Delad mening om fler barn eller inte

[fiaskurken]

Jag har vänner, som inte alls kommer överrens med sina partners huruvida de ska ha fler barn eller inte. I det ena fallet är det hon som vill ha ännu en, hon vill det desperat, åldern börjar ta ut sin rätt och hon är rädd att hon inte ska hinna. Han säger att de inte har tid för fler. (läs: han vill inte dra ner mer på sin hobby för att "ta hand om" fler barn)

I det andra fallet vill mannen så gärna ha fler barn, men hon totalvägrar och tycker att det räcker gott och väl med det barnet de har. Båda paren har ett barn vardera.

När de frågar om råd vet jag inte alls vad jag ska säga, tycker det är jättesvårt att stötta för jag förstår ju båda parter på nåt vis
Hur tacklar man egentligen sånt här? Ska man bara "nöja sig"? Man kan ju aldrig tvinga någon att skaffa fler barn.

Just nu är jag och min sambo eniga om att vi inte ska ha fler barn just nu. Men tänk om jag vill sen... och inte han? ellertvärtom? Blir det inte nån slags sorg man bär med sig i hjärtat då... ja, vad tror ni?

 

[TinyWiny]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Givetvis blir det en sorg man bär med sig oavsett orsaken till att man inte fick fler barn om man vill ha det.

Jag tror inte att man kan råda i sådana här situationer utan det måste parterna lösa själva.

Människor kan alltid ändra sig åt både ena och andra hållet, mina barns pappa sa att han inte ville ha fler barn efter våra två men har nu två telingar till med sin nya fru (som inte heller ville ha barn när de blev ihop) medans jag som inte har haft någon åsikt alls egentligen kom fram till för tio-tolv år sedan att det är alldeles lagom med de två jag har.

Det är ju jobbigt för båda parter att inte få så många barn de vill.
Jag var därför tydlig i mina nya förhållanden att jag var nöjd med de jag har och att jag inte var intresserad av att börja om.
Men det var ändå jobbigt om partnern inte hade barn sedan innan (jag tror att risken är större att de ändrar sig) och det var väldigt skönt att min nuvarande sambo ansåg sig klar med den biten med när vi träffades.
Det blir ju en stress och press om en vill ha men inte den andre som jag tror är förödande för förhållandet, att den ene vill att den andre ska ge upp en dröm är aldrig bra

 

[Sol]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Det är nog omöjligt att ge råd i en sådan situation. Det handlar väl om att parterna måste stöta och blöta det hela tills de kommer fram till något. Man kan ju inte tvinga någon att skaffa barn, men det är inte heller alla som kan leva med att inte få fler.

 

[Mitten]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Någonstans är det ju så att den som säger nej måste ha veto. Att få ett barn med någon som egentligen inte vill ha fler känns inte så bra för någon.

Jag vet att min bror sa först att han inte ville ha fler (en tredje). Men hans fru ville så gärna och han sa då helt enkelt att han inte ville vara pappaledig (han vill satsa på jobbet just nu) så om det blir en till får hon ta ledigheten och första dagisårets VAB. Hon gick med på det och om 2 månader kommer bebis. Jag är personligen högst tveksam till ett sådant arrangemang, men det är deras val och jag lägger mig inte i det, var jag än tycker.

 

[mino]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

håller med om att det är tveksamt och direkt olämpligt upplägg. Ska mamman då alltid vara nån sorts gisslan så fort det blir vakna nätter, sjukdom, etc; "det får du ta, jag ville inte ha ett till, nu får du stå ditt kast"? Jag tycker att det låter som upplagt för en skilsmässa. Antingen tar man på sig ansvaret fullt ut för ett barn till eller inte alls. Vad skulle hända om mamman av någon anledning skulle bli inkapabel att ta hand om barnet, skulle det adopteras bort då? På så sätt kan jag tycka att TS exempel med en pappa som säger nej för att han vill ha tid till sina fritidsintressen är bra mycket bättre än en som säger ja men inte har för avsikt att lägga nån tid på barnet. Man kan ju förstå att det är en sorts husfridskompromiss, men det låter inte särskilt genomtänkt. För det är ju en skitsvår fråga, särskilt om man redan har ett barn och så att säga redan hoppat på tåget. Personligen skulle jag nog tycka att det vore lättare att kompromissa om ett eventuellt tredje barn, att däremot låta mitt barn växa upp som ensambarn mot min vilja skulle jag ha svårare för.

 

[Mitten]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Tro mig, tycker precis som du... men man vill ju behålla familjefriden så jag är tyst...

 

[Popcorn]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Jag tror inte att någon kan säga hur ni ska göra. Det måste ni komma fram till gemensamt.

Men visst som du säger, tiden rinner iväg och vi kvinnor kan inte alstra barn hur länge som helst, vilket mannan kan. Inte rättvist!

 

[fiaskurken]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Ja, det är orättvist... fast nu var det inte mig själv det gällde

 

[Isis]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Jag och min sambo har också problem med det. Jag vill helst ha fem, gärna mer! Han kan sträcka sig till max 3 och vi har redan två. Vi är unga, 26 år båda två och han tycker att jag ska bli gravid med våran tredje när jag är 35 vilket jag tycker är alldeles försent. Vill bli gravid om ett par år igen så att det finns många år kvar till att få honom att mogna för åtminstone en fjärde unge.

Jag får panik av att tänka på att jag kanske bara ska få ett barn till. Jag vägrar bara att acceptera det. Samtidigt som jag blir rädd av att få ett barn som sambon egentligen inte vill ha. Hoppas, hoppas att efter vårat tredje så inser han att vi måste ha en fjärde.

Som jag känner nu så skulle det vara en stor sorg för resten av livet om jag inte fick min stora familj. Det känns som att det är den enda meningen med livet. Våra barn.. jag kan inte få nog.

 

[Sar]

Sv: Delad mening om fler barn eller inte

Just nu är jag och min sambo eniga om att vi inte ska ha fler barn just nu. Men tänk om jag vill sen... och inte han? ellertvärtom? Blir det inte nån slags sorg man bär med sig i hjärtat då... ja, vad tror ni?

Det är en stor sorg som känns ända in i hjärteroten!

För mig känns det som att jag var "gjord" för en trea, min man är däremot mer tveksam då han fortfarande inte är frisk och känner inte att han orkar med ett tredje barn.
Klart giltigt skäl, min man har alltid tagit lika stort familje/föräldraansvar som jag och ett till barn är definitivt ett gemensamt ansvar (och glädje förstås).

Själv hoppas jag att han ska bli bättre men får hela tiden jobba hårt mot att inte bli arg på honom för att han "förhindrar" min önskan samtidigt som jag kämpar mot min egen bekvämlighet som har en tendens att bli större ju äldre barnen blir....