Det förstår jag att du är.
En del saker får man ju göra avkall på som inackorderad och det är inte helt enkelt att hitta något som uppfyller exakt det man vill ha. Vi väntar på stallplats på ett vad jag tycker så nära perfekt man kan komma. Att tycka det är katastrof att väga höpåsar och sånt förstår jag mig inte på. Personligen hade helackordering inte passat mig, då jag tidigare haft hästen hemma och tycker det hör till. Dessutom är jag för mycket kontrollfreak tror jag och vill att det ska vara på mitt sätt för min häst
Personligen vill jag ju göra allt men insett att utsläpp och lunch kan jag just nu inte rodda själv på vardagar. Är nog den enda som inte klagar över insläppen och utsläppen på helgerna utan tycker det är mysigt.
Det du tar upp ang teori när något min tränare som också jobbar på ridskola tar upp nu också. Att ungarna för föräldrarna (som för talan) inte är intresserade av teori utan vill ha valuta för sina pengar dvs ridning. Hon tycker det blivit värre under de 20 år hon jobbat.
Där håller jag med dig, den synen är sorglig. Sedan om hästarna lider av det är ju svårt att säga. Jag vill också precis som du beskrev i tidigare inlägg vara den hästen tyr sig till när den blir rädd, vill kunna ha det bandet och förtroendet att hästen litar på mig vid otäcka situationer. Många i synnerhet veterinärer har påtalat när de kommit ut att ”förvisso är din yngst men uppför sig bäst av alla” vilket jag ju hoppas en del kommer från att han är mycket och rätt hanterad.
Sedan i grunden klarar sig ju hästar fint utan människor, men nu har vi dem ju och vi har dem till ett syfte.
Tycker bara mentaliteten är supertrist. Speciellt de dagar vi har hoppträning och alla morsor mockar och donar. Barnet borstar lite pliktskyldigt, slänger på sadeln… rider och sen lämpar hästen på mamman, som spolar av och så in i boxen medan ryttaren pillar på telefonen och vill hem. Där varken mamma eller dotter ens ger hästen en klapp. Utom en fd medryttare som var väldigt noga och man såg henne verkligen suga ut så mycket det gick från sina stalldagar. Föräldrarna fick snällt vänta, helst utanför t.o.m.
Vad hästarna tycker är ju svårt att veta, men riktigt tråkigt ser det ut. Och definitivt en inställning mina egna barn blivit av med snabbt om det skulle uppstå. Men jag skulle gissa att även hästar kanske har känslor såpass att de känner av om ryttaren/skötaren tycker om dem/uppskattar dem jämfört med de som inte gör det. Vad det ger för bild av hur man bemöter/hanterar levande individer känns också märkligt. Det är ju trots allt en levande och kännande individ, även om det är en häst med allt det innebär.
De tävlingshästar jag sett som tävlat högre klasser tycker jag är väldigt ompysslade, kanske inte av ryttaren men skötaren. Men det finns säkert variationer.