Jag går med jättejobbiga tankar och ständigt dåligt samvete för att Elvis inte får träna som jag anser att han egentligen borde. Känner att det vore skönt att få bolla lite funderingar, kommer självklart prata med de som känner oss väl (uppfödare tex) men buke brukar vara bra i detta också!
Elvis är en 3 år gammal australian shepherd. Jag köpte honom för att fortsätta med mitt (då) stora intresse för hundar och träning. Hade ju sen innan Ila, en omplacering i samma ras. Han har uppfyllt alla mina förhoppningar och är verkligen en toppenfin brukshund, han har väldigt mycket driv och fina egenskaper för hundsport.
Problemet är väl att under dessa tre år har livet förändrats och jag börjar inse att mitt intresse för hundsport har minskat mer och mer. Jag har tränat ganska begränsat de senaste kanske 2 åren, har då alltid haft en massa "ursäkter" för att förklara att jag inte tränat mer. Jag har tänkt att det beror på att jag haft mycket på jobbet, att jag bytte jobb, att jag separerade osv osv. Har tänkt att min minskade motivation är en tillfällig svacka som jag kommer komma upp från igen och fortsätta som förut.
Det finns inga ursäkter kvar längre, jag har tid och ork till hundträning men jag har inte lust. Jag har upprepade gånger försökt kicka igång i tanken att det bara är motigt att komma igång men nä. Det hjälper inte. Någonstans börjar jag inse att jag inte tycker att det är kul längre.
Jag ÄLSKAR min hund. Han är helt underbar och jag trivs jättebra med vår vårdag (som mest handlar om promenader och mys i soffan). Elvis är en så pass väl balanserad brukshund att han fixar det här jättefint. Han blir inte stressad eller liknande utan man kan som mest märka lite "myror i brallan".
Jag tänker att Elvis mår bra i vårt liv, men jag kan inte släppa tanken på att han skulle må ännu bättre om han fick träna. Vart drar man gränsen för när det inte längre är schysst mot hunden?
Är det ok att låta en ung brukshund leva ett sällskapsliv?
Eller borde jag fundera på omplacering? Det gör så jävla ont att bara tänka tanken
Hoppas på lite hjälp i mina tankar här!
Jag skaffade en jaktlabbevalp när jag var sjuk, tanken var att jag skulle hinna bli frisk innan han skulle behöva mer krävande träning/motion. Nu, två år senare är jag fortfarande sjuk... Hunden lever med andra ord som sällskapshund och motionsällskap. Och lite som jourhavande medmänniska typ
Hunden är nöjd och glad, visst skulle han i en perfekt värld haft en frisk matte som orkat motionera och aktivera mer, men det är ju liksom ingenting han mår dåligt av nu. Så, hade jag varit du, och hunden verkar må bra, så hade jag behållit.
