjuta på. Tala med chefen om du kan få göra annat, mera bakgrundsarbete, som inte är pressat. Jag vet inte vad du jobbar med, om det går eller inte. Men i vissa fall kan det vara möjligt.

Och tänk att du behöver mera struktur än vanligt, t ex en komihåglista för att låsa och larma innan du går hem. Din hjärna är under stress pga sorgen och du tål därför stress på jobbet sämre än vanligt. Då är det lätt hänt att man glömmer även sånt man aldrig skulle glömma i vanliga fall. Be dina arbetskamrater och chef om hjälp att påminna dig.

 

[Snurrfian]

Sv: döden döden döden

Var sjukskriven i några veckor, nu är jag bara halvtids sjukskriven.
och känner mig riktigt överansträngd.
Men det lät inte på läkaren som att jag kunde få så mycket mer sjukskrivning.
Just den här förväntningen om att jag ska funka.

Fan, jag känner mig dessutom så självcentrerad som behöver fokusera så mycket på mitt mående, min nedsatta kapacitet och allt sånt.

Jag önskar att jag också kunde skita i hur duktiga andra är, eller vilka förväntningar som läggs på mig men det kan jag verkligen inte. Det är något jag är dålig på för jämnan.

Prata med läkaren eller arbetet om möjlighet till samtalskontakt. Ofta kan man behöva få prata, få lov att vara helt självcentrerad och bryta ihop i en trygg miljö.
Jag gör kanske fel när jag sörjer, jag stänger av den första tiden och blir den som fixar, donar, stöttar och löser allt för att sedan bli helt förlamad när sorgen hinner i kapp och alla andra anser att det är dags att gå vidare.
Jag börjar bli bättre på att låta sorgen ta plats redan från början, men nog finns sorgen kvar, jag saknar min pappa, det är nu 17 år sedan han dog och jag vill fortfarande berätta en massa saker för honom. Sen har jag förlorat mig gudmor som stod mig nära, min svärfar, även om det är maken som sörjer ännu mer där men det rev upp mina egna sår runt min pappa. Och så en god vän som dog enbart pga dumhet som jag kan bli så fruktansvärt arg på fortfarande.
Men för mig hjälper det att prata, att älta och fundera, anhöriga orkar inte alltid det utan då kan det vara bra att ha någon som orkar lyssna.

 

[Jfrelin]

Sv: döden döden döden

Min pappa dog augusti 2011 67 år gammal. Hade varit hos mina föräldrar på middag och kl 02,16 ringer mamma och säger att jag och syrran borde komma in till sjukhuset. WHAT?
Pappa hade aldrig varit sjuk innan men fick ett massivt hjärtstopp och överlevde inte. Han går in på akuten på egna ben 02.09 och är dödförklarad 02.34. HUR är det möjligt?

Tiden efter det är som ett svart hål. Jag var hemma 1 vecka men sen gick jag till jobbet. Jag grät så mycket att jag hade sår i ögonen och hela min värld förändrades. Kompisar försvann, kompisar som man minst anade fanns där för en och mamma, jag och min syster höll krampaktigt i varandra.
Vår familj är väldigt nära varandra så det var verkligen en katastrof att en pusselbit försvann.

Jag orkade jobba heltid plus att jag hade en häst att ta hand om, syrran blev sjukskriven halvtid och fick antidepp. Hon skämdes något enormt över det men jag vete fan om hon hade överlevt utan.
Mamma blev deprimerad och helt apatisk och det släppte inte förrän hon flyttade från lägenhet de hade 1 år och 4 månader senare.

Alla hanterar sorg olika. Inget är rätt eller fel. Jag saknar min pappa varje dag. Det är fortfarande overkligt att han är borta.
Man lär sig att bära sorgen som en liten ryggsäck och man får acceptera att man blivit en ny människa.
Jag är mer sorgsen än vad jag var innan men samtidigt har jag försökt göra mitt liv fritt från oviktiga saker såsom skitsnack och att lägga energi på personer jag inte vill lägga energi på. Jag är mer ego nu.

På många sätt känner jag att jag kunnat gå vidare lite och på många sätt är det som om jag fortfarande ligger på golvet inne i akutrummet och gråter helt hysteriskt och det känns som inte ens en dag har gått.

Man är klar när man är klar och jag var definitivt inte klar efter endast 2 mån. Är inte klar ännu.

KRAM

 

[imported_gerbera]

Sv: döden döden döden

tack alla!

Jag har fått en samtalskontakt på vårdcentralen, men när jag skulle dit sist missade jag tiden och bröt ihop så smått. hade haft en vidrig vecka, värre än vanligt och sen fick jag inte träffa terapeuten heller. Då kändes det jävligt hopplöst. Om hjärnan inte fungerar tillräckligt bra för att jag ska kunna göra uppbyggliga saker blir det ju svårt...

Frågat om andra arbetsuppgifter på jobbet. Men det har inte blivit så mycket bättre. det är rörigt, för alla.
Jag lider verkligen över att behöva vara till besvär i och med min sjukskrivning.

Inatt blev jag jättefebrig och illamående och var tvungen att sjukskriva mig idag. Får så otroligt dåligt samvete och är orolig att bli misstrodd.

Och så måste vi skynda oss och välja gravsten och jag kan bara inte.
Jag kan inte tänka och ta ställning till saker, särskilt inte saker som MÅSTE bli rätt.

Det är så jävla mycket att hålla i luften och jag klarar det inte.

 

[moli]

Sv: döden döden döden

Jag tycker verkligen inte att du skall behöva ha dåligt samvete för att du drabbats av en personlig tragedi och behöver vara sjukskriven. Man kan lätt bli helt ur funktion eftersom hjärnan ofta går på högvarv och tankarna på den saknade bara snurrar och snurrar och gör det omöjligt att fokusera. Många får fysiska symptom. Jag darrade och hade svårt att andas när det var som värst, (inte konstant dock tack och lov) och så tappade jag hår så att jag fick en liten kal fläck på huvudet. Orkade inte med att ens le eller försöka sträcka på mig utan hasade omkring i någon sorts bubbla av chock vissa dagar. Var mycket nära att ge upp min masterutbildning fast det bara var ett halvår kvar för allt kändes bara så meningslöst och onödigt. I efterhand är jag glad att jag inte gjorde det utan tog mg igenom den med sänkta krav på mig själv.

Går det att boka ny tid för samtalsterapi så att du kan komma dit tidigare i veckan? Det hjälpte mig massor, att bara älta och älta det som hänt, se det ur olika perspektiv, och gråta med en främmande människa.

Är du oersättlig på jobbet? Jag hade pratat med min chef och berättat att det här går bara inte, och sjukskrivit mig på heltid. Förhoppningsvis möts du av förståelse.

 

[mizzmaria]

Sv: döden döden döden

kl

Den 23 april har det gått ett år sedan vi miste vår yngste dotter. Ett helt år, jag kan inte fatta att det gått så lång tid.
Jag blir precis lika ledsen nu när jag tänker på henne, som då. Alldeles förfärligt ledsen.
När hon var tio månader fick vi reda på att hon hade en medfödd ämnesomsättningssjukdom som inte gick att bota. Vi visste alltså att hon skulle dö, men inte när, och hur. Det har varit en fruktansvärd tid, att se henne sakta tyna bort. 23 april förra året fick hon efter mycket lidande äntligen somna in, drygt två år gammal.

Jag gråter inte varje dag längre, men det går lite upp och ner såklart, vissa perioder gör jag.
Det är oftast när jag går och lägger mig, och jag tänker på henne som jag gråter. Men även när jag pratar om henne, eller skriver som nu. Då forsar tårarna.
Ibland, men ganska sällan nu, bryter jag ihop totalt, ligger på golvet och gråter högljutt. Då känns det att jag ska dö av sorg, det gör så ont. Samtidigt är det skönt att bli sådär ledsen ibland, få ut allt som man stängt inne och bara tänka på henne och ingenting annat.

Även om man lär sig leva med sorgen, för det gör man, så kommer den alltid att finnas där. Så känner jag i alla fall, så här ett år efter. Det känns som ett sår som aldrig kommer läka.

Någon här skrev om en stress att bli som "vanligt" igen, att känna att omgivningen tycker att man borde sörjt klart. Precis så känner jag med.
Jag har verkligen försökt att bli som "vanligt" igen, men ju mer jag försöker, ju sämre mår jag.
Jag är alltså nästan ett år efter att vår dotter dött fortfarande sjukskriven 50% (mer än så får jag inte men jag går hemma heltid ändå). På grund av stress mest. Och detta därför att jag stressar upp mig över att jag måste vara "normal" och bli som vanligt och orka göra allt som jag gjorde innan detta hände.
Det har blivit som en ond spiral, för ju mer jag pressar mig ju mer stressad blir jag, sover (ännu) sämre, vilket gör att jag orkar ännu mindre, då blir jag blir besviken på mig själv, jag känner mig dålig och onormal, och så försöker jag pressa mig lite till, och så fortsätter spiralen nedåt...

 

[Billy]

Sv: döden döden döden

Alla som mist någon/något kärt vem hur du känner dig nu. Men du får också lita på vad man säger - det blir bättre även om man inte tror det just nu. Livet återvänder till en och man blir glad igen.

Man säger att tiden läker alla sår. Jag brukar säga att Tiden läker inte alla sår, man lär sig leva med ärren. De gör inte ont längre men finns där tydligt och de förändrar en. Man får acceptera dem.

Du kanske ska läsa någon litteratur kring sorg och sorgarbete. Det gjorde jag och fann lite tröst i att se att det jag känner just nu inte är något unikt utan en normal fas.

Det som jag tyckte var skönt var när allt runt omkring mig var som vanligt. Människor pratade och skrattade, radion spelade och rutiner följdes. Det gav mig struktur och någon fast och känt att hänga upp dagen på. Samtidigt brann det inom mig och var jag än befann mig vill jag vara någon annan stans. Många uppfattade mig nog som att jag var likgiltig att min mamma gått bort bara 45 år gammal. Men när alla och allt var som vanligt runt mig fann jag trygghet att bearbeta sorgen.

 

[imported_gerbera]

Sv: döden döden döden

Går det att boka ny tid för samtalsterapi så att du kan komma dit tidigare i veckan? Det hjälpte mig massor, att bara älta och älta det som hänt, se det ur olika perspektiv, och gråta med en främmande människa.

Är du oersättlig på jobbet? Jag hade pratat med min chef och berättat att det här går bara inte, och sjukskrivit mig på heltid. Förhoppningsvis möts du av förståelse.

åh, tack tack tack.

nu har jag fått komma till terapeuten igen, och det redde upp lite hur jag ska gå vidare.

Och det du sa om att vara oersättlig är något jag alltid frågar människor om när de går till jobbet fast de är sjuka tex. Det är ju så tokigt att tro att det är bättre att vara där och gå in i väggen/skapa oreda än att bli lite kryare först.

Nu fixade dock min kropp det helt själv och jag har fått en besvärlig magkatarr. Så kommer jag knappt ur sängen och inte kan äta så har jag givetvis inte kunnat jobba, oavsett skuldkänslor.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: döden döden döden

Men milde tid så fruktansvärt. Jag beklagar verkligen.

 

[moli]

Sv: döden döden döden

mizzmaria-> Fasansfullt!!

åh, tack tack tack.

nu har jag fått komma till terapeuten igen, och det redde upp lite hur jag ska gå vidare.

Och det du sa om att vara oersättlig är något jag alltid frågar människor om när de går till jobbet fast de är sjuka tex. Det är ju så tokigt att tro att det är bättre att vara där och gå in i väggen/skapa oreda än att bli lite kryare först.

Nu fixade dock min kropp det helt själv och jag har fått en besvärlig magkatarr. Så kommer jag knappt ur sängen och inte kan äta så har jag givetvis inte kunnat jobba, oavsett skuldkänslor.

Vad bra att du fick komma till terapeuten. Kroppen har en tendens att till sist säga ifrån om man inte lyssnar. När jag var arbetslös och stressade över det fick jag mig en tankeställare angående stress efter att ha upplevt "sömnparalys", att vakna utan att kroppen har vaknat. Superläskigt, men en tydlig signal som gjorde att jag lugnade ned mig i mitt stressande.

Ja det är konstigt det där, men det är ju svårare att bestämma sig för att vara sjukskriven när man mellan varven känner att "nej men jag är ju normal, jag KAN jobba, det är inget fel på mig" man har liksom svårt att begripa att sorg också är ett tillstånd där man inte fungerar som man brukar. Särskilt om man är en person med hög arbetsmoral.

Jag pluggade ju när min stora sorg inträffade, och kunde styra över min tid. Vi hade knappt några föreläsningar sista året. Jag tog en period när jag bara bestämde att ok nu funkar det inte, jag sänker ribban för examensarbetet, det finns viktigare saker i livet än bra betyg. (Och det finns viktigare saker i livet än att jobba ) Och så satt jag i skolan så mycket jag orkade, och när jag inte orkade drog jag till stallet istället, eller tog en paus på annat vis. Ibland blev det en hel arbetsdag, ibland bara någon timme. De är skönt att se att världen rullar på trots allt. Även om det också känns som om allt borde stanna upp och alla borde vara lika förskräckta över katastrofen som inträffat. Mitt masterprojekt blev till sist riktigt lyckat och bidrog till att jag fick jobb kort efter att jag gått ut.

Det var fint som någon skrev att tiden inte läker alla sår men att man lär sig leva med ärren.