Sv: Dagis ångest
Jag lovar att efter några år dygnet runt med småbarn utan möjlighet att göra något annat skulle åtminstone inte jag vara särskilt pedagogisk.
Skämt åsido, att jag vill ha barnen på dagis beror absolut inte på att jag inte tror jag skulle kunna ta hand om dem själv, utan att jag vill fortsätta ha ett arbete trots att jag har barn. Dessutom ser jag inte barnen som min egendom, som ska vara med bara mig. De är sina egna personer, med egna relationer till den andra föräldern, morföräldrar, farföräldrar och övrig släkt och vänner, och så småningom med ett eget liv utanför hemmet och familjen, precis som jag och min man har. Jag är inte den enda viktiga personen i deras liv, eller den enda de behöver tillbringa tid med.
Man hinner ju träffa sina barn massor ändå, du skriver att barndomen bara varar ett par år, sen kan föräldrarna inte forma barnen längre. Det är ju helt enkelt inte sant, sen när är barn vuxna efter ett par, dvs två, år? Vilka tvååringar flyttar hemifrån och blir självständiga? Snarare handlar det om tjugo år innan de flyttar hemifrån, och tjugo år är inte ett par år, det är en fjärdedel av livet. Man hinner vara förälder så det räcker och blir över även om barnen går på dagis.
Det är inte heller så att personalstyrkan på ett dagis är konstant och oberoende av hur många barn som går där. Om vi höll vårt barn hemma så skulle det inte innebära att övriga barn fick mer resurser, det skulle innebära att resurserna minskades för att anpassas till barngruppens storlek. Där vi bor är det alltid en personal på fem barn, är där tio barn är de två, är där femton barn är de tre. Det enda som skulle hända om fler höll sina barn hemma vore att någon av personalen blev av med sitt jobb. Inte att de kvarvarande barnen skulle få mer.
Jag lovar att efter några år dygnet runt med småbarn utan möjlighet att göra något annat skulle åtminstone inte jag vara särskilt pedagogisk.
Skämt åsido, att jag vill ha barnen på dagis beror absolut inte på att jag inte tror jag skulle kunna ta hand om dem själv, utan att jag vill fortsätta ha ett arbete trots att jag har barn. Dessutom ser jag inte barnen som min egendom, som ska vara med bara mig. De är sina egna personer, med egna relationer till den andra föräldern, morföräldrar, farföräldrar och övrig släkt och vänner, och så småningom med ett eget liv utanför hemmet och familjen, precis som jag och min man har. Jag är inte den enda viktiga personen i deras liv, eller den enda de behöver tillbringa tid med. Man hinner ju träffa sina barn massor ändå, du skriver att barndomen bara varar ett par år, sen kan föräldrarna inte forma barnen längre. Det är ju helt enkelt inte sant, sen när är barn vuxna efter ett par, dvs två, år? Vilka tvååringar flyttar hemifrån och blir självständiga? Snarare handlar det om tjugo år innan de flyttar hemifrån, och tjugo år är inte ett par år, det är en fjärdedel av livet. Man hinner vara förälder så det räcker och blir över även om barnen går på dagis.
Det är inte heller så att personalstyrkan på ett dagis är konstant och oberoende av hur många barn som går där. Om vi höll vårt barn hemma så skulle det inte innebära att övriga barn fick mer resurser, det skulle innebära att resurserna minskades för att anpassas till barngruppens storlek. Där vi bor är det alltid en personal på fem barn, är där tio barn är de två, är där femton barn är de tre. Det enda som skulle hända om fler höll sina barn hemma vore att någon av personalen blev av med sitt jobb. Inte att de kvarvarande barnen skulle få mer.
