Jag lunchade med JS i går. Vi har ju setts mycket och har rätt trevlig men är på väldigt olika plan. Jag poängterar gång på gång att vi dejtar men han är ändå långt före mig. Saknar mig oerhört när vi inte ses, drömmer om att skåla på nyår och har hintat om att presentera varandra för barnen osv. Jag blir stressad. Han är gullig men jag vet inte om jag vill mer än vad vi har nu, om jag någonsin kommer att vilja mer.
Så i går och i natt krisade jag lite över det. Jag är ju så sjukt dålig på att säga nej, och tycker att det är jättejobbigt att göra någon besviken. Men jag inser ju såklart att man inte kan bli ett par bara för att en inte kan säga stopp.
Och i går hörde T (en tidigare tinderdejt om ni kommer i håg) av sig och undrade om han kunde komma förbi. Vi har hörts sporadiskt på Messenger men har inte setts på ett par månader. Och det var så himla trevligt! Avslappnat, trams och allvarligt prat om vartannat och några timmar i sängen. Enkelt. Utan den där utvärderande känslan utan vi båda är nöjda med det som är. Båda vet att vi träffar andra om tillfälle ges och vi kan diskutera varandras andra dejter osv.
Eftermiddagen/kvällen med T ökade krisen. Vi diskuterade JS också, och jag hör själv att jag låter mer negativ än positiv när jag berättar om honom. Det är väl ett tecken.
Men nu är JS på väg hit. Vi hade bestämt det sen innan och jag avbokade inte, även fast han gav mig en öppning. Det kommer säkert att blir trevligt. Men vi får se vad som händer. Jag gissar att JS inte tror att jag träffar andra, även fast jag har varit så himla tydlig med att vi bara dejtar casual.
Mitt huvud är rörigt.