Det svåraste beslutet?

[Amk]

Vissa utav er har kanske följt mig på föräldraforumet, men jag känner inte att denna tråd riktigt passar där. Jag är 27 år, heltidsarbetande och väldigt glad i mitt jobb. Utöver arbetet har jag två hästar som jag tränar så gott som varje dag, och en fin liten gård med höns, hund och trädgård att pyssla med. Livet rullar så att säga på, och jag trivs med nivån av aktivitet som jag har. I princip varje dag har jag tid att vila, tid att vara för mig själv och jag har inga ekonomiska bekymmer. Jag lever också med en mycket fin man sedan fem år tillbaka, och det fungerar fint och är allt som oftast en kärleksfull relation. Så långt frid och fröjd...

... men, för 1,5 år sedan började jag bli sugen på att få barn, och efter en del samtal fick jag med mannen på detta. Naturen var dock inte alls med på tåget, och först efter drygt ett års försök blev vi gravida. Tre månader in i graviditeten konstaterades ett missfall, och luften gick ur mig helt. Hela vägen mot graviditeten var för trist: sexlivet tog stryk, jag blev stressad av att vara den som tog hela ansvaret för när det skulle liggas etc etc. Sedan kom missfallet, och mina sista semesterveckor ägnades åt att vara hemma och blöda och vara ledsen. Under hela barnskaffande-perioden velade jag ifall jag verkligen ville ha barn eller inte, men när vi väl blev gravida var jag jätteglad och helt inställd på att "Nu är det såhär, det blir kanon".

Nu har det gått någon månad, och jag är återigen i tvivelträsket. Jag har så fantastiskt mycket frihet på min fritid, jag har bra ekonomi, och framförallt så har jag en passion. Ibland får jag en bild av att de som verkligen trivs med att vara föräldrar är sådana som inte har någon passion, utan som "börjar leva" när barnen kommer. Jag kan inte alls identifiera mig med detta, och är livrädd för att ta fel beslut. Min man vill verkligen ha barn nu efter graviditeten, men jag känner mig mest tom.

Hur i hela friden tar man beslut om detta med barn, om man inte har en tydlig magkänsla? Går det att rationellt diskutera sig fram till rätt lösning?

 

[Bri]

Du behöver ju inte bestämma dig nu. Varför inte lägga barntillverkandet lite på is och se hur det känns senare?

 

[Gimlan]

Precis, stanna upp och andas. Återhämta dig/er och fatta nya beslut om ett tag.

En samtalskontakt kanske vore bra?

 

[Nemo]

Först, riktigt tråkigt med ert missfall!
Det är jättesvårt att ge råd om sådana här saker, det är ju så individuellt. Jag har två barn, en tvååring och en som är 4 månader. Det tar ju massor med tid, så just nu i livet så är det de som får ta den tiden. Jag inbillar mig att om man inte har för många "måsten" på sin agenda så mår man bäst. Många tror att livet bara rullar på som tidigare, att bebisen sover snällt så man kan vara i stallet/rida/pyssla och allt är så rosa och puttenuttigt. Men det är ju verkligen inte alltid så, det är ju så olika på hurdant barn man får. Samtidigt är det ju småbarnstiden som är jobbigast, då man är mest begränsad/bunden, och den är ju egentligen inte så lång. Nu är vår stora tjej med överallt i princip, det är liksom inget problem på så vis. Och nu känner jag att jag kan "andas" igen, att det finns ett liv här under alla blöjbyten och så. Det finns hopp Så därför njuter jag verkligen av vår minsta tjej så mycket mer, för jag vet att hon snart är stor hon också! Så jag hade passion innan, men det finns INGET som går upp emot mina barn. Löjligt & klyschigt, men det är så... Så här finns i nuläget inte några hästar, utan den tiden spenderas på barnen och sambon & vår lilla gård.

Du är ju så ung, så det finns ju ingen anledning att stressa, låt det ta lite tid nu, ta beslutet senare. Det är ju en sorg som ska bearbetas också.

Vet inte om du blev så mycket klokare av detta inlägget, men jag fick ju skriva av mig iaf

 

[Amk]

Du behöver ju inte bestämma dig nu. Varför inte lägga barntillverkandet lite på is och se hur det känns senare?

Det är kanske så det får bli, för att inte göra något förhastat. Det som stressar mig med att vänta är att det tog så jäkla lång tid att bli gravid förra gången (17 månader ca) så jag är rädd att OM jag bestämmer mig för att försöka igen så kommer jag ångra att jag inte tog de chanser som kom upp om du förstår hur jag menar. Nu vet vi ju visserligen att vi kan bli gravida, så på så sätt är det ju något lugnande.

 

[Amk]

Precis, stanna upp och andas. Återhämta dig/er och fatta nya beslut om ett tag.

En samtalskontakt kanske vore bra?

Jag har tänkt mycket på det. Vårt missfall var en långdragen process och då tog de upp på gyn att vi kunde höra av oss om vi ville prata om det, men nu är jag inte längre förkrossad över missfallet så jag vet inte om det är rätt ställe att kontaka. De borde ju visserligen kunna skicka mig vidare i annat fall.

 

[Amk]

Först, riktigt tråkigt med ert missfall!
Det är jättesvårt att ge råd om sådana här saker, det är ju så individuellt. Jag har två barn, en tvååring och en som är 4 månader. Det tar ju massor med tid, så just nu i livet så är det de som får ta den tiden. Jag inbillar mig att om man inte har för många "måsten" på sin agenda så mår man bäst. Många tror att livet bara rullar på som tidigare, att bebisen sover snällt så man kan vara i stallet/rida/pyssla och allt är så rosa och puttenuttigt. Men det är ju verkligen inte alltid så, det är ju så olika på hurdant barn man får. Samtidigt är det ju småbarnstiden som är jobbigast, då man är mest begränsad/bunden, och den är ju egentligen inte så lång. Nu är vår stora tjej med överallt i princip, det är liksom inget problem på så vis. Och nu känner jag att jag kan "andas" igen, att det finns ett liv här under alla blöjbyten och så. Det finns hopp Så därför njuter jag verkligen av vår minsta tjej så mycket mer, för jag vet att hon snart är stor hon också! Så jag hade passion innan, men det finns INGET som går upp emot mina barn. Löjligt & klyschigt, men det är så... Så här finns i nuläget inte några hästar, utan den tiden spenderas på barnen och sambon & vår lilla gård.

Du är ju så ung, så det finns ju ingen anledning att stressa, låt det ta lite tid nu, ta beslutet senare. Det är ju en sorg som ska bearbetas också.

Vet inte om du blev så mycket klokare av detta inlägget, men jag fick ju skriva av mig iaf

Det är kanon att du delar med dig När vi väntade barn nu i somras var jag så himla glad, och hela kroppen sa att "nu ska vi ta hand om det här så bra vi bara kan", och det kändes så.... självklart. Men, nu tvivlar jag som sagt igen över detta med tid och stress. Så svårt- man kan ju aldrig backa bandet!

 

[Tora]

Jag ville inte ha barn alls egentligen men så blev jag oplanerad gravid och nu om allt vill sig väl får mitt fjärde barn.

Jag hade hästar, hundar och gård innan och älskade det livet. Men nu hade jag aldrig velat bara ha det.

Barnen fyller en plats i livet som jag inte ens visste var tom.

Däremot går jag emot dom andra andra här och tycker inte du skall vänta.

Det tog lång tid för dig att bli gravid och risken är att det kan ta lika lång tid denna gången igen. Tiden går väldigt fort när man har problem med att bli gravid. Rätt som det är så har det gått 5 år bara så där.

Behöver man ta till IVF så är det generellt bättre resultat ju yngre man är.

Den vanligaste kommentaren från folk som varit/är inne i ofrivilligt barnlöshets träsket är "Jag önskar att vi inte hade väntat så länge utan börjat mycket tidigare. Tiden bara flyger iväg".

Sen behöver det absolut inte betyda att det tar så lång tid för dig denna gången. Vet flera som blivit gravida snabbt andra gången fast dom hållit på i flera år med första.

Tyvärr vet jag också om flera som blivit gravida på en gång med första och sedan fått kämpa i flera år med andra barnet.

Det är så mycket vi fortfarande inte känner till när det kommer till hur barn blir till. Det är en otroligt komplicerad historia med en massa byggstenar som måste passa perfekt i exakt rätt tid, annars blir det inget.

Nu spelar oftast några månader hit eller dit någon större roll men jag hade inte skjutit på det i flera år.

Däremot är det viktigt att man låter sig själv läkas efter ett missfall. Nu tänker jag inte på det fysiska för kroppen brukar oftast fort vara redo för en ny graviditet men knoppen kan behöva tid på sig att återhämta sig.

Att prata med någon och försöka reda ut sina tankar är aldrig fel. Kanske kommer du fram till att barn faktiskt inte är din grej och då är det ju onödigt att utsätta sig för ångesten det oftast innebär när det inte vill sig riktigt.

 

[Basilika]

Man kan aldrig föreställa sig hur det är att få barn. De här små barnen är individer och ingen är den andra lik, inte ens syskon med samma genetiska uppsättning!
Dessutom är ni två som ska ha barn, därför är det viktigt att redan tidigt prata igenom hur det ska gå till när barnen kommer, vem som ska vara föräldraledig, vem som ska vabba, renovera och projektleda födelsedagskalas osv. Om man ser till att förbereda sig ordentligt även på partnerplanet så behöver man i stort sett inte göra avkall på sin passion. Det är bara om man själv tar ut hela föräldraledigheten, går ner i inkomst, förlorar pension, och tar ansvar för hushållet som man kanske inte har tid för sina egna intressen och halkar efter på många plan.
Du är ju fortfarande ung så jag tycker du kan vänta något år, kanske låta saker ske av sig själv, så brukar tanken klarna. Jag hade inte tänkt mig barn men så kom de iaf och de har verkligen berikat mitt liv på många sätt men jag vet också att mitt liv inte hade varit innehållslöst utan barn. Jag är bra på att sysselsätta mig

 

[em-pirre]

Det är kanon att du delar med dig När vi väntade barn nu i somras var jag så himla glad, och hela kroppen sa att "nu ska vi ta hand om det här så bra vi bara kan", och det kändes så.... självklart. Men, nu tvivlar jag som sagt igen över detta med tid och stress. Så svårt- man kan ju aldrig backa bandet!

I slutändan gör du exakt som du själv vill, men jag tänker såhär: Släpp tanken, och bara lev. Det kanske tar lika länge eller längre att bli gravid, eller så går det jättefort. Huvudsaken just nu tror jag är att inte stressa fram varken ett beslut eller en graviditet. Du slipper hålla koll på äl, sekret, ömma bröst och allting.

 

[lil-sis]

Om du kan släppa det skulle jag ligga när lusten infaller sig och händer det så händer det.

JAG klarar inte av det men gör man det mentalt så tror jag det är det bästa.

 

[Amk]

@lil-sis Nej, tyvärr klarar inte kontrollmänniskan i mig av att jobba så. Antingen satsar vi på det ena eller det andra.

@Basilika Min man och jag lever relativt olika liv så till vida att jag har mina hästar som tar ca 2,5 h/dag i anspråk, medan han mer pysslar hemma med olika projekt med den tid som blir... vissa dagar mycket, andra mindre.

Vi är helt på det klara med att om vi får barn så är det delat ansvar som gäller, möjligtvis att han skulle vilja vara hemma längre än vad jag vill... Det jag tror att jag får sköta är många sociala kontakter, sådant har han väldigt svårt för. Problemet är ju att min hobby tar så mycket tid, så även om vi delar lika skulle jag ju få och vilja anpassa mig för att hinna spendera tid med barnet/barnen. Det funkar ju inte att jobba 45 h/vecka och sedan lägga 20 h på hästarna, hur mycket min man än är hemma...

 

[Amk]

Jag tycker verkligen att detta är ursvårt. Tänker jag på hur mycket mina föräldrar fått stötta mina syskon (funktionshinder av olika slag) känner jag noll lust för att bli så låst, men när jag tänker på hur spännande det skulle vara att se en liten krabat med min och min mans genuppsättning etc så känns det jättelockande. Ibland är det också som att jag glömmer att det är en begränsad tid som barnen är små- det är ju inte resten av livet som det ska skjutsas, läsas läxor etc etc.

 

[Kilauea]

Det är ett svårt beslut, barn eller ej. Jag är "periodare". Kroppen skriker ut sin längtan efter barn men hjärnan säger stopp där, har vi tid/råd osv med barn. Jag jobbar deltid och bor borta de dagarna (halvveckopendlar) och sambon är ev på g att få jobb i norge och då blir det också veckopendling och borta 4 dagar i veckan.
Vi har sagt som så, att vi försöker i början på nästa år. Om och när jag blir gravid får vi fundera på om vi då ska flytta så jag slipper veckopendla och så han får närmare till Arlanda.

 

[Kilauea]

För mig är resa viktigt, bara jag och sambon liksom. inga djur, inga måsten. Sambon har själv sagt att det kan vi göra ändå, när barnet är lite äldre så kan det tex vara en vecka (eller helg) hos mormor eller farmor eller farfar.
Det tar vi där och då.

 

[Madick]

Första gången jag blev gravid så var reaktionen "Men nej, jag ska ju upp i MSV". Det blev missfall av den och tog ett halvår innan det blev mer. Då var jag mer med på tåget och vi hade sagt blir det så blir det. Jag skulle aldrig ändra mitt liv, jag hade ju hästarna som tog ALL tid utöver jobb och sova, sambon hade sina grejer. Sen kom väl barnet och livet blir inte alls något som gick att föreställa sig ens.

Kan du kompromissa med dig själv? Skippa p-medel och blir det så blir det? Allt runtikring löser sig alltid!

 

[Apollo 13]

@Amk

Jag kände precis som du innan jag fick barn. Jag var visserligen fortfarande säker på att jag ville ha barn, men jag var lika säker på att jag fortfarande ville ha kvar MIG. Jag var helt enkelt rädd för att bli som min mamma. Hon engagerade sig så galet i mig och min uppväxt att jag inte riktigt fick vara ifred och när jag sedan flyttade blev det tomt. Hon är FORTFARANDE engagerad i gymnastikföreningen jag gick i, själv slutade jag för 12 år sedan.
Men det var solklart för mig att jag ville ha kvar mig och hästarna är det som är MITT. Jag har turen att ha en make som är helt på det klara med det och vet att jag drar om kvällarna. Nu har jag fått TVÅ barn med 15 månaders mellanrum och visst, under graviditeterna och månaderna precis efter är man inte så kaxig (det finns det iof dom som också är!) men nu är min tvåa tre månader. Jag gymmar på dagarna nu när jag är föräldraledig, funkar hur bra som helst! Sedan när barnen somnat på kvällarna så håller jag nu på att sätta igång hästen! Vi har hästarna på gården och köper mockning (men inte in och utsläpp). Det är smutt, då kan jag pyssla i stallet om jag har tid, eller bara rida om tiden tryter. Känner jag lite längre fram att det blir svårt att hinna med så mycket som jag vill så tar jag in en medryttar om jag känner att det är viktigt att han går mer, men rida kommer jag absolut att hinna. Man får lära sig att vara effektiv och vill man så går det.. Sen kan man ju inse när man väl fått barm, att det inte är så viktigt längre, men det är en annan femma.

Jag fick frågan förut hur det kändes att vara tvåbarnsförälder förut. Jag hade lite svårt att svara på det för, absolut, jag har två fantastiska barn som jag älskar mest av allt, och det i sig är ju helt fantastiskt såklart! Däremot definierar inte jag mig själv som tvåbarnsförälder utan jag är precis samma person som jaf var innan, även om jag nu fått mer kunskap och erfarenheter.. Och såklart två underbara ungar.. Men jag är jag och inte bara förälder, även om man är väldigt mycket förälder nu mer det är inte lika många timmar, men eftersom jag har en härlig make som stöttar och tycker det är ok att jag drar ut på kvällarna så går det huuur bra som helst! Fördelen att ha djuren hemma är att om det blir kaos så är man bara ett par min bort!
Det löööööser sig

 

[Apollo 13]

Jag ska också tillägga att mycket beror på vad man är för person. I måndags var jag nere på betet och byggde hage i tre timmar. Allt med bebisen i sele på magen. Tungt var det, haha, men jag behövde inte åks till gymmet då!
Om du vaknar upp när ungen är född och inser att hästarna inte är så viktiga, då är dom inte det. Men är dom fortfarande så viktiga, då löser man det

 

[Amk]

Tack för ett inspirerande inlägg. Och vad roligt att du använder ordet "smutt", jag kan inte begripa varifrån jag fått det men tycker det är ett kanonord även om mina bekanta inte begriper vad jag menar när jag säger det.

Jag har bokat tid för samtal hos en kurator, och nu verkar äntligen mensen vara på gång vilket gör tt kroppen verkar ha återhämtat sig mycket från missfallet. Även lusten att skaffa barn har smugit sig på de senaste två dagarna, så kanske börjar jag bli redo.... jag känner mig (just nu) övertygad om att jag kommer vilja ha barn. Det känns för läskigt att missa, på något vis. Och jag tänker som du- att man kan bli den förälder man vill, inte som grannen, kollegan eller kompisen... Förhoppningsvis. Jag antar att du är föräldraledig nu, hur tror du att tiden för hästeriet påverkas om/när du börjar jobba igen?

 

[Toltmoppe]

@Apollo 13 Skriver så himla bra! Skulle kunna vart jag som skrev det! Har en dotter på snart 2,5 år och i februari kommer en till om allt går vägen. Hästarna har jag hunnit med både innan jag blev mamma, under tiden jag var föräldraledig och sen när jag började jobba heltid igen. Är medveten om att för en period i början med två barn kan bli svårare att rida 4-5 dagar i veckan men då får det bli så då. Sälja hästarna kommer jag inte göra, då får dom hellre gå på halvfart ett par år. Min man ä otroligt förstående och engagerar sig även han i hästarna. De bor hemma på vår gård och vi är båda engagerade i gården och allt runt omkring så våra intressen flyter ihop. Andra intressen vi har träning, och vi pusslar ihop så vi båda kommer iväg några kvällar varje vecka och blir det tajt för min del prioriterar jag ridningen.

Jag tror på att sänka sin ambitionsnivå rätt mycket så går allt super! Jag hade som mål innan att hinna rida minst 3 dagar i veckan. Sen jag satte igång hästen och mig själv efter förlossningen har jag ridit 4 ibland 5 dagar och inte känt mig pressad och stressad alls utan bara glad och nöjd att vi kunnat hålla igång mer än mitt mål! Sen har varken jag eller min man problem med att låta dottern vara med och fixa med saker. Det får ta lite tid, men vi både umgås, stimulerar henne och får något vettigt gjort samtidigt