Brist på lust...

[Silverkedjan]

Sv: Brist på lust...

Två föräldrar? Det är väl snarare en ensamstående mamma och en inneboende man som jobbar all sin vakna tid och kräver fullservice inklusive sex de få återstående timmarna?

WORD!

Ingen gård är värd att man inte hinner dela sina barns uppväxt.

Jag sålde drömgården för att få mer tid med barnen.

Min sambo skulle aldrig acceptera att inte få vara hemma och bli primärförälder till sina barn.


Det är GRYYYYYMT osexigt med s.k. män som inte tar fullt ansvar (även tidsmässigt och hushållsmässigt) för sin avkomma.

Så klart du inte har lust.

Det finns män med bättre prioriteringar.

Vill han hellre ha sina kor än sin familj??

 

[TantEster]

Sv: Brist på lust...

*kl*

Jag häpnar också. Du will ju inte, punkt slut. Det är inget konstigt och äwen om han tycker det är trist så får han acceptera det och ge dig den tid du behöwer. Jag tycker att det är wärre att du ska behöwa "släppa till" ("sedan är det riskfritt de kommande 2 dagarna") än att han ska behöwa wara utan ett tag.

Och det där med schema - aldrig! Onsdagar kl 21,30 särar man på benen, oawsett om man will eller inte, torsdag slipper man, fredag är det dags igen!?! Nappar werkligen ens frustrerade karlar på en sådan idé?

Stackars dig, hoppas det har ordnat sig!!

 

[Emily]

Sv: Brist på lust...

Hej

Vad gulligt av dig

Just nu är vi inne i en lite bättre period. Jag hade ett litet utbrott då för några veckor sedan och sen dess har det varit ok. Han har hjälpt till lite mer hemma typ gått ut med soporna utan att jag bett honom och han lägger i regel ena barnet på kvällen. Sen har minstingen sovit bättre också så jag har känt mig lite piggare rent allmänt. Har i princip ersatt amningen med välling nattetid och det fungerar bra. Häromnatten sov ungen från 21-05. Hade bara jag kommit i säng vid 21 också så...

Sen har vi varit iväg en helg själva också, på bröllop ett par timmars resa bort så övernattning var givet. Barnen lånades ut till släktingar. Det var jätteskönt att komma iväg själva och det kändes lite som att hitta tillbaka till de personer vi var innan barnen kom. Vi fick tid att bara slappa och fick till det två gånger på de dagarna. Och det kändes bra och var inte motvilligt. Men sen återkom ju vardagen när vi kom hem och hade hämtat barnen igen. Så nu är det vapenvila tills nästa downperiod...men jag tror att han förstod att det var värre denna gången än det varit innan.

Sen är maken inne på att anställa någon på 20-25% tillsammans med några granngårdar. Det skulle ge honom ledigt var tredje helg eller så. Vi får se vad det leder till. Jag måste själv också jobba med att ta för mig mer, att göra sånt jag mår bra av, om det så bara är en promenad själv på kvällen när han kommit hem eller ett långt bad när ungarna lagt sig. Jag ska börja jobba lite till hösten också och tror jag kommer må bättre av att vara "yrkeskvinna" och inte bara mamma och hushållerska. Jag kommer iallafall komma hemifrån och träffa vuxet folk och spela viktig hela dagarna.

 

[Emily]

Sv: Brist på lust...

Åh, vad bra det kändes att läsa den här tråden. Jag står lite i startgroparna inför något som kan bli mycket likt TS situation. Jag har en pojkvän som har mjölkproduktion, och går in i ett samliv som redan från början är "ojämnlikt", så tillvida att han gör vad han måste, och min del kommer att bli mycket av hushållsarbete och barn osv. Jag är mycket väl medveten om det,och är beredd på att acceptera det. Jag hoppas att jag kan hitta en mellanväg, inte tvingas till separation och inte tvinga honom att gå ifrån gården. Ultimatum fungerar inte, gör inte saken bättre.
Min pojkvän har ett rätt stort företag, många kor och mycket jobb, och även 1,5 anställda, vilket gör att han inte är helt bunden till korna. På gården bor även hans båda föräldrar, vilka kan hjälpa till med både gården och barnen (är väl ännu ett tag tills vi får barn, men är ju bra att planera...)
Jag kommer från en gård med mjölkproduktion och kan mjölka, om än inte köra traktor så där jättebra. Jag tror att min strategi kommer att gå ut på att jobba en hel del tillsammans med honom, hjälpa till, eller bara vara med. Så att vi får en kontakt och en närhet inte bara de där sista desperata timmarna på dygnet. Jag hoppas på ett nära samarbete med svärmor, att vi liksom kan smälta ihop hushållen lite grann, utan att inkräkta på varandra. Hon får vakta de äldre barnen när jag har med mig minstingen i ladugåden, mjölka kor och stå och hångla i mjölkgropen är ju rätt skönt faktiskt...
Men man vet ju aldrig hur det blir. Kanske spricker det tidigt för oss, kanske kan vi inte få barn, kanske får vi kolikbarn så jag blir helt slut, kanske grälar jag med svärmor. Men jag måste försöka tänka, se strategier för att få det att funka. För jag vill. Få det att funka.

Hej!

Jo, man vet ju lite vad man ger sig in på redan innan. Skönt att din pojkvän har anställda för då kan ni ju faktiskt komma iväg på semestrar och sådant. När min svärfar kunde ta mjölkningen själv var vi iväg på utlandssemester varje år minst. Jag tycker att det låter bra att du ser gården och det arbetet som ett gemensamt ansvar, det är lättare då tror jag, när det är er gård och inte hans. Se bara upp så att det inte blir så att du jobbar så mycket oavlönat på gården så att du inte hinner jobba så mycket ute, för spricker det så har du lagt ner mycket tid och inte fått någon lön och det resulterar ju i rätt kass pension och så om hundra år. Så antingen får ni gifta er eller ska du stå som anställd så du inte står där på bar backe om det vill sig illa.
Annars är ju bönder bra karlar. De reder ut det mesta, är händiga och inte rädda för att hugga i eller skita ner naglarna. Och som sagt, i hur många andra yrken har man sin karl så tillgånglig hela dagarna att man kan hångla lite mitt på blanka dagen.
Hoppas bara det fungerar med svärföräldrarna. Men är man inte rädd för att hugga i, är trevlig och villig att lära sig (och gärna en aning huslig) så tror jag nog att det går bra. Tyvärrr brukar ofta äldre bondegenerationen stagnera inredningsmässigt så dina åsikter om ev omtapetsering och renovering kanske kan upplevas en smula onödiga av dem. Tro mig, jag vet. Och vi bor ändå inte på gården utan några kilometer bort. Annars har mina svärföräldrar barnen en del och det fungerar jättebra. Utan dem vet jag inte hur jag hade orkat.

Lycka till!
Kram / Emily

 

[Emily]

Sv: Brist på lust...

Gården ligger ett par kilometer bort så det är inte så smidigt att jag åker tillbaka dit när han kommit hem får att göra lite småsaker. Men sen när vi flyttat dit om några år så kan man ju göra så. För det är ju också en form av egen tid, att bara få vara vid och göra något utan att bli avbruten av ett
"-mamma" för sjuttielfte gången den dagen eller ett "-färdig" som gör att man måste släppa allt man har för händerna och gå ifrån. Nu när det är sommar och ljust på kvällarna ska jag försöka komma iväg på lite promenader när han kommit hem. En liten runda i skogen gör ju att man hinner andas och komma lite i fas med sig själv. Dessutom får man ju motion.
Angående bakningen - jo, jag bakar. Men mest för att ha något att göra på dagarna med barnen. Lite måste man ju ta sig för och nu på sommaren är det ju rätt bra åtgång på det med. Vill iallafall ha så mycket bullar och kakor i frysen att jag kan bjuda spontana besökare på fika, men det är ju inte så att frysboxen måste vara full. Men som sagt, det är mest för att ha något att göra på dagarna, ett dagligt projekt så att säga så det händer något.

 

[Emily]

Sv: Brist på lust...

Jag tror att om några år så kommer barnen kunna vara med maken mer på gården. Redan nu är den 3-åringen där någon eftermiddag i veckan i snitt och om 3-4 år så kanske han har två ungar som slåss för att få vara med sin pappa hos kossorna och då är det han som längtar efter egen tid och tystnad. Då ska jag köpa en ny häst igen Jag hoppas så iallafall.

Ang vad som är osexigt, det sägs ju att kvinnor tänder mest på rengöringsmedel och visst skulle det vara skönt att komma hem till ett hem som är välstädat, av någon annan än mig. Annars tycker nog jag att det är mer osexigt med en totalt ohändig man som inte kan klara något själv och som man inte har någon nytta av (som min systers man)

 

[Silverkedjan]

Sv: Brist på lust...

Annars tycker nog jag att det är mer osexigt med en totalt ohändig man som inte kan klara något själv och som man inte har någon nytta av (som min systers man)

Om han tar hand om barnen och hemmet så skulle jag strunta i om jag fick byta glödlampor själv

 

[Emily]

Sv: Brist på lust...

Glödlamporna byter jag väl själv, men när det kommer till att byta olja i bilen, bygga garage och mura glasbetong så behöver jag en karl

 

[Petruska]

Sv: Brist på lust...

Glödlamporna byter jag väl själv, men när det kommer till att byta olja i bilen, bygga garage och mura glasbetong så behöver jag en karl

Jag har läst hela tråden och jag måste säga att jag inte blir klok på vad du vill med tråden eller för den delen hur du vill ha det i din familj.

Du inleder med att beskriva en livssituation som gör mig bestört, och flera svarar just på det bestörta vis som jag också skulle ha gjort. Då svarar du med långa förklaringar och försvar över att det måste vara som det är. Men att det ändå vore bättre om din man såg dina behov.

Och sen skriver någon att det är sexigt med män som tar del i familjelivet och hemmets skötsel - och du svarar att din man har man nytta av, han kan bygga garage minsann.

Men han missar att se dina behov och han missar uppenbarligen sina barns uppväxt.

Du vill hellre ha en man som murar glasbetong än som verkligen delar ditt liv? Det har du ju, så vad är då problemet?

Vad vill du? Att barnen ska bli större så att allt "går över"? Var kommer du och din man att vara i varandras liv då? Var kommer barnen och deras pappa att vara i varandras liv då?

 

[RuthHendrix]

Sv: Brist på lust...

Min pappa som var mjölkbonde, och fortfarande är mest bonde, även om han inte mjölkar längre, sa något bra en gång. Han sa att som bonde är man aldrig pappaledig, men alltid hemma med barn. TS verkar ju visserligen inte bo på gården, så då blir ju situationen lite annorlunda, men det är ju en detalj som även den kan få sin lösning.
Att ha en gård är så annorlunda mot att ha ett "vanligt" arbete, det är ett livsprojekt och ett arv till nästa generation. För en bonde smälter arbete och fritid ihop, man styr livet själv, men är i slutändan styrd av korna och det ansvar man tagit för dem.
Min pappa har då definitivt varit väldigt närvarande i mitt liv. Han var alltid hemmavid, man kunde lätt få tag på någon vuxen, kunde alltid ha med nån kompis hem (även om frestelsen alltid var stor att göra något utmanande farligt, som att hoppa bland balarna eller jaga får...) Det ger god variation i en uppväxt, att kunna hänga med mamma och baka eller handarbeta, och sedan gå med pappa och mjölka kor eller köra traktor eller renovera hus. Sedan har kanske inte mamma alltid haft det helt lätt, krävs nog en speciell kvinna för att stå ut med en sådan situation.
Jag har kallat min pojkvän för dinosaurie nån gång, att han lever i en Lost World mitt i dagens samhälle, en kvarleva från en gången tid. Personligen tycker jag att det han gör är ett viktigt bevaringsarbete, och jag delar drömmen om att kunna leva av det jorden ger. Men det är inte lätt att få det att fungera rent praktiskt, man vill ju att vardagslivet ska fungera enligt nutida normer, samtidigt som yrkeslivet fortfarande lever kvar i den gamla tiden.
Jag vill kanske inte nödvändigtvis att han ska ta hand om barnen och hemmet, men jag vill att han visar förståelse och uppskattning för det jag gör, och accepterar att middagen på bordet är ett resultat av min tanke och skicklighet, lika väl som kornas foder är en del av hans, båda två lika viktiga för företagets fortlevnad.
Men en sak rubbar jag inte på. Han måste vara närvarande i barnens liv. Som sagt, aldrig ledig men alltid hemma, alltid närvarande i barnens liv.

 

[Petruska]

Sv: Brist på lust...

Att ha en gård är så annorlunda mot att ha ett "vanligt" arbete, det är ett livsprojekt och ett arv till nästa generation. För en bonde smälter arbete och fritid ihop, man styr livet själv, men är i slutändan styrd av korna och det ansvar man tagit för dem.

Jag vill kanske inte nödvändigtvis att han ska ta hand om barnen och hemmet,

Men en sak rubbar jag inte på. Han måste vara närvarande i barnens liv. Som sagt, aldrig ledig men alltid hemma, alltid närvarande i barnens liv.

Flertalet av mina kusiner har föräldrar/pappor som är bönder. Tyvärr delar varken de eller jag din idylliska bild. På traktorn är pappa otillgänglig också om han bara är tvåhundra meter bort. Bland korna måste pappa hålla koll på korna. Mjölkningen är icke-förhandlingsbar om det så blir jordskalv. Just mjölkbönder verkar vara "värst" på den här punkten, köttdjur kräver både mindre arbete och mindre punktlighet.

Själv skulle jag utan tvekan välja bort gård, arv, hela det paketet mot riktig samvaro mellan vuxna och barn. Min egen pappa gjorde det, han är alltså inte bonde trots att det var han som "borde" ha tagit över, och jag är oändligt tacksam för det. Jag har haft mer pappa i mitt liv än någon av mina kusiner.

Du menar alltså att din man inte behöver ta hand om barnen, men han måste vara närvarande i deras liv. Hur får du ihop det?

 

[RuthHendrix]

Sv: Brist på lust...

Ja, det är nog olika. Kanske har jag bara haft tur med hur min pappa och gården har kunnat fungera så väl i mitt liv. Det jag har haft problem med i så fall är väl just det att bo på landet, att man känner sig lite annorlunda när man inte bor i det där lilla samhället, som alla andra i klassen.
Jag har väl kanske helt enkelt svårt att förstå hur det skulle fungera annorlunda, indoktrinerad. Lika bra det, om jag nu hamnar med en egen bonde...
Vem ska ta hand om barnen? Mamma, pappa, mammapappa lika mycket var, farmor och farfar, bästa kompisens föräldrar i granngården, faster i nästa hus, eller hela vuxenkollektivet runtomkring barnet?
Och vad är riktig samvaro mellan vuxna och barn? Att spela dataspel med sonen, att fråga om skoldagen vid middagsbordet, att följa med och se till kvigorna på bete.
Mest handlar det väl helt enkelt om hurdan man är som person, engagemanget i barnen handlar mer om personlighet än yrke. Och min bror som har ADHD har nog en helt annan syn på pappas närvaro än jag, de har haft svårt att förstå varandra...
Nu babblar jag, och har kidnappat tråden...

 

[Emily]

Sv: Brist på lust...

Vad jag ville med tråden, tja, måste man veta det när man skriver den? Jag kanske mest bara ville höra att det är fullt normalt att vara "off" när man småbarn och att det blir bättre sen. Eller ville jag få tips om hur andra i likande situation gjort eller gör för att ha tid till varandra och "odla sin lust". Eller ville jag bara få gnälla av mig lite. Som sagt, jag vet inte riktigt vad jag ville. Buke skulle vara rätt tomt om man var tvungen att veta det.

Jag har aldrig skrivit att jag HELLRE vill ha en man som murar glasbetong än som tar del i familjens skötsel. Jag skrev att jag tycker det är osexigt med totalt ohändiga män och att trots att jag byter glödlampor själv behöver jag en karl som gör en del andra sysslor. Huruvida min man är händig eller inte har inget att göra med hur mycket han delar mitt liv. Den lilla konversationen med silverkedjan var skriven med glimten i ögat, därav smilegubbarna.

Men visst, han missar mycket av barnens uppväxt och han kan inte uppfylla mina behov av egen tid som läget är nu, men jag hoppas det blir bättre sen. Men att sälja släktgården och lägga ner verksamheten och göra sig själv arbetslös tror jag inte gynnar någon på sikt.

 

[Emily]

Sv: Brist på lust...

Ja, det är nog olika. Kanske har jag bara haft tur med hur min pappa och gården har kunnat fungera så väl i mitt liv. Det jag har haft problem med i så fall är väl just det att bo på landet, att man känner sig lite annorlunda när man inte bor i det där lilla samhället, som alla andra i klassen.
Jag har väl kanske helt enkelt svårt att förstå hur det skulle fungera annorlunda, indoktrinerad. Lika bra det, om jag nu hamnar med en egen bonde...
Vem ska ta hand om barnen? Mamma, pappa, mammapappa lika mycket var, farmor och farfar, bästa kompisens föräldrar i granngården, faster i nästa hus, eller hela vuxenkollektivet runtomkring barnet?
Och vad är riktig samvaro mellan vuxna och barn? Att spela dataspel med sonen, att fråga om skoldagen vid middagsbordet, att följa med och se till kvigorna på bete.
Mest handlar det väl helt enkelt om hurdan man är som person, engagemanget i barnen handlar mer om personlighet än yrke. Och min bror som har ADHD har nog en helt annan syn på pappas närvaro än jag, de har haft svårt att förstå varandra...
Nu babblar jag, och har kidnappat tråden...

Du får så gärna kidnappa min tråd när du skriver så underbara saker.

Det är en sån uppväxt jag vill ge mina barn. Precis som du skriver, varför skulle det vara mer värt att spela dataspel tillsammans än det är att gå och se till djuren? Jag får kramp i hjärtat när jag ser maken och äldsta barnet gå hand i hand på grusvägen för att titta till några kalvar eller något. Det handlar ju om viljan och inställningen till att vara närvarande i barnens liv och den har min man, men inte tiden till att vara hemma här med dem i den utsträckningen jag skulle önska i nuläget. Jag tror att din pappa hade väldigt rätt i att man aldrig är pappaledig, för något sådant existerar inte (annat än på pappret till försäkringskassan), men i hur många andra yrken kan barnen vara med sina pappor i flera timmar mitt på dagen? Och det blir ju mer och mer sådant ju äldre de blir.
Som du skrev, "Men det är inte lätt att få det att fungera rent praktiskt, man vill ju att vardagslivet ska fungera enligt nutida normer, samtidigt som yrkeslivet fortfarande lever kvar i den gamla tiden". Det ligger så mycket i det. Förr var ju alla bondfruar faktiskt hemma hela dagarna och tog hand om familj och gård, och nu när bondfruarna har jobb ute så är det klart att det inte går ihop sig att försöka hinna båda delarna. Å andra sidan, förr i tiden var det väl ingen som klagade på brist på egen tid heller.

Men som sagt, han jobbar på att han ska kunna bli avlastad mer på gården och jag får jobba på att vara tydligare med mina behov.

 

[RuthHendrix]

Sv: Brist på lust...

Ja, vi kanske skulle göra om tråden till en klappa-varandra-på-ryggen-tråd i vårt val av män som är bönder. När det är tufft och tungt kan man behöva en påminnelse om vad det var man såg en gång, och som gör det värt att hänga kvar.
Vardagslivet har ibland en tendens att trassla in allting, så att man tappar bort det där grundläggande, som står för det innersta i livet och de val vi gör. Ibland är det tillräckligt att se mannen och barnet där på grusvägen, för att en liten del av lyckan ska skina igenom och rensa upp i trasslet.
Man ska inte tro att man klarar sig utan trassel, det kommer alltid, men man ska inte heller se sig blind på trasslet och tro att det helt kommer att kväva ner det innersta. Det allra värsta är väl om man blir så överväldigad av trasslet att man ger upp, tror att enda lösningen är att ge sig iväg och starta om på nytt, för trasslet kommer alltid igen.
Man får lära sig att särskilja trasslet, och låta det vara just bara trassel, och njuta av de där strålarna av lycka lite ibland.
Nog med bilder nu?
Jag tror egentligen att detta med att vara bondfru är ett heltidsjobb än i dag. Men enligt dagens normer, vår önskan om högre standard och "duktig flicka-syndromet", måste vi också ha ett jobb utanför gården. Och då blir något lidande. Störst risk är det för de mjuka värdena i familjen, tiden med barnen, och kanske mest relationen mellan man och kvinna.
Så vad står man med då? Att kvinnan ger upp sin karriär, blir hemmafru i ett hushåll som hade behövt en inkomst till, lider av brist på extern bekräftelse och ständigt har barn och hushållsbestyr över sig. Låter inte helt härligt det heller.
Men men, varje förhållande har väl sina problem, varje yrke sina baksidor. Varje människa får finna sin lycka där hon står, finna glädje i det lilla.

 

[havreflinga]

Sv: Brist på lust...

Jag ska börja jobba lite till hösten också och tror jag kommer må bättre av att vara "yrkeskvinna" och inte bara mamma och hushållerska. Jag kommer iallafall komma hemifrån och träffa vuxet folk och spela viktig hela dagarna.

Det här tror jag kan betyda mycket. Min man och jag har delat på föräldraledigheten och hemma-ansvaret, och det har alltid varit så att den som är hemifrån har fått mest kärlek/längtan till partnern och familjen, och den som varit hemma har blivit mest trött och håglös. Ibland behöver man få lite avstånd för att se det fantastiska man faktiskt har där hemma.