Detta med lyckliga förhållanden....igen....

Kanske är det så att vi i min umgängeskrets har för höga förväntningar på livet? Jag är trots allt 37 år gammal och lite luttrad i gemet är man ju, men jag har ändå hoppet kvar. Jag har haft två långa förhållanden och båda har liksom dött ut. Helt av sina egna anledningar. Men det kanske är så livet är, det finns ingen som är rätt livet igenom utan bara rätt just nu?

Det vi hakat upp oss mest på är ju att man är så olika med olika personer. Med en kille har jag varit väldigt sexuellt aktiv och vi har haft jätteroligt, samtidigt som vi var passionerade åt andra hållet också och bråkade mycket. Med någon annan har jag aldrig bråkat. Med en annan har jag varit väldigt omhändertagande och gullig, medan jag med en annan mest velat bli omhändertagen. Betyder det att man har olika starka känslor för personerna eller är det så att olika människor drar ut olika egenskaper ur en?

Jag kommer ihåg när jag gjorde min praktik på en fabrik i Skottland. En av tjejerna som jobbade där sa till mig att hon och hennes kompisgäng försökte leva och kopiera livet i serien Vänner... Jag blev helt kall när jag hörde det.
Livet är svårt. Relationer är svåra. I synnerhet relationer mellan två vuxna människor, förälder / barn, eller relation mellan syskon.
Livets skola är inte som i vännerserien. Livet är tufft, hårt och ibland hänsynslöst.
Jag är tacksam att jag funnit min livskamrat som alltid skyndar sig hem. Han trivs hemma med mig och barnen. Vi har kul ihop. Vi planerar framtiden ihop.
Jag märker att våra barn vill att vi ska vara mera romantiska, och jag tror att det kommer från diverse tv-serier från Disney som de ser på.
Jag har funderat mycket på detta och jag tror att mina barns generation kommer ställa helt andra krav på sina partners.
Min farfar till exempel kunde säkert ha varit en tyrann utan att min farmor skulle lämna honom, pga de normer som gavs då. Mina döttrar hoppas jag kommer att kunna lämna dåliga relationer, där bara en strävar efter att relationen skall fungera bra.
Jag hade själv mycket förväntningar på livet, men de senaste 15 åren har jag upplevt tungt drogmissbruk, kvinnomisshandel, självmord, dödsfall, ekonomiska kriser, relationer som spricker i min närhet och jag har fått ändra mitt perspektiv. Jag har inte så höga krav längre. Jag älskar min man, det räcker.
Kanske lite svamligt...
 
Jag förstår dig till fullo @Ramona, med skillnaden att jag trivs med mitt jobb. Men karlar... Herregud! Varför blir jag aldrig nöjd?!

Jag blir inte lätt kär, men när jag blir det så blir det kortslutning i skallen och jag blir lite knäpp. Men, för att skydda mig själv (har jag kommit på med ålder och vishet) så hittar jag allehanda fel på karlstackarn, för att det inte ska göra för ont om han skulle lämna mig. Till slut har jag intalat mig själv alla de där felen så att de blir en stor sanning och attraktionen dör.

Jag har försökt jobba bort detta beteende, men det lever kvar ändå.

Ibland har jag försökt med en "snäll" kille, en svärmorsdröm. Det klarar jag inte heller, för jag själv är så stark som person att är killen inte det, tar jag över och blir "mannen i familjen" (missförstå mig rätt) som sköter allt det jobbiga (med killens goda vilja) och då dör attraktionen direkt också.

En sak som jag har benhård koll på, vilket kan tänkas löjligt, är om man lämnar en affär utan att handla något. De flesta tycker nog att det är lite ... ja, inte genant, men man känner sig lite uttittad av kassörskan. Det är en riktig erotikdödare med karlar som då man närmar sig kassorna börjar släpa på stegen för att jag ska gå först (inte av artighet utan för att kassörskan ska titta på mig och inte honom). Det händer ofta och jag retar mig varje gång det händer. Och så dör attraktionen. Jag behöver en man som tar ledningen.

Jag hamnar ofta i att jag är den som får göra det pinsamma, jobbiga, besvärliga i ett förhållande, förmodligen för att jag är stark och gör det bara, men när det blir en vana så dör attraktionen.

Överhuvudtaget så dör min attraktion för män väldigt fort och jag hamnar i "rör mig inte för då kräks jag i munnen"-läget. Och sedan tar det slut.

Jag tror att jag behöver någon som är starkare som person än vad jag själv är, därmed inte sagt att jag är jättestark, men jag har ganska klara åsikter och tar lätt över om ingen annan gör det, det sistnämnda tycker jag dock är jätteskönt. Jag vill inte leda, men när ingen gör det måste jag.

Sedan har jag väl höga krav, jag kan ofta titta på kompisars män och tänka "men varför står hon ut med honom, vad ser hon hos honom överhuvudtaget?". Jag ser dock inte de höga kraven som något positivt, så klart, jag vill också vara nöjd och glad i ett förhållande med en "vanlig" människa.

Nej, jag är fullt medveten om att felet är mitt, och har försökt jobba bort det, men det verkar inte gå bra, så nu sitter jag här, snart 40 år och ska återigen göra slut med en man vars attraktionskraft försvunnit...
 
@rtf jag vet precis hur du känner. Jag är också stark, dessutom är jag besvärligt högljudd, men rolig, och tar en hel massa plats. Jag behöver inte göra, jag kan vara i bakgrunden, men det blir liksom så att jag på ett eller annat sätt att jag hamnar där. Jag kan vara tillsammans med en man som är precis likadan som mig, det är bara kul, men oftast har det varit så att män som är lite mer introverta har sökt sig till mig och jag har gillat dem. Jag har svårt för vad jag kallar för svaghet, det där du beskriver som att det är pinsamt att gå ut ur affären utan att köpa någonting. Någon som säger "tänk på vad andra ska tänka" är ju bara sååååå osexigt och tråkigt att jag bara dör på studs.

Jag behöver ingen man som uppfostrar mig eller försöker tygla mig. Jag vill ha en man som uppskattar mig för precis det jag är. :) Däremot har de där snälla killarna en hel massa bra egenskaper som är jättebra att ha. Frågan är vad som väger upp. Och man behöver ju inte vara vek för att man är snäll. :) Det finns massor med bra exempel på det.
 
Ja, vi har ju haft dessa diskussioner innan. ;)

Du dövar dina sådana känslor med att dyka ner i ditt jobb. Om det funkar för dig så fine. Men känner du inte att du vill satsa och utveckla dem? Känner du inte att du stampar och nästan kvävs på ditt jobb ibland? Är detta liksom allt? Blir livet inte mer roligt än det här?

Jag vill ju ta viktiga beslut, lösa problem och göra en förändring. Men istället för att få utlopp för det så tuffar jag på i en lagom trist rutin just nu och det är inte ett dugg kul. Visst hade jag kunnat starta en egen firma som skattekonsult, men det hade ju gått sådär bra, just eftersom jag i verkligheten bara kan teorin. Jag bör egentligen sitta några år på Skatteverket och jag har sökt, men det känns också som att jag dödar min själ när jag gör det.

Men jag har å andra sidan ingen aning om hur jag får ha min levande själ i liv heller. Jag älskar att odla i mitt växthus och ibland känner jag att jag kan krypa in för gott på torpet, halvt eremitisera mig själv där ute med någon typ av självhushåll. Skulle kunna ta någon in- eller tillridning för att betala elen. Kanske köpa någon och sälja ibland. Och så på andra sidan sitter en önskan om att sitta i EU-parlamentet och jobba med lantbruksfrågor, eller i alla fall få utlopp för den problemlösaren som jag är i grund och botten. Sen inser man ju sina begränsningar. Det tar år att få ens några små uppdrag inom det partiet som skulle vara tänkbart och den tiden har jag inte. Eller offrar man sig själv och går med i SD, manipulerar till sig en EU-plats, lyckas sitta av två mandatperioder och därmed få tillgång till parlamentariker-pensionen? ;) Hahahahaa...du hör ju.

Men något måste väl gjort att du valde skatterätt? Tyckte du inte det verkade kul att jobba med när du valde att inrikta dig på det?

Att köra en grej några år och sen byta går ju bra, så egentligen ser jag inte riktigt varför det i sig behöver vara ett problem - så länge inte en del av det du vill ha är sånt som kräver att man stannar på bollen länge, typ en stabil egen familj, vissa yrken, bli erfaren svårklassryttare, etc. Så länge man är nöjd med att inte ha den sortens saker, så finns det väl i sig inget problem med att göra saker på lite kortare sikt och starta om ofta?
 
@rtf jag vet precis hur du känner. Jag är också stark, dessutom är jag besvärligt högljudd, men rolig, och tar en hel massa plats. Jag behöver inte göra, jag kan vara i bakgrunden, men det blir liksom så att jag på ett eller annat sätt att jag hamnar där. Jag kan vara tillsammans med en man som är precis likadan som mig, det är bara kul, men oftast har det varit så att män som är lite mer introverta har sökt sig till mig och jag har gillat dem. Jag har svårt för vad jag kallar för svaghet, det där du beskriver som att det är pinsamt att gå ut ur affären utan att köpa någonting. Någon som säger "tänk på vad andra ska tänka" är ju bara sååååå osexigt och tråkigt att jag bara dör på studs.

Jag behöver ingen man som uppfostrar mig eller försöker tygla mig. Jag vill ha en man som uppskattar mig för precis det jag är. :) Däremot har de där snälla killarna en hel massa bra egenskaper som är jättebra att ha. Frågan är vad som väger upp. Och man behöver ju inte vara vek för att man är snäll. :) Det finns massor med bra exempel på det.

Jag har en väldigt snäll man som accepterar mig för den jag är och jag är väldigt lik dig, högljud, rolig, tar en massa plats, starkt självfötroende och självkänsla.
Men trots att han är så snäll, på gränsen till larvigt snäll, så är det nog bara han som på något sätt (fråga mig fasiken inte hur) som kan få mig att lugna mig, tala om att det är nog nu utan att säga något. Inte för att hunsa utan han tycker det är jobbigt just då. Vi är ju båda introverter och måste ha lugn ibland.

En boss skulle inte fungera för mig.
 
Jag är inte heller den där tokigt rastlösa människan. Jag har sådana i mitt liv också, och jag är inte där. Jag älskar att ha ett hem och jag älskar att komma hem till mitt hem! Jag har inte alls känslan att home is where I hang my hat. Jag sover helst i min egna säng, samtidigt som jag gärna reser och hittar på grejer som inte innebär att jag är hemma. Jag är inte så hemmakär på det viset.

Men det måste hända saker i livet. Det får inte bara rulla på i rutin i en "same shit different day"-anda. Det är då jag blir knäpp.

Den känslan har jag också, om jag inte känner att jag är på väg nånstans, att jag är på väg mot nånting större och bättre och roligare på nåt sätt, så blir jag låg, det känns meningslöst alltihop.

Men det gör ju i sin tur att jag kan hänga i rätt länge, och har valt att ägna mig åt saker där man kan utvecklas och komma framåt hur länge som helst, i princip, typ ridningen.

De där hundåren på Skatteverket - är det inte rätt kul och intressant att jobba där om man är intresserad av skatterätt? En supermöjlighet att lära sig ett yrke man är intresserad av? De blir ju inte tråkiga om man ser dem som intressanta steg på vägen till något ännu intressantare och mer eftersträvansvärt.
 
Jag har en väldigt snäll man som accepterar mig för den jag är och jag är väldigt lik dig, högljud, rolig, tar en massa plats, starkt självfötroende och självkänsla.
Men trots att han är så snäll, på gränsen till larvigt snäll, så är det nog bara han som på något sätt (fråga mig fasiken inte hur) som kan få mig att lugna mig, tala om att det är nog nu utan att säga något. Inte för att hunsa utan han tycker det är jobbigt just då. Vi är ju båda introverter och måste ha lugn ibland.

En boss skulle inte fungera för mig.

Det gläder mig uppriktigt att du har hittat en, för det är inte lätt :). Men att du hittat en ger mig ändå visst hopp.
 
@rtf jag vet precis hur du känner. Jag är också stark, dessutom är jag besvärligt högljudd, men rolig, och tar en hel massa plats. Jag behöver inte göra, jag kan vara i bakgrunden, men det blir liksom så att jag på ett eller annat sätt att jag hamnar där. Jag kan vara tillsammans med en man som är precis likadan som mig, det är bara kul, men oftast har det varit så att män som är lite mer introverta har sökt sig till mig och jag har gillat dem. Jag har svårt för vad jag kallar för svaghet, det där du beskriver som att det är pinsamt att gå ut ur affären utan att köpa någonting. Någon som säger "tänk på vad andra ska tänka" är ju bara sååååå osexigt och tråkigt att jag bara dör på studs.

Jag behöver ingen man som uppfostrar mig eller försöker tygla mig. Jag vill ha en man som uppskattar mig för precis det jag är. :) Däremot har de där snälla killarna en hel massa bra egenskaper som är jättebra att ha. Frågan är vad som väger upp. Och man behöver ju inte vara vek för att man är snäll. :) Det finns massor med bra exempel på det.

Du och jag är väldigt lika. Kul att läsa faktiskt.
Skillnaden (?) är att jag har hittat en mussla till man och jag trivs med detta. En man som är min totala motsats. Även min bästa vän är en mussla. Båda två "hävdar" att de trivs i mitt sällskap och att jag ger dem energi och glädje. Jag i min tur mår gott av deras lugn. De dämpar mig.

Jag har genom livet lärt mig att jag inte skall vara tillsammans, i nära relationer, med människor som är som mig själv. Dessa människor "piskar upp" min energinivå, och min ibland inte så fagra sida att jag vill hävda mig genom att prata mycket.
Jag har många vänner i blandade personlighetstyper, där vissa är som mig. Med dessa har jag kul och många skratt. Men jag blir också ganska trött när jag har varit / umgåtts med dessa människor. Jag blir lite för uppskruvad. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det. Jag upplever att jag blir lite forserad.
Med åren har jag lärt mig att förstå att människor med inbyggt lugn, tystlåtna och eftertänksamma gör mig gott.

Det roliga är att jag alltid får så mycket glädje när dessa två musslor helt plötsligt brallar ur och gör något crazy. Det blir så oväntat och dessa stunder är så jävla roliga.
 
  • Gilla
Reactions: rtf
Det gläder mig uppriktigt att du har hittat en, för det är inte lätt :). Men att du hittat en ger mig ändå visst hopp.

Visst finns det hopp!! Självklart!

Grejjen är nog att inte ha förutfattade meningar om "snälla" män.....eller hur ska jag säga?
En snäll man har också en gräns och det är hur den gränsen hanteras som är viktig. Ömsesidig respekt är viktig, här förekommer inga svordomar och fula ord men högt i tak.
Det kanske var lite felaktigt beskrivet i det inlägget som du citerar, men jag kan omöjligt sätt mig på honom och manipulera är inte möjligt. Kanske ska det beskrivas så istället?

Utifrån ser han nog väldigt hunsad ut för att han är ju snäll, men han är allt annat än just det. Det skulle han inte acceptera.

Nä, en man som klarar av mig har varit svårt att hitta men trots det hittade jag honom ganska tidigt i livet. Det är jag tacksam över.
 
  • Gilla
Reactions: rtf
Det stämmer väldigt bra. Det funkar inte för mig tyvärr, för jag är alldeles för trött när jag kommer hem från jobbet. Jag orkar i bästa fall träna och äta innan jag somnar på soffan typ. Därför jag inte har häst längre också. Det känns som en börda till slut eftersom jag är så trött.

Och ja, jag har kollat alla mina värden och varit hos läkare, de hittar inga fel. Jag fungerar på helgen. Men det känns tidsmässigt väldigt krasst att jobba 40 timmar för att ha råd att göra det man vill i kanske 10 timmar. Om man ens hinner med så mycket. Livet har ju andra åtaganden också.

Just därför måste man, enligt mening, ha ett jobb som är roligt.
Om jag kommer hem och är trött efter en arbetsdag och inte kan tänka mig att göra något mer den dagen, då känns det ok om jobbet varit givande. Då kan det till och med vara skönt att vara trött.

Men om jag gjort något riktigt trist en hel dag och kommer hem till en ännu tristare vardag, då är livet helt sabla pestigt. Det är så eländigt att man knappt vill leva, typ.

Bekymret i ditt fall verkar vara att du behöver arbeta med något som håller dig mentalt stimulerad och engagerad. Du beskriver tuffa år som hästförsäljare/tränare och det är ett fysiskt krävande jobb. Nu vet jag inte vad du gör exakt idag, men låt säga att det är tufft fysiskt, men inte tillräckligt mentalt utvecklande och/eller mentalt själadödande och alltför stillsamt - ja - då är det ju lika illa vilket som.

Det här med att göra det man trivs med och stå ut med down-perioderna är något jag fått lära mig att förhålla mig till. När allt är toppen så vill man att det skall vara så, hela tiden, gärna för evigt - men när det är bottennapp, då är det lätt att tänka på flykt.

Ibland drömmer jag om att bara sälja av allt vi har, resa iväg och göra något "galet" och känna att det "löser sig nog", det där med ekonomin.

Men så kommer förnuftet och talar om att jag avskyr ju när jag inte har koll på läget, och jag skulle ju sakna en massa som jag gör idag och så vidare.
 
Ännu en gnällig rastlös människa skriver in sig i tråden. Jag har "löst" min rastlöshet genom att utbilda mig vidare, till något som kommer att kräva ständig uppgradering och aldrig kan bli monotont. Och skulle det bli det finns det nästan oändliga möjligheter att byta inriktning eller arbetssituation. En stor faktor för mig är att jag inte behöver jobba 8-17, utan kommer att blanda kvällar, nätter och helger. Jag blir fruktansvärt trött av att jobba "vanliga" tider, och då orkar jag inte ha häst eller göra allt annat jag vill.

Genom att försöka kanalisera min rastlöshet dels genom jobb, men också med andra projekt (husrenovering, ridning och resor) så känns det som om jag kan slappna av i min relation på ett vettigt sätt.

Karln är i sitt sätt mycket lugnare och nöjdare, när vi gifte oss var det snällaste han kunde säga om varför han valde mig att "jag gör hans liv intressant". Utan mig hade han inte tagit MC-kort tex.

Jag är lycklig och bortskämd i min relation som har stort svängrum för alla idéer som far genom min hjärna. Samtidigt som min partner inte är någon sten utan har en egen plan genom livet och jag får möjlighet att stötta och uppmuntra honom också.
 
Ännu en gnällig rastlös människa skriver in sig i tråden. Jag har "löst" min rastlöshet genom att utbilda mig vidare, till något som kommer att kräva ständig uppgradering och aldrig kan bli monotont. Och skulle det bli det finns det nästan oändliga möjligheter att byta inriktning eller arbetssituation. En stor faktor för mig är att jag inte behöver jobba 8-17, utan kommer att blanda kvällar, nätter och helger. Jag blir fruktansvärt trött av att jobba "vanliga" tider, och då orkar jag inte ha häst eller göra allt annat jag vill.

Genom att försöka kanalisera min rastlöshet dels genom jobb, men också med andra projekt (husrenovering, ridning och resor) så känns det som om jag kan slappna av i min relation på ett vettigt sätt.

Karln är i sitt sätt mycket lugnare och nöjdare, när vi gifte oss var det snällaste han kunde säga om varför han valde mig att "jag gör hans liv intressant". Utan mig hade han inte tagit MC-kort tex.

Jag är lycklig och bortskämd i min relation som har stort svängrum för alla idéer som far genom min hjärna. Samtidigt som min partner inte är någon sten utan har en egen plan genom livet och jag får möjlighet att stötta och uppmuntra honom också.

Låter som en mycket bra strategi! Nu blev jag sugen att faktiskt tänka över mina möjligheter till något liknande.

Jag har ständigt läst "vid sidan av" jobbet och det som hänger över mig nu är en masteruppsats som jag bara kommit en knapp tredjedel in på, eller kanske är den halvklar? jag vet inte... Motivationen har saknats det senaste året och det har faktiskt berott på att jag varit trött av jobbet. Dessutom har jag familj som också tycker om att träffa mig och umgås med mig när jag är hemma, och då har det inte blivit så mycket med uppsatsen.

I alla fall, i mitt fall har jag ett tillräckligt föränderligt arbete för att inte ledsna. Förändring är konstanten på något vis och det håller min rastlöshet i schack. Hemmet har däremot varit präglat av mer förutsägbarhet och i vissa stunder tristess. Eller i ganska många stunder, om jag skall vara ärlig... :(

Det har i alla fall resulterat i att jag nu gett mig i kast med "projektet hemmet" och vi har äntligen fått lite fart på hus&hem-idén och jag vill ha hästen som jag drömt så länge om och och och...

MEN, då infinner sig förnuftet. "Har jag verkligen energi för hästen?", jag är ju trött efter jobbet. "Vill jag (egentligen) ha mer ansvar än vad jag redan har?"

Så, nu står jag på tröskeln och vacklar; "skall jag, skall jag inte?" I min obeslutsamhet så är lösningen "jobba mera", och jag är tillräckligt trött för att inte komma till skott med det nya, dyra och ansvarskrävande hästeriet.

Men att fundera i andra banor (bara masteruppsatsen är klar) och skaffa sig en alternativ utbildning inom något annat område, skulle ju kunna vara modellen. Jag har funderat en del på det här med programmering. Jag vet inget om det, men jag tror det skulle passa min kreativitet. Jag skulle vilja kunna hantverket, för att göra förbättringar och mer logiska program.

Eller helt enkelt hitta på saker som vi behöver. :idea:

Nu kom jag ifrån hästeriet, men ändå - att ha ett jobb som är mer självständigt i att utföra, skulle göra att jag valde mer själv (tror jag?) tider.

För handen på hjärtat, och att återgå till @Ramona , så behövs en inkomst för att man skall kunna få möjlighet att göra allt det där roliga som man vill.
 
Mina föräldrar och flera av deras vänner har varit gifta i 40 år och är lika lyckliga! Ja jag har frågat... Det tycker jag är fantastiskt. Jag önskar att jag kunde hitta det också.
 
Det där med lyckliga människor i förhållanden är lite lurigt också. Jag har pratat med många som initialt utger sig för att vara lycklig med sin partner och inte vilja vara själva eller med någon annan. Men sedan när man skrapar på fasaden kommer det fram att de inte kommunicerar bra, att hon (oftast eftersom det är mina vänner och jag har fler kvinnliga) inte är kär i sin man, att hon inte känner glädje och pirr när hon ser honom, att det är ganska skönt att vara hemma själv när karln är på resa och sex bara är jobbigt. Men lycklig i förhållandet är de minsann.

Därmed inte sagt att det gäller för dina bekanta @Centaur!
 
Det där med lyckliga människor i förhållanden är lite lurigt också. Jag har pratat med många som initialt utger sig för att vara lycklig med sin partner och inte vilja vara själva eller med någon annan. Men sedan när man skrapar på fasaden kommer det fram att de inte kommunicerar bra, att hon (oftast eftersom det är mina vänner och jag har fler kvinnliga) inte är kär i sin man, att hon inte känner glädje och pirr när hon ser honom, att det är ganska skönt att vara hemma själv när karln är på resa och sex bara är jobbigt. Men lycklig i förhållandet är de minsann.

Därmed inte sagt att det gäller för dina bekanta @Centaur!

Jag håller med. Oftast brukar det snabba svaret vara något man förberett (ja, vi är lyckliga) och det krävs att man har en viss förtrolighet för att en mer komplett bild ska komma fram.

Att ens någon skulle gå omkring och vara konstant överlycklig i tvåsamhet i 40 år och aldrig ha det jobbigt i förhållandet till varandra och fundera på om det är rätt och något annat vore bättre, tror jag inte på. Då måste man nästan vara lite omänskligt säker på att allt är rätt och tiptop och det brukar vara ett tecken på mental ohälsa, sekteristisk religion eller nåt. Det ligger i människans natur att känna, utvärdera, förändra och utvecklas genom livet.
 
Det där med lyckliga människor i förhållanden är lite lurigt också. Jag har pratat med många som initialt utger sig för att vara lycklig med sin partner och inte vilja vara själva eller med någon annan. Men sedan när man skrapar på fasaden kommer det fram att de inte kommunicerar bra, att hon (oftast eftersom det är mina vänner och jag har fler kvinnliga) inte är kär i sin man, att hon inte känner glädje och pirr när hon ser honom, att det är ganska skönt att vara hemma själv när karln är på resa och sex bara är jobbigt. Men lycklig i förhållandet är de minsann.

Därmed inte sagt att det gäller för dina bekanta @Centaur!

Det är ju egentligen fruktansvärt elakt att vara kvar i ett förhållande för att det är bekvämt och att man inte känner något för sin respektive.
Jag vet också att det är så i många fall men kan inte själv förlika mig med tanken.

Om jag inte kände något för min man och tyckte sex var jobbigt skulle jag allvarligt fundera över hur snällt det är för honom och släppa honom.
 
Det är ju egentligen fruktansvärt elakt att vara kvar i ett förhållande för att det är bekvämt och att man inte känner något för sin respektive.
Jag vet också att det är så i många fall men kan inte själv förlika mig med tanken.

Om jag inte kände något för min man och tyckte sex var jobbigt skulle jag allvarligt fundera över hur snällt det är för honom och släppa honom.

Fast där tycker jag det är lite dömande i onödan. Alla tycker inte att sex är viktigt, eller att det måste utövas unikt i parrelationen. Så länge man är ärlig med vad man känner tycker jag det är upp till vuxna människor att förhålla sig till varandra precis som de vill.

Att man själv inte kan förlika sig med tanken, betyder inte alla måste tycka likadant.
 
Fast där tycker jag det är lite dömande i onödan. Alla tycker inte att sex är viktigt, eller att det måste utövas unikt i parrelationen. Så länge man är ärlig med vad man känner tycker jag det är upp till vuxna människor att förhålla sig till varandra precis som de vill.

Att man själv inte kan förlika sig med tanken, betyder inte alla måste tycka likadant.

Det var inte meningen att vara dömande alls egentligen.

Men, det jag uppfattade var att det @rtf menade att en i förhållandet tyckte så och jag läste nog mellan raderna att den andra inte vet om det.

Är man överens är det en helt annan sak. Där håller jag med dig. Då har jag inga åsikter i frågan.
 

Liknande trådar

Relationer Vad är hemligheten bakom att lyckas i långa relationer? Alltså inte att bara vara i en långvarig relation utan att faktiskt trivas i... 13 14 15
Svar
287
· Visningar
38 835
Senast: monster1
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Behöver nog mest skriva av mig lite. Jag upplever mig väldigt sällan nöjd och tillfreds med livet. Just nu har jag hamnat i en riktig...
Svar
14
· Visningar
4 427
Senast: starcraft
·
Relationer Jag har alltid haft väldigt svårt för att få känslor för män. Eller har alltid varit kräsen och för någon med mitt yttre haft orimligt... 2 3
Svar
46
· Visningar
22 951
Senast: Mabuse
·
Kropp & Själ Och man egentligen mest känner sig fånig? Egentligen har det här väl hållt på av och till sedan några år tillbaka men mest de senaste...
Svar
3
· Visningar
3 231
Senast: Meggan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp