Sv: Den 21:a RIDTRAVARTRÅDEN
+ Jimma
Prestationsångest har jag alltid i allt jag gör, om jag så ska skriva ett inlägg på min privata blogg dit typ sex nära vänner har access... så stressad och ledsen är jag alltid när jag rider, även i skogen. Men de där underliggande känslorna har aldrig riktigt ställt till besvär för oss som ekipage tidigare, utan det har alltid varit först när jag agerat stressen utåt (gråtit, svurit, etc.) som hon blivit stressad eller vrång och lagt ned. Och även de gångerna nu som gått jätte-jättebra har jag varit spänd. Så jag vet inte.
Och tack, men det enda som är proffsigt med oss/mig är nog möjligen färgmatchningen jag ibland får till.
http://youtu.be/Hbn7x7BwK1s
Bara för att visa (vill alltså ej ha någon kritik på detta då jag underförstått är extremt medveten om vilka fel jag gör), såhär såg våra allra mest "OK" stunder ut idag. Vill inte visa resten av passet/när allt ballade ur, men i och med att detta alltså var de få sekunderna av "högstanivån"
så behöver jag nog inte förtydliga hur illa resten var. Det här är för övrigt direkt efter att tränaren ridit och lösgjort, då hon hade jättetrevlig framåtbjudning och var mjuk och fin. Det borde alltså inte vara några problem för mig att också rida henne vettigt. Men sedan hoppar jag upp och tjolahopp så har vi en dragspelsgiraff utan bakben med en studsboll i sadeln. Inte ett skvatt förbättring från när jag började rida för snart två år sedan. Fy fasen.
Och som jag sagt vid tidigare sådana här tillfällen, jag VET ju vad jag gör fel och märker jag det inte själv så påpekar ju instruktören det, men jag fattar fan i .... inte varför jag aldrig kan få ihop det. Så äckligt less. Vi skulle egentligen på klubbtävling imorgon + söndag, vilket jag verkligen verkligen sett fram emot, men eftersom det lär sluta med att vi får typ 30% alternativt blir diskade, medan alla 9-åringar på shettisar rider på 70%, så är väl det lika bra att undvika att bli utskrattad och ligga hemma och självömka sig till döds istället.