Mammas
Trådstartare
...gör mig galen. Mår riktigt riktigt bra. Har i princip sedan jag plussade varit sjukt harmonisk och bara mått tokbra. Men de sista veckorna har jag börjat bli så gråtig! Så fort jag ser på TV och något är lite sorgligt sitter jag och störttjuter, man kan tro att det är någon jag känner som dött och inte en roll i en film/serie.
Nu ikväll skulle killen åka iväg för att jobba blev jag alldeles gråtig också. Nu har han iof ett yrke som innebär en relativt stor risk för skador (ordningsvakt) men det har gått utan problem de senaste åren sedan han började jobba med det. Visst har man sovit oroligt tills han kommit hem om helgerna, men det har inte varit några problem. Ikväll när jag kramade honom innan han åkte började jag tänka på att det kanske var sista gången jag fick göra det och blev helt tårögd. (Och nu när jag skriver om det sprutar tårarna också). Tokgrät också efter att han hade åkt.
Men när han var iväg för ett litet tag sedan i flera dagar på en festival var jag hur lugn som helst, så det är ju ingenting konstant.
Jag skyller det här helt på mina hormoner - men finns det något man kan göra? Tycker att det man läser om mest inriktar sig på fysiska krämpor, men kan man inte göra något åt det här psykiska? Det är inte roligt att gå omkring och känna sig i halvt upplösningstillstånd.
Är tokförkyld också, det kanske också kan bidra till att jag blir mer lättpåverkad? Nåja, antar att det inte finns några tips, men nu har jag iaf fått skriva av mig lite.
Någon som känner igen sig?
Nu ikväll skulle killen åka iväg för att jobba blev jag alldeles gråtig också. Nu har han iof ett yrke som innebär en relativt stor risk för skador (ordningsvakt) men det har gått utan problem de senaste åren sedan han började jobba med det. Visst har man sovit oroligt tills han kommit hem om helgerna, men det har inte varit några problem. Ikväll när jag kramade honom innan han åkte började jag tänka på att det kanske var sista gången jag fick göra det och blev helt tårögd. (Och nu när jag skriver om det sprutar tårarna också). Tokgrät också efter att han hade åkt.
Men när han var iväg för ett litet tag sedan i flera dagar på en festival var jag hur lugn som helst, så det är ju ingenting konstant.
Jag skyller det här helt på mina hormoner - men finns det något man kan göra? Tycker att det man läser om mest inriktar sig på fysiska krämpor, men kan man inte göra något åt det här psykiska? Det är inte roligt att gå omkring och känna sig i halvt upplösningstillstånd.
Är tokförkyld också, det kanske också kan bidra till att jag blir mer lättpåverkad? Nåja, antar att det inte finns några tips, men nu har jag iaf fått skriva av mig lite.
Någon som känner igen sig?
