Sv: Dagis ångest
Det är lite intressant det där med vem som definierar vad som är bra för barn. Min mamma skulle nog kunna resonera som du, hon var hemma tills jag började i skolan och hon jobbade aldrig heltid. Men frågar man mig som så att säga var målet för hennes omsorger och uppoffring så hade jag helt klart velat gå mer på dagis och fritids. Jag upplevde det inte som att jag och min mamma fick en fin relation av att umgås mycket, snarare minns jag det som om hon var fullt fokuserad på hushållet och blandade ihop mycket tid spenderat i samma hus med verklig gemenskap. Jag hade lärt mig mycket mer om livet om jag hade haft flera andra vuxna runt mig som barn.
Det här skriver jag under helhjärtat på.
Min mamma försökte också leva upp till någon form av 50-tals fru fast hon jobbade natt som sjuksköterska. Problemet blev ju då att vi barn lämnades vind för våg istället. Först bara på dagarna men sedan även om nätterna när min pappa fick för sig att plugga vidare 35 mil hemifrån. Mamma var ju tvungen att jobba och hade ingen barnvakt så då fick vi vara ensamma
Jag var fyra, min bror var ett och min syster var sex år då. Jag minns hur rädda vi var om vi vaknade på natten eller om man blev sjuk och jag minns hur jobbigt det var när hon kom upp och skrek på oss för att vi inte var tillräckligt tysta när hon skulle sova på dagen
Vi hade ju absolut haft det mycket bättre på nattis och på dagis än att vara hemma. Men av någon märklig anledning så var det prestige för henne att klara sig själv och det var ju vi som var förlorarna. Det var först när jag började skolan som min bror, då 4 år fick börja vara hos en bekant när hon hade jobbat natt. Efter att en granne hade kommit på att vi lämnades ensamma så sov hon även över hos oss ibland.
Knapplån
Jag förstår dig verkligen Ts för jag kände likadant. Jag hade gärna varit hemma med mina barn minst tills de var fyra-fem, gärna tills de började skolan. Sonen var drygt tre när han började på dagis och dottern var bara 17 månader när hon började och det tyckte jag var väldigt jobbigt. Det kändes alldeles för tidigt. Jag älskade att vara hemma med barnen och jag tyckte att det var underbart att få vara med vid alla framsteg de gjorde och få uppleva lyckan när de hade lärt sig något nytt. Det kändes fruktansvärt att behöva lämna ifrån sig allt det
Men, dottern hon älskade dagis. Hon älskade alla kompisarna och allt runt omkring. Hon har alltid varit och är fortfarande väldigt social så dagis passade henne perfekt. Då hon under en kortare period inte gick på dagis när jag var sjukskriven så saknade hon dagis något enormt.
Sonen gillade inte sitt första dagis men det berodde på personalen så efter ett år fick vi byta dagis och då trivdes även han trots att han var väldigt blyg som liten.
Jag fick inte heller mitt första val till barnen och det dagiset de fick först hade en lite märklig personal på den avdelningen som sonen gick på. De utövade en strikt kristen fostran, något som inte kändes okej alls på ett kommunalt dagis. Det nya dagiset utövade istället en lightform av montessori och det passade mina barn väldigt bra. Där fick även jag som mamma ett helt underbart mottagande.
Summan är att jag tror att dagis är bra för barnen. Jag ser hur dåligt min brorsdotter mår som aldrig har fått gå på dagis och hur mycket skäll hon har fått ta emot av sin mamma som öser all sin frustration över sin lilla dotter. Tyvärr så trivs inte mamman med att gå hemma med barnen men det är fint att göra det och då ska hon göra det. Min lilla brorsdotter längtar så mycket efter att få börja skolan nu om några dagar och jag hoppas så mycket att det ska bli bra. Hon är översocial men har tyvärr inte fått lära sig de sociala koderna utan rusar över hur som helst och är svår att leka med. Barn behöver helt enkelt andra barn för att lära sig de sociala koderna för även om man går på diverse grejer någon/några dag/ar i veckan som gympa och småknyttarna (det heter så här innan de får börja på riktiga scouterna) så är det helt enkelt inte tillräckligt mycket tid ihop med andra barn.
Jag hoppas att det blir bra för ditt barn och för er och försök att inte visa din ångest för barnet för då kan det bli svårare för honom att släppa dig/er på inskolningen. Gå in med tanken att detta kommer att gå jättebra och att du ändå kommer få vara med för det får du ju. Du lämnar ju inte bort ditt barn för alltid utan bara för några timmar.
Jag upplevde faktiskt att jag tog tillvara på tiden bättre när barnen började på dagis. Så även fast jag egentligen hade velat vara hemma med dem på heltid så var det bra för dem att de fick börja på dagis och barnen är ju ändå det viktigaste. Jag tror att det är bra att vara ifrån varandra lagom mycket så att man får längta lite och inte tar varandra för givna utan faktiskt tar tillvara på tiden man har tillsammans. Även om det är mycket som ska hinnas med efter jobbet så kan man integrera barnen och på så vis få mer tid tillsammans. Eftersom jag har varit ensam med mina barn så har jag ju inte haft något val men jag tror att även det är bra för barnen så att de lär sig hur samhället funkar. Att få följa med till affärer, banken och posten och se hur världen hänger ihop är viktigt för ett barn. Lika viktigt som att få leka mycket mycket med andra barn.
Lycka till!
