Skalman är tillbaka i glädje ordentligt vilket är så skönt
han har börjat acceptera enbart en kort promenad på morgonen, men med lösspring och bollbus....lite superenkelt uppletande av snörbollen i skogsdungen mm. 1 km kort sväng, men det är vad jag klarar nu
utöver det en liten sväng på gå/löpbandet kvällstid. Han har blivit gosigare så någonstans har han landat i att matte har ont....även om han gärna glömmer det ute när han får bråttom
Valpis Petra har fått sin första utepromenad på 13 dagar och skötte sig kanon. Vi hittade en hundpolare så hon fick leka lite
jag har skitsvårt stå still då knät svullnar och det blir galet tryck, så buset blev kort. Men ändå uppskattat. Valpen är inte det minsta brydd över uteblivna promenader, utan roar sig rätt mycket med att peta runt i trädgården och att gosa med mig och att reta gallfeber på Skalman ibland
Mini är bara snäll. Nära, gosig och klagar inget alls. Vi busar en del och det är hon nöjd med. Bara mitt samvete stökar, men jag vet dom överlever så här några veckor
Däremot håller min hjärna på att bryta ihop
jag vill göra så mycket och tycker det är pest att vara så still. Fick beröm av sjukgymnasten att jag redan går så bra och fått tillbaka så mycket rörlighet....men även förmaningar att ta det lugnare för att låta knät läka
det gör j mindre ont att gå nu är före operationen - jag haltar inte ens nu 13 dagar efter dom varit inne och sågat ben mm
jag har haltat i 8 år efter min skada. Det som gör skitont är svullnaden som blir av aktivitet. Blah
jaja skynda långsamt. Kortbeningarna ger mig inte bara dåligt samvete - dom ger även inspiration, tröst och skratt. Till december hoppas jag senast kunna vara tillbaka i skogen igen.....längtar så.
Söt valpis som tycker gåbandet är spännande och knatar en kort stund varje dag