Dejtingtråden 22

[Singoalla]

Hej singelgänget, jag tänkte att jag skulle kika in här och ge er en uppdatering. Jag har ju faktiskt ett nytt användarnamn här på Buke då jag har valt att vara lite anonymare framöver, så den som vill veta vad det är kan skicka ett PM!

Jag och MM har bott ihop sedan i somras och allt känns bättre än någonsin, men det har verkligen inte varit en enkel resa hit. Jag inser nu att jag verkligen inte var redo att träffa någon vid den tidpunkten som han dök upp i mitt liv. Jag tyckte fortfarande att det var hur kul som helst att träffa flera samtidigt och jag var dessutom helt inställd på att skaffa barn ensam. Jag var inte alls öppen för att ha ett förhållande, jag var snarare helt säker på att min livsglädje och all den energi jag hade skulle förmultna och dö. Men där var han, parallellt med allt det här. Han var där i min telefon alla sena festnätter. Jag tappade intresset för andra män när jag var ute, för jag visste att snart kommer mobilen vibrera i fickan och strax efter det kommer det stanna till en taxi här utanför. Det började ge en varm känsla i kroppen. Han var där efter alla mina läkarbesök i fertilitetsutredningen och följde upp på hur det gått. Han var där när jag fick erbjudande om insemination med kort varsel och jag fick panik. Han var där när jag dejtande andra, när jag ibland inte svarade på mess på kvällarna och sedan dök upp med något bitmärke på kroppen. Han sa bara "Okej, jag fattar". Alla gånger som jag gråtit, stött bort honom, brutit med honom och ifrågasatt varför han fortfarande umgåtts med mig. Så har det fortsatt dyka upp "Ska jag hämta dig?" mess kl. 4 på morgonen och mitt hjärta slog en liten volt varje gång.

Med facit i hand så kanske jag borde ha brutit med honom helt och hört av mig igen när jag kände mig mer redo. För bådas vår skull. Det var extremt slitsamt för oss båda, och det är en del av mig som känner lite sorg över att vårt förhållande inte direkt fick någon vacker start. Å andra sidan så kanske det hade blivit såhär slitsamt oavsett när vi inlett en relation, vem vet. Jag kanske behövde streta emot i början hur som helst.

Nu känner vi i alla fall varandra bättre än någonsin och jag kan fortfarande skratta åt hur han föll för mig trots att han bara fick se mina värsta sidor på den tiden. Jag älskar honom verkligen djupt och känner mig oerhört trygg och lugn i hans sällskap. Vi tittar på att skaffa en större lägenhet ihop, jag funderar på att kanske fria senare i år, vi har pratat om barn i framtiden. Jag har helt plötsligt blivit en monogram typ som drömmer om hela familjepaketet (och hus!). Tänk vad som kan hända på bara ett år. Nu funkar det ju olika för olika personer och vad som funkar för mig kan vara helt fel för någon annan, men jag skulle ändå vilja skicka med två erfarenheter:

1. Det är helt okej att ett förhållande startar rörigt, det behöver inte vara en fairtytale/chick-flick/Disneyfilm när han dyker upp för att det ska bli riktigt bra
2. Det blir inte alltid som man tror så man gör nog gott med att vara ödmjuk med sina preferenser

 

[Milosari]

Hej singelgänget, jag tänkte att jag skulle kika in här och ge er en uppdatering. Jag har ju faktiskt ett nytt användarnamn här på Buke då jag har valt att vara lite anonymare framöver, så den som vill veta vad det är kan skicka ett PM!

Jag och MM har bott ihop sedan i somras och allt känns bättre än någonsin, men det har verkligen inte varit en enkel resa hit. Jag inser nu att jag verkligen inte var redo att träffa någon vid den tidpunkten som han dök upp i mitt liv. Jag tyckte fortfarande att det var hur kul som helst att träffa flera samtidigt och jag var dessutom helt inställd på att skaffa barn ensam. Jag var inte alls öppen för att ha ett förhållande, jag var snarare helt säker på att min livsglädje och all den energi jag hade skulle förmultna och dö. Men där var han, parallellt med allt det här. Han var där i min telefon alla sena festnätter. Jag tappade intresset för andra män när jag var ute, för jag visste att snart kommer mobilen vibrera i fickan och strax efter det kommer det stanna till en taxi här utanför. Det började ge en varm känsla i kroppen. Han var där efter alla mina läkarbesök i fertilitetsutredningen och följde upp på hur det gått. Han var där när jag fick erbjudande om insemination med kort varsel och jag fick panik. Han var där när jag dejtande andra, när jag ibland inte svarade på mess på kvällarna och sedan dök upp med något bitmärke på kroppen. Han sa bara "Okej, jag fattar". Alla gånger som jag gråtit, stött bort honom, brutit med honom och ifrågasatt varför han fortfarande umgåtts med mig. Så har det fortsatt dyka upp "Ska jag hämta dig?" mess kl. 4 på morgonen och mitt hjärta slog en liten volt varje gång.

Med facit i hand så kanske jag borde ha brutit med honom helt och hört av mig igen när jag kände mig mer redo. För bådas vår skull. Det var extremt slitsamt för oss båda, och det är en del av mig som känner lite sorg över att vårt förhållande inte direkt fick någon vacker start. Å andra sidan så kanske det hade blivit såhär slitsamt oavsett när vi inlett en relation, vem vet. Jag kanske behövde streta emot i början hur som helst.

Nu känner vi i alla fall varandra bättre än någonsin och jag kan fortfarande skratta åt hur han föll för mig trots att han bara fick se mina värsta sidor på den tiden. Jag älskar honom verkligen djupt och känner mig oerhört trygg och lugn i hans sällskap. Vi tittar på att skaffa en större lägenhet ihop, jag funderar på att kanske fria senare i år, vi har pratat om barn i framtiden. Jag har helt plötsligt blivit en monogram typ som drömmer om hela familjepaketet (och hus!). Tänk vad som kan hända på bara ett år. Nu funkar det ju olika för olika personer och vad som funkar för mig kan vara helt fel för någon annan, men jag skulle ändå vilja skicka med två erfarenheter:

1. Det är helt okej att ett förhållande startar rörigt, det behöver inte vara en fairtytale/chick-flick/Disneyfilm när han dyker upp för att det ska bli riktigt bra
2. Det blir inte alltid som man tror så man gör nog gott med att vara ödmjuk med sina preferenser

 

[Malibu_Stacy]

Hej singelgänget, jag tänkte att jag skulle kika in här och ge er en uppdatering. Jag har ju faktiskt ett nytt användarnamn här på Buke då jag har valt att vara lite anonymare framöver, så den som vill veta vad det är kan skicka ett PM!

Jag och MM har bott ihop sedan i somras och allt känns bättre än någonsin, men det har verkligen inte varit en enkel resa hit. Jag inser nu att jag verkligen inte var redo att träffa någon vid den tidpunkten som han dök upp i mitt liv. Jag tyckte fortfarande att det var hur kul som helst att träffa flera samtidigt och jag var dessutom helt inställd på att skaffa barn ensam. Jag var inte alls öppen för att ha ett förhållande, jag var snarare helt säker på att min livsglädje och all den energi jag hade skulle förmultna och dö. Men där var han, parallellt med allt det här. Han var där i min telefon alla sena festnätter. Jag tappade intresset för andra män när jag var ute, för jag visste att snart kommer mobilen vibrera i fickan och strax efter det kommer det stanna till en taxi här utanför. Det började ge en varm känsla i kroppen. Han var där efter alla mina läkarbesök i fertilitetsutredningen och följde upp på hur det gått. Han var där när jag fick erbjudande om insemination med kort varsel och jag fick panik. Han var där när jag dejtande andra, när jag ibland inte svarade på mess på kvällarna och sedan dök upp med något bitmärke på kroppen. Han sa bara "Okej, jag fattar". Alla gånger som jag gråtit, stött bort honom, brutit med honom och ifrågasatt varför han fortfarande umgåtts med mig. Så har det fortsatt dyka upp "Ska jag hämta dig?" mess kl. 4 på morgonen och mitt hjärta slog en liten volt varje gång.

Med facit i hand så kanske jag borde ha brutit med honom helt och hört av mig igen när jag kände mig mer redo. För bådas vår skull. Det var extremt slitsamt för oss båda, och det är en del av mig som känner lite sorg över att vårt förhållande inte direkt fick någon vacker start. Å andra sidan så kanske det hade blivit såhär slitsamt oavsett när vi inlett en relation, vem vet. Jag kanske behövde streta emot i början hur som helst.

Nu känner vi i alla fall varandra bättre än någonsin och jag kan fortfarande skratta åt hur han föll för mig trots att han bara fick se mina värsta sidor på den tiden. Jag älskar honom verkligen djupt och känner mig oerhört trygg och lugn i hans sällskap. Vi tittar på att skaffa en större lägenhet ihop, jag funderar på att kanske fria senare i år, vi har pratat om barn i framtiden. Jag har helt plötsligt blivit en monogram typ som drömmer om hela familjepaketet (och hus!). Tänk vad som kan hända på bara ett år. Nu funkar det ju olika för olika personer och vad som funkar för mig kan vara helt fel för någon annan, men jag skulle ändå vilja skicka med två erfarenheter:

1. Det är helt okej att ett förhållande startar rörigt, det behöver inte vara en fairtytale/chick-flick/Disneyfilm när han dyker upp för att det ska bli riktigt bra
2. Det blir inte alltid som man tror så man gör nog gott med att vara ödmjuk med sina preferenser

Åh vad fint skrivet!
Vi hade ju också en lite rough start om än på ett annat sätt, men jag kan på efterhand inte se att det hade kunnat hända på annat sätt heller. Det var liksom där och då och vi fick ta oss igenom det, något annat fanns inte.
Det är säkert samma för er, ni hade kanske inte ens hänt om du hade varit helt redo när han dök upp utan du kanske inte alls hade utvecklat dom starka känslor du har nu efter alla berg- och dalbanor som behövde åkas först.
Så himla fint att ni drömmer och planerar ihop, det är så mysigt
Jag själv trodde inte heller att jag skulle känna så som jag känner nu. Jag har alltid tänkt mig som en person med stort ensambehov, som inte vill gifta mig och som vill vara ihop med någon som kanske är borta mycket i jobbet så jag får tid att göra mitt. Men nu är det helt tvärtom, jag vill vara med min sambo i princip 24:7, allt blir mycket roligare och bättre om vi gör det tillsammans och jag funderar också på att fria i år!

 

[Fibusen]

Och jag måste tyvärr meddela att det inte blir något mer med garagekillen. Jätte jävla skittråkigt faktist, men det är smällar man få ta.

Vi trivs jättebra i varandras sällskap men han tvekade som mig på hur tiden skulle räcka till och han står i startgropen att starta eget dessutom så det skulle väll bli ännu sämre på det planet. Jag förstår honom till 110%, och jag får se det så att det var kul så länge det varade. Det är inga sura miner någonstans, men jag beslutade att bryta kontakten helt eftersom jag nog känner mer än jag borde för att fortsätta som vänner, iaf just nu. Som sagt, skittråkigt, men jag är helt ok iallafall.

Jag kommer fortsätta följa er här i tråden och ge er lite pepp, men själv så kommer jag INTE söka efter något på ett bra tag. Jag får helt enkelt vänta tills nästa människa trillar in i mitt liv så där hastigt och lustigt igen!

 

[Sagohöst]

Hej singelgänget, jag tänkte att jag skulle kika in här och ge er en uppdatering. Jag har ju faktiskt ett nytt användarnamn här på Buke då jag har valt att vara lite anonymare framöver, så den som vill veta vad det är kan skicka ett PM!

Jag och MM har bott ihop sedan i somras och allt känns bättre än någonsin, men det har verkligen inte varit en enkel resa hit. Jag inser nu att jag verkligen inte var redo att träffa någon vid den tidpunkten som han dök upp i mitt liv. Jag tyckte fortfarande att det var hur kul som helst att träffa flera samtidigt och jag var dessutom helt inställd på att skaffa barn ensam. Jag var inte alls öppen för att ha ett förhållande, jag var snarare helt säker på att min livsglädje och all den energi jag hade skulle förmultna och dö. Men där var han, parallellt med allt det här. Han var där i min telefon alla sena festnätter. Jag tappade intresset för andra män när jag var ute, för jag visste att snart kommer mobilen vibrera i fickan och strax efter det kommer det stanna till en taxi här utanför. Det började ge en varm känsla i kroppen. Han var där efter alla mina läkarbesök i fertilitetsutredningen och följde upp på hur det gått. Han var där när jag fick erbjudande om insemination med kort varsel och jag fick panik. Han var där när jag dejtande andra, när jag ibland inte svarade på mess på kvällarna och sedan dök upp med något bitmärke på kroppen. Han sa bara "Okej, jag fattar". Alla gånger som jag gråtit, stött bort honom, brutit med honom och ifrågasatt varför han fortfarande umgåtts med mig. Så har det fortsatt dyka upp "Ska jag hämta dig?" mess kl. 4 på morgonen och mitt hjärta slog en liten volt varje gång.

Med facit i hand så kanske jag borde ha brutit med honom helt och hört av mig igen när jag kände mig mer redo. För bådas vår skull. Det var extremt slitsamt för oss båda, och det är en del av mig som känner lite sorg över att vårt förhållande inte direkt fick någon vacker start. Å andra sidan så kanske det hade blivit såhär slitsamt oavsett när vi inlett en relation, vem vet. Jag kanske behövde streta emot i början hur som helst.

Nu känner vi i alla fall varandra bättre än någonsin och jag kan fortfarande skratta åt hur han föll för mig trots att han bara fick se mina värsta sidor på den tiden. Jag älskar honom verkligen djupt och känner mig oerhört trygg och lugn i hans sällskap. Vi tittar på att skaffa en större lägenhet ihop, jag funderar på att kanske fria senare i år, vi har pratat om barn i framtiden. Jag har helt plötsligt blivit en monogram typ som drömmer om hela familjepaketet (och hus!). Tänk vad som kan hända på bara ett år. Nu funkar det ju olika för olika personer och vad som funkar för mig kan vara helt fel för någon annan, men jag skulle ändå vilja skicka med två erfarenheter:

1. Det är helt okej att ett förhållande startar rörigt, det behöver inte vara en fairtytale/chick-flick/Disneyfilm när han dyker upp för att det ska bli riktigt bra
2. Det blir inte alltid som man tror så man gör nog gott med att vara ödmjuk med sina preferenser

Åh vad jag känner igen mig, fast jag sitter på MMs sida...måste på nåt sätt beundra hans ihärdighet (eller dumhet beroende på hur en vill se det kanske ). Jag har nog inte den orken. Just nu har jag backat...men känner en otrolig saknad i hela kroppen. Så jag vet inte. Tiden får väl utvisa hur det går

 

[Wonderwoman]

Och jag måste tyvärr meddela att det inte blir något mer med garagekillen. Jätte jävla skittråkigt faktist, men det är smällar man få ta.

Vi trivs jättebra i varandras sällskap men han tvekade som mig på hur tiden skulle räcka till och han står i startgropen att starta eget dessutom så det skulle väll bli ännu sämre på det planet. Jag förstår honom till 110%, och jag får se det så att det var kul så länge det varade. Det är inga sura miner någonstans, men jag beslutade att bryta kontakten helt eftersom jag nog känner mer än jag borde för att fortsätta som vänner, iaf just nu. Som sagt, skittråkigt, men jag är helt ok iallafall.

Jag kommer fortsätta följa er här i tråden och ge er lite pepp, men själv så kommer jag INTE söka efter något på ett bra tag. Jag får helt enkelt vänta tills nästa människa trillar in i mitt liv så där hastigt och lustigt igen!

Nej vad tråkigt! Jag som följt er med spänning..

 

[Singoalla]

Åh vad fint skrivet!
Vi hade ju också en lite rough start om än på ett annat sätt, men jag kan på efterhand inte se att det hade kunnat hända på annat sätt heller. Det var liksom där och då och vi fick ta oss igenom det, något annat fanns inte.
Det är säkert samma för er, ni hade kanske inte ens hänt om du hade varit helt redo när han dök upp utan du kanske inte alls hade utvecklat dom starka känslor du har nu efter alla berg- och dalbanor som behövde åkas först.
Så himla fint att ni drömmer och planerar ihop, det är så mysigt
Jag själv trodde inte heller att jag skulle känna så som jag känner nu. Jag har alltid tänkt mig som en person med stort ensambehov, som inte vill gifta mig och som vill vara ihop med någon som kanske är borta mycket i jobbet så jag får tid att göra mitt. Men nu är det helt tvärtom, jag vill vara med min sambo i princip 24:7, allt blir mycket roligare och bättre om vi gör det tillsammans och jag funderar också på att fria i år!

Ja, du har helt rätt! Det är inte alls säkert att det hade blivit vi (eller ni) utan dessa röriga omständigheter. Jag föll nog mycket för hur accepterande och förstående han var, och det är en sida som kanske inte hade kommit fram på samma sätt om det hade varit enkelt.

Jag känner lite samma, och jag känner mig supertöntig Allt det där smöriga och kärleksfulla som gjorde mig kräkfärdig förut känns helt plötsligt så himla mysigt. Panik och identitetskris! Hur mysigt med en förlovning liksom?

 

[Singoalla]

Åh vad jag känner igen mig, fast jag sitter på MMs sida...måste på nåt sätt beundra hans ihärdighet (eller dumhet beroende på hur en vill se det kanske ). Jag har nog inte den orken. Just nu har jag backat...men känner en otrolig saknad i hela kroppen. Så jag vet inte. Tiden får väl utvisa hur det går

Åh, det är så svårt att veta! Jag tror att MM tog sig igenom det mycket för att han inte heller riktigt var redo för ett förhållande. Han träffade också andra, men tyckte om att hänga med mig. Hade han haft starka känslor från början så tror jag nog att han hade backat. Det var först när vi dejtat i något halvår som vi började falla för varandra och då började det bli tufft. Som tur var så kämpade vi oss igenom det och några månader senare blev vi ett par.

Önskar dig all lycka till!

 

[Fibusen]

Nej vad tråkigt! Jag som följt er med spänning..

Ja, det är faktist skittråkigt... Men jag har verkligen haft det jätteroligt med honom, våra samtal och konversationer har varit uppe bland skyarna, och det känns endå fint på något sätt att veta att det faktist finns människor som man bara kan klicka med sådär. Jag har aldrig fått uppleva det förut!

Och jag har lärt mig att skita i min dumma kravlista, den här hade en del punkter utanför den, men endå så bara klickade vi, och endå så känner jag det jag känner idag. Så den där ”kravlistan” kan åka i soporna!

Sen är det fint att veta att jag faktist kan känna det jag gjort nu också, jag är ingen iskall, tom, känslokall människa när det kommer till kärlek. Jag kanske inte alls ”behöver” leva själv hela livet, utan kommer den rätta så vet jag nu att den regeln går definitivt att tumma på också. Att leva ihop med någon igen.

Han gjorde mig så jävla glad bara.

Det är så jävla trist att det inte blev mer med just honom... Riktigt jävla trist! Men jag får härda ut helt enkelt. Jag har inte kunnat göra något annorlunda, och situationen är den det är. Men fy bubblan vad jag kommer sakna honom!

 

[strawberrysylt]

@Singoalla Åh, så underbart! love: Jag tänkte på dig igår, att det var länge sen jag sett dig här.

@Fibusen Men vad tråkigt! Jag kommer fortsätta hoppas att han/ni kommer på andra tankar.

 

[Fibusen]

@Singoalla Åh, så underbart! love: Jag tänkte på dig igår, att det var länge sen jag sett dig här.

@Fibusen Men vad tråkigt! Jag kommer fortsätta hoppas att han/ni kommer på andra tankar.

Tack! Men jag tror tyvärr inte det. Som sagt så ska han igång med eget nu snart, och vi har fått svårt med tid redan som det är så det lär ju inte bli bättre. Han måste fokusera på det just nu, vilket jag såklart förstår fullt ut, det ska ju bli hans enda levebröd liksom.

Sen kanske han inte alls kände som jag gjorde riktigt heller, och då är det ju ännu dummare att försöka prioritera mig också för att kunna se vad det ev kan bli med oss.

Jag sa vart jag stod, och han sa att han trivs jättebra med mig,gillar mig och saknar mig när vi inte ses, men att han inte vet vad han vill just nu då han har MASSOR, och så måste han fokusera på företaget. Jag sa att jag förstår det och att det känns bättre att vi då bryter helt, iallafall ett tag, just för att jag känner som jag gör, och det förstod han. Jag vet att jag kommer annars bara gå och vänta och hoppas att han skriver eller nått, sen kommer säkert jag skicka iväg något sms mitt i natten när man ligger där och tänker och vrider sig, så lika bra att bara riva av plåstret direkt!

Det känns som sagt iaf som ganska klara besked från hans håll, vilket på ett sätt är skönt för jag kommer ju inte direkt gå och hoppas på något efter dom orden.

Men endå så är det ju jävligt...

 

[Sagohöst]

Åh, det är så svårt att veta! Jag tror att MM tog sig igenom det mycket för att han inte heller riktigt var redo för ett förhållande. Han träffade också andra, men tyckte om att hänga med mig. Hade han haft starka känslor från början så tror jag nog att han hade backat. Det var först när vi dejtat i något halvår som vi började falla för varandra och då började det bli tufft. Som tur var så kämpade vi oss igenom det och några månader senare blev vi ett par.

Önskar dig all lycka till!

Tack

Känner igen den biten också...vi träffades under förutsättning att vi skulle ha en KK-relation typ. Båda kände iofs redan första gången vi träffades att det fanns något annat. Jag ville inte heller ha en seriös relation, så har länge inte ens känt efter på riktigt. Efter ett tag funkade inte det så bra...problemet här är att hans sätt att hantera när det blir jobbigt är att sluta höra av sig ett tag. Och sen låtsas som inget men vi får se. Jag tänker just nu att är det meningen så händer det.

 

[strawberrysylt]

Någon som har dejt planerad på Alla hjärtans dag?

För tidigt för mig att fundera över egentligen, men hade varit mysigt. (Och ja, det är ett kommersiellt jippo, som man inte behöver bry sig alls om men jag gillar att fira saker ).

 

[Masqueradee]

Någon som har dejt planerad på Alla hjärtans dag?

För tidigt för mig att fundera över egentligen, men hade varit mysigt. (Och ja, det är ett kommersiellt jippo, som man inte behöver bry sig alls om men jag gillar att fira saker ).

Har noll planer, och jag antar att jag blir ensam ännu en alla hjärtans dag :/

 

[athena_arabians]

Ja, det är faktist skittråkigt... Men jag har verkligen haft det jätteroligt med honom, våra samtal och konversationer har varit uppe bland skyarna, och det känns endå fint på något sätt att veta att det faktist finns människor som man bara kan klicka med sådär. Jag har aldrig fått uppleva det förut!

Och jag har lärt mig att skita i min dumma kravlista, den här hade en del punkter utanför den, men endå så bara klickade vi, och endå så känner jag det jag känner idag. Så den där ”kravlistan” kan åka i soporna!

Sen är det fint att veta att jag faktist kan känna det jag gjort nu också, jag är ingen iskall, tom, känslokall människa när det kommer till kärlek. Jag kanske inte alls ”behöver” leva själv hela livet, utan kommer den rätta så vet jag nu att den regeln går definitivt att tumma på också. Att leva ihop med någon igen.

Han gjorde mig så jävla glad bara.

Det är så jävla trist att det inte blev mer med just honom... Riktigt jävla trist! Men jag får härda ut helt enkelt. Jag har inte kunnat göra något annorlunda, och situationen är den det är. Men fy bubblan vad jag kommer sakna honom!

Man ska njuta av det bra som varit, oavsett hur lång tid det varit. Jag insåg det alldeles för sent i livet tyvärr. Min fling med en kollega från Kanada kommer jag fortfarande ihåg med glädje även om jag visste att det inte skulle bli något. Jag var ledsen när han åkte hem men jag hade gjort samma sak igen alla dagar i veckan. Det var han som fick mitt trasiga jag att inse hur jag ska bli behandlad av en man. Han visste givetvis också att det inte skulle bli något men behandlade mig som en prinsessa (på ett bra sätt ) hela tiden. Stäng heller inga dörrar, ingen av er vet hur framtiden ser ut (även om jag förstår att du inte vill ha kontakt just nu).

*stor kram*

 

[strawberrysylt]

@Masqueradee Äsch, det har jag också varit många AHD. Du kan kanske gå på dejt med en kompis eller familjemedlem? Eller lyxa till det lite extra själv?

 

[Masqueradee]

@Masqueradee Äsch, det har jag också varit många AHD. Du kan kanske gå på dejt med en kompis eller familjemedlem? Eller lyxa till det lite extra själv?

Känns bara lite "patetiskt" att göra något extra den dagen, så jag jobbar nog bara på som vanligt. Är ju en torsdag precis som veckan innan och efter liksom

 

[athena_arabians]

Har noll planer, och jag antar att jag blir ensam ännu en alla hjärtans dag :/

Jag har ju ett förhållande... men får vara glad om han kommer ihåg min födelsedag! Alla hjärtans dag vore total överkurs

Nu är det inte viktigt för mig heller ska jag medge

 

[Wonderwoman]

Efter dryga 6 år som singel så är jag numera i ett förhållande. Har börjat vänja mig vid att vara flickvän och ha pojkvän och det känns riktigt bra.
Känns ända in i benmärgen att detta är killen jag skall vara med, helt ofattbart kär och han bekräftar mig på alla sätt och vis. Vi är väldigt lika, har samma typ av behov av närhet, har även lite samma drömmar och tankar om framtiden m.m.

Trodde ärligt inte sådana här killar ens fanns. Han är så jämställd som en man kan vara utan att för den delen inte låta mig få känna mig som en kvinna. Lustigt när han ändå är väldigt androgyn .
Han plockar definitivt fram det bästa inom mig men även sidor jag inte ens själv visste om att jag har.

Tappa inte hoppet för er som det kanske går trögt för nu. Jag har fått kyssa några grodor under dessa år som inte blivit till prinsar men när jag minst anade det. Så stod han där och blev en prins långt före mina läppar ens mötte hans

 

[Fibusen]

Man ska njuta av det bra som varit, oavsett hur lång tid det varit. Jag insåg det alldeles för sent i livet tyvärr. Min fling med en kollega från Kanada kommer jag fortfarande ihåg med glädje även om jag visste att det inte skulle bli något. Jag var ledsen när han åkte hem men jag hade gjort samma sak igen alla dagar i veckan. Det var han som fick mitt trasiga jag att inse hur jag ska bli behandlad av en man. Han visste givetvis också att det inte skulle bli något men behandlade mig som en prinsessa (på ett bra sätt ) hela tiden. Stäng heller inga dörrar, ingen av er vet hur framtiden ser ut (även om jag förstår att du inte vill ha kontakt just nu).

*stor kram*

Ja, det är så jag känner också. Det som varit har verkligen varit super! Massa pirr i magen, och jag har haft så vettiga och roliga konversationer med honom så det finns inte! Och jag värdesätter verkligen det!

Jag letade ju inte efter någon alls, men han bara dök upp, och han kickade verkligen igång mig! Nu är det slut på det roliga, men det är ok. Jag återgår till mitt liv jag hade innan där jag kunde tänka klart. Det var helt ok det också faktist, även om jag såklart önskar att det hade blivit mer av oss.

Som jag sagt så tror jag dörren är helt stängd. Han visste inte vad han ville och han måste fokusera på sitt. Det hade antagligen bara slutat i katastrof, vi kanske hade gjort något försök, där jag uppenbarligen kände mer, gett oss in i något där det slutat med massa trassel, stress och tårar, där han känt att han inte skulle kunna gett tillräckligt, och jag kanske känt mig åtsidosatt (ett mycket troligt scenario i denna sits). Och en del av mig känner också att skulle han ha känt det jag känner så hade han endå gett det en chans, för vill man så går det. Så han var väll antagligen inte riktigt där, vilket gör det ännu mer okej att det blev som det blev nu och inte längre fram. För vem vill vara med någon som inte känner lika starkt?

Däremot så har detta öppnat helt nya dörrar för mig. Även om jag som sagt inte kommer leta efter någon alls just nu så har jag iallafall insett att kärlek faktist kan vara något endå. Och att jag ska skippa min kravlista jag haft. Och att det finns dom som passar mig som handen i handsken. Så det kommer definitivt komma något gott ur detta tillslut, det är jag alldeles säker på! Bara just inte med honom... Tyvärr.

Men att vara själv skrämmer mig inte heller, inte det minsta! Det var min plan från början, så det får väll fortsätta vara min plan ett tag till. Jag är liksom ”klar” med mitt liv, jag har barn, och vill inte ha fler egna, jag äger mitt hus, jag har min hund och min häst, så jag behöver ingen för att få några drömmar att slå in, och min biologiska klocka har tickat färdigt. Jag är som sagt klar med allt, så en partner är bara en ren bonus,och absolut inget som är bråttom.

En dag i taget helt enkelt.