Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[escodobe]

Jag tror att många skulle vara lyckligare om föreställningarns om hur ett förhållande "ska" vara vore vidare.

Man ska vara två, bo ihop, vilja ha barn och målet är att man ska vara ihop så länge som möjligt annars är det ett misslyckande...

Själv vill jag helst vara särbo, vi är sambos enbart pga praktiska orsaker. Men det innebär inte att jag är mindre "seriös" (löjligt ord!) när det gäller min kärlek än de där typerna som gifter sig. Det verkar en hel del Ha svårt att fatta.
Lustigt nog känner jag fler 60+ som gillar särboendet än 25-45 åringar..?

 

[stjarnhimmel]

Något jag gillar med mitt är just att det är helt okey att säga "jag är osocial idag, jag har inte lust att prata och sover i gästrummet inatt" Partnern är den som jag slipper vara "social" med till skillnad mot tex arbetskamrater och liknande.

Ja och grejen med ett förhållande jag hade var att det inte funkade att göra så. För då tyckte han att det bara var på mina villkor. Dvs att ibland vill jag vara själv och ibland kan jag vara jättesocial och ha behov av att prata mkt. Och då tycker vissa att man är ego om det inte passar ihop med hur han vill ha det.
Och en annan person jag träffade ett kortare tag trodde alltid att något var fel om jag tex sa att jag vill sova i gästrummet i natt. Så då var det lättare att bita ihop istället för att femtielva gångar säga att inget är fel, jag behöver bara vara själv.

 

[Petruska]

Jag tror att många skulle vara lyckligare om föreställningarns om hur ett förhållande "ska" vara vore vidare.

Man ska vara två, bo ihop, vilja ha barn och målet är att man ska vara ihop så länge som möjligt annars är det ett misslyckande...

Själv vill jag helst vara särbo, vi är sambos enbart pga praktiska orsaker. Men det innebär inte att jag är mindre "seriös" (löjligt ord!) när det gäller min kärlek än de där typerna som gifter sig. Det verkar en hel del Ha svårt att fatta.
Lustigt nog känner jag fler 60+ som gillar särboendet än 25-45 åringar..?

Nu har jag 10+ år kvar till 60+, men jag tycker mig se att relationsnormerna mjukas upp sedan föräldratiden är avklarad.

 

[Petruska]

Men gör man inte sånt dagligen i sina privata relationer? Nu menar jag inte bara partner för det har jag ingen. Men jag tycker att det är ett sätt att vara närvarande med den jag pratar med just då, i stället för att vara självupptagen och bara prata om mitt. Jag vet med mig att jag kan vara självupptagen så jag försöker medvetet fokusera på den andra i åtminstone något läge när jag sitter och pratar med nån. Just för att bekräfta.

Jag tänker nog i stort sett att det där gör att det alls ÄR en relation. Att man bryr sig och visar det.

Om det istället är viktigt för relationen att man gör det där, blir det någon sorts metanivå för mig. Relationen verkar bli något annat, inte bara en relation för relationens egen skull.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror att många skulle vara lyckligare om föreställningarns om hur ett förhållande "ska" vara vore vidare.

Man ska vara två, bo ihop, vilja ha barn och målet är att man ska vara ihop så länge som möjligt annars är det ett misslyckande...

Själv vill jag helst vara särbo, vi är sambos enbart pga praktiska orsaker. Men det innebär inte att jag är mindre "seriös" (löjligt ord!) när det gäller min kärlek än de där typerna som gifter sig. Det verkar en hel del Ha svårt att fatta.
Lustigt nog känner jag fler 60+ som gillar särboendet än 25-45 åringar..?

Jag tycker nog att jag börjar känna det redan nu som 40-åring mot när jag var 25-30. För i den åldern var vissa av mina vänner inne i "hur man ska göra". Dvs man skulle bo ihop, skaffa barn och leva ihop resten av sitt liv.
Men jag kan nu ca 15 år senare att många blivit lite mer ödmjuka.. Kanske är allt inte lika svart-vitt längre?
Jag har märkt att vissa vänner som i 25-årsåldern var enligt dem själva besatta av att skaffa barn, idag kan se fördelar med att tex leva singel utan barn eller andra sätt att leva.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker nog i stort sett att det där gör att det alls ÄR en relation. Att man bryr sig och visar det.

Om det istället är viktigt för relationen att man gör det där, blir det någon sorts metanivå för mig. Relationen verkar bli något annat, inte bara en relation för relationens egen skull.

Hm.. nu förstår jag inte..
Kan du utveckla kring att relationen blir ngt annat?

 

[Kattennizze]

Jag tror att många skulle vara lyckligare om föreställningarns om hur ett förhållande "ska" vara vore vidare.

Man ska vara två, bo ihop, vilja ha barn och målet är att man ska vara ihop så länge som möjligt annars är det ett misslyckande...

Själv vill jag helst vara särbo, vi är sambos enbart pga praktiska orsaker. Men det innebär inte att jag är mindre "seriös" (löjligt ord!) när det gäller min kärlek än de där typerna som gifter sig. Det verkar en hel del Ha svårt att fatta.
Lustigt nog känner jag fler 60+ som gillar särboendet än 25-45 åringar..?

Jamen eller hur....till och med bland de bekanta jag har inom mera alternativa vänsterkretsar sitter numera med villa och vovve i tvåsamhet och nån slags karriär och köpladubesök på helgerna...så himla himla trist är det. Jag har försökt förespråka kollektivboende hur länge som helst, men ingen nappar. Och då är det ändå vidsynta människor. Men samhällsklimatet är sådant idag.

 

[cirkus]

Jag tror att många skulle vara lyckligare om föreställningarns om hur ett förhållande "ska" vara vore vidare.

Man ska vara två, bo ihop, vilja ha barn och målet är att man ska vara ihop så länge som möjligt annars är det ett misslyckande...

Själv vill jag helst vara särbo, vi är sambos enbart pga praktiska orsaker. Men det innebär inte att jag är mindre "seriös" (löjligt ord!) när det gäller min kärlek än de där typerna som gifter sig. Det verkar en hel del Ha svårt att fatta.
Lustigt nog känner jag fler 60+ som gillar särboendet än 25-45 åringar..?

Inte det minsta konstigt - dels så har man antaligen bättre med pengar så man har *råd* att vara särbos, dels är man nog inte så normstyrd när erfarenheterna är lite bredare

Jag tycker att de som verkar mest konservativa om hur-det-ska-vara är mellan 25-45 oavsett generation så att säga

 

[mandalaki]

Jag tänker nog i stort sett att det där gör att det alls ÄR en relation. Att man bryr sig och visar det.

Om det istället är viktigt för relationen att man gör det där, blir det någon sorts metanivå för mig. Relationen verkar bli något annat, inte bara en relation för relationens egen skull.

Är inte säker på att vi pratar om samma sak. Ibland ÄR man ju ego? Och behöver skärpa till sig. I synnerhet gäller väl det med dem man har omkring sig oftast. Den jag pratar oftast med är mitt ex, inte för att han är mitt ex utan för att han är en av mina närmaste vänner. Jag är mer pratsam än han och det händer mer i mitt liv, det blir lätt så att jag mal på, så ofta känner jag att Hallå, andas nu och fråga om hur det går med grejen x i HANS liv.

 

[Petruska]

Är inte säker på att vi pratar om samma sak. Ibland ÄR man ju ego? Och behöver skärpa till sig. I synnerhet gäller väl det med dem man har omkring sig oftast. Den jag pratar oftast med är mitt ex, inte för att han är mitt ex utan för att han är en av mina närmaste vänner. Jag är mer pratsam än han och det händer mer i mitt liv, det blir lätt så att jag mal på, så ofta känner jag att Hallå, andas nu och fråga om hur det går med grejen x i HANS liv.

Kanske far vi efter lite olika saker.

Sådana där självkorrigeringar av olika slag gör jag också, med varierad framgång, även i nära och fullt frivilliga relationer. Och betydligt mer i mindre nära och mindre frivilliga, tex med arbetskamrater.

Det var nog mest det där att det skulle vara viktigt att se och bekräfta varandra i förhållandet, som från min synvinkel sett startade det här stickspåret. För mig tydde det uttrycket på att seendet och bekräftandet är något slags projekt för att få det större projektet - förhållandet - att funka. Så sett, känns det för mig lite konstigt att man ids hålla liv i förhållandet alls, om man ständigt måste komma ihåg att göra viktiga saker för att det ska hålla, saker som man inte hade gjort mer spontant.

Sen tar ju tex en del personer lättare upp platsen än andra. Nu är det ju meningslöst att önska att andra är annorlunda än de är, så jag sympatiserar fullt ut med din linje i exemplet du beskriver och tycker att det låter vettigt, men jag skulle ju kunna tänka (tex om jag hörde er eller så) att han gott kan prata på han också, att han säkert har saker att dela med sig av, att han kan kräva lite mer av sig själv än att underhållas av dig (nu vet jag inte om mina exempel är tillämpliga på just den personen, men du förstår kanske tankegången) och liknande.

Det jag fastnade lite på var, nog helt enkelt snarare något som framstod som en strategi som är viktig för förhållandet. Jag är väldigt främmande för det tankesättet. Förhållandet blir något slags projekt i mina öron. Ett projekt som kan "lyckas" eller "misslyckas".

 

[mandalaki]

, men jag skulle ju kunna tänka (tex om jag hörde er eller så) att han gott kan prata på han också, att han säkert har saker att dela med sig av,

Det brukar jag säga till honom.

"Men varför har du inte berättat det?"
"Jag har inte fått möjlighet."
"Men då får du väl ta dig den möjligheten, skyll inte på mig."

Det jag fastnade lite på var, nog helt enkelt snarare något som framstod som en strategi som är viktig för förhållandet. Jag är väldigt främmande för det tankesättet. Förhållandet blir något slags projekt i mina öron. Ett projekt som kan "lyckas" eller "misslyckas".

Håller helt med om det där. Projekt och strategier för att sköta dem låter jobbigt.

 

[Petruska]

"Men då får du väl ta dig den möjligheten, skyll inte på mig."

Så brukar jag också säga till tystlåtna personer.

 

[mandalaki]

Så brukar jag också säga till tystlåtna personer.

Det har hänt att jag fått gliringar av honom för att jag pratar så mycket. Och då har jag svarat att om jag var lika tyst som han så kunde vi lägga ner kontakten, det är ju ingen idé att sitta och tiga i varsin ände av telefon (vi bor 30 mil ifrån varann). Däremot kunde jag kanske försöka låta bli att avbryta honom något mindre ofta. Jag jobbar på det.

 

[Kattennizze]

Det har hänt att jag fått gliringar av honom för att jag pratar så mycket. Och då har jag svarat att om jag var lika tyst som han så kunde vi lägga ner kontakten, det är ju ingen idé att sitta och tiga i varsin ände av telefon (vi bor 30 mil ifrån varann). Däremot kunde jag kanske försöka låta bli att avbryta honom något mindre ofta. Jag jobbar på det.

Jamen eller hur! Jag bor i norrland, en landsända där den manliga kulturen går ut på att tiga. Vilket såklart inte gäller alla enskilda individer. Ett par jag känner tiger ikapp, de säger ärligt två ord på ett dygn till varandra. (jag har bott hos dem flera gånger så jag vet). De grymtar till varandra genom näsan i stället för att öppna munnen. De är väldigt lyckliga tillsammans och har varit ihop i över 20 år.Jag å andra sidan kommer från en pratkultur där babblandet upphöjs till konst. Jag är högljudd och tar plats. Min egen familj pratas det jämt i. Jag känner mig ofta väldigt annorlunda i den tigande kulturen som jag stöter på lite nu och då i olika sammanhang.

 

[Kattennizze]

Så brukar jag också säga till tystlåtna personer.

Varpå den tystlåtna brukar kontra med att det du ger mig ju ingen chans, du bara babblar....

 

[escodobe]

Varpå den tystlåtna brukar kontra med att det du ger mig ju ingen chans, du bara babblar....

Jag och ett par i en seminariegrupp fick kritik för att vi pratade för mycket, vi var tvungna att respektera att det "faktiskt finns dom som tycker att det är jobbigt att ta plats och prata inför en grupp" Vi gick då på lärarutbildningen... Jag bytte bana, men ibland undrar jag hur dom där överlevde sin första lektion som högstadielärare?

 

[westernsuzie]

Varför skulle man ens överväga att leva tillsammans om det inte vore så?

Hela poängen är väl att förhållandet ska göra livet bättre på något sätt? Om det mest tillför ännu en jobbighet, är det väl enklare att låta bli. Om det kändes så svårt och jobbigt att leva tillsammans, att jag i längden skulle beskriva det som något vi "försöker" göra, kan jag inte föreställa mig att jag skulle tycka att det var värt besväret.

Precis! Kunde inte sagt det bättre själv

 

[westernsuzie]

Och jag hade aldrig orkat med ett förhållande som jag måste jobba på hela tiden. Livet kan vara jobbigt, och jag tycker att mitt förhållande är något där jag slipper tänka på konflikter och stress.

"Att jobba på det" behöver ju inte betyda att det är konflikter och stress hela tiden. Jag tänker mer att mitt i t.ex. heltidsjobb, dagislämningar och -hämtningar, höstförkylningar och allt va det kan vara kanske det inte alltid känns som en dans på rosor. Då kanske man ibland behöver anstränga sig lite, exempelvis komma ihåg att krama sin partner ibland eller säga ett par positiva ord, såna där småsaker som betyder jättemycket, ibland till och med är helt avgörande för att man ska fortsätta känna sig som ett kärlekspar och komma ihåg varför faktiskt är tillsammans. Jag skrev ju också att det ska vara många fler bra stunder än dåliga, så är det ju inte om man bara har konflikter och stress i sitt förhållande.

 

[westernsuzie]

Kan inte "jobba på förhållandet" lika gärna innebära att man ger varandra kärlek och bekräftelse, alltså det dagliga att inte glömma av varandra? Jag har sett och hört uttrycket och tycker att det låter besvärligt men som jag tolkat det är det just att ta hand om varandra/vårda relationen som är just att jobba på förhållandet. Det är något som åtminstone jag och min sambo gör mycket. Små saker som att jag idag låg med huvudvärk i sängen när han kom hem och han såg till att jag fick vätska och vad jag behövde inom räckhåll. Eller att röra vid varandra när man råkar befinna sig på samma ställe. Vardagliga ting som visar att man ser varandra? Eller är jag helt ute och seglar?

Jag tycker uttrycket är konstigt, jobba på förhållandet låter besvärligt. Jag vill ha en relation som mest tuggar och går utan några större speciella krav eller så och det tycker jag nog att jag har. Sen lyfter man den ibland med något speciellt och kan leva på det tills nästa gång vardagen och orken tillåter det. Samtidigt gör vi ju hela tiden saker för varandra eller erbjuder oss att göra det, små saker, och det är en del av vår vardag och om det är att "jobba" så är det precis vad vi gör.

Det var precis det jag menade med att jobba på förhållandet. Ursäkta allihop om det var ett tråkigt ordval Jag vill inte ha en relation som bara tuggar och går, jag behöver verkligen någon puss och kram varje dag och att min sambo ibland gör något omtänksamt mot mig (vilket han gör ), därför försöker jag också göra samma sak tillbaka. Tyvärr kommer det inte riktigt lika naturligt från mig, speciellt inte nu när vi har två småbarn som kräver sitt, så det är något jag får anstränga mig med litegrann och påminna mig om.

 

[prinsessfeminist]

Vi gick då på lärarutbildningen... Jag bytte bana, men ibland undrar jag hur dom där överlevde sin första lektion som högstadielärare?

Haha - det kanske till och med är så att de lyckas bättre än den vanliga läraren?

Det har i studier visat sig att läraren är den som tar ca 70-80 procent av talutrymmet i klassrummet. Forskning pekar på att inlärning sker i interaktion och samtal.

Väl värt att tänka på.