Sv: Boxen som territorium
Ja o jag tror på allt i Bibeln.
Du tror inte att moroten har ett värde när många lika hästkunniga säger annat?
Nu får jag nog härma Ingelas slogan-
Det finns många stigar till bergets topp
Se där, även en blind höna hittar ett korn...
(förlåt... skoja bara lite...
)
Och till TS funderingar.
Jag är väldigt intresserad av all typ av hästhantering och jag läser allt jag kommer över. Jag plockar godbitarna ur det jag läser och förkastar andra saker, även från den bäste av hästviskare.
Jag är barnsligt förtjust i Monty Roberts (en STOR idol för mig), Sally Swift, Hempfling, Tobbe Larsson, Pat Parelli, Jan Brinck, Lussan Nathorst, Rolf-Göran Bengtsson, Ulla Håkansson, Malin Baryard, Helena Lundbäck, Peter Fredricsson... *gäsp* jag kan hålla på i all oändlighet, flera av alla de fantastiska ridlärare jag träffat under åren, flera av de stallkamrater jag har träffat under åren.
Alla dessa har TILLSAMMANS gett mig den fasta punkt, jag står på. Den fasta punkt i min hästhantering som jag har haft sedan tidigt sjuttiotal. Ja, det ÄR faktiskt inget nytt under solen, mer än att dessa personer har satt ord, namn, bild och vad det nu är på den hästhantering som jag faktiskt redan har pysslat med i alla år.
Det finns inte EN gud inom hästvärlden. Det finns MÅNGA. Öppna ögonen och se dig om. Du ser ju att vi är flera här i denna tråd, som ofta är osams. Men som i detta ämne faktiskt är ganska överens.
1. Träffar jag en "grinmupp" till häst i boxen, så låter jag den vara "grinmupp". Likaväl, som jag låter en busschaufför som ser ut så här
se ut så. Jag går i alla fall in, vare sig det är en box eller buss och säger "Hej" och gör vad jag ska, tar på grimma, täcke, eller stämpla busskortet.
2. När jag har gjort det tillräckligt många gånger i rad och träffat samma häst eller samma busschaufför, märker jag att något inträffar... Atmosfären mjuknar. Hästen vippar kanske med ena örat och tycker att... jaha, du respekterar ju faktiskt mig och bråkar inte. Välkommen då. Och busschauffören kanske mjuknar och ser ut så här nästa gång
. Då kan jag utveckla det hela. Om inte, får jag fortsätta med punkt 1 igen.
3. Att om hästen är samarbetsvillig, böjer ner huvudet och låter mig trä på grimman, så kan jag smeka den en extra gång, eller stoppa ner tummen i ena örat och gnugga, så att den riktigt "spinner" av njutning, eller passa på att "klia svansrot" när jag rättar till svansremmen på täcket. Och till busschauffören kan jag kanske säga "vackert väder idag", när jag går förbi. Annars får jag återgå till punkt 1 eller 2 igen.
4. Gången därpå när jag kommer till "grinmuppen" kanske det inte alls står en "grinmupp där, utan en nyfiken mule med toppade öron och då kan jag faktiskt ge en morotsbit ur handen eller i krubban, beroende på vad jag sett av hästens beteende tidigare, när jag har gjort vad jag ska. Och den där griniga busschauffören, kanske viftar välkomnande med armen och pekar på sätet närmast dörren, så vi kan börja föra ett samtal på vägen hem. Annars får jag återgå till punkt 1, 2 eller 3 igen.
Jösses, man kan undra om det handlar om hästhantering eller kontaktförmedling
. Jag får kanske ge en jämförelse till...
Min far och mor, har alltid undrat när jag ska sluta "leka med hästar". De lät mig börja med ridning på ridskola på 70-talet för att det skulle vara bra sjukgymnastik, att jag skulle bli "hästbiten" var väl inget de hade hoppats på, eller räknat med. Utan när jag fyllde femton, fick jag överta all kostnad och resor hit eller dit själv, när jag skulle träffa hästar.
Min far skjutsade mig ibland till ett stall där jag hade en sköthäst på 90-talet. Hon var vild, busig och envisades med att sparka både fram och bak, riva ner krubban och vattenhinken när man fodrade och vattnade. Pappa svor ve och förbannelse över detta kreatur. Men hästägaren och jag, som vet hur "barn är" log bara överseende, lyfte upp hinken, krubban och klappade på hästen.
För några år sen köpte jag ju min vackra vita. Far och mor, blängde ilsket på mig och sa att de INTE tänkte blanda sig i hästhanteringen. Nej då, sa jag lugnt och skötte min häst helt själv.
Men så augusti 2007 råkade jag ut för en bilolycka och pajade ena ögat. Pappa fick då en snabbkurs i hur man sköter häst, med dagsschema...
Fm: hö i hagen, vatten i hagen, mockning, ny halm, samt ta in halm och hö vid behov, den och den maten i boxen till insläpp (utsläpp och insläpp skötte andra hästägarna, för så elak var jag inte att jag tvingade honom att ta det ansvaret) Sopa stallgången
Em-kv: rätta till bädden, fylla på vatten i hinken i boxen, skiva morötter, ge morötter till mellanmål till alla hästarna, samt göra i ordning hö och foderhinkar till kväll och frukost. Sopa stallgången
Med tiden fick ju jag komma tillbaka i stallet, då visade det sig att pappa ökat på sitt schema, med att hjälpa till att ta in hästarna, grimmorna kunde vara lite besvärliga. Men hästarna var tålmodiga och stod som små tända ljus när pappa kröp runt under huvudet på hästarna. Sedan utvecklade det sig ytterligare, med att han började lägga på och ta av täcke på min häst och senare hjälpte han även mig att ta av och på benskydd på de andra hästarna.
Sen kan jag ju säga att han har en grön byggoverall och keps på sig när han "jobbar i stallet" och har hela bröstfickan med morotsslantar.
Och fölungen som 1995, retade gallfeber på pappa och som han på den tiden muttrade något om "skottpengar på"... är idag 15 år, kan fortfarande vara en ragata. Men ni ska se min pappas leende när hon lägger sitt huvud på hans axel och vill bli klappad och kliad. Och det kan jag säga, det är inget "kissemissstrykande" eller "gullegullhundklappande" utan "dunk dunk dunk" både på huvud och hals, så jag blir riktigt rädd. Men hästen NJUTER och tigger INTE morötter, men får en och annan när pappa tycker att det passar i krubban. Inte som belöning, utan mer bara "för att".
Till och med hästägaren, blir förvånad ibland över handlaget min helt hästokunnige far har med den damen, som är ranghög har en "bitch" framtoning, både i hage och box.
Så som både jag och Axel säger... "Det finns många stigar till bergets topp"...
Med vänliga hälsningar
IngelaH
som, som vanligt blir osedvanligt långrandig... *FÖRLÅT!!!*