Ska träffa Nya på lördag, och hade ett mycket bra samtal med Köpenhamn om det. Vi har ju båda varit ”seriemonogama” tidigare och för hans del handlar det öppna förhållandet om att han inte vill hamna i en situation där spänningen eller ruset eller vad man nu vill kalla det när man är tänd på någon, försvinner. Min upplevelse är samma, att när den första rusiga känslan försvinner, så är det en enda lång nedförsbacke. Min lust dör, det leder till spänningar som dödar de sista resterna, och sen handlar det bara om vem som tillslut gör slag i saken (dvs jag). Det är rätt märkligt det där, för jag ser på mig själv som en väldigt sexuell person, i början av ett förhållande är det alltid jag som vill mest. Men jag har provat det så många gånger nu att det omöjligen kan vara den andre det är fel på. Problemet ligger helt klart hos mig.
Köpenhamn skrev väldigt sött att han absolut inte vill hamna i det läget där det börjar skava med mig, att han tycker för mycket om mig, och jag hoppas hoppas att vi har hittat ett sätt att få det till att funka på sikt.
Någon mer som delar vår erfarenhet? Hur har ni tänkt på det? Vad tänker ni göra annorlunda nästa gång?
(En liten bonus so far med hela grejen är att så fort vi pratar om andra, så följer en strid ström av ömhetsbetygelser från båda håll. Jag tror det är viktigt att göra så men gillar att det är lite halvt omedvetet)
The million dollar question, hur upprätthåller man glöden i en relation på sikt och får den att hålla? Ja, om någon utav oss satt på svaret på den frågan så gissar jag att den personen hade skrivit en bästsäljare. Jag tror inte att det finns något svar på den frågan, men jag tror att mycket handlar om att ge varandra utrymme och göra saker på olika håll. Om man är en person som lätt tröttnar så gör man det nog ännu snabbare om man upplever att man sitter ihop med en annan person. Att ha olika intressen och att ibland vara ifrån varandra är nog gynnsamt för att.. ja, inte ledsna helt enkelt!