Dalmatiner

[Tonto]

Nej det problemet med pälsen/huden han hade under ett par veckor för 1,5 år sedan blev varken bättre eller sämre av foderbyte. Ingen aning om vart det kom ifrån men det försvann av sig själv och han har inga foderrestriktioner. Det var veterinären som sa att jag skulle byta foder men det gjorde jag inte. Men det här har jag redan förklarat typ 28000 ggr.

Och ja han hade något avvikande beteende under två dygn för 2 år sedan. AVVIKANDE. Därav min tråd här. Jag blev orolig för att han betedde sig helt onormalt av någon anledning. Han har aldrig visat det beteendet varken före eller efter. Så en hund får aldrig någonsin bli rädd, känna obehag eller ha ett avvikande beteende en kort period av sitt liv? Han är normalt totalt orädd och en fröjd att leva med varje dag.

Kastreringen orkar jag inte ens nämna. Att vi har skilda meningar är inget nytt. Idag var jag bara trött på bittra människor.

Men snälla du, du har ju själv skrivit på forumet att han fick hudproblem av att äta veterinärfoder. Du har själv skrivit att han är värdelös i psyket långt efter att du postade tråden.

 

[inverterad]

Lite OT kanske, men jag hör den här typen av argument som @isafore presenterar ofta i diskussioner i min egen rasklubb, då en del uppfödare lite föraktfullt uttalar sig om "enhundsägare" och som menar att en måste ha fött upp x antal kullar för att räknas. Men rent krasst är det faktiskt valpköparna som får leva med resultatet av uppfödarnas beslut kring avel, så valpköparnas åsikter är enormt viktiga! Därför tycker jag att det är väldigt fult att antyda att en persons kunskap sitter i antalet hundar av en viss ras som en har ägt.

 

[Elementary]

Har rapporterat skiten, hoppas nån modde är inloggad o kan städa.

Med "skiten" hoppas jag att du menar "men du är ju sjuk" som är ett personangrepp.

Det andra tycker jag är intressant information när det kommer till rasdiskussionen eftersom @Tonto till och med kan backa upp det med skärmdumpar.
Det är alltid intressant när en person inom en ras som diskuteras går från "jag lämnar nog rasen" till att själv syssla med avel (dessutom på den omnämnda "problem"-hunden) och då enligt vad det ser ut som på forumet "ändra" åsikt. Notera att detta är hur det ser ut, för utomstående.
Det första som skrevs om hunden kan mycket väl ha varit total hyperbole och bara massa överdrifter (likaväl som det kan vara underdrifter). Det fanns kanske några småproblem som sedan gick upp i rök men just då kändes allt skit, speciellt med rasens rykte (för det ryktet är bannemig riktigt uselt). På forumet ser då detta ut som "min hund är ju helt kokobäng och sjuk och blä!". När allt sedan stabiliserats, man kommer fram till att man visst har en (i sina ögon) bra individ för avel så blir de där småsakerna bara petitesser. Då framstår det på forumet som att man slätar över och hittar på ursäkter. Vi människor har en tendens att överdriva åt alla håll på internet.

@isafore Tror inte Tonto menar att det skulle finnas "bildbevis" på fulheten utan citerar bara vad du enligt skärmpdumparna själv skrivit. Jag ser ju hur du enligt ett inlägg där har skrivit "Min hund är ful i pälsen, från huvudet till korset". Det är dina egna ord som uppenbarligen var grava överdrifter då?

 

[Hyacinth]

Jag personligen går omvägar runt dalmatiner.
När uppfödare inte svarar eller blir förnärmade av frågor kring hur de resonerar kring avel blir svängen ännu större.

 

[Tora]

Med "skiten" hoppas jag att du menar "men du är ju sjuk" som är ett personangrepp.

Det andra tycker jag är intressant information när det kommer till rasdiskussionen eftersom @Tonto till och med kan backa upp det med skärmdumpar.
Det är alltid intressant när en person inom en ras som diskuteras går från "jag lämnar nog rasen" till att själv syssla med avel (dessutom på den omnämnda "problem"-hunden) och då enligt vad det ser ut som på forumet "ändra" åsikt. Notera att detta är hur det ser ut, för utomstående.
Det första som skrevs om hunden kan mycket väl ha varit total hyperbole och bara massa överdrifter (likaväl som det kan vara underdrifter). Det fanns kanske några småproblem som sedan gick upp i rök men just då kändes allt skit, speciellt med rasens rykte (för det ryktet är bannemig riktigt uselt). På forumet ser då detta ut som "min hund är ju helt kokobäng och sjuk och blä!". När allt sedan stabiliserats, man kommer fram till att man visst har en (i sina ögon) bra individ för avel så blir de där småsakerna bara petitesser. Då framstår det på forumet som att man slätar över och hittar på ursäkter. Vi människor har en tendens att överdriva åt alla håll på internet.

@isafore Tror inte Tonto menar att det skulle finnas "bildbevis" på fulheten utan citerar bara vad du enligt skärmpdumparna själv skrivit. Jag ser ju hur du enligt ett inlägg där har skrivit "Min hund är ful i pälsen, från huvudet till korset". Det är dina egna ord som uppenbarligen var grava överdrifter då?

Jag har inte följt @isafore hundar i detalj och kan mycket väl komma ihåg helt fel (det är ju ett tag sedan det där utspelade sig) men allt strul utspelade sig väl under en kortare tidsrymd, typ några månader eller så. När allt strular på en gång är det väl inte direkt konstigt att man som hundägare blir väldigt trött på hela situationen.

Sen är det väl ingen som har försökt förneka att det finns problem inom rasen utan tvärtom skrivit att det är väldigt viktigt att vara noggrann med valet av uppfödare.

Sen tycker jag att @Tonto verkar vräka ur sig mycket som mest ser ut som någon form av frustration och besvikelse över sin hund. Kanske upplever hon att hon blivit lurad av uppfödaren?

Uttryck som "Många dalmatiner är mycket otrevliga.. " och "Många dalmatiner mår dåligt..." är absolut inget jag känner igen.

De dalmatiner jag har träffat har alla varit trevliga och normala hundar.

Sen om man läser tråden "hund ogillar pojkvän" så måste jag säga att mina hundar verkar ha ett exceptionellt bra psyke. Inga som helst problem tex att bli tillsagda av folk på besök.

Ta den tiken jag har nu, hon är nog den snällaste och goaste hund jag vet. Finns inget elakt i henne. Hon älskar allt och alla. Enkel och okomplicerade och då har de första två åren i hennes liv varit tuffa, mycket tuffa. Trots sin mycket tuffa start i livet är hon en jättego hund.

Det enda som märks på min hund är att hon gärna skäller först och hälsar sedan (både när det gäller hundar och människor). Det problemet blir dock bara mindre och mindre.
Sen kan det ställa till lite problem när man är ute och hon baffar på en hund. Då börjar gärna också hanen baffa, bara så där för säkerhets skull, trots att han inte har en aning vad tiken baffar för

Men sen är det så att det man skall se upp med är hudproblem och allergier. Det är inget man skall sticka under stol med.

Sen när det kommer till dåligt psyke, besök uppfödaren, hälsa på hundarna. När jag besökte min uppfödare första gången så kom det en flock på 6-7 dalmatiner galopperande till grinden och skulle slicka ihjäl mig

 

[Snurrfian]

Diskutera gärna raser men låt bli att gå till personangrepp! Snurrfian - moderator

 

[Blueberry]

Jag har väldigt liten erfarenhet:

En dalmatiner attackerade min ena hund helt oprovocerat på djursjukhusets parkering. Den hoppade ut från bilen bredvid och bara högg honom. Oroväckande beteende som gjorde att jag gick omvägar när jag såg en dalmatiner.

... tills min kompis visade sin. Jättefin hane (med blaffa) som är frisk, men lite "liten och vek" mentalt. Behaglig och schysst som hänger med på allt. Verkar vara en väldigt rolig hund.

Egentligen borde dalmatiner falla mig i smaken, men det är lite för mycket varningsklockor när det gäller allergier, kli, svag och svajig mentalitet och att uppfödare verkar så besatta av prickarna att de fokuserar mer på dem än att på att ta fram friska hundar som funkar. En blaffa ska liksom inte behöva betyda döden...

 

[Roxer]

Jag har lite närmare erfarenhet av 2 dallisar. Den ena var en tik som jämfört med mina hundar (har Kleiner Münsterländer) var rätt skarp och snabb i vändningarna. Mina stackars hanar hängde inte med ens hälften av gångerna även om hon nog tyckte att hon var supertydlig i kommunikationen. För klarhets skull så är/var ingen av mina hanar av den konfrontativa typen utan mer de som går undan långt innan det smäller. Jag upplevde det som obehagligt då hon blev svårläst, för både människor och andra hundar. Rent fysiskt var hon av den friskare sorten (gick på vanligt foder, inga ledproblem eller allergier).

Hanhunden de skaffade efter att tiken togs bort däremot. Jag vet inte var jag ska börja. Hunden har någon typ av missbildning i lederna i framtassarna och något som verkar vara armbågsartros i ena frambenet (inte utrett, men hunden är tydligt besvärad i perioder). Lederna i framtassarna har de opererat en gång och kommer antagligen att behöva göra om det då det blir pålagringar som i längden skulle innebära nästan en steloperation (tänk lite spondylos-varianten fast i tassarna). Utöver det tål den inte vanligt foder utan måste äta specialkost för dalmatiners (900 kr/säck om 10 kg...! Hunden äter runt 2 i månaden...), den är dessutom foderallergisk så de får med jämna mellanrum sätta den på hypoallergen kost, men den kan den inte äta för länge i taget då det skulle innebära att de får öppna och skrapa urinblåsan igen (gjort en gång för några år sedan). Han går på konstant kortisondos och har fått x antal sensibileringssprutor då senaste diagnosen är svår kvalsterallergi utöver foderallergin. Hundstackaren ser förfärlig ut i perioder. Hade jag inte vetat vad det var hade jag trott att han har ringorm.

Mentalt kan jag inte riktigt uttala mig egentligen då det är svårt att säga om saker beror på smärta eller om han är lite knepig i huvudet. Ägaren har haft flera dallisar tidigare (10 st totalt tror jag) och hon säger att det är normalt att de är lite egna och skarpa.
Hanen har markerat mot min ettåriga son, men det bortförklarades med att han kom nära (ca 40 cm ifrån). I min värld är det rätt klargjort att hunden har ont, så jag hade nog personligen tagit bort den. Den är rätt glad och sprallig och aktiv, men kan inte motioneras timmavis då kroppen går sönder på den. Den gör gärna smånyp mot barn och är lite allmänt oberäknelig. Sonen och han får helst inte vara på golvet tillsammans, men hunden ska ändå gärna upp i ansiktet om vi sitter i soffan eller liknande så det känns inte jättekul. Vi har dragit ner umgänget med ägarna till ett minimum, men det är komplicerat eftersom det är närstående som äger hundstackaren.

Båda hundarna har varit av den frusnare typen, har krävt täcke runt nollan för att överhuvudtaget gå utanför dörren.

Så. Mitt råd efter den här novellen. Prata, prata, prata med ägare till dallisar. Var på din vakt mot skärpan som jag upplever finns i rasen. De är rätt reaktiva och snabba i tanken, nästan lite för snabba. Jag upplever att de är svårmotiverade (då har jag en rätt förig ras, så jag vet inte om det är därför jag upplever dem som knepiga). Kolla upp hälsan så långt det går. I fallet med dallisar hade jag nog faktiskt valt en uppfödare som är öppen med att det har förekommit problemhundar i uppfödningen än de som säger att allt är fantastiskt, för rasen är så sjukdomsdrabbad att det är bättre att veta vad man ger sig in på.
Rätt individ kan jag nog tänka mig är rätt roliga hundar dock. Passar nog en aktiv familj som vill sysselsätta hunden.

 

[Tonto]

Jag har inte följt @isafore hundar i detalj och kan mycket väl komma ihåg helt fel (det är ju ett tag sedan det där utspelade sig) men allt strul utspelade sig väl under en kortare tidsrymd, typ några månader eller så. När allt strular på en gång är det väl inte direkt konstigt att man som hundägare blir väldigt trött på hela situationen.

Sen är det väl ingen som har försökt förneka att det finns problem inom rasen utan tvärtom skrivit att det är väldigt viktigt att vara noggrann med valet av uppfödare.

Sen tycker jag att @Tonto verkar vräka ur sig mycket som mest ser ut som någon form av frustration och besvikelse över sin hund. Kanske upplever hon att hon blivit lurad av uppfödaren?

Uttryck som "Många dalmatiner är mycket otrevliga.. " och "Många dalmatiner mår dåligt..." är absolut inget jag känner igen.

De dalmatiner jag har träffat har alla varit trevliga och normala hundar.

Sen om man läser tråden "hund ogillar pojkvän" så måste jag säga att mina hundar verkar ha ett exceptionellt bra psyke. Inga som helst problem tex att bli tillsagda av folk på besök.

Ta den tiken jag har nu, hon är nog den snällaste och goaste hund jag vet. Finns inget elakt i henne. Hon älskar allt och alla. Enkel och okomplicerade och då har de första två åren i hennes liv varit tuffa, mycket tuffa. Trots sin mycket tuffa start i livet är hon en jättego hund.

Det enda som märks på min hund är att hon gärna skäller först och hälsar sedan (både när det gäller hundar och människor). Det problemet blir dock bara mindre och mindre.
Sen kan det ställa till lite problem när man är ute och hon baffar på en hund. Då börjar gärna också hanen baffa, bara så där för säkerhets skull, trots att han inte har en aning vad tiken baffar för

Men sen är det så att det man skall se upp med är hudproblem och allergier. Det är inget man skall sticka under stol med.

Sen när det kommer till dåligt psyke, besök uppfödaren, hälsa på hundarna. När jag besökte min uppfödare första gången så kom det en flock på 6-7 dalmatiner galopperande till grinden och skulle slicka ihjäl mig

Jag känner mig inte lurad av uppfödaren. Bör jag dock inte vara ärlig med hur hunden är istället för att låtsas som att det är guld och gröna skogar?

 

[Tonto]

Med "skiten" hoppas jag att du menar "men du är ju sjuk" som är ett personangrepp.

Det andra tycker jag är intressant information när det kommer till rasdiskussionen eftersom @Tonto till och med kan backa upp det med skärmdumpar.
Det är alltid intressant när en person inom en ras som diskuteras går från "jag lämnar nog rasen" till att själv syssla med avel (dessutom på den omnämnda "problem"-hunden) och då enligt vad det ser ut som på forumet "ändra" åsikt. Notera att detta är hur det ser ut, för utomstående.
Det första som skrevs om hunden kan mycket väl ha varit total hyperbole och bara massa överdrifter (likaväl som det kan vara underdrifter). Det fanns kanske några småproblem som sedan gick upp i rök men just då kändes allt skit, speciellt med rasens rykte (för det ryktet är bannemig riktigt uselt). På forumet ser då detta ut som "min hund är ju helt kokobäng och sjuk och blä!". När allt sedan stabiliserats, man kommer fram till att man visst har en (i sina ögon) bra individ för avel så blir de där småsakerna bara petitesser. Då framstår det på forumet som att man slätar över och hittar på ursäkter. Vi människor har en tendens att överdriva åt alla håll på internet.

@isafore Tror inte Tonto menar att det skulle finnas "bildbevis" på fulheten utan citerar bara vad du enligt skärmpdumparna själv skrivit. Jag ser ju hur du enligt ett inlägg där har skrivit "Min hund är ful i pälsen, från huvudet till korset". Det är dina egna ord som uppenbarligen var grava överdrifter då?

I och med att inlägg blivit borttagna så set det nu ut som om jag är den som använt personangrepp, vilket ej är sant, utan det var jag som blev utsatt för personangrepp. Lite trist.

 

[Fruentimber]

Jag tror att en del saker helt enkelt blir norm för en del hundägare/uppfödare. Man höjer inte längre ögonbrynen åt saker som andra påpekar är ett problem.
Boxrar får ju cancer.
Schäfrar är ju pipiga.
Frallor snarkar ju.

Påpekar man detta möts man relativt fort av ett antal uppfödare med ett "JAG HAR DÅ AAAALDRIIIIIG...", och idel ifrågasättanden om både ens raskunskaper och ens kapacitet som hundägare. Märkligt, det där.

On topic:
Jag hör nog till de som inte direkt träffat några överdrivet trevliga dallisar. Mest "mjeh". Ointresse tillsammans med viss skärpa och hälsoproblem. Kan inte minnas att jag någonsin skulle ha rekommenderat rasen (rekommenderar i princip aldrig mina egna) eftersom jag har en ganska dålig bild av den.

 

[Tonto]

Jag tror att en del saker helt enkelt blir norm för en del hundägare/uppfödare. Man höjer inte längre ögonbrynen åt saker som andra påpekar är ett problem.
Boxrar får ju cancer.
Schäfrar är ju pipiga.
Frallor snarkar ju.

Påpekar man detta möts man relativt fort av ett antal uppfödare med ett "JAG HAR DÅ AAAALDRIIIIIG...", och idel ifrågasättanden om både ens raskunskaper och ens kapacitet som hundägare. Märkligt, det där.

On topic:
Jag hör nog till de som inte direkt träffat några överdrivet trevliga dallisar. Mest "mjeh". Ointresse tillsammans med viss skärpa och hälsoproblem. Kan inte minnas att jag någonsin skulle ha rekommenderat rasen (rekommenderar i princip aldrig mina egna) eftersom jag har en ganska dålig bild av den.

Jag har väldigt lite tilltro för rasklubben. Säger man inte att rasen är en relativt frisk ras så får man inte stå i rasmontern t.ex. Man är alltså medveten om problemen men istället sopar man det under mattan. Det är normaliserat och därmed ok.

 

[Fruentimber]

Jag har väldigt lite tilltro för rasklubben. Säger man inte att rasen är en relativt frisk ras så får man inte stå i rasmontern t.ex. Man är alltså medveten om problemen men istället sopar man det under mattan. Det är normaliserat och därmed ok.

Jösses. Tyvärr är det ju inte första eller sista rasklubben som beter sig så.

 

[Fisherling]

Jag har bara närmare erfarenhet av en dalmatiner.
Han var.... Speciell? Han kunde väl vara trevlig ibland rätt gosig och så, men så helt plötsligt slog han om och började morra. Flög på en typ 10-kiloshund mitt under lösspring med lek och slet så hårt i dess halsband att det gick av, enda anledningen till att den hunden kom undan.

Otroligt opålitlig. Han kunde när som helst ge sig på vilken hund som helst, till synes av noll anledning.

 

[Monstermom]

Lite OT kanske, men jag hör den här typen av argument som @isafore presenterar ofta i diskussioner i min egen rasklubb, då en del uppfödare lite föraktfullt uttalar sig om "enhundsägare" och som menar att en måste ha fött upp x antal kullar för att räknas. Men rent krasst är det faktiskt valpköparna som får leva med resultatet av uppfödarnas beslut kring avel, så valpköparnas åsikter är enormt viktiga! Därför tycker jag att det är väldigt fult att antyda att en persons kunskap sitter i antalet hundar av en viss ras som en har ägt.

Det är ju ett väldigt behändigt sätt att få ha sina övertygelser ifred. Gruppen vet bäst, och behöver inte lyssna på nollor som pratar om saker de inte förstår... Det är dock väldigt många fler som "inget vet" än som ingår i den övertygade expertgruppen (som har tretusen varianter av "ja, men..." för att förklara problem - som alla är enstaka händelser, givetvis) men då de kan avfärdas en och en kan de även avfärdas som grupp...

Inte unikt för just dalmatiner, den här sortens åsiktssortering förekommer i massor av raser (och helt andra sammanhang). Och är lika farlig överallt. Filterbubblor pratas det mycket om just nu, i hundvärlden har vi haft (beslutande!) filterbubblor länge...

 

[Elementary]

Jag har inte följt @isafore hundar i detalj och kan mycket väl komma ihåg helt fel (det är ju ett tag sedan det där utspelade sig) men allt strul utspelade sig väl under en kortare tidsrymd, typ några månader eller så. När allt strular på en gång är det väl inte direkt konstigt att man som hundägare blir väldigt trött på hela situationen.

Sen är det väl ingen som har försökt förneka att det finns problem inom rasen utan tvärtom skrivit att det är väldigt viktigt att vara noggrann med valet av uppfödare.

Sen tycker jag att @Tonto verkar vräka ur sig mycket som mest ser ut som någon form av frustration och besvikelse över sin hund. Kanske upplever hon att hon blivit lurad av uppfödaren?

Uttryck som "Många dalmatiner är mycket otrevliga.. " och "Många dalmatiner mår dåligt..." är absolut inget jag känner igen.

De dalmatiner jag har träffat har alla varit trevliga och normala hundar.

Sen om man läser tråden "hund ogillar pojkvän" så måste jag säga att mina hundar verkar ha ett exceptionellt bra psyke. Inga som helst problem tex att bli tillsagda av folk på besök.

Ta den tiken jag har nu, hon är nog den snällaste och goaste hund jag vet. Finns inget elakt i henne. Hon älskar allt och alla. Enkel och okomplicerade och då har de första två åren i hennes liv varit tuffa, mycket tuffa. Trots sin mycket tuffa start i livet är hon en jättego hund.

Det enda som märks på min hund är att hon gärna skäller först och hälsar sedan (både när det gäller hundar och människor). Det problemet blir dock bara mindre och mindre.
Sen kan det ställa till lite problem när man är ute och hon baffar på en hund. Då börjar gärna också hanen baffa, bara så där för säkerhets skull, trots att han inte har en aning vad tiken baffar för

Men sen är det så att det man skall se upp med är hudproblem och allergier. Det är inget man skall sticka under stol med.

Sen när det kommer till dåligt psyke, besök uppfödaren, hälsa på hundarna. När jag besökte min uppfödare första gången så kom det en flock på 6-7 dalmatiner galopperande till grinden och skulle slicka ihjäl mig

Ja halva min poäng var ju just att saker ofta blir förstorade när man skriver på ett forum som detta. Att vi inte känner varken Tontos eller isafores hundar och bara kan basera vår bild av dem på deras egna ord. Ord som dessutom då tolkas olika osv. Just att det som för forumläsare kan upplevas som "min hund är (för alltid) kokobäng och dålig" egentligen var "jag blir så trött på alla dessa små konstigheter".

Jag har f.ö. träffat många otrevliga eller på annat sätt problematiska dalmatiner. Det var väl en bunt år efter disneyfilmen som jag tyckte att man såg dem lite varstans. Jag gick efter många otrevliga möten omvägar kring de dalmatiner jag såg, speciellt när jag hade grannens hund med mig (stor, glad labradorluns).
Jag tror absolut inte att rasen ska vara så utan att det handlar om okunniga ägare och uppfödare, som tyvärr verkar vara/ha varit fler än genomsnittet, kanske pga nämnda disneyfilm.

Lyckas man hitta trevliga, friska individer verkar det ju vara en toppenhund. Men ingen kan väl säga att det aktuella avlandet generellt är bra? (Vilket absolut inte bara gäller dalmatiner).

I och med att inlägg blivit borttagna så set det nu ut som om jag är den som använt personangrepp, vilket ej är sant, utan det var jag som blev utsatt för personangrepp. Lite trist.

Nej det var ju inte alls du som använde personangrepp! Jag tyckte att du var saklig och backade upp allt du sa. Allt började ju med att dina åsikter nedvärderades. Himla tråkigt alltihop.

 

[Lime]

Jag och min mor har haft fyra dallisar från tre olika kennlar tillsammans och jag har både gott och ont att säga om rasen. Eftersom andra redan tagit upp sjukdomar som förekommer och svajig mentalitet är mitt tips att träffa så många hundar, uppfödare och ägare du bara kan för att hitta rätt i en snårig djungel. Jag var aktiv inom rasen ett par år och håller med om att det är mycket skitsnack och hugg i ryggen på varandra (å andra sidan fick man på så vis reda på vilka som inte var ärliga med sina hundars hälsa). Antar att det fortfarande redovisas vissa saker i rastidningen, typ matstrupeförstoring och röntgade hundar? Allergi däremot är ett gissel. Folk som har uppenbart sjuka hundar kan bortförklara det med i princip vad som helst och rasklubben var duktiga på att förneka. Vi hade en tik som köptes som valp på vintern och som tidigt utvecklade kvalsterallergi och höll på att smälla av när vi såg mamman till den hunden sommaren därpå. Hon såg förskräcklig ut, men det hade aldrig slagit uppfödaren att den hunden nog var allergisk också (för så såg hon alltid ut på sommaren...). Tyvärr har jag fått känslan av att hälsan försämrats de sista åren och att hjärt- och ryggproblem ökat.

Jag tycker dalmatinern överlag är en trevlig ras och för mig är det en allroundhund som är pigg på det mesta. Jag har varit på dalmatinerträffar där 15 hundar kunnat leka ihop utan problem, likväl som min ena hund blev hundaggressiv efter att ha blivit påflugen av just två andra dalmatiner (helt oprovocerat och vid två olika tillfällen). Det finns absolut lättare raser att sätta sig in i och hitta rätt i, men det är klart du kan hitta en trevlig dalmatiner om du gärna vill ha en och aktivt engagerar dig i rasen inför ett köp. En bra uppfödare är en som ärligt svarar på dina frågor, uppmanar dig att träffa dennes och valpköpares hundar och som inte hymlar tidigare avelsresultat. Jag har ingen aning om vilka nya uppfödare som dykt upp sedan jag slutade med dalmatiner, men jag vet att några jag aldrig i livet skulle köpt hund av har slutat med rasen och det är förhoppningsvis positivt.

Med det sagt var det en dalmatiner som var min "once in a lifetime"-hund och jag hade en riktig identitetskris när hon togs bort och saknar henne fortfarande otroligt mycket. Den hunden har gjort att jag alltid kommer ha ett särskilt förhållande till dalmatinern som ras och jag önskar verkligen att jag vågade köpa dalmatiner igen någon gång i livet - förutsatt att man slutar blunda för problem och tar tag i dem. Ska tillägga att ingen av våra hundar har varit elaka, utan glada och pigga, lätta att ha lösa och varit snälla mot barn. Däremot är det ingen ras man köper för elitsatsning i lydnad


Fina Tant Brun (Lilo) som @almitra kanske minns?

 

[Lime]

Just popularitet efter Disney-filmen verkar man lyckats häva ganska bra i Sverige i jämförelse med andra länder. Det delades ut flygblad i samband med premiären där dalmatinern kallades för "en prickig varg" och de beskrevs som riktiga jobbiga och svåra hundar. Kommer inte ihåg vad det står ordagrant, men vet att folk blev osams över hur rasen framställdes på flygbladet och har papprena liggandes här hemma någonstans.

 

[Tora]

Jag känner mig inte lurad av uppfödaren. Bör jag dock inte vara ärlig med hur hunden är istället för att låtsas som att det är guld och gröna skogar?

Men vart har jag skrivit att man inte skall vara ärlig? Eller att man skall låtsats att allt är guld och gröna skogar? Jag har skrivit precis tvärtom att man inte skall sticka under stol med problemen.

Så jag tycker det är jättebra att du skriver om de problemen din hund har. Men sättet du skriver på om rasen och de uttryck du använder låter så hatiskt och att det bara blir ett sätt att spy galla över både din hund, rasen och alla uppfödarna över lag.

 

[Tora]

Jag har väldigt lite tilltro för rasklubben. Säger man inte att rasen är en relativt frisk ras så får man inte stå i rasmontern t.ex. Man är alltså medveten om problemen men istället sopar man det under mattan. Det är normaliserat och därmed ok.

Fast vi har stått i rasmontern med vår allergihund och vi är väldigt tydliga med att han har allergier. Nu är det några år sedan så jag vet inte hur inställningen är idag.