Delad ekonomi? gemensam?

[westernsuzie]

Vi betalar så stor andel var av gemensamma räkningar (barnomsorg, bostadsrättasavgift, lån) varje månad så vi har lika mycket pengar kvar var. Därefter får vi betala egna intressen, betala mobilräkning, spara eller vad vi vill med resten. Matkostnader skriver vi upp på en lista när vi handlat och jämkar ut några gånger per år. Större inköp, typ bil har vi delat 50/50. Nu tjänar vi nästan exakt lika mycket men månader när någon vabbat lite mer eller varit föräldraledig tycker jag det känns väldigt bra och rättvist

 

[nickan1]

Vi sätter in 60% av vår gemensamma inkomst på ett konto. Sen delar vi lika på resten av pengarna. Så om vi tar en fiktiv siffra som är lätt att räkna på. Vi får in 10000 kronor i lön. 6000 kronor går till det gemensamma för t.ex. mat, räkningar, gemensamt sparande, möbler, renoveringar m.m. Av de övriga pengarna tar vi 2000 kronor var på egna konton som vi kan använda som vi vill. Det viktigaste är inte hur ni gör utan att ni är överens och att det känns bra för båda.

 

[Clabbe]

Vi gör som så att den som tjänar mest ger mellanskillnaden till den som tjänar minst. Så om jag tjänar 5000 i månaden och han tjänar 15000 så ger han mig 5000 så att vi båda har 10000 att röra oss med. Sen delar vi på allt rakt av. Då behöver man inte krångla med % på räkningarna, plus att den som tjänar mindre har chans att lägga undan lite pengar och inte gå plusminusnoll varje månad. Funkar för oss!

Vi har i princip samma system. Den som tjänar mest betalar de fasta kostnaderna och för över det som blir över (av hälften av den gemensamma inkomsten) till den andra. Funkar väldigt bra.

 

[glittra]

Det finns väldigt enkla hjälpmedel att ta till, beroende på vilken modell som ni vill använda:

Kreditkort för mat och andra gemensamma inköp, så delar ni på summan utifrån procent.
Gemensamt konto som båda har tillgång och kort till, dit ni för över antingen en fast summa eller procent av inkomst och som betalar gemensamma utlägg.
Räkningskonto för alla räkningar dit ni för över allt ni får in, betalar och sedan delar (lika eller olika) på det blir som kvar.

Vi har kört med modellen att 70 % av vår inkomst sätts in på gemensamt konto, därifrån betalas allt gemensamt - även gemensamt sparande. Resterande 30 % går till helt egna utgifter (för min del innebär det CSN och avbetalning av dator, eget sparande, luncher, lösgodis, tandläkare, hundgrejer osv).

Gemensamt för oss är allt från telefonräkningar, alla försäkringar, bilkostnader oavsett bil, allt som har med barnet att göra till möbler, målarfärg och mat. Det är med andra ord ganska generöst.

Vi gör ungefär likadant (och har ungefär samma definition av gemensamma utgifter), men sätter över samma fasta summa till det gemensamma kontot vilket motsvarar ca 25 % av min disponibla inkomst och en något högre andel av makens lön. Jag tjänar ca 30 % mer, men skillnaden i lön efter skatt är inte lika stor.

 

[hoppsann]

Jag måste säga att jag är imponerad över männens fördelningsvilja!
Verkar vara mest kvinnor som gynnas av överenskommelserna?
Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.

Innan jag gifte mig, ansåg jag inte att min partner skulle betala för t.ex. mina djur eller barn. Varför skulle han det? De var ju mitt ansvar.
Vi körde 50/50 på gemensamma kostnader (jag mer på mat eftersom han bara var en), och betalade själva för våra intressen och alla privata räkningar.

Jag hade aldrig betalat/sponsrat för någons hobby eller djur.
Inte för någons barn heller, det har ju barnet redan två föräldrar som gör? Eftersom mina pengar även i förlängningen är barnets pengar, varför skulle jag ge bort en del av mina pengar till min sambo, istället för sparande till barnet t.ex? Hade det varit rätt mot barnet?
Och hur skulle det kännas om man går isär? Jag är inte så ädel att jag tänker, vad bra att min ex-sambo kunde spara 100 000 för att vi levde ihop, nu får han ju en fin start tack vare mig! Nu kan jag börja spara till barnet.

I många exempel i den här tråden verkar det vara många män som sponsrar sina kvinnor?
Nu pratar jag samboskap inte äktenskap. Det är ju en annan typ av kontrakt som säkrar upp parterna.

Jag lyfter på hatten för alla fantastiska män som är omnämnda i tråden! Fina feminister är ni!

 

[Hemligast]

Vi har haft helt gemensam ekonomi från dag ett som sambos. Vi har egna konton men flyttar över pengar till varandra om det behövs.
Räkningarna betalas från det konto det finns mest pengar på för tillfället. Från det andra kontot storhandlar vi och sen använder vi resten som pengarna behövs.

Jag har även levt i ett samboförhållande där gemensam ekonomi inte fungerade då han var spelberoende och satte mig rejält i skiten ekonomiskt..

Med ett annat ex räknade han kronor och ören. Visst vi hade delad ekonomi, men där var det extremt. En varmkorv på Ikea för en femma skrevs upp och i slutet på månaden gick vi igenom listan öre för öre... det tröttnade jag rejält på tillslut.. absolut att man kan dela på det mesta men när det blir överdrivet blir det bara jobbigt.
Han kunde inte heller förstå om någon sa "nej jag kan inte gå ut och äta/gå på bio/whatever för jag har slut pengar".
Han fattade inte att pengarna kunde ta slut... om jag hade slut pengar den tjugoandra så tyckte han "du har ju inte slut pengar, du får ju lön tjugofemte"
Jag visade kontoutdrag för honom som visade ett saldo på 23 öre, men det gick ändå inte in...
och han är civilingenjör i fysik.....

 

[Vinur]

Jag måste säga att jag är imponerad över männens fördelningsvilja!
Verkar vara mest kvinnor som gynnas av överenskommelserna?
Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.

Innan jag gifte mig, ansåg jag inte att min partner skulle betala för t.ex. mina djur eller barn. Varför skulle han det? De var ju mitt ansvar.
Vi körde 50/50 på gemensamma kostnader (jag mer på mat eftersom han bara var en), och betalade själva för våra intressen och alla privata räkningar.

Jag hade aldrig betalat/sponsrat för någons hobby eller djur.
Inte för någons barn heller, det har ju barnet redan två föräldrar som gör? Eftersom mina pengar även i förlängningen är barnets pengar, varför skulle jag ge bort en del av mina pengar till min sambo, istället för sparande till barnet t.ex? Hade det varit rätt mot barnet?
Och hur skulle det kännas om man går isär? Jag är inte så ädel att jag tänker, vad bra att min ex-sambo kunde spara 100 000 för att vi levde ihop, nu får han ju en fin start tack vare mig! Nu kan jag börja spara till barnet.

I många exempel i den här tråden verkar det vara många män som sponsrar sina kvinnor?
Nu pratar jag samboskap inte äktenskap. Det är ju en annan typ av kontrakt som säkrar upp parterna.

Jag lyfter på hatten för alla fantastiska män som är omnämnda i tråden! Fina feminister är ni!

Det blir väl lätt så att kvinnor är de som gynnas mest av liknande överenskommelser eftersom kvinnor generellt tjänar mindre än män.

 

[Inte_Ung]

Jag har läst ända till slutet.

Jag tänker att allting inte är pengar i vad man betalar varje månad. Det är så mycket annat som påverkar pengar som kommer in eller går ut.

Ja precis.
Och man kan göra precis hur som helst bara man är överens.
Under många år så bodde min sambo gratis hos mig på min gård.
I alla fall så såg det ut så.
I verkligheten så lagade, reparerade och byggde han så mycket att han mer än väl bidrog med sin del.
Samtidigt så gav det honom möjligheten att bygga upp sitt företag i lugn och ro.
Numera så bor vi på hans gård och jag har lämnat i princip allt för att flytta med dit.
Men jag behöver vara här för att saker och ting skall fungera även om jag inte gör så mycket rent handgripligt.
Sambon har 4 jobb och han står för både mat och bostad. (Och en del annat.)
Jag har inkomster från uthyrningen av min gård som egna "fickpengar".

 

[hoppsann]

Det blir väl lätt så att kvinnor är de som gynnas mest av liknande överenskommelser eftersom kvinnor generellt tjänar mindre än män.

Så kan det vara, även om jag hoppades att vi hade kommit längre.
Trodde inte att det var så vanligt som det verkar vara av den här tråden.

Kvinnor kanske har en större tradition av att bli försörjda?
Det var inte så länge sedan kvinnor i Sverige skulle vara hemmafruar.

 

[Inte_Ung]

Ja, jag hade haft stora problem med ett sånt upplägg men alla är vi olika!

Det finns många saker i ett liv som skall fungera.
Allt handlar inte om pengar.
Många saker handlar om något helt annat.

 

[stjarnhimmel]

Så kan det vara, även om jag hoppades att vi hade kommit längre.
Trodde inte att det var så vanligt som det verkar vara av den här tråden.

Kvinnor kanske har en större tradition av att bli försörjda?
Det var inte så länge sedan kvinnor i Sverige skulle vara hemmafruar.

OT
Men jag har åtskilliga gånger hört unga kvinnor säga att de hoppas träffa en man med ett bättre betalt jobb.
När jag tex pluggade arkeologi och humaniora pratade jag en del om detta med kurskamrater. Flera unga tjejer sa att det var inget problem att tex utbilda sig inom ett område där det var låga löner och ont om jobb för de träffade säkert en man med bättre lön eller så hade de redan en pojkvän de menade skulle försörja dem.

Samtidigt är det dubbelt för många av dem har nått framgång idag. Och anledningen är mkt att de kunde i många år ha praktikplatser med låg ersättning eller starta företag som knappt drog in några pengar eller åka på obetalda projekt utomlands dvs de levde ekonomiskt på sina pojkvänner under många år. Det gav dem möjligheter som andra, mig inkluderat inte hade då vi var tvungna att försörja oss.

 

[hoppsann]

OT
Men jag har åtskilliga gånger hört unga kvinnor säga att de hoppas träffa en man med ett bättre betalt jobb.
När jag tex pluggade arkeologi och humaniora pratade jag en del om detta med kurskamrater. Flera unga tjejer sa att det var inget problem att tex utbilda sig inom ett område där det var låga löner och ont om jobb för de träffade säkert en man med bättre lön eller så hade de redan en pojkvän de menade skulle försörja dem.

Samtidigt är det dubbelt för många av dem har nått framgång idag. Och anledningen är mkt att de kunde i många år ha praktikplatser med låg ersättning eller starta företag som knappt drog in några pengar eller åka på obetalda projekt utomlands dvs de levde ekonomiskt på sina pojkvänner under många år. Det gav dem möjligheter som andra, mig inkluderat inte hade då vi var tvungna att försörja oss.

Har också hör kvinnor säga så och jag blir lika förvånad och skäms lika mycket varje gång!
Det är inte jämlikhet för mig.

 

[Centaur]

Förutsätter inte de att man har utgifter anpassade efter den lägre lönen då? Att dela 50/50 på en boendekostnad på 30 000 (dvs 15 papp var) är ju ganska högt för den som tjänar 25 000 men kanske rimligt för någon som tjänar 50 000. Delar man 50/50 på fasta kostnader kanske man ändå inte kan hitta på nåt kul ihop, eftersom den ena personen har noll kvar till nöjen, medan den andra kan gå på resturang ett par gånger i veckan. Själv.

Jag skulle säga att det är väldigt svårt att dela 50/50 om den ena har 5 ggr så mycket pengar. Personen med väldigt hög inkomst "slösar" pengar på krogbesök, lyxresor, taxi, dyra bilar, det bästa av allt. Men partnern med låg inkomst skulle om den varit singel varit nöjd med en mycket enklare livsstil, inga krogbesök, ta bussen, köpa billig mat, ha en billig bil osv. Oftast är det kvinnor som hamnar i underläge. Sämre betalt, föräldraledighet, jobbar deltid för att ta hand om barn/hem. Att arbeta i hemmet är faktisk också ett jobb (inte särskilt kul heller).

Sen tycker jag att det är jättekonstigt i en långvarig/livsvarig relation att skilja på mitt och ditt, man är väl en enhet? Alltså är pengarna våra, inte mina och dina. Mina föräldrar har alltid haft gemensam ekonomi.

 

[Ray]

Så länge man är överens och

Jag måste säga att jag är imponerad över männens fördelningsvilja!
Verkar vara mest kvinnor som gynnas av överenskommelserna?
Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.

Innan jag gifte mig, ansåg jag inte att min partner skulle betala för t.ex. mina djur eller barn. Varför skulle han det? De var ju mitt ansvar.
Vi körde 50/50 på gemensamma kostnader (jag mer på mat eftersom han bara var en), och betalade själva för våra intressen och alla privata räkningar.

Jag hade aldrig betalat/sponsrat för någons hobby eller djur.
Inte för någons barn heller, det har ju barnet redan två föräldrar som gör? Eftersom mina pengar även i förlängningen är barnets pengar, varför skulle jag ge bort en del av mina pengar till min sambo, istället för sparande till barnet t.ex? Hade det varit rätt mot barnet?
Och hur skulle det kännas om man går isär? Jag är inte så ädel att jag tänker, vad bra att min ex-sambo kunde spara 100 000 för att vi levde ihop, nu får han ju en fin start tack vare mig! Nu kan jag börja spara till barnet.

I många exempel i den här tråden verkar det vara många män som sponsrar sina kvinnor?
Nu pratar jag samboskap inte äktenskap. Det är ju en annan typ av kontrakt som säkrar upp parterna.

Jag lyfter på hatten för alla fantastiska män som är omnämnda i tråden! Fina feminister är ni!

För oss är det ingen skillnad på gift och sambo. Vi är inte gifta helt enkelt för att vi inte gift oss. Annars lever vi som om vi var gifta. Vi har ett liv i hop och hjälps åt med det
Sen får jag ibland känslan är tjejer är mer rädd om sina pengar än killar?

 

[Cilva]

[QUOTE="
Sen tycker jag att det är jättekonstigt i en långvarig/livsvarig relation att skilja på mitt och ditt, man är väl en enhet? Alltså är pengarna våra, inte mina och dina. Mina föräldrar har alltid haft gemensam ekonomi.[/QUOTE] Citatet blev fel men det är @Centaur som skrivit det.

Nej, jag är mig själv. Mina pengar är mina. Vi lägger en viss summa på ett gemensamt konto varje månad och därifrån betalas allt gemensamt som lån, sophämtning, el och liknande. Mat köper vi numer varannan gång ungefär. Vi har tänkt skaffa ett kort men det blir aldrig av. Det jag inte lägger på det gemensamma kontot disponerar jag som jag vill utan några som helst frågor från min sambo, det är ju mina pengar. Jag frågar inte heller vad han gör med sina, han köper det han vill utan min inblandning. Mer än att jag någon gång tröttnat på att höra pratet och helt enkelt uppmuntrat till köp av skoter/annan pryl.

 

[hoppsann]

Det är ju jättebra. Jag har nog haft lite otur i mina samboskap och råkat bli försörjaren. I dag ser det inte ut så utan vi är jämlika.

Förstår inte riktigt hur du menar att kvinnor är mer rädda om sina pengar än män?

 

[Ray]

Det är ju jättebra. Jag har nog haft lite otur i mina samboskap och råkat bli försörjaren. I dag ser det inte ut så utan vi är jämlika.

Förstår inte riktigt hur du menar att kvinnor är mer rädda om sina pengar än män?

Jag har absolut inget statistik på det men det är intrycket när jag pratar med vänner att vi tjejer är mer benägna att inte "sponsra partner med pengar". Bara en känsla jag fått.

 

[nickan1]

Jag måste säga att jag är imponerad över männens fördelningsvilja!
Verkar vara mest kvinnor som gynnas av överenskommelserna?
Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.

Innan jag gifte mig, ansåg jag inte att min partner skulle betala för t.ex. mina djur eller barn. Varför skulle han det? De var ju mitt ansvar.
Vi körde 50/50 på gemensamma kostnader (jag mer på mat eftersom han bara var en), och betalade själva för våra intressen och alla privata räkningar.

Jag hade aldrig betalat/sponsrat för någons hobby eller djur.
Inte för någons barn heller, det har ju barnet redan två föräldrar som gör? Eftersom mina pengar även i förlängningen är barnets pengar, varför skulle jag ge bort en del av mina pengar till min sambo, istället för sparande till barnet t.ex? Hade det varit rätt mot barnet?
Och hur skulle det kännas om man går isär? Jag är inte så ädel att jag tänker, vad bra att min ex-sambo kunde spara 100 000 för att vi levde ihop, nu får han ju en fin start tack vare mig! Nu kan jag börja spara till barnet.

I många exempel i den här tråden verkar det vara många män som sponsrar sina kvinnor?
Nu pratar jag samboskap inte äktenskap. Det är ju en annan typ av kontrakt som säkrar upp parterna.

Jag lyfter på hatten för alla fantastiska män som är omnämnda i tråden! Fina feminister är ni!

Jag har svårt att förstå ditt synsätt att en man sponsrar en kvinna. Lever man ett helt liv tillsammans så varierar inkomsterna mellan man och kvinna över tid, t.ex. vid sjukskrivningar (man kan råka ut för olyckor som kräver sjukskrivning även om man är frisk hela livet t.ex.) , när man har småbarn, när ma studerar eftersom många studerar som lite äldre idag. . Det är ju dessutom fler pappor som tar ut föräldraledighet idag och då kan ju mannens inkomst vara lägre än kvinnans. Man delar ju på alla pengar över hela livet och det är inte alls säkert att mannen sponsrat kvinnan om man räknar över hela livet.

 

[hoppsann]

Jag har absolut inget statistik på det men det är intrycket när jag pratar med vänner att vi tjejer är mer benägna att inte "sponsra partner med pengar". Bara en känsla jag fått.

Oj! Oki då förstår jag hur du menar. Jag har gjort min del av sponsring och är färdig med det.
Det är kanske för att kvinnor generellt tjänar mindre än män som @Vinur påpekade?
Jag har inte hört så bland mina vänner, men nu är ju jag så gammal att de flesta är gifta och då spelar det inte samma roll.

Hade min sambo betalat 70% och jag 30% hade jag inte känt att jag hade kunnat gå och köpa en ny häst, ny bil,hund eller katt om jag hade lust. Inte heller åka iväg med väninnorna på spontanutflykt en weekend. Det skulle kännas helfel.
Jag hade känt mig begränsad och inte fri att göra vad jag vill. Så tänker jag. Vi är alla olika.

 

[hoppsann]

Jag har svårt att förstå ditt synsätt att en man sponsrar en kvinna. Lever man ett helt liv tillsammans så varierar inkomsterna mellan man och kvinna över tid, t.ex. vid sjukskrivningar (man kan råka ut för olyckor som kräver sjukskrivning även om man är frisk hela livet t.ex.) , när man har småbarn, när ma studerar eftersom många studerar som lite äldre idag. . Det är ju dessutom fler pappor som tar ut föräldraledighet idag och då kan ju mannens inkomst vara lägre än kvinnans. Man delar ju på alla pengar över hela livet och det är inte alls säkert att mannen sponsrat kvinnan om man räknar över hela livet.

Men allt det där klarar man ju av även när man är själv?

Varför ska man ha en del av sin sambos inkomst, bara för att man har bestämt sig för att leva tillsammans? Är det jämlikt? Det tycker inte jag.

Är man gifta blir det en annan sak.