Ja, vi har ju haft dessa diskussioner innan.
Du dövar dina sådana känslor med att dyka ner i ditt jobb. Om det funkar för dig så fine. Men känner du inte att du vill satsa och utveckla dem? Känner du inte att du stampar och nästan kvävs på ditt jobb ibland? Är detta liksom allt? Blir livet inte mer roligt än det här?
Jag vill ju ta viktiga beslut, lösa problem och göra en förändring. Men istället för att få utlopp för det så tuffar jag på i en lagom trist rutin just nu och det är inte ett dugg kul. Visst hade jag kunnat starta en egen firma som skattekonsult, men det hade ju gått sådär bra, just eftersom jag i verkligheten bara kan teorin. Jag bör egentligen sitta några år på Skatteverket och jag har sökt, men det känns också som att jag dödar min själ när jag gör det.
Men jag har å andra sidan ingen aning om hur jag får ha min levande själ i liv heller. Jag älskar att odla i mitt växthus och ibland känner jag att jag kan krypa in för gott på torpet, halvt eremitisera mig själv där ute med någon typ av självhushåll. Skulle kunna ta någon in- eller tillridning för att betala elen. Kanske köpa någon och sälja ibland. Och så på andra sidan sitter en önskan om att sitta i EU-parlamentet och jobba med lantbruksfrågor, eller i alla fall få utlopp för den problemlösaren som jag är i grund och botten. Sen inser man ju sina begränsningar. Det tar år att få ens några små uppdrag inom det partiet som skulle vara tänkbart och den tiden har jag inte. Eller offrar man sig själv och går med i SD, manipulerar till sig en EU-plats, lyckas sitta av två mandatperioder och därmed få tillgång till parlamentariker-pensionen?

Hahahahaa...du hör ju.
I hear you!
Jag vet vad du menar. Absolut. Jobbet känns ibland "blir det inte roligare än så här?", men oftast känns det inte så.
Mitt jobb är lite som en del uttrycker om sina partners. Visst, inte alltid fantastiskt kul, men på det hela taget - roligt och omväxlande nog. I alla fall just nu.
Lite som
@Petruska är inne på, är det nog så att det är "tillsvidare" så bra att just nu finns ingen anledning att byta.
För min del är det nog så med både partner och jobb, även om jag skall erkänna att jag emellanåt (ähum då och då, ganska ofta, iaf senaste tiden), känt mig mer och mer frustrerad.
Inte för att jag inte gillar det jag har, utan för att jag inte vet vad jag vill härnäst.
Du skrev om juriststudenterna och rationellt ser en framtida karriär. Så skulle man ju kunna göra, liksom bestämma sig - göra en plan och följa inslagen bana. Men är inte det också ganska fantasilöst? Då kanske man fastnar i sin plan och missar andra intressanta möjligheter på vägen?
Jag fick tillfälle att fundera lite på det där med riktningen och planen när jag upptäckte att jag trivdes bättre på mitt gamla jobb än på mitt nya. Det fanns givetvis många olika skäl till det och jag kan inte säga att ett enda rationellt skäl var det avgörande. Det var snarare en subtil känsla som var det "rätta".
Ibland kan det kännas så med relationen också, att det kanske inte är rätt, det kanske finns någon annan - men då är det ju svårare att föreställa sig vem det skulle vara som var "bättre".
Men svar på din fråga. Inte än har jag känt att jag kvävs och jag måste göra något nytt. Det är för det mesta roligt att göra det jag gör, men som jag nämnt innan, så kan man ibland fundera på vad man missar och tackar "nej" till medan man ägnar tid till det man gör nu.
Lägg till alla andras förväntningar på en och där är vi olika känsliga för tryck av normer osv.
Är det egentligen någon som lever "sitt liv" på sitt sätt? Vi är nog inte så fria som vi vill, eller är vi det och bara inte utnyttjar lyxen att verkligen välja?
Eller är det ens en lyx? En plåga?