döden döden döden

[LenaH]

Sv: döden döden döden

Och jag tror det är viktigt att nå till den punkten. I min bekantskapskrets finns det en familj som förlorade ett väldigt litet barn och det har aldrig, trots att det gått en sisådär 40 år nu, pratats om barnet. Det var locket på direkt. Jag tror verkligen inte att det är nyttigt.

Lite så har det varit i min familj, min äldsta bror dog 1981 för alltså... 33 år sedan och min pappa och hans mamma har haft väldigt svårt att gå vidare ur sorgen på ett bra sätt.

Som en illustration kan nämnas att när jag fyllde 30 så ville min pappa ge mig ett fotoalbum över mitt liv (han har alltid fotograferat mycket) men jag har fortfarande inte fått det 12 år senare för han kom bara till 1981 och sen kunde han inte fortsätta.

I vårt fall handlade det inte heller om ett litet barn utan han var 19 när han dog så han fanns ju liksom och lämnade ju naturligtvis en massa minnen efter sig vilket gör det hela ännu knepigare.

Själv körde jag med förträngningsprincipen och har väldigt svaga minnen av honom tyvärr.

 

[Mitrolle]

Sv: döden döden döden

Jag vet inte om det är så för någon mer än mig, men för mig var det värsta när min häst blev avlivad för 11 år sedan. Då rasade hela min värld, jag mådde riktigt dåligt och det tog flera år att komma igenom den sorgen.

Efter det har andra sorger gått lättare (som nära anhöriga som jag skrev ovan), så det kanske kan vara samma för dig. Om du tar dig igenom denna sorg och läker ihop lite så kommer du kanske gå fortare igenom nästa sorg för att du känner till vägen.

 

[Migo]

Sv: döden döden döden

Jag tror absolut att sorgearbetet efter de husdjur jag förlorat har hjälpt mig att hantera sorgen efter min vän. Jag har lärt mig förstå känslan och kom till insikt om att den där kalla krampande hjälplösheten faktiskt går över, även om saknaden är kvar.

 

[Kilauea]

Sv: döden döden döden

Väntar på att min älskade far ska gå bort pga aggressiv cancer.
Får hjälp med bearbetning genom kurator och så har jag även haft stort stöd av en anhöriggrupp på sjukhuset.

Mitt största stöd är en sk samtalsvän som jag funnit på nätet (eftersom det för oss gäller cancer så kan man lätt söka på cancerfonden efter samtalsvänner). Hon visar för mig hur man kan gå vidare efter en sådan förlust, eftersom hon gör just det.

Har också en väldigt förstående husläkare som stöd, eftersom jag mått så dåligt över detta att jag inte kunnat jobba.

En dag i taget, andas och gråter redan nu. Daglig kontakt med resten av familjen, vi stöttar varandra.

 

[Ioxia]

Sv: döden döden döden

Det vet jag inte. man bara gör. Man överlever.
Det vi i min familj sett till är att när det är barn som är drabbade av sorg. Prata om den som gott bort. Hjälp dom minnas. Tig inte och försvinn in i din egen sorg utan dela den och dela deras.
Det samma gäller om man förlorar ett barn/ drabbas av missfall. Tig inte, prata om det, hjälp varandra.

 

[Skjøldur]

Sv: döden döden döden

Då jag førlorade min mamma før nio år sedan så var den væntat. Hon var 82 år och led av bl a Parkinssons och svagt hjærta så hon dog "i rætt tid". Men jag bor långt ifrån mina syskon och mina kompisar i Værmland kænde inte min mamma. Jag har inte så lætt før att snacka och tigger i regel inte trøst och uppmærksamhet. Dom glømde snart bort att min mamma døtt och næmde det aldrig. Det ær bra att vara med familj och vænner som kænde den som døtt.

Sorgen efter djur ær lika kænnbar som den efter mænniskor men inte lika respekterad av alla. Gamla extrafina Såfin dog sista torsdgen i juni ifjol, nitton år och tre månader. Jag sørjer henne lika mycket som en mænniska och det finns andra som också sørjer en katt dom haft længe fast vi har inte hittat varandra. Den vanligaste kommentaren var att "hon hade gjort sitt", och visst hade hon det.

 

[Sonic76]

Sv: döden döden döden

Kl jag förlorade min första häst när jag var 21, ringde slakteriet själv och ordnade, sen har jag förlorat djur i massor under årens lopp och jag kan inte direkt påstå att det underlättat sorgen efter människorna.

 

[Ginne]

Sv: döden döden döden

Mina föräldrar gick bort för 15 resp. 12 år sedan, ingen av dem var speciellt gammal. I början ville jag att tiden skulle stanna, jag klarade inte av att vara tvungen att göra alla de saker man måste för att leva. Jag drömde ibland drömmar som jag i efterhand inte visste om de var sanna eller om de var drömmar. Livet och världen liksom forsade fram och jag hann inte med, orkade inte vara med. Jag var fruktansvärt rädd när någon familjemedlem åkte iväg någonstans. På något sätt trodde jag att de inte skulle komma tillbaka. Jag var själv livrädd för att åka iväg på egen hand någon stans, men jag gjorde det ändå. Livet rullade på, trots att jag inte riktigt hängde med. Så småningom kom jag väl ikapp livet och nu är jag i fas med det.

Ibland när något väldigt jobbigt händer kan det hjälpa mig att tänka att jag är inte den enda som kommit igenom något sånt. Andra har varit med om samma (eller liknande) saker och de har överlevt, så då måste det betyda att också jag kan klara det.

 

[Phytagaros]

Sv: döden döden döden

Kl
Sorg är inte mycket att göra åt- det måste få ta tid och det kommer alltid att påverka. Det är sånt livet är.
Men jag brukar försöka tänka så här:
- när jag dör skulle jag inte vilja att mina efterlevande förgås av sorg.
Att man saknar någon gör dem inte levande igen. Man får försöka minnas allt det goda och vara tacksam för den tiden man fick tillsammans. Även om det känns som att hjärtat håller på att förtvinas av sorg emellanåt.

 

[Lejonelle]

Sv: döden döden döden

Jag fattar inte hur man tar vara på livet när man mår såhår.
och jag fattar inte hur det någonsin ska kännas bättre.
Han kommer ju fortsätta vara borta, hur länge jag än väntar.

Det konstiga är att det faktiskt kommer att kännas bättre... Du kommer inte sörja och sakna den här personen mindre men du kommer kunna känna glädje och mening i livet igen. Jag har sett det så många gånger att jag vågar lova det (även upplevt det själv). Och det fyller mig med sådan respekt för människan som varelse, att vi klarar av att gå vidare trots allt. Nästan alltid blir det så.

Din smärta kommer inte alltid vara så skärande som nu. Även om det fortfarande kommer vara ekande tomt efter den du mist, kommer det kunna finnas kärlek, glädje och mening. Saker som gör ditt liv värt att leva trots allt.

På något sätt går man vidare, man har ju inget val, och ett år från nu kan du kanske se tillbaka med medkänsla på dig själv så som du har det nu. Och du kan kanske känna tacksamhet trots allt för att du hade denna person i ditt liv och att ni fick betyda så mycket för varandra. Trots sorgen, vill du förmodligen inte vara utan det.

Tänker på dig! Det är svårt att mista någon!

 

[Oldie]

Sv: döden döden döden

Bukandas. Och håller ihop med de nära och kära (som är kvar).

Det är tuffare om det inte finns någon kvar.

 

[moli]

Sv: döden döden döden

knapplån

På något vis går livet vidare. Det har varit fruktansvärt tungt senaste året, det började i oktober 2012 när mina kusiners morfar dog (han har funnits med hela min uppväxt också), det var sorgligt och oväntat men inte helt ohanterbart. I december dog min mentor under min masterutbildning, av en hjärtattack två dagar efter att våra masterprojekt dragit igång på allvar. Det var inte en man som gick att ersätta. Total chock, jag var redan i dåligt skick av stressen kring utbildningen, och nu dog vårt ankare. Han som skulle hålla oss i handen på väg ut i arbetslivet! Den farbrorn var en viktig pusselbit under min utbildning (och i livet). Jag tänker ofta på honom när jag jobbar och är tacksam över att ha fått lära känna honom.

Ungefär en månad efter att han gick bort hände det mest fasansfulla jag varit med om.

Mamma ringer och gråter när jag är i stallet och häller upp vatten till hästarna. Jag förstår att någon dött, hon tycker att jag skall köra hem, men jag måste få veta direkt. Oskar är död säger hon, han är död. Min yngsta kusin, inne på sitt 21 levnadsår, min älskade lillkusin. Som nästan varit som en bror till mig hela livet. Jag föll ihop där jag stod. (Bokstavligt talat, benen vek sig) Och sedan var det fruktansvärda veckor som följde. Det kom helt oväntat, han låg död i sängen. Och det tog många veckor innan vi fick svar på vad som hänt. Han hade ett (okänt) hjärtfel, så hjärtat hade bara stannat. Förhoppningsvis i sömnen.

Jag grät varenda dag i veckor, kanske månader, och gick hos kurator, det hjälpte. Men jag var ett totalt vrak, särskilt första tiden, månaderna fram till begravningen. Den var fruktansvärd, men det blev en liten aning lättare efter den. Jag gråter nu med när jag skriver om det för det var så obegripligt att han dog. Och för att han aldrig fick bli "vuxen". Det kommer över mig ibland. Jag har inte varit ut till minneslunden, vill inte se hans namn på stenen. Det var helt groteskt att se det på urnan på begravningen, för att inte tala om urnan! Men jag skall dit i påsk har jag tänkt. Behöver få det gjort så att säga. Det är inte långt dit, jag har bara inte velat se det.

Man tål mer än man tror. För inte allt för många månader sedan gick min Faxis (som några säkert minns) nya matte bort i cancer, strax över 40 år gammal, inte långt efter dog min kompis sambo, en annan kompis pappa, och nyss en bekants make.

Döden döden som sagt.

Man lär sig på något vis att leva med sorgen, man måste ju för att inte gå under, men den går inte bort helt, mig hjälper det att prata om den och att gråta. Det hjälpte mig mycket att vara i stallet och försöka göra normala saker, som att mocka och rida. Det hjälper väl inte direkt att höra denna nedslående historia. Men det handlar inte så mycket om styrka, utan att man inte har något val. Man får försöka hantera situationen så gott det går.

Den saknade kusinen dyker inte upp i huvudet exakt varje dag längre, men länge var han det första jag tänkte på på morgonen, och det sista på kvällen. Kanske hela första året, och jag trodde aldrig att sorgen och "vacuumet" skulle lätta, men det har blivit bättre, om än inte bra. Sakta men säkert så går det i vart fall åt rätt håll.

 

[imported_gerbera]

Sv: döden döden döden

Men så där är det i början, för vissa är det så där rätt länge. Bottenlöst och obegripligt och varje gång man vaknar känns det som att man får jävla käftsmäll.

Du behöver inte ta vara på livet idag. Fem år brukar de som kan sådant här tala om att det tar att bearbeta en förlust av en närstående.

Men som Petruska skrev så kommer du komma dit en dag, livet kommer föra dig dit. Du kommer att tycka att saker är roliga igen så småningom, glada känslor kommer kunna finnas där sida vid sida med de hemska. Med tiden kommer de glada känslorna bli fler än de hemska och du kommer bli dig själv igen, fast lite förändrad av erfarenheten förstås.

Det är på något sätt skönt att höra att det tar tid även för andra. För oftast känns det som omgivningen önskar att jag kunde vara "färdig" med min sorg snart. Eller att jag förväntas fungera helt som vanligt.

Nu är det 2 månader sen min pappa dog helt oväntat.
Begravningen har varit och vi har precis tömt hans lägenhet.
Men jag är så rädd för att leva vidare.
Och rädd för allt jag inte klarar.
Tänk om det håller i sig länge?
Har hört talas om ett sorgeår, men jag kan ju inte gå runt och inte funka så länge. Det går ju inte.

 

[Sonic76]

Sv: döden döden döden

Sorg är personlig. Enbart du kan veta hur du sörjer.
Bry dig inte om andras tyckande.
Sörj i den takt du behöver.
2 månader är ingen tid alls

 

[moli]

Sv: döden döden döden

Nu är det 2 månader sen min pappa dog helt oväntat.
Begravningen har varit och vi har precis tömt hans lägenhet.
Men jag är så rädd för att leva vidare.
Och rädd för allt jag inte klarar.
Tänk om det håller i sig länge?
Har hört talas om ett sorgeår, men jag kan ju inte gå runt och inte funka så länge. Det går ju inte.

Två månader är ingenting i sammanhanget. Har man inte "varit där" är det svårt att förstå det. Men det känns ju fortfarande som igår när det inte passerat längre tid. Jag tror att det är helt normalt att man blir rädd. Jag har också varit livrädd för hur livet skall bli, men ser att det på något vis går vidare och skapas en ny verklighet som man sakta anpassar sig till.

Jag har även varit rädd för att glömma hur han kändes och lät, men jag minns vår sista kram och jag minns både hur han pratade, såg ut, skrattade och kändes.

Jag blev också vettskrämd över att "vem som hest" kan dö närsomhelst, och tar nog lite extra vara på mina nära och kära nu när jag sett hur snabbt de kan försvinna. Den största rädslan kring det har lagt sig, men medvetenheten finns kvar.

 

[strawberrysylt]

Sv: döden döden döden

Det är på något sätt skönt att höra att det tar tid även för andra. För oftast känns det som omgivningen önskar att jag kunde vara "färdig" med min sorg snart. Eller att jag förväntas fungera helt som vanligt.

Det där har jag också upplevt. En månad efter att min lillebror dött fick jag höra "livet måste gå vidare" och sånt.

Om tre månader är det fem år sen han dog och jag... har inte kommit långt alls. Det går i perioder.. ibland kan jag förvånat konstatera att oj, jag har inte gråtit idag.. efter att ha gråtit så gott som varje dag i flera månader. Och sen i perioder mår jag bättre. Det går i vågor.

Håller med om det några andra skrev om, dock. Det är skönt vid de tillfällen man ändå känner att det går att säga "Det tyckte R om" eller "det brukade R säga"... sen borde vi prata mer än vad vi gör i familjen också, som flera skrev om också... tyvärr är vi rätt tysta av oss...


//r

 

[Apollo 13]

Sv: döden döden döden

I vårt fall handlade det inte heller om ett litet barn utan han var 19 när han dog så han fanns ju liksom och lämnade ju naturligtvis en massa minnen efter sig vilket gör det hela ännu knepigare.

Tänkte bara lägga till en liten annat sätt att se på det. Jag har ett ex/nära vän som gick bort när han va 23 och jag har idag fortfarande kontakt med hans mamma. Hon lider idag av något som tydligen kallas posttraumatisk sorg och när vi ses pratar vi ofta om min vän/hennes son och sorgen kring honom.
Hon har försökt bearbeta sin sorg på massa olika sätt, bla att hänga på olika siter på nätet bland "änglaföräldrar" som de kallar sig.
Jag och min väns mamma, pratade och jag sa precis som du, att jag utan att lägga några värderingar i det, så tyckte jag att det borde vara svårare att sakna någon som ändå fick hänga med ett tag i livet. Då har man ju hunnit lära känna personen och då har man ju en personlighet och så många minnen och upplevelser att sakna, jämfört med de som mist sina barn exempelvis väldigt sent i en graviditet eller liknande.
Hans mamma sa att hon förstod mina tankar, men berättade att många föräldrar som mist sina barn sent under en graviditet resonerar precis tvärt om. De menar att de inte ens haft en chans att lära känna sina barn och se vad de var för personer, så de sörjer även den biten. Inte bara att de mist ett barn, utan att de även mist chansen att få lära känna sitt barn och se vem just hen var.

Jag lägger såklart inga värderingar i endera och det är säkert väldigt olika för olika personer helt enkelt. Nu är detta inlägg kanske lite OT, men jag själv fick en sådan tankeställare när jag hörde det, och har tänkt på det en del efteråt så det kanske.. kan vara "intressant" även för andra att höra om det.

 

[Tassetass]

Sv: döden döden döden

En stor del av sorgen handlar, åtminstone för mig, om vad som inte blev. Min mamma hann inte se mig bli en ordentlig vuxen, pappa hann inte träffa min numera sambo (pappa dog tio dagar innan vi skulle åka upp tillsammans och träffa familjen för första gången) mina barn får aldrig lära känna sin mormor och morfar, mina föräldrar får aldrig se mig ta examen, jag hann aldrig få en vuxenrelation med min mamma osv osv.

Jag saknar mina föräldrar som mest när det händer något bra som jag vill dela med mig av, stort som smått, och det lägger ett sorgens skimmer över väldigt mycket. I vad som varit, där finns ju minnena av mamma och pappa med lika tydligt som minnena som involverar folk som fortfarande lever, men i vad som komma skall finns det ett stort, väldigt stort, hål.

 

[Petruska]

Sv: döden döden döden

Det är på något sätt skönt att höra att det tar tid även för andra. För oftast känns det som omgivningen önskar att jag kunde vara "färdig" med min sorg snart. Eller att jag förväntas fungera helt som vanligt.

Nu är det 2 månader sen min pappa dog helt oväntat.
Begravningen har varit och vi har precis tömt hans lägenhet.
Men jag är så rädd för att leva vidare.
Och rädd för allt jag inte klarar.
Tänk om det håller i sig länge?
Har hört talas om ett sorgeår, men jag kan ju inte gå runt och inte funka så länge. Det går ju inte.

Alltså, det finns ju människor där sorg utlöser riktiga, medicinska depressioner (Tassetass skriver ju om det, tex) och det finns människor som inte kommer vidare ur sin sorg (det gäller nog särskilt föräldrar som förlorar ett barn).

Min gissning är att det är ovanligt att man inte inte kommer vidare efter att en förälder har dött, hur mycket man än sörjer, men däremot är det ju väldigt, väldigt omskakande och krävande att gå igenom, eftersom hela ens eget liv liksom rivs upp. Så hur jobbigt det blir, beror också på hur ens liv har varit och vad som alltså rivs upp, tror jag.

Sen tror jag att det är rätt mycket en fråga om hurdan man är som person för övrigt, hur sorgen påverkar en. Inte hur ledsen man blir, där tror jag inte att skillnaderna mellan individer är så stora, men hur "invalidiserad" man blir av sin sorg. Det tror jag i hög grad går tillbaka på hur väl man lärt sig att hantera svårigheter under sitt liv hittills.

Mig förvånar det att din omgivning förväntar sig att du ska vara "klar". Det liknar absolut inte hur min omgivning har förhållit sig.

 

[Apollo 13]

Sv: döden döden döden

Jag tror det handlat om flera saker när folk börjar vilja stt man ska vara "klar" i sin sorg. Fast jag tycker det låter jätte konstigt att folk förväntar sig det efter två mån i TS fall.
Den ena orsaken är nog att folk inte riktigt vet hur de ska behandla en med ens sorg och att de upplever att situationen blir ansträngd för att de inte vill säga fel saker eller glömma säga något som man kanske borde.
Är det någon som sörjt väldigt länge (vad det nu ska anses vara) och ffa blivit förlamad av sin sorg så vill man nog många gånger personen väl också, även om det kan bli så fel. Min vän, som lider av posttraumatisk sorg, har brutit med flera vänner för att hon uppfattar det som att folk inte respekterar henne, hennes sorg och att hon faktiskt vill sörja. Sorgen är ju det enda hon har kvar av sin son. De vännerna har nog egentligen varit mest oroliga för henne och inte velat att hon ska glömma så stora delar av sitt övriga liv för att hon saknar sin son. Det är nog många som försökt på flera sätt att få henne att gå vidare, men hon är inte intresserad av det, hon vill ju snarare gå tillbaka till det som var.
Jag förstår nog båda parter.. Deras känslor krockar dock och det blir så fel. Själv har jag valt att inte tycka så mycket utan bara finnas där med både skratt och tårar... Så där åtta år senare...