Men nej.
Vad är det son har hänt?
Om du vill berätta såklart.
Tjaa, det gamla vanliga...
Jag har haft sjuuuukt mycket dom senaste månaderna, började med en incident med vännen där det bara blev jättekonstigt och det kändes som om jag gjort något fel, fast jag vet inte vad, men det slutade med att vi knappt pratade med varandra, vilket såklart blev en stor sorg för mig, jag är ju så in i helvete introvert och tycker om typ 3 personer, så blir ju så väldigt kännbart! Nu pratar vi väll typ normalt igen, men det känns ju helt klart fortfarande infekterat. Inte för att jag hyser det minsta agget, men det känns som om vi inte rett ut vad det ens blev liksom och det har ju tyngt såklart.
Sen har det varit en massa grejer, smågrejer egentligen, men som för mig blir stora. Pappa är gammal och börjar bli virrig, bilen pajade och kostade en jäkla massa pengar, grabben började i skolan nyss och det är mycket nytt där, och han har ju sina matproblem vi kämpar med, träff hos dietisten igen efter sommaruppehållet gav typ ”se till att han börjar äta, annars blir det sond, vi ses runt nyår igen då?”, hästen blev ju knackig där i början av sommaren också, gick snabbt över tack och lov!
Men som sagt, massa smågrejer som tagit upp för mycket plats i min hjärna, sen kom spiken i kistan nyligen när hen jag jobbar åt hamnade på sjukhus, och samma minut blir vi alla anställda på henom uppsagda. Har jobbat åt henom i 11 år så jag ser ju hen som en familjemedlem också, så dels oron att hen skulle gå bort, sen att jag inte har något jobb längre, men tack och lov gick detta vägen (än så länge...) också, men det blev jäkligt intensivt en vecka där, och jag som arbetsledare fick ju ta ALLT! Satt i telefon från kl 8-21 nästan.
Sen när detta väl styrt upp sig så hade det väll blivit lite bittert över att jag inte haft tid..Började väll egentligen lite när vi var utomlands och jag blev DYNGFÖRKYLD! Snorade, hostade lungorna ur mig, sov skitkast pga detta så var ju astrött dygnet runt. Lägg till 35 graders värme på det med... Kändes som om jag sabbade semestern typ, och istället för att förstå varför jag inte orkade så blev det lite surigt för att jag inte ville (orkade) göra mer än att hänga vid poolen på dagarna, sen somna tidigt..
Sen vart det gnäll att jag läste hans meddelanden men inte svarade, osv, kände att det blev bara sån jäkla press! Jag hade ju fullt upp och hann inte ens äta på dagarna under den här perioden det var kritiskt med jobbet. Sen mitt i allt så ville han ses, och jag kände bara ”nej, jag orkar inte nu”, sen plötsligt så kom han hit en dag och sa att han inte mådde bra över detta som vi hade just nu, han kände inte att han var en del av mitt liv, och att jag inte släppte in honom i mitt liv som han önskade.
Och visst, jag stänger in mig när jag blir trött och slut, och jag säger inte alltid vad jag tänker och tycker kanske, och jag VET att jag är jävligt svår som människa att ha att göra med, tänker så himla mycket men säger så himla lite! Så ja, han mådde dåligt över det så han valde att avsluta, vilket för mig också kändes som det rätta då eftersom jag som sagt mest upplevt det som en jäkla press och stress på slutet att ha ytterligare en att ”visa hänsyn till”, och när han började muttra över att jag höll på med mobilen så mycket när vi sågs, att jag var så trött, och att han ansåg att hade jag tid att öppna och läsa ett meddelande så kunde jag gott och väl svara också, då blir jag irriterad faktist. Jag som levt i ett pissförhållande som många vet såg liksom små varningstecken. ABSOLUT INTE så att jag tror att han skulle börja psyka en eller bli elak, men just den här känslan att någon annan vill bestämma över en och ha det på deras villkor.
Svårt att förklara, och nu låter det som om jag tycker han är en hemsk människa, men så är det absolut inte!!! Men eftersom jag som sagt har den bakgrunden jag har så fick jag lite ”bad vibes”, medans han bara ansåg att jag kunde väll släppa mobilen när vi väl umgicks eftersom det inte skedde så ofta, och han själv svarar alltid direkt på meddelanden när han öppnar, så då tycker han att det är normalt att göra det. Jag kan öppna och läsa, just för att kolla om det är något akut som hänt, om inte så svarar jag på det sen liksom när tiden finns. Fattar inte ens grejen...Sa att det bara satte ännu mer press i mitt liv liksom att man måste svara så fort man öppnat, medans han tolkade det som om han inte var viktig ungefär.
Sen som sagt så avslutade han och det är klart jag blev ledsen, vill ju inte förlora han ur mitt liv, men nu i efterhand så var det nog det bästa endå. Jag har kraschat en gång, och jag tänker INTE göra det igen, och när det blir så här mycket i mitt liv behöver och vill jag bara vara i fred, hemma , i lugn och ro och tanka upp energin igen.
Nu ångrar han sig dock, men ja, just nu är det väll slut typ iaf? Jag hade sååå gärna velat ha han som vän just nu och se vad det skulle kunna bli längre fram när mitt liv har lugnat sig, men det har han sagt tvärnej till för det finns för mycket känslor, så jag står ju här med vetskapen ungefär att släpper jag helt så ses vi aldrig igen, vilket är förjävligt! Men vi kan inte ha något förhållande heller just nu eftersom han var mkt missnöjd över den lilla tid jag hade på slutet, och den biten har ju inte blivit bättre direkt, vilket jag sagt åt honom, men nu plötsligt säger han att han förstår och är beredd att ge mig all tid i världen, men det har ju inte gått så bra hittills eftersom han som sagt backade ur..
Hade jag haft mer tid/ork så skulle jag ju ha gett det från början liksom. Kan inte göra mer än vad jag gjort, och det räckte ju inte. Han ville mer än vad jag kunde erbjuda, kort och gott. Jag är inte den som släpper mitt liv för en kille liksom, tyvärr. Och jag har så mycket annat jag måste prioritera innan, ett jobb som måste fungera så jag har råd att bo kvar, och ställa fram mat på bordet. Och jag har barn, och han kommer alltid gå först, men för att jag ska kunna sätta han först måste jag också sätta mig själv och jobbet först också. Mår jag inte bra har han ingen bra mamma längre, och blir jag arbetslös så blir det jäkligt knapert för oss. Jag gör ju allt för att det ska bli så bra som möjligt, men då måste jag ju sätta mig själv där jag måste vara för att grejerna ska funka, och jag kan inte gå och ”dadda” en vuxen människa som nästan tycker synd om sig själv (enbart min känsla kanske?) så ja...
Jaja, det lär väll ordna upp sig på något vis.
Känner mest bara att det är så sjukt att jag är så jäääävla jävla svår att leva och vara med så det blir så här varenda gång! Annars så är det väll ok liksom, kan som sagt inte göra varken mer eller mindre just nu endå. Lär väll prata ut ordentligt med han så vi vet båda två vad som gäller, men jag måste som sagt samla ihop tankarna först så jag är helt klar i beslutet innan.
"
Jag har också varit sugen på att dejta tjejer, av just den anledningen att det är så mycket högre andel jättefina presentationer och personer jag skulle vilja lära känna bland dem. Och jag blir jättepirrig när jag matchar med nån spännande tjej, men vågar oftast inte skriva, och skriver vi några rader vet jag aldrig riktigt när jag ska säga det där ärliga att jag faktiskt inte vet om jag är heterosexuell eller inte. För det skulle mycket väl kunna vara så att jag är panromantisk heterosexuell, dvs kan bli kär i alla oavsett kön men vill ligga med killar. För jag har inget sug efter att ligga med en tjej, det är aldrig nåt jag fantiserar om. Däremot vet jag att jag kan bli förälskad och vilja hångla. Och vem vet, det kanske skulle kunna leda till att jag vill mer, men det är för outforskat, och jag vill inte låta utforskandet gå ut över en annan person, så har väl landat i att det är enklast fortsätta i de gamla spåren, även om jag fortsatt swipa tjejer på tinder. Så nä, jag har ju inte alls några bra tips, men heja!! 
jag tänkte lite vad är detta för en galning som flyttat in 
❤
