Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[Petruska]

Det viktigaste tror jag är dock att trots att man inte alltid är överens och allt inte är en dans på rosor hela tiden, måste det vara många fler bra stunder än dåliga.

Varför skulle man ens överväga att leva tillsammans om det inte vore så?

Hela poängen är väl att förhållandet ska göra livet bättre på något sätt? Om det mest tillför ännu en jobbighet, är det väl enklare att låta bli. Om det kändes så svårt och jobbigt att leva tillsammans, att jag i längden skulle beskriva det som något vi "försöker" göra, kan jag inte föreställa mig att jag skulle tycka att det var värt besväret.

 

[Petruska]

Spontant tycker jag det låter trist med "jobba på förhållandet". Jag tänker att jag vill koppla av när jag kommer hem- inte anstränga mig.
Men samtidigt så tänker jag att det är jätteviktigt att se och bekräfta den andra personen. Men skulle vilja använda ett annat ord än att jobba

Men man ser och bekräftar väl inte sin partner för att det är viktigt att göra det? Man gör det väl - om man gör det - snarare för att man helt enkelt gillar vederbörande? I goda relationer - vare sig det är kärleksrelationer eller andra - ser man väl varandra och gillar vad man ser, så att säga? Jag menar, det är själva poängen. Inte något man gör "för att det är viktigt", och inte något som liknar att "jobba".

 

[LenaH]

Men man ser och bekräftar väl inte sin partner för att det är viktigt att göra det? Man gör det väl - om man gör det - snarare för att man helt enkelt gillar vederbörande? I goda relationer - vare sig det är kärleksrelationer eller andra - ser man väl varandra och gillar vad man ser, så att säga? Jag menar, det är själva poängen. Inte något man gör "för att det är viktigt", och inte något som liknar att "jobba".

Exakt. Jag håller inte på och tänker att "nu måste jag visa uppskattning/bekräftelse" varken till mina vänner eller min partner. Jag gör det förhoppningsvis instinktivt eftersom jag gillar dem.
På jobbet däremot får jag ibland tänka till men då är jag ju på just jobbet.

 

[stjarnhimmel]

Men man ser och bekräftar väl inte sin partner för att det är viktigt att göra det? Man gör det väl - om man gör det - snarare för att man helt enkelt gillar vederbörande? I goda relationer - vare sig det är kärleksrelationer eller andra - ser man väl varandra och gillar vad man ser, så att säga? Jag menar, det är själva poängen. Inte något man gör "för att det är viktigt", och inte något som liknar att "jobba".

Nej men det finns ingen motsats mellan att man vill göra det och att det är viktigt för mig.

 

[Hyacinth]

Men hur tacklar ni det?
Mitt nyblivna ex och jag uppfattade också tonen och bråken olika. Jag blir ganska lätt lite skarp i tonen, och det upplevde han som bråk, medan jag inte själv alls bråkade eller ville bråka - jag bara "sade". Många duster kom ut av detta. Skitfrustrerande för mig som inte ens var arg, men mitt i allt var mitt i ett bråk

Vi pratar om det. Jag kan säga att hen måste ändra tonläge för att jag ska höra vad som sägs, och försöker i gengäld att inte ta allt som min partner uttrycker så personligt (hen är aldrig otrevlig, men jag har inte samma styrka i mitt uttryckssätt). Hen är en gås, jag en tvättsvamp. Så vi pratar om det och är medvetna om vi uttrycker oss, samt att det är fullt tillåtet att skämta om. Jag kan gapskratta åt min partner om hen morrar om att "någon" dräller hårnålar överallt eller aldrig tömmer badkarssilen... Man måste inte triggas av allt. Blir jag skarp i tonen är jag förbannad, blir min partner taggig är hen troligen hungrig eller stressad. Vi reagerar helt enkelt olika på olika saker. Eftersom jag vet hur min partner fungerar så är det inget problem.

 

[em-pirre]

Men man ser och bekräftar väl inte sin partner för att det är viktigt att göra det? Man gör det väl - om man gör det - snarare för att man helt enkelt gillar vederbörande? I goda relationer - vare sig det är kärleksrelationer eller andra - ser man väl varandra och gillar vad man ser, så att säga? Jag menar, det är själva poängen. Inte något man gör "för att det är viktigt", och inte något som liknar att "jobba".

Ja precis så. Inte fan tänker jag att jag ska fixa frukost åt honom bara för att jobba på förhållandet eller nåt. Jag bara gör det därför att jag vill. Precis som att han vill passa upp mig ibland.

 

[Petruska]

Nej men det finns ingen motsats mellan att man vill göra det och att det är viktigt för mig.

Nejdå, men om det går av sig själv, verkar det lite konstigt att framhålla det som viktigt. Viktigt för vad, liksom? För mig är det nog mer av "finns det så finns det, finns det inte är jag nog lite fel ute". På jobbet händer det att jag påminner mig själv om att tex berömma någon, eller överlag visar mig trevligare än jag riktigt känner mig. Så gör jag mycket sällan i privata relationer.

 

[Hyacinth]

Vi pratar om det. Jag kan säga att hen måste ändra tonläge för att jag ska höra vad som sägs, och försöker i gengäld att inte ta allt som min partner uttrycker så personligt (hen är aldrig otrevlig, men jag har inte samma styrka i mitt uttryckssätt). Hen är en gås, jag en tvättsvamp. Så vi pratar om det och är medvetna om vi uttrycker oss, samt att det är fullt tillåtet att skämta om. Jag kan gapskratta åt min partner om hen morrar om att "någon" dräller hårnålar överallt eller aldrig tömmer badkarssilen... Man måste inte triggas av allt. Blir jag skarp i tonen är jag förbannad, blir min partner taggig är hen troligen hungrig eller stressad. Vi reagerar helt enkelt olika på olika saker. Eftersom jag vet hur min partner fungerar så är det inget problem.

Kan tillägga att min partner vet hur jag fungerar också. Vi tar hänsyn till varandra, både i form av vad och hur man säger och hur man reagerar på vad som sägs eller görs.

 

[Philosophia]

Nejdå, men om det går av sig själv, verkar det lite konstigt att framhålla det som viktigt. Viktigt för vad, liksom? För mig är det nog mer av "finns det så finns det, finns det inte är jag nog lite fel ute". På jobbet händer det att jag påminner mig själv om att tex berömma någon, eller överlag visar mig trevligare än jag riktigt känner mig. Så gör jag mycket sällan i privata relationer.

Jag håller i grund och botten med dig. Men folk kan ju vara lite olika där och det inbillar jag mig att du även öppnar upp för när du skriver att du gör så "mycket sällan i privata relationer". För jag kan tänka mig att när man mår lite dåligt eller har en väldigt stressad period så kan man tendera att bli lite disträ eller frånvarande och jag kan åtminstone känna att jag måste påminna mig om att faktiskt viktigt att bekräfta och se min partner. Inte för att jag inte vill det (för det vill jag ju), utan för att jag annars riskerar att glömma bort det.

 

[Petruska]

Jag håller i grund och botten med dig. Men folk kan ju vara lite olika där och det inbillar jag mig att du även öppnar upp för när du skriver att du gör så "mycket sällan i privata relationer". För jag kan tänka mig att när man mår lite dåligt eller har en väldigt stressad period så kan man tendera att bli lite disträ eller frånvarande och jag kan åtminstone känna att jag måste påminna mig om att faktiskt viktigt att bekräfta och se min partner. Inte för att jag inte vill det (för det vill jag ju), utan för att jag annars riskerar att glömma bort det.

Jo, det var tex sånt jag tänkte på. Så blir det ju ibland. Eller om tex en vän lyckats med något som jag inte lyckas engagera mig i alls, men som jag vet är viktigt för vännen (eller för partner), då berömmer jag ju och gratulerar, för det gör man om man är en vän (eller partner).

Men sådan strategisk bekräftelse är en mycket liten del av mina privata relationer.

Min partner bekräftar och servar mycket mer, men det gör han mot alla och han säger att han mår bra i den rollen. Jag servar betydligt mindre, jag sträcker mig nog faktiskt nästsn bara till "hjälpas åt-nivån", inte till service.

 

[tott]

Kan tillägga att min partner vet hur jag fungerar också. Vi tar hänsyn till varandra, både i form av vad och hur man säger och hur man reagerar på vad som sägs eller görs.

Nå det är där som är skillnaden. Jag fick, i synnerhet mot slutet av vårt förhållande, "på moppo" så fort jag ändrade tonläge. Försökte förklara att det inte alls är farligt att jag ändrar ton eller blir lite skarp i det jag säger, men det var mest synd om honom i hela världen ändå. Ett nytt fenomen sedan i våras Ett jäkligt märkande av ordval och tonfall

 

[Hyacinth]

Nå det är där som är skillnaden. Jag fick, i synnerhet mot slutet av vårt förhållande, "på moppo" så fort jag ändrade tonläge. Försökte förklara att det inte alls är farligt att jag ändrar ton eller blir lite skarp i det jag säger, men det var mest synd om honom i hela världen ändå. Ett nytt fenomen sedan i våras Ett jäkligt märkande av ordval och tonfall

Mår han inte bra blir han troligen känsligare för sådant. Men jag tycker ju att han inte framstår som ett kap å andra sidan.
Men, den är intressant att han är så upptagen av ett fritidsprojekt. Är det hästar ?

 

[sjoberga]

Varför skulle man ens överväga att leva tillsammans om det inte vore så?

Hela poängen är väl att förhållandet ska göra livet bättre på något sätt? Om det mest tillför ännu en jobbighet, är det väl enklare att låta bli. Om det kändes så svårt och jobbigt att leva tillsammans, att jag i längden skulle beskriva det som något vi "försöker" göra, kan jag inte föreställa mig att jag skulle tycka att det var värt besväret.

Om man i många år levt tillsammans tror jag att många kan uppleva perioder där det känns tyngre, förhållandet kanske känns just mer jobbigt och svårt än bra och givande. Då kan det vara viktigt att analysera varför det är så, är det något jag gör? Har jag förändrats i min förväntan på förhållandet, eller som person? Är det något annat som gör att de känslorna finns? Och om man vill ha chansen att hitta tillbaka till varandra - kanske just "försöka" och anstränga sig lite mer för att se om det går att få tillbaka de där självklarheterna som funnits i långa perioder förut, som man vill ha. Inte direkt tänka, hoppsan, just denna vecka tycker jag förhållandet känns tråkigt, nu bryter vi upp, hej då.

Om det är något som hela tiden ska pågå och man sällan hittar några bra längre fungerande stunder så håller jag med dig. Då låter det som bättre att vara utan förhållandet än att behöva jobba jämt. Så för mig blir nyckelordet "i längden" som du tillförde. Korta svackor i mänskliga relationer antyder möjligtvis att det finns problem att lösa; men inte att de är olösbara eller ej värda att just försöka lösa.

 

[mandalaki]

Hen är en gås, jag en tvättsvamp.

Gulligt par ni måste vara!

 

[mandalaki]

Jo, det var tex sånt jag tänkte på. Så blir det ju ibland. Eller om tex en vän lyckats med något som jag inte lyckas engagera mig i alls, men som jag vet är viktigt för vännen (eller för partner), då berömmer jag ju och gratulerar, för det gör man om man är en vän (eller partner).

Men sådan strategisk bekräftelse är en mycket liten del av mina privata relationer.

Min partner bekräftar och servar mycket mer, men det gör han mot alla och han säger att han mår bra i den rollen. Jag servar betydligt mindre, jag sträcker mig nog faktiskt nästsn bara till "hjälpas åt-nivån", inte till service.

Men gör man inte sånt dagligen i sina privata relationer? Nu menar jag inte bara partner för det har jag ingen. Men jag tycker att det är ett sätt att vara närvarande med den jag pratar med just då, i stället för att vara självupptagen och bara prata om mitt. Jag vet med mig att jag kan vara självupptagen så jag försöker medvetet fokusera på den andra i åtminstone något läge när jag sitter och pratar med nån. Just för att bekräfta.

 

[tott]

Mår han inte bra blir han troligen känsligare för sådant. Men jag tycker ju att han inte framstår som ett kap å andra sidan.
Men, den är intressant att han är så upptagen av ett fritidsprojekt. Är det hästar ?

Han var ett kap i början, men sen fick han mycket i sitt liv - olika stressmoment...och så blev kan grinigare. Vad vet jag - kanske han är en grinolle på riktigt, men jag vill iaf tro att det är stressen som gör honom besvärlig att ha ihop det med

Nä, det finns andra fritidsprojekt än hästar som tar mycket tid.

 

[Hyacinth]

Han var ett kap i början, men sen fick han mycket i sitt liv - olika stressmoment...och så blev kan grinigare. Vad vet jag - kanske han är en grinolle på riktigt, men jag vill iaf tro att det är stressen som gör honom besvärlig att ha ihop det med

Nä, det finns andra fritidsprojekt än hästar som tar mycket tid.

Båt

 

[em-pirre]

Men gör man inte sånt dagligen i sina privata relationer? Nu menar jag inte bara partner för det har jag ingen. Men jag tycker att det är ett sätt att vara närvarande med den jag pratar med just då, i stället för att vara självupptagen och bara prata om mitt. Jag vet med mig att jag kan vara självupptagen så jag försöker medvetet fokusera på den andra i åtminstone något läge när jag sitter och pratar med nån. Just för att bekräfta.

Jag kan göra sånt, men enbart i andra relationer. I mitt parförhållande är jag såpass genuint intresserad och kär att det kommer automatiskt. Andra människor är jag oftast rätt ointresserad av, och där får jag försöka komma ihåg att vara artig, uppmuntra, berömma och lyssna. Därför att man ska.

 

[stjarnhimmel]

Jag kan göra sånt, men enbart i andra relationer. I mitt parförhållande är jag såpass genuint intresserad och kär att det kommer automatiskt. Andra människor är jag oftast rätt ointresserad av, och där får jag försöka komma ihåg att vara artig, uppmuntra, berömma och lyssna. Därför att man ska.

Så är jag med.
Fast visst- ibland har jag nog även i förhållanden fått anstränga mig. Men det är absolut inte för att jag är ointresserad. Utan jag tror det är mina introverta sidor som gör att jag ibland inte orkar utan helst vill vara själv. Samma sak när jag har problem med mina sjukdomar. Då har jag inte alltid ork till den andra.

Det är inte för att jag inte vill och inte bryr mig. Men jag har inte orken.
Om jag hade möjlighet att förändra något hos mig själv skulle det vara just det- att ha mer energi för sådant.

 

[escodobe]

Så är jag med.
Fast visst- ibland har jag nog även i förhållanden fått anstränga mig. Men det är absolut inte för att jag är ointresserad. Utan jag tror det är mina introverta sidor som gör att jag ibland inte orkar utan helst vill vara själv. Samma sak när jag har problem med mina sjukdomar. Då har jag inte alltid ork till den andra.

Det är inte för att jag inte vill och inte bryr mig. Men jag har inte orken.
Om jag hade möjlighet att förändra något hos mig själv skulle det vara just det- att ha mer energi för sådant.

Något jag gillar med mitt är just att det är helt okey att säga "jag är osocial idag, jag har inte lust att prata och sover i gästrummet inatt" Partnern är den som jag slipper vara "social" med till skillnad mot tex arbetskamrater och liknande.