Jag kryssar ”Referens till känd person” med boken Att tysta skriket av Johann Hari. Egentligen var det här en bok jag länge tänkt läsa, men det visade sig att Billie Holiday är en relevant del av bokens innehåll, så jag ändrade mitt kryss.
Jag har läst två andra av Johann Haris böcker och tycker om hans berättarteknik och sätt att skriva, hans logiska resonerande, ifrågasättande men ändå till viss del ödmjuka sätt att presentera sin viktiga samhällskritik på.
(En av hans andra böcker, ”Lost connections”, måste förövrigt vara en av de sämst översatta titlarna, då den på svenska fick heta DEPRESSION. Vilket är vansinnigt synd på en sån bra och läsvärd bok med relevant samhällskritik, som jag fick lust att läsa om nu. Det gavs för övrigt ut en annan upplaga av den svenska översättningen senare där de har ändrat titeln, vilket om något borde tyda på att det är fler än jag som tyckte att den första översättningen var helt urusel...)
Att tysta skriket handlar om kriget mot narkotika. Johann är öppen med att han är legaliseringsförespråkare, så boken är skriven ur den vinkeln. Johann har åkt runt i världen och intervjuat människor som blivit narkotikakrigets offer på flera sätt, men även satt sig in i olika länders inställning mot droger och vad det får för konsekvenser, och försökt att presentera olika argument på ett sakligt sätt. Jag som vuxit upp i ett samhälle vars sanning är att droger är jävulens påfund och att de som använder droger är monster, välkomnar verkligen att få ta del av ett annat synsätt. Och jag håller med om att det finns många logiska glapp i den bild jag vuxit upp med.
Vissa av berättelserna om hur narkotikarigets offer behandlas i USA var så fruktansvärda och magstarka att jag i ärlighetens namn hoppade över några sidor i boken. Människans grymmaste sidor med att njuta av att tortera andra visades verkligen upp i full prakt, och jag klarar inte av att ta in det. Det har också tagit lång tid för mig att ta mig igenom boken, både för att den är rätt omfattande men också för att jag behövde smälta det jag läste.
Jag tycker ändå att boken var väldigt givande, och jag uppskattar att ha fått en annan vinkel av frågeställningen. Det intressanta tycker jag är att det jag upplever som bokens röda tråd är frågan som uppstår efter att ha fått ta del av berättelserna: Kan medkänsla vara ett sätt att minska brottslighet och lidande?
.
