Det låter, tyvärr, som det är dags att rycka plåstret.Det har varit väldigt av och på pga mycket osäkerhet ffa från min sida.
Men jag tycker verkligen om honom och det är så bra när vi ses.
Men avståndet tär som sagt på mig. Jag känner inte den förväntan som han gör, tycker snarare det blir jobbigt att ses, blir avvaktande tills jag kan slappna av och allt känns sin vanligt, ungefär lagom tills vi skiljs åt igen.
Jag tycker nog jag har försökt en jäkla massa. Jag menar, så kul är det inte att åka tåg i flera timmar när lan redan jobbar på tåg hela dagarna.
Jag har ansträngt mig med barnet som fan.