Dagis ångest

[Mabuse]

Sv: Dagis ångest

Jo...Men valet var att inte gå gymnasium?
Jag flyttade hemifrån som 13 åring, till ett elevhem 12 mil bort.
Ingen optimal lösning, men med trygghet hemifrån funkade det bra.

*Jenny*

Om vi nu ska prata om att maximera tiden med barnen, så verkar ju en rimlig åtgärd vara att bosätta sig nånstans där barnen inte behöver flytta hemifrån när de är 13 för att kunna gå i skolan. Känns lite dubbelt att å ena sidan säga att varje ögonblick med barnet är dyrbart, men å andra sidan tvinga dem hemifrån vid 16 om de ska kunna gå gymnasiet.

 

[Snurrfian]

Sv: Dagis ångest

Och jag vill att min son ska få chansen att få upptäcka saker med andra än mig och påverkas av andra än mig och få värderingar från andra än mig. Vi går också i skogen, ser insekter, plockar svamp, handlar i nya affärer, bygger pärlplattor och bakar tillsammans. Men han får göra det med andra också som perspektiv.

Just den här biten har jag ansett otroligt viktig, jag är en hönsmamma och rätt dålig på att hitta på saker. Men mina barn har från tidig ålder fått prova på en massa saker som jag inte hade kunnat fixa själv eller ens kommit på. Jag är oändligt tacksam över förskolan mina barn har gått på, det var underbar personal som jag än idag har kontakt med på olika sätt, de hade en rolig gård ute och dessutom var personalen toppen på att ta med barnen på olika utflykter.

 

[AgentCarter]

Sv: Dagis ångest

Vaddå tvinga hemifrån vid 16? Både jag och sambon flyttade till gymnasium då, perfekt tidpunkt och sparade en del slitningar med föräldrarna.

 

[kamomillo]

Sv: Dagis ångest

Det är lite intressant det där med vem som definierar vad som är bra för barn. Min mamma skulle nog kunna resonera som du, hon var hemma tills jag började i skolan och hon jobbade aldrig heltid. Men frågar man mig som så att säga var målet för hennes omsorger och uppoffring så hade jag helt klart velat gå mer på dagis och fritids. Jag upplevde det inte som att jag och min mamma fick en fin relation av att umgås mycket, snarare minns jag det som om hon var fullt fokuserad på hushållet och blandade ihop mycket tid spenderat i samma hus med verklig gemenskap. Jag hade lärt mig mycket mer om livet om jag hade haft flera andra vuxna runt mig som barn.

De skulle vara kul om du och min som träffades! han har en helt annan bild. Men så hade vi utsatta barn boende hos oss hela hans uppväxt, så focus låg sällan på hushållet. Mer på att alla barn skulle ha en bra uppväxt!

* Jenny *

 

[kamomillo]

Sv: Dagis ångest

Det låter som du pratar om en ägodel, inte om en annan människa.

Ja kanske... Har inte tänkt på det så, men jag har inte haft en tanke på att andra ska uppfostra mitt barn. Jag har tagit hand om så många barn som behövt ett andra hem, så mitt och ditt kanske har suddats ut?
JAG har valt att skaffa barn, Och jag ser honom inte som en ägodel, men han är MIN, eller VÅRAN kanske.. Son...
Jag tror inte att han sett sig som en ägodel, men jag ska fråga honom.
Hur som helst känns det här som trådkap, det var inte meningen.
Hoppas att det går bra för TS att skola in.

* Jenny *

 

[mino]

Sv: Dagis ångest

Gissningsvis så föll allt på plats för dig när du fick barn och du fick utlopp för ditt stora barnintresse. Jag tror att det gör dig rätt så ovanlig och absolut inte representativ för gruppen föräldrar. Som jag ser det så tror jag att det är många barn som skulle få en sämre upplevelse av sin barndom genom att föräldrarna höll sig hemma i någon sorts missriktat försök att bevisa för omvärlden hur viktiga barnen är. Människor är olika, men jag tror definitivt att du som trivs med att vara i barnvärlden och inte behöver så mycket annat för att trivas är undantaget snarare än normen för hur de flesta känner det.

 

[Sandra78]

Sv: Dagis ångest

Själv blir jag galen på stora och få rum. Det är icke funktionellt, rörigt och det blir mycket spring och högljudnivå. Jag gillar att man kan dela upp gruppen i små grupper och vara på olika stationer.

Ja, på "vår" förskola fungerar det toppenbra med flera rum, det finns tex ett rum som är inrett som en affär (fsk består av ett antal fd lägenheter, jag gissar att detta nog var en klädkammare då), ett rum med "mjukt" golv och gigantiskt lego, ett dockrum inrett med kök och allt osv osv.
Samt flera större rum (fd vardagsrum och kök?) för mat, målarrum, samlingar osv.
Självklart blir det mera spring för personalen för att ha koll på alla barn, men barnen verkar uppskatta det samt att det är vanligt att man hittar vår 2,5-åring, en 3-åring, två 5-åringar och en 1-åring lekandes tillsammans i samma rum. Tittar man på förskolan som var vårt förstahandsval så verkar de mer springa runt och tjoa med sina jämnåriga.

 

[kamomillo]

Sv: Dagis ångest

Gissningsvis så föll allt på plats för dig när du fick barn och du fick utlopp för ditt stora barnintresse. Jag tror att det gör dig rätt så ovanlig och absolut inte representativ för gruppen föräldrar. Som jag ser det så tror jag att det är många barn som skulle få en sämre upplevelse av sin barndom genom att föräldrarna höll sig hemma i någon sorts missriktat försök att bevisa för omvärlden hur viktiga barnen är. Människor är olika, men jag tror definitivt att du som trivs med att vara i barnvärlden och inte behöver så mycket annat för att trivas är undantaget snarare än normen för hur de flesta känner det.

Ovanlig och inte representativ... Tack!
Tydligen är det ovanligt att belysa hur viktiga föräldrarna är för sina barn. Men det känns helt okey!
Jag har faciet, och för mej och honom blev det jättebra!
Även om du inte menade det, så blev jag stolt, jag vågar tro på mej själv, och vågar uppfostra min son helt utan samhällets hjälp!

* Jenny *

 

[Petruska]

Sv: Dagis ångest

Som jag ser det så tror jag att det är många barn som skulle få en sämre upplevelse av sin barndom genom att föräldrarna höll sig hemma i någon sorts missriktat försök att bevisa för omvärlden hur viktiga barnen är.

Min mamma var en av relativt få yrkesarbetande mödrar i den håla där jag växte upp. Eller egentligen inte, flera av de andra mödrarna arbetade tex kvällar, helger eller nätter med något mer eller mindre slitsamt och underbetalt, för att ha råd att vara de "hemmafruar" de såg sig som. Med nattsömnen som insats, alltså, och så vakna, trötta och irritabla på dagarna, "för barnens skull". Mina kompisar och jag lekte följaktligen hemma hos oss, där fanns en barnflicka som tog det som ett jobb, glad och munter. (Och som ju kunde göra sitt när arbetsdagen var slut.)

Min mamma var betydligt mer karriärinriktad. Jag minns att det hände att andra vuxna frågade om hon inte hellre hade velat vara hemma med oss hela dagarna, och hon svarade "Bevare mig väl, då hade jag inte levat länge!" Och jag förstår henne och jag förstod henne redan då. För en kvinna som har vilja, ork och kapacitet att leda och organisera verksamheter och så vidare, måste det ju vara en ren utdragen leda att gå med två barn i hushållet dagarna i ända. Vad skulle man ens göra med all tiden? Läsa och skriva kan man ju glömma med småbarn i närheten.

 

[Mabuse]

Sv: Dagis ångest

Vaddå tvinga hemifrån vid 16? Både jag och sambon flyttade till gymnasium då, perfekt tidpunkt och sparade en del slitningar med föräldrarna.

Men om man vill maximera tiden med barnen är det ju bättre ifall de kan bo hemma medan de går gymnasiet, rimligen kommer man ju träffa dem mer då. Om det nu var viktigt att ta vara på varje ögonblick. Man hinner ju ses rätt mycket på tre år om man bor ihop, jämfört med om man inte gör det.

 

[Mabuse]

Sv: Dagis ångest

Ovanlig och inte representativ... Tack!
Tydligen är det ovanligt att belysa hur viktiga föräldrarna är för sina barn. Men det känns helt okey!
Jag har faciet, och för mej och honom blev det jättebra!
Även om du inte menade det, så blev jag stolt, jag vågar tro på mej själv, och vågar uppfostra min son helt utan samhällets hjälp!

* Jenny *

Varför tror du att bristande mod är orsak till att andra förälder väljer att inte tillbringa all tid med barnen?

 

[kamomillo]

Sv: Dagis ångest

Men om man vill maximera tiden med barnen är det ju bättre ifall de kan bo hemma medan de går gymnasiet, rimligen kommer man ju träffa dem mer då. Om det nu var viktigt att ta vara på varje ögonblick. Man hinner ju ses rätt mycket på tre år om man bor ihop, jämfört med om man inte gör det.

Om det är 12 mil till närmsta gymnasium? Enkel väg.
Ska vi då sälja huset vi bor i, och flytta dessa mil för 3 ynka år???
Byta jobb? Flytta från bra jobb, till tätortens arbetslöshet?? Ja de verkar ju väldigt smart....
I min värld kan man inte få allt.
Och eftersom telefonen är uppfunnen, och bussarna går även på helgerna så var det inte direkt så att vi abdikerade som föräldrar, utan tvärt om. Vi fick en annan relation till sonen, men inte en sämre...
Nu har han valt att bo i samma by som vi, i eget hus sedan några år, och vi träffas nästan varje dag, men levet inte inpå varandra.

* Jenny *

 

[Mabuse]

Sv: Dagis ångest

Men hur ska du ha det, är tre hela år "tre ynka år" som varken gör från eller till, eller är varje stund dyrbar när man tillbringar dem med barnen, och barnen kan inte vara en timme extra på dagis eftersom man då går miste om dyrbar tid? Om varje timme är dyrbar, så är ju tre år en förmögenhet!

Och jobbet var ju uppenbart inte viktigt, eftersom man gärna kunde strunta i det i sju år för att vara hemma med barnen. Varför är det jättebra att strunta i jobbet i sju år, men helt tokigt att strunta i det i tre?

Om det nu dessutom var så att ni fortsatte ha kontakt även efter att sonen fyllde sexton (vilket jag tror är det vanliga), så var det ju uppenbart inte heller sant att du bara hade sexton år på dig att vara förälder, och att det var bråttom att hinna?

 

[kamomillo]

Sv: Dagis ångest

Men hur ska du ha det, är tre hela år "tre ynka år" som varken gör från eller till, eller är varje stund dyrbar när man tillbringar dem med barnen, och barnen kan inte vara en timme extra på dagis eftersom man då går miste om dyrbar tid? Om varje timme är dyrbar, så är ju tre år en förmögenhet!

Och jobbet var ju uppenbart inte viktigt, eftersom man gärna kunde strunta i det i sju år för att vara hemma med barnen. Varför är det jättebra att strunta i jobbet i sju år, men helt tokigt att strunta i det i tre?

Om det nu dessutom var så att ni fortsatte ha kontakt även efter att sonen fyllde sexton (vilket jag tror är det vanliga), så var det ju uppenbart inte heller sant att du bara hade sexton år på dig att vara förälder, och att det var bråttom att hinna?

Jag vet inte om jag orkar bemöta det här, det är ju inte de här tråden handlar om.
Men om jag får ställa åren 0-3år mot år 16-19 så väljer jag att vara mamma på heltid de 3 första åren. Då barn är 16 behöver man oftast inte mata/byta blöjor/ och annat omvårdande.
Jag var hemma 2.5 år med min son, och sedan jobbade jag halvtid medans pappan var med sonen, och styrde sina arbetstider efter oss.
Då barnen är 16 år har dom så mycket annat för sig, än att sitta och umgås med föräldrarna. Hur bra kontakt vi än har, unnar jag honom att träffa kompisar, plugga, jobba, osv.
Förälder är man hela livet, men till och med du borde hålla med om att barn behöver föräldrarna mer de tidiga åren?

Nu tycker jag att vi slutar trådkapa. Det var fel av mej att överhuvudtaget lägga mej i här.
För mej kommer alltid föräldrarna vara de bästa pedagogerna för sina barn.

* jenny *

 

[AgentCarter]

Sv: Dagis ångest

Den största skillnaden är självständigheten och att de är lite mer självgående som 16-åringar än när de är 1,5.
Av en 16-åring förväntar jag mig att de kan uttrycka en åsikt, ta sig fram själva, klara av att laga mat, hantera pengar och kunna framföra vissa fordon om något händer.

 

[Mabuse]

Sv: Dagis ångest

Det är klart det är skillnad i omvårdnadsbehov, men om det handlar om att föräldern tycker att varje ögonblick är dyrbart, så är de väl lika dyrbara när barnet är 16? Ettåringens behov av blöjbyten innebär ju bara att någon måste göra det, inte att det måste vara föräldern.

Kamomilla: Det verkar som att du tror att andra föräldrar lämnar sina barn på dagis för att de inte vågar ta hand om barnen själva, och tror att förskolepersonalen är bättre på det än dem. Varför tror du det? Det är inte alls min bild, de flesta lämnar sina barn på dagis för att de vill och/eller behöver jobba. Det handlar inte alls om att man inte vågar ta hand om barnen 24 timmar om dygnet, det handlar om att man tycker det vore en oerhörd uppoffring till ingen nytta, barnet mår inte bättre av att hänga med mamma jämt än av att få vara med andra människor ibland. Man kan vilja ha barn utan att vilja tillbringa all tid med dem hela barndomen, ungefär som man kan vilja ha häst utan att bo i stallet.

Du verkar också se föräldraskapet som nån sorts prestation, där man jämför sin förmåga med andra, och sen får resultatet i form av lyckade barn. Ungefär som att uppdraget skulle vara att forma och leverera en presentabel 16-åring, med bonuspoäng ifall man hinner få barnen färdiga för flytt redan när de är 12. Det känns rätt främmande tycker jag, som att föräldraskapet skulle vara någon sorts medborgartillverkning med bonus för snabb leverans.

 

[voltis]

Sv: Dagis ångest

Om man behöver jobba för att få lön men ändå vill skaffa barn då?
Ingen jag känner till lämnar på dagis för att gå ut och plocka svamp eller ta en latte?
Man jobbar - barnet behöver omsorg.

Man får se till att hitta ett dagis som känns tryggt både för barn och föräldrar.
Min dotter stormtrivs på dagis och eftersom hon är ensambarn så ser jag dagis som en stor tillgång för henne.
Är själv ensambarn och gick inte på dagis. Är en fin person men hade lite svårt med det sociala under uppväxten.

Jag hinner göra masdor av saker med min dotter, men är glad över stt hon även gör roliga saker med andra, barn och vuxna!



Till TS: ta en dag i taget, ta reda på mkt på dagis så ni vet hur allt fungerar, så att ni känner er trygga vid lämning, då kommer även barnet känna dig tryggt

 

[Brandgul]

Sv: Dagis ångest

Och skulle man plocka svamp eller ta en latte är det förmodligen behöver det.

Jag har varit sjukskriven pga stress och barnen har inte varit hemma. Jag har knappt orkat lämna eller hämta dem. Jag har även legat hemma på sofflocket när jag varit på väg att bli sjukskriven igen pga stress och bara tagit det lugnt utan barn. Och hade jag varit intresserad av att plocka svamp kanske jag även hade gjort det som rekreation.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Dagis ångest

Till alla dina inlägg:

kamomillo: Dina inlägg är så otroligt märkliga. Jag kan inte begripa vilket årtionde du lever i.

 

[Sol]

Sv: Dagis ångest

Och skulle man plocka svamp eller ta en latte är det förmodligen behöver det.

Jag har varit sjukskriven pga stress och barnen har inte varit hemma. Jag har knappt orkat lämna eller hämta dem. Jag har även legat hemma på sofflocket när jag varit på väg att bli sjukskriven igen pga stress och bara tagit det lugnt utan barn. Och hade jag varit intresserad av att plocka svamp kanske jag även hade gjort det som rekreation.

Jag är sjukskriven just nu och har sonen i förskolan (vad ska han göra med mig hemma på dagarna när jag tidvis behöver vila väldigt mycket). Vad ska man som sjukskriven göra för att inte bli sedd med oblida ögon? Hålla sig inomhus? Eller ska man göra så mycket man orkar, även om det innebär att ta en promenad till ett café och ta en latte? Är promenaden okej om man skippar latten på vägen?