P
pleasehelpme
En person jag känner har flippat ur ordentligt senaste tiden
Vet inte om man ska kalla henne extremt överbeskyddande eller nåt
Hon har en son (förskoleålder) tillsammans med sin sambo. För ett antal år sedan satte sonen mat i halsen, tydligen var det inget "allvarligt" utan som jag fattade det skulle det ha varit relativt lätt att få ur matbiten ur halsen, men hon däremot fick panik och grävde sönder honom i munnen med sina naglar innan hon fick ut allt.
Hon var otroligt överbeskyddande innan, men efter den här händelsen har hon totalt flippat och blir bara med och mer extrem i sitt beteende. Efter detta slutade även sonen äta. Ett tag åt han mjuka saker (antar att han var rädd att sätta hårda saker i halsen), men fick sedan för sig (som dom flesta barn brukar) att inte äta nåt över huvudtaget, utan han får istället nån slags energiersättning.
Sedan har hon fått för sig att dom inte kan åka nånstans efter kl. 12 på dagen. Sambon vet inte varför, det är bara nåt hon har bestämt sig för.
Vid skoterturer vill hon bara att hennes son ska ha mössa, då hon är rädd att han skadas om hjälmen sitter för hårt
Han får inte leka med andra barn utan att hon ska vara där och lägga sig i och dom måste hålla sig inom synhåll så hon kan se honom.
Hon låter bara en enda person vara barnvakt (knappt så hon litar på sambon), kan inte den personen stannar hon hemma.
En gång var hennes sambo och en annan "barnvakt" (hur man nu kan klassa barnets far som barnvakt... ), när hon kom hem satt dom framför datorn, med ryggen till sonen som lekte på golvet, då skällde hon ut dom efter noter för att dom inte tittade på sonen hela tiden.
En annan gång tog hennes sambo med sig sonen ut på en utflykt när hon inte var hemma, under hela denna tid (tre-fyra timmar) ringde hon flera gånger och skällde ut honom + att han fick sig en rejäl utskällning när hon kom hem. För att han hade tagit med sig sin son utan att hon var med
Är någon förkyld ska det mycket till innan den personen får komma innanför dörren, för h*n kan ju smitta sonen
Ska dom vara utomhus pälsar hon på sonen så svetten rinner om honom (visst, man ska klä på ungarna, men det här är extremt!) för hon är så rädd att han ska bli förkyld
Det märks direkt på sonen när hon inte är med, då är han som vilken unge som helst, avslappnad och pigg och glad. Men när hon är med kan han bli som förbytt och få raseriutbrott och skrika och slåss.
Han lyssnar oftast inte på henne och då brukar hon hota med "akta dig, snart kommer pappa". Pappan lyssnar han på, men jag tycker det är fel att hon ska ge sonen bild av att "pappa är dålig, honom ska man vara rädd för..."
Förstår inte ärligt talat inte hur hennes sambo orkar med allt (han har ingenting att säga till om, varken när det gäller sitt barn eller nåt annat, hon bestämmer till och med om han ska få åka nånstans eller inte) och han verkar inte heller förstå hur han orkar, när man frågar honom.
Vet inte hur hon är mot förskolepersonalen, men jag vet att skulle hon få chansen så skulle hon säga upp sig från sitt jobb och och säga upp förskoleplatsen, för att få vara med sin son 24/7
Alla runtomkring henne (inklusive hennes familj) tycker att hon måste få hjälp på nåt sätt, men hon anser att hon är fullt "normal"
Känns som att man bara kan stå vid sidan av, helt förtvivlad och handfallen. Tycker så fruktansvärt synd om både sonen och sambon (och henne såklart, för hon mår ju uppenberligen inte bra)
Blev visst ett långt och rörigt inlägg, hoppas nån orkade läsa
Känner mig i stort behov av kloka ord och råd
Vet inte om man ska kalla henne extremt överbeskyddande eller nåt
Hon har en son (förskoleålder) tillsammans med sin sambo. För ett antal år sedan satte sonen mat i halsen, tydligen var det inget "allvarligt" utan som jag fattade det skulle det ha varit relativt lätt att få ur matbiten ur halsen, men hon däremot fick panik och grävde sönder honom i munnen med sina naglar innan hon fick ut allt.
Hon var otroligt överbeskyddande innan, men efter den här händelsen har hon totalt flippat och blir bara med och mer extrem i sitt beteende. Efter detta slutade även sonen äta. Ett tag åt han mjuka saker (antar att han var rädd att sätta hårda saker i halsen), men fick sedan för sig (som dom flesta barn brukar) att inte äta nåt över huvudtaget, utan han får istället nån slags energiersättning.
Sedan har hon fått för sig att dom inte kan åka nånstans efter kl. 12 på dagen. Sambon vet inte varför, det är bara nåt hon har bestämt sig för.
Vid skoterturer vill hon bara att hennes son ska ha mössa, då hon är rädd att han skadas om hjälmen sitter för hårt
Han får inte leka med andra barn utan att hon ska vara där och lägga sig i och dom måste hålla sig inom synhåll så hon kan se honom.
Hon låter bara en enda person vara barnvakt (knappt så hon litar på sambon), kan inte den personen stannar hon hemma.
En gång var hennes sambo och en annan "barnvakt" (hur man nu kan klassa barnets far som barnvakt...
), när hon kom hem satt dom framför datorn, med ryggen till sonen som lekte på golvet, då skällde hon ut dom efter noter för att dom inte tittade på sonen hela tiden.En annan gång tog hennes sambo med sig sonen ut på en utflykt när hon inte var hemma, under hela denna tid (tre-fyra timmar) ringde hon flera gånger och skällde ut honom + att han fick sig en rejäl utskällning när hon kom hem. För att han hade tagit med sig sin son utan att hon var med
Är någon förkyld ska det mycket till innan den personen får komma innanför dörren, för h*n kan ju smitta sonen
Ska dom vara utomhus pälsar hon på sonen så svetten rinner om honom (visst, man ska klä på ungarna, men det här är extremt!) för hon är så rädd att han ska bli förkyld
Det märks direkt på sonen när hon inte är med, då är han som vilken unge som helst, avslappnad och pigg och glad. Men när hon är med kan han bli som förbytt och få raseriutbrott och skrika och slåss.
Han lyssnar oftast inte på henne och då brukar hon hota med "akta dig, snart kommer pappa". Pappan lyssnar han på, men jag tycker det är fel att hon ska ge sonen bild av att "pappa är dålig, honom ska man vara rädd för..."
Förstår inte ärligt talat inte hur hennes sambo orkar med allt (han har ingenting att säga till om, varken när det gäller sitt barn eller nåt annat, hon bestämmer till och med om han ska få åka nånstans eller inte) och han verkar inte heller förstå hur han orkar, när man frågar honom.
Vet inte hur hon är mot förskolepersonalen, men jag vet att skulle hon få chansen så skulle hon säga upp sig från sitt jobb och och säga upp förskoleplatsen, för att få vara med sin son 24/7
Alla runtomkring henne (inklusive hennes familj) tycker att hon måste få hjälp på nåt sätt, men hon anser att hon är fullt "normal"
Känns som att man bara kan stå vid sidan av, helt förtvivlad och handfallen. Tycker så fruktansvärt synd om både sonen och sambon (och henne såklart, för hon mår ju uppenberligen inte bra)
Blev visst ett långt och rörigt inlägg, hoppas nån orkade läsa
Känner mig i stort behov av kloka ord och råd
