Exakt. Jag håller inte på och tänker att "nu måste jag visa uppskattning/bekräftelse" varken till mina vänner eller min partner. Jag gör det förhoppningsvis instinktivt eftersom jag gillar dem.
Nej men det finns ingen motsats mellan att man vill göra det och att det är viktigt för mig.
Men hur tacklar ni det?
Mitt nyblivna ex och jag uppfattade också tonen och bråken olika. Jag blir ganska lätt lite skarp i tonen, och det upplevde han som bråk, medan jag inte själv alls bråkade eller ville bråka - jag bara "sade". Många duster kom ut av detta. Skitfrustrerande för mig som inte ens var arg, men mitt i allt var mitt i ett bråk
Nejdå, men om det går av sig själv, verkar det lite konstigt att framhålla det som viktigt. Viktigt för vad, liksom? För mig är det nog mer av "finns det så finns det, finns det inte är jag nog lite fel ute". På jobbet händer det att jag påminner mig själv om att tex berömma någon, eller överlag visar mig trevligare än jag riktigt känner mig. Så gör jag mycket sällan i privata relationer.
Jo, det var tex sånt jag tänkte på. Så blir det ju ibland. Eller om tex en vän lyckats med något som jag inte lyckas engagera mig i alls, men som jag vet är viktigt för vännen (eller för partner), då berömmer jag ju och gratulerar, för det gör man om man är en vän (eller partner).
Ett jäkligt märkande av ordval och tonfall Nå det är där som är skillnaden. Jag fick, i synnerhet mot slutet av vårt förhållande, "på moppo" så fort jag ändrade tonläge. Försökte förklara att det inte alls är farligt att jag ändrar ton eller blir lite skarp i det jag säger, men det var mest synd om honom i hela världen ändå. Ett nytt fenomen sedan i våras
?Men gör man inte sånt dagligen i sina privata relationer? Nu menar jag inte bara partner för det har jag ingen. Men jag tycker att det är ett sätt att vara närvarande med den jag pratar med just då, i stället för att vara självupptagen och bara prata om mitt. Jag vet med mig att jag kan vara självupptagen så jag försöker medvetet fokusera på den andra i åtminstone något läge när jag sitter och pratar med nån. Just för att bekräfta.
Mår han inte bra blir han troligen känsligare för sådant. Men jag tycker ju att han inte framstår som ett kap å andra sidan.
Men, den är intressant att han är så upptagen av ett fritidsprojekt. Är det hästar
Han var ett kap i början, men sen fick han mycket i sitt liv - olika stressmoment...och så blev kan grinigare. Vad vet jag - kanske han är en grinolle på riktigt, men jag vill iaf tro att det är stressen som gör honom besvärlig att ha ihop det med
Nä, det finns andra fritidsprojekt än hästar som tar mycket tid.
Jag kan göra sånt, men enbart i andra relationer. I mitt parförhållande är jag såpass genuint intresserad och kär att det kommer automatiskt. Andra människor är jag oftast rätt ointresserad av, och där får jag försöka komma ihåg att vara artig, uppmuntra, berömma och lyssna. Därför att man ska.
Så är jag med.
Något jag gillar med mitt är just att det är helt okey att säga "jag är osocial idag, jag har inte lust att prata och sover i gästrummet inatt" Partnern är den som jag slipper vara "social" med till skillnad mot tex arbetskamrater och liknande.
