Inleda en relation utan att vara kär?

[Riley]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag känner ett par som är äldre ( 70 + ) ...som åtm kvinnan blev ihop med honom för han var snäll ( hon hade haft en idiot innan som söp, var otrogen o respektlös) dom är gifta idag och har varit tillsammans i 46 år och dom är så gulliga med varandra och så vill jag också ha det när jag blir gammal

Jag tycker också att jag "sett" (dvs. läst intervjuer med i media och dylikt) rätt många par ur den äldre generationen som inte verkar direkt himlastormande kära enligt den vanliga definitionen, eller inledde förhållandet som ungdomar med kärlek i botten, men ändå verkar vara lyckliga ihop och hedra och älska varandra som sina bästa vänner. Där undrar jag dock inte om det kan ha något att göra med synen som fanns på relationer, giftermål och dylikt vid tiden för deras ungdom, och som inte nödvändigtvis är applicerbar idag.

Nu är väl 46 år tillbaka i tiden/sent 60-tal förvisso inte så långt tillbaka som jag menar, men jag tänker ändå att man som 70-80 år och över nog vuxit upp med annan bild av förhållanden och därmed också andra kriterier, som man bär med sig och gör att det blir lättare att behålla en annan inställning till relationer än vad de flesta 80-talister har. Inget jag har några belägg för eftersom jag aldrig diskuterat ämnet ingående med den äldre generationen, men bara lite spånande.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag är inte säker på att den bästa grunden för en varaktig relation är en häftig förälskelse. Snarare kan jag tycka att när den där inledande passionen lägger sig, blir den så saknad att många väljer att avsluta relationen p g a det. Hela relationen var byggd på passionen snarare än gemensamma värderingar. När den första förälskelsen lägger sig, så upptäcker man att det fanns inte så många gemensamma nämnare, relationen utvecklas inte till en hållbar, stadig och trygg hamn utan det blir ett stort hål och en människa man inte känner särskilt väl.

Spekulationer, visst. Men i vuxen ålder är det trots allt så att många av oss vill leva ett tryggt och stabilt liv, eftersom vi ofta investerar både tid och pengar i framtiden. Köper hus, bygger tillvaron på varandra. Jag tycker det är nog så viktiga bitar, i företaget Hus & Hem AB. Sedan är vi alla olika, vissa kan inte leva utan att känna på ett visst sätt (och vandrar kanske också från relation till relation var tredje år), andra prioriterar tryggheten framför allt annat i relationen.

Jag tror att det är kan vara bra att bygga Hus & Hem AB med en stabil partner som man hyser respekt och kärlek för. Inte bara himlastormande men övergående passion, utan kärlek som växer och djupnar. Och den kärleken ser självklart olika ut från person till person.

Jag brukar konstatera att både jag och maken är djäkligt bra var för sig, men att vi tillsammans bildar något som är sjuhelsikes mycket bättre. Och så länge det känns så, så länge är relationen värdefull för mig.

Sedan tror jag att stabiliteten i ren relation handlar om hur bra jag känner mig själv, och vilken respekt jag hyser för den jag är.

 

[Inte_Ung]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Inte bara himlastormande men övergående passion, utan kärlek som växer och djupnar. Och den kärleken ser självklart olika ut från person till person.

Jag lever hellre ensam än i en relation som inte känns oundviklig.
Så om jag kan stå emot önskan om att leva med en viss person så är det inget för mig.

Jag lever trots detta med samma man sedan mer än 13 år och kan inte föreställa mig ett liv utan honom.
Vi startade med en helt galen passion.

Innan dess så var jag gift med en man som jag levde tillsammans med i 14 år, varav 12 år var fantastiska som liv och relation.
De sista 2 åren var däremot inget vidare.

Det finns en eller annan sambo innan dess också på litet kortare tider.

Så trots att jag helst lever ensam så har jag levt tillsammans med någon annan i större delen av mitt liv.
Kärleken är stark när den vill.

 

[Tora]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag tror att man kan splitta upp sina känslor i olika bitar.

kär - när det pirrar bara man tänker på mannen
älska - när man känner samhörighet, trygghet osv (hur beskriver man att man älskar någon?)
attraktion - när man tänder på någon och/eller tycker att någon är attraktiv

Jag lever ihop med en man sedan nästan 15 år tillbaka. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit kär i honom enligt ovan nämnda definition, men nog älskar jag honom och nog är jag attraherad.
Det som gjorde att jag satsade på den här relationen var att vi hade så otroligt lika grundvärderingar i livet. Jag har aldrig behövt ångra det.

Många tycker säkert att jag är rubbad som satsat på en relation som inte började med blixtrande förälskelse med fjärilar i magen och allt det där. Och det passar säkert inte alla att göra som jag har gjort. Men, som sagt, på 15 år har jag inte ångrat mig en enda gång. Jag kan inte ha en bättre man...

Du hade kunnat beskriva mig och min man. Visst har vi haft våra med och motgångar genom åren men aldrig att jag ångrat mig.

Jag tror att det finns många olika sätt att bygga ett stabilt och kärleksfullt förhållande på.

Ibland kan jag tycka att det finns en övertro till den där himlastormande, fantastiska kärleken vid första ögonkastet. Ett ideal om hur det skall kännas som är väldigt svårt att leva upp till.

Sen kan jag uppleva ibland att många passionerade förhållanden innehåller en massa tårar och folk som sårar varandra.

 

[muppia]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag skulle aldrig inleda en relation om jag inte var kär och attraherad av mannen. Det har jag lärt mig av tidigare misstag. Hellre ensam och med 50 katter där jag är lycklig än känner ett tvång att vara glad i en relation där det inte finns kärlek från min sida. Partnern förtjänar förmodligen att bli älskad.

Men däremot, skulle ni båda vara på samma plan, dvs inte kära i varandra men vill leva med varandra ändå, då är det väl okej. Men jag ser ingen mening med det eftersom det då är en vänskapsrelation.

 

[mino]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

För min egen del syftar jag alltså på en relation där man helt går in med vetskapen om och målsättningen med att leva med en djup "vänskapskärlek", och där inget annat kan växa fram. Jag känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte någonsin kan utveckla känslor för män jag inte attraheras av, och min attraktion är inget som förändras med tiden.
/.../
Men för att jag ska kunna vara nöjd med livet och tillika vara lycklig i längden vill jag att en partner ska vara inkluderad i det, och då är ju frågan om det är värt att tänja på mina egna definitioner för vad en partner kan innebära.

Jag är väldigt mycket för alternativa familjekonstellationer, mest för att jag tycker att vi har en sån ensidigt pressande tvåsamhetsnorm i Sverige kring hur man ska leva. Men jag tror att du måste tänka lite friare. Min erfarenhet i allmänhet av livet och normen och förväntningar är att ju närmare normen fast ändå inte man väljer att leva desto lättare blir det fel och oklart. Om man gör något som tydligt inte är i normen, då blir det mindre missförstånd både inom en relation och gentemot omgivningen.

Så min tanke är att du inte ska försöka härma en traditionell familjebildning med det lilla undantaget att du inte vill vara romantisk med partnern för att undvika alla dessa förväntningar. Jag tror att du ska tänka friare. Ett sätt att börja är tex att flytta in i ett kollektiv och prova på hur det känns att leva med andra på det viset. Ett annat alternativ kan vara att bo väldigt nära sina bästa vänner, tex att man bildar ett kooperativ av något slag.

Sen tror jag inte att man ska stirra sig alltför blind på mediabilden av kärlek och särskilt hur heterorelationer mellan män och kvinnor förväntas se ut. Jag upplever det som att många relationer jag har inte passar in i normens etiketter, både kring vad relationen "är" och vad man "får" inom ramen för en vänskap eller kärleksrelation. Jag tycker att det finns ett helt spektrum av vad en relation kan formas utifrån, allt från att man känner för ytliga lättsamma relationer till nära inkännande relationer och attraktion. Det kan också vara dagsformen som avgör vad man känner för en person. För mig personligen är det lättare att njuta av det som dyker upp i stunden och inte tänka så mycket på etiketterandet. När jag var in din ålder tänkte jag dock jättemycket på vad relationerna "var" och "inte var" och försökte agera utifrån tydliga kategorier (typ "vi ska bara vara vänner" eller "vi ska inte umgås för han är kär i mig/jag är kär i honom och jag vill inte lura honom"). Väldigt svartvitt. Jag ser inga fördelar med att dela in relationer så strikt.

 

[corzette]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Det är väl en kombination av fler faktorer, skulle jag tro. Dels för att jag är nästintill livrädd för att leva livet ensam (jag menar självklart inte att ett förhållande, med eller utan kärlek, är en garanti för att man lever lyckliga i sina resterande liv - det är inte en utgångspunkt jag har i någon relation - men det förbättrar ju chanserna avsevärt gentemot att "självvalt" stänga sig ute och förbli konstant singel i 40 år för att ingen duger). Dels för att jag som sagt gärna vill gifta mig och ha ett gemensamt liv med någon jag definierar som min familj - dock utan barn - med allt vad det innebär.

Till någon grad handlar det säkert också om en viss halvt undermedveten oro för att ofrivilligt hamna utanför förhållandenormen och en rädsla för att anses som märklig och som någon det måste vara något fel på, genom stämpeln som den eviga (ofrivilliga) singeln. Men huvudskälen är de två förstnämnda, och tillika inget jag kan uppnå med en vän som med stor sannolikhet själv kommer att skaffa partner med åren.

Och javisst - ur en känslomässig synvinkel hade ju en sådan typ av platonisk partner, från mitt håll sett, varit endast just en god vän som jag lever ihop med. Juridiskt och praktiskt hade det ju dock inneburit mer än så.

Nu fyllde jag 40 nyss...

Jag va singel i (slutade räkna då de va så deprimerande) tror jag i 17 år när jag träffade en helt underbar kille. Helt min typ av kille, underbar och trevlig på ALLA sätt... Vi inledde ett KKförhållande, jag va mot min vilja tyvärr inte kär i honom han blev kär i mej... Dvs här har vi en perfekt kandidat som resten av mitt liv partner MEN iom att jag nu är lite "speciell" så FAST jag verkligen älskade killen (inte på de himlastormande sättet, men som sagt han va ju helt underbar) så infann sej inte det som JAG letar efter. Istället så blev det ju så att jag tidvis irriterade mej på småsaker (då menar jag verkligen löjliga saker) och när man då påpeka att "du jag pallar verkligen inte att du sover PÅ mej, jag behöver space i sängen" så sårade de honom jättemkt, gjorde att han sov dåligt (dels för att jag knuffa bort honom och för att han försökte tänka på hur han sov) nu va detta ett exempel men de va liksom de där små sakerna som man när man är kär LÄTT lever med, men iom att jag inte var det så blev det ohållbart. Vi (jag) försökte i 1½ år, men till slut insåg jag att jag måste släppa honom för han mår inte bra av att jag (i perioder) va "elak" (och då menar jag inte att jag va de med flit, men jag har bara såååå mkt tålamod med vissa saker) att det enda sättet för honom att bli lycklig är ju såklart att träffa nån som älskar honom för den han är och på "lika villkor".

Så mitt svar utifrån hur jag är ... Så NEJ jag kan inte bli ihop med nån som jag inte är "kär" i.

Är nu singel igen som sagt sen 2½ år och visst jag saknar killen, men vet att jag skulle nog förstört stackarn om vi fortfarande "hållt ihop" ..
Han hittade en ny efter några månader och de lever ihop nu (enl ratsit ) så han lyckades trots att han inte trodde de, hitta en ny

Jag har inga problem att bli intresserad (kär) i killar, det är värre för mej att få de besvarat

 

[snow]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Så: Har någon av er som är åtminstone 10 år äldre än jag, och tillika med en aning mer livs- och relationserfarenhet, erfarenhet av att inleda en relation med någon ni känt väl och tyckt bra om, men inte haft känslor för? Tror ni det är möjligt att som sexuell och något av en sucker för att vara kär bli långsiktigt lycklig i ett platoniskt monogamt förhållande, eller kommer det oundvikligen sluta med frustration och upprepad otrohet?

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Nu är jag bara ett par år äldre än dig och är i ett förhållande sedan 4 år tillbaka (! - detta är smått obegripligt när jag tänker på det), så jag tillhör inte riktigt den kategori du önskar svar från. Tar mig ändå friheten att skriva lite.

Jag var också en sådan som kände många fina (intresserade) killar men aldrig trillade dit. Försökte inleda romantiska relationer några gånger men det slutade alltid i pannkaka, ofta innehållande en sårad kille... Delvis tror jag att det berodde på att jag var "emotionellt omogen"; extremt egocentrerad och ovillig att kompromissa med min tid. Dessutom var jag feg och rädd för att bli sårad. Ett råd från mig skulle baserat på dessa erfarenheter vara att ifrågasätta dig själv - är du sas öppen för att bli kär eller "skyddar" du dig själv på något sätt?

I alla fall så lyckades min nuvarande pojkvän få mig totalt på fall, krasch boom bang typ. Jag blev superkär och pirrig och hela fadderullan på ett sätt jag inte upplevt sen tonåren. Innan jag träffade honom var jag i samma läge som du - jag hade kapitulerat och närapå accepterat att jag inte skulle kunna bli kär, utan kanske få leva med någon "bra men inte himlastormande". Startade faktiskt en tråd med liknande tema som den här på ett annat forum . Jag tror inte heller på "det finns någon för alla blablabla" eller att något förhållande kan vara perfekt (för det ska gudarna veta att även min nuvarande relation - som alltså började med en jättestark passion - har kantats av allehanda problem och varit riktigt risig emellanåt...). Däremot så tror jag (tyvärr) att passion kan vara en sådan sak man kommer att sakna om man aldrig upplevt det i sin relation. Du skriver dessutom att du är sexuell och en "sucker för att bli kär"; har du själv tänkt på hur du ska hantera detta om du lever i en monogam platonisk relation?

 

[sona]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag tror att det kan bli problem, speciellt om den ena är kär men inte den andra. Sen kommer kanske den dagen då man träffar någon man blir kär i, vad händer då? Visst jag tror väl inte direkt på den "rätta", men har man känslor för någon så kan den bli den rätta. Det kan inte en person man inte är kär i bli.

Nej att vara ihop med nån man inte är kär i känns som slöseri med tid, både med hens tid och ens egen..

 

[Riley]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag är väldigt mycket för alternativa familjekonstellationer, mest för att jag tycker att vi har en sån ensidigt pressande tvåsamhetsnorm i Sverige kring hur man ska leva. [...] Ett sätt att börja är tex att flytta in i ett kollektiv och prova på hur det känns att leva med andra på det viset. Ett annat alternativ kan vara att bo väldigt nära sina bästa vänner, tex att man bildar ett kooperativ av något slag.

Som försvarare av tvåsamhetsnormen är jag dessvärre av en lite annan åsikt.

Ser förvisso inte en tid i kollektiv som en motsättning, men det är ändå absolut inte en lösning som på något vis skulle vara aktuell för mig. Kan säkert passa vissa andra typer av människor som fungerar på ett annat sätt både socialt och ideologiskt, för min del skulle frågan av personlighetsmässiga skäl dock bara bli hur lång tid det skulle ta innan ett spontant massmord begicks...

 

[Riley]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Sen kommer kanske den dagen då man träffar någon man blir kär i, vad händer då?

Så kan det ju dock bli även om man är i en lycklig relation med någon man redan är kär i. Plötsligt lär man känna den där nya kollegan, som visat sig vara än mer fantastisk och som man inte kan släppa tankarna på - vad gör man då? Stannar för att man redan har det bra, eller tar chansen att prova med det som känns ännu bättre?

Halvt kl

Tack alla som delgett era erfarenheter!

 

[Tass]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag är inte helt säker på att jag förstått din ursprungliga fråga.

Du menar en relation utan förälskelse, men menar du även utan attraktion?

För mig är attraktion ett måste.
Och katter är väldigt trevliga djur

 

[svea]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag tror absolut inte på den där smörklyschan om "rätt person" och att "det finns någon för aaaallaaaa" - jag tror att den sortens "det löser sig"-passivitet är ett bombsäkert recept för att absolut inget ska ske, någonsin.

Jag tror att det finns en rätt person för nästan alla, däremot tror jag inte på "det löser sig"-passivitet utan jag tror att man får jobba på aktivt och målmedvetet för att hitta en partner som man klickar med. Träffa många, och verkligen ta en funderare på vilka saker på kravlistan som är viktiga och vilka som är ytliga och onödiga.

Jag tycker också att det är skillnad mellan att leva med en jättebra partner utan gnista, och att leva med en jättebra partner med gnista. Det är helt klart värt att vänta på det sistnämnda.

 

[em-pirre]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Jag tror att det finns en rätt person för nästan alla, däremot tror jag inte på "det löser sig"-passivitet utan jag tror att man får jobba på aktivt och målmedvetet för att hitta en partner som man klickar med. Träffa många, och verkligen ta en funderare på vilka saker på kravlistan som är viktiga och vilka som är ytliga och onödiga.

Jag tycker också att det är skillnad mellan att leva med en jättebra partner utan gnista, och att leva med en jättebra partner med gnista. Det är helt klart värt att vänta på det sistnämnda.

Kl
Min fetning. Precis så tänker jag.

Och att på nåt sätt nöja sig med någon tror jag inte riktigt på. Lite "Det är du eller tio katter".

Men att bli stormförälskad genast tror jag inte heller att alla behöver bli, dock tror jag att man ändå måste känna att man vill vara med just den personen.

Den känslan kommer kanske inte över en natt, men man kan ju dejta en längre tid för att se vad man känner. Och som sagt ovan, träffa mycket folk och ta sig en funderare över sina kriterier. Jag hade några sådana fåniga kriterier angående ålder och kroppsform. Det blev precis tvärt emot på alla kriterier, men så jävla lyckat!

 

[Och_Aye]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Kl (tror jag, minns inte vilket jag tryckte svara på).


Jag vet inte hur du tänker dig relationen, eller känslorna, men för mig är en person som jag inte är "kär i & attraherad av" enbart en kompis, dvs ingen jag skulle vilja vara nära på det viset som jag tänker mig en kärleksrelation. Alltså; inget kramande, inga pussar, inget sex, inget ligga alldeles nära & kolla film, inga ömma beröringar, inga bla bla bla.

Det känns spontant helt uteslutet för mig, men jag har som sagt ingen aning om hur du tänker dig.

 

[Trani]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Ett av mina livsmål är dock att inte leva livet ensam, och ska jag gifta mig, vilket jag gärna vill, ska det ske innan jag är alltför många år över 30.

Men för att jag ska kunna vara nöjd med livet och tillika vara lycklig i längden vill jag att en partner ska vara inkluderad i det,

Dels för att jag som sagt gärna vill gifta mig och ha ett gemensamt liv med någon jag definierar som min familj - dock utan barn - med allt vad det innebär.

Till någon grad handlar det säkert också om en viss halvt undermedveten oro för att ofrivilligt hamna utanför förhållandenormen och en rädsla för att anses som märklig och som någon det måste vara något fel på, genom stämpeln som den eviga (ofrivilliga) singeln. Men huvudskälen är de två förstnämnda, och tillika inget jag kan uppnå med en vän som med stor sannolikhet själv kommer att skaffa partner med åren.

Som försvarare av tvåsamhetsnormen är jag dessvärre av en lite annan åsikt.

Jag förstår inte riktigt vad det är du vill ha. Du verkar se giftermålet sig sig som ett mål, liksom helt frånsett den andra parten? Handlar det bara om yta, att utifrån vara i en "normal tvåsamhet"?

Oavsett så tycker jag att det är ett väldigt bakvänt sätt att betrakta både livet i allmänhet och relationer i synnerhet. Utifrån och in. Som bäddat för besvikelse och katastrof.

Handlar om viljan att ha en livspartner, att dela sitt liv och sin vardag både praktiskt och känslomässigt med en annan människa, så tror jag mer på att närma sig det från andra hållet. Hitta partnern först och inrätta livet tillsammans med denne, istället för att ha ett mål som går ut på att någon måste rekryteras till den andra positionen.

Tillägg: Eftersom du tycks förhandla med dig själv om hur den andra positionen (din tilltänkta partner) kan se ut så undrar jag vad det är du tror kommer göra dig lycklig i en tvåsamhet.

 

[mino]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

istället för att ha ett mål som går ut på att någon måste rekryteras till den andra positionen

Så bra uttryckt!

 

[FeelingGreen]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Eftersom jag har ganska stort behov av ensamtid och egentligen trivs bra med att vara singel så ska det vara värt det att vara i ett förhållande.

Och för mig är det bara givande om det finns en kärlek och en attraktion utöver den jag känner för mina vanliga vänner.

/FG
Nybliven icke-singel

 

[mandalaki]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Trani:

Riley: om det ändå skiter sig, glöm inte att söka tillstånd från Länsstyrelsen om du ska ha tio eller fler katter

 

[Petruska]

Sv: Inleda en relation utan att vara kär?

Juridiskt och praktiskt hade det ju dock inneburit mer än så.

Juridiskt, ja om ni gifter er och/eller samlar på er gemensamt ägande av någon omfattning. Praktiskt, ja, det beror väl på hur ni lägger upp det. Man delar ju mycket praktiskt även med andra än partners, tex arbetskamrater. Och jag kan inte se att en partner behöver skilja sig från en kompis man bor med, när det gäller det praktiska.

Så vad är det du menar att den här relationen skulle omfatta? Jag förstår verkligen inte.

Min erfarenhet i allmänhet av livet och normen och förväntningar är att ju närmare normen fast ändå inte man väljer att leva desto lättare blir det fel och oklart. Om man gör något som tydligt inte är i normen, då blir det mindre missförstånd både inom en relation och gentemot omgivningen.

Det här är intressant! Verkligen! Kan du exemplifiera på något sätt?

Du verkar se giftermålet sig sig som ett mål, liksom helt frånsett den andra parten?

Oavsett så tycker jag att det är ett väldigt bakvänt sätt att betrakta både livet i allmänhet och relationer i synnerhet. Utifrån och in.

Handlar om viljan att ha en livspartner, att dela sitt liv och sin vardag både praktiskt och känslomässigt med en annan människa, så tror jag mer på att närma sig det från andra hållet. Hitta partnern först och inrätta livet tillsammans med denne, istället för att ha ett mål som går ut på att någon måste rekryteras till den andra positionen.

Det där speglar rätt väl vad jag tänker på när jag läser TS funderingar.