Bli frisk från depression

[Cattis_E]

Går det att bli frisk från en långvarig depression? Någon som har erfarenhet? Vilka faktorer var det då som fick det att vända?

Ja...
Rätt medicinering var det avgörande för mig. Det var i alla fall då det vände och det rätt fort (inte SSRI, det funkade inte på mig).
Lär nog äta denna nästan livet ut, tror jag.

 

[Cattis_E]

Hur hittar man en bra hypnosterapeut? Helst en landstingsanknuten då.

Finns det ens landstingsanknutna sådana?
Trodde inte det var en erkänd vårdform hos dem? Men kan självklart ha fel. Inte påläst på vilka vårdformer som är subventionerade alls i nuläget.

 

[Cattis_E]

Jag äter maxdos antidepressiv medicin. Mår ändå skit.

Kan det vara fel medicin? Har man provat många olika?
Var har du fått hjälp med medicin? Vanlig vc eller remitterats vidare?

 

[Sassy]

Kanske missförstår du?

Jag tänker att jag har livslånga sjukdomar och har åkt på ganska tuffa törnar genom livet. Men jag har också haft massor av glädje och fina upplevelser.
Jag viftar inte bort det svåra. Jag försöker bara se vad som är gott i mitt liv. Också. Ibland minutkorta stunder av ro och glädje.

Min ekonomi är tuff som sjukskriven. Riktigt tuff. Men jag har tak över huvudet i ett underbart hus med en trädgård. Nedanför huset rinner en bäck som bildar ett litet vattenfall alldeles utanför tomten. Kort sagt ett litet paradis. Men trädgården tenderar att växa igen när jag inte orkar pga sjukdom. Men det som blommar det blommar ljuvligt och jag får frukt, bär och grönsaker i överflöd.

Det finns massor som jag inte kan göra. Pga sjukdom och ekonomi. Men det finns oändligt med saker jag KAN göra. Jag kan inte gå på det kända bandets spelningar i grannbyn. Då skulle en stor del av månadspengen för mat ryka. Men jag kan gå på konserterna i grannskapets kulturhus. Värlsdsartister i ett litet fd missionshus och det brukar kosta en spottstyver. Kyrkorna har inte sällan konserter med gratis entré och utgångskollekt - om man kan och vill bidra.

En arbetskamrat sa -irritera dig inte på sånt du inte kan förändra. (typ Mark Twains alla klagar på vädret meningen gör nåt åt det. När jag fick cancer var et ingen ide att lägga sig ner och yla. Jag kunde inte påverka något alls. Vara sköt behandlingarna.

Jag flöjtar inte runt och är superpositiv hela tiden. hell no!
Men jag försöker att SE det som är ljusglimtar i tillvaron. För de finns där. Alltid. Inget är någonsin helt nattsvart.

Det är inte hur man har det utan hur man tar det.

Fast nu beskriver du ju att hantera en tuff verklighet, vilket har noll och intet att göra med hur man blir frisk från en depression (som ju är en sjukdom, tyvärr med riktigt allvarliga konsekvenser i många fall)?

På vilket sätt ska det hjälpa någon som lider av depression att mer eller mindre säga "det är bara att bli frisk", när det är HUR man kan bli frisk som är frågan...? Det är ingen som säger "sluta ha ett brutet ben" eller "låt bli att ha cancer" utan att i så fall komma med råd kring tillfrisknande eller förslag på copingstrategier om man har sådana.

 

[tuaphua]

Finns det ens landstingsanknutna sådana?
Trodde inte det var en erkänd vårdform hos dem? Men kan självklart ha fel. Inte påläst på vilka vårdformer som är subventionerade alls i nuläget.

Jo, det går att få via landsting på en del kliniker.
Jag har fått testa det via öppenpsyk för jättelänge sedan. Men vet att det finns på en del kliniker anslutna till landsting även idag.

 

[Cattis_E]

Jo, det går att få via landsting på en del kliniker.
Jag har fått testa det via öppenpsyk för jättelänge sedan. Men vet att det finns på en del kliniker anslutna till landsting även idag.

Sedärja. Hade jag ingen aning om.
Har aldrig hört att det finns i de landsting jag tillhört. Å andra sidan har jag ju inte rotat i det heller .

 

[Angel]

Det funkar ju bara för de som har förmågan. De som är skadade i själen eller har vissa funktionsnedsättningar kan inte alltid ”ta det”.

Visa bifogad fil 79934

Tror du istället ska se de råden om inställning som skrivits här på samma sätt som att de med kroniskt smärta mår mycket bättre om de klarar att acceptera sina begränsningar. Det har ju inte att göra med att man ska ”gaska upp sig” om man är deprimerad utan att man måste försöka acceptera att ens egenvärde inte minskar för att man mår dåligt och att man inte behöver vara perfekt eller glad jämt för att ha ett ok liv utan i mångt och mycket får försöka hitta strategier och hjälp så att man mår tillräckligt bra och kan undvika de riktiga djupen.

 

[tanten]

Fast nu beskriver du ju att hantera en tuff verklighet, vilket har noll och intet att göra med hur man blir frisk från en depression (som ju är en sjukdom, tyvärr med riktigt allvarliga konsekvenser i många fall)?

På vilket sätt ska det hjälpa någon som lider av depression att mer eller mindre säga "det är bara att bli frisk", när det är HUR man kan bli frisk som är frågan...? Det är ingen som säger "sluta ha ett brutet ben" eller "låt bli att ha cancer" utan att i så fall komma med råd kring tillfrisknande eller förslag på copingstrategier om man har sådana.

Ja och nej. Frisk blir man inte utanhjälp och hur den hjälpen ser ut är individuellt.

Men att falla ner i att skylla sitt eländiga liv på andra hjälper inte processen alls. Det drar tankarna i cirklar och kan hindra att ta tag i de verkliga problemen. Om man skyller på utomstående faktorer så är det en lätt väg. "Om bara alla ar snälla så skulle jag må bra"
Det är ingen väg framåt. Dessutom - att må bättre är en jobbig process. För man måste göra jobbet själv (med hjälp)

 

[Cattis_E]

Ja och nej. Frisk blir man inte utanhjälp och hur den hjälpen ser ut är individuellt.

Men att falla ner i att skylla sitt eländiga liv på andra hjälper inte processen alls. Det drar tankarna i cirklar och kan hindra att ta tag i de verkliga problemen. Om man skyller på utomstående faktorer så är det en lätt väg. "Om bara alla ar snälla så skulle jag må bra"
Det är ingen väg framåt. Dessutom - att må bättre är en jobbig process. För man måste göra jobbet själv (med hjälp)

Jag förstår hur du menar MEN man behöver hjälp för att överhuvudtaget bli bra nog att styra sina tankar.
Jag kanske läser och tolkar dina formuleringar fel, men du ser för mig ut som en person som aldrig haft en "riktig" depression men däremot många andra tuffa besvär som kan göra livet upp över öronen j-kligt.
Men att depression är en sjukdom tycker jag behöver upprepas för dig och de som läser dina inlägg och eventuellt nickar instämmande.

När man är i en depression är det nämligen vanligt att det är så att man inte KAN ta tag i sina tankar och byta inställning. Man behöver en katalysator.
Du får det att låta som att man VILL smita genom att skylla på saker.
Jag ser det snarare som att man behöver hjälp att hitta katalysator, sedan kan man ta tag i att ändra sin inställning.
Jag har varit på andra sidan, aldrig haft en depression en gång i världen. Trott att det är nog mest att ta tag i sig själv. Jag lovar dig att detet finns många inklusive jag själv som var förvånade över hur dålig jag kunde bli. Jag, med min positiva inställning som klarade det mesta.
Jag som var så envis och hade en stor tankekraft.
Själv trodde jag att jag blivit galen och att det aldrig skulle bli bättre.

Kort sagt det är inte så enkelt som du får det att låta.

@Wille kämpa på, det finns en väg, men försök ta emot alla former av hjälp de föreslår. Och lägg kraften på det.
Och berätta för vården om känslorna.
Låt all kraft gå till det, försök att inte tänka "hur ska det bli om". En dag i taget. Försök tro att det finns en ljusning, även om allt du bara ser de mörka molnen av ett dånande åskväder åt alla håll.

 

[Cattis_E]

Har ju gått i terapi sedan några år men har hittills inte upplevt någon förändring alls. Har också boendestöd och arbetsterapeut. Nu har jag påbörjat emdr, men vi jobbar inte med min depression. Känns så hopplöst att gå i princip hela livet och aldrig må bra.

Är du säker på att EMDR:en inte jobbar med något som kanske behöver gås igenom innan ni kan komma åt själva depressionen. Det kanske ligger och lurar under den på något vis och triggar själva depressionen? Och för att hitta katalysator jag skrev om till tanten måste man mildra det som man behandlar nu först?

 

[Hippocampus]

Hur hittar man en bra hypnosterapeut? Helst en landstingsanknuten då.

Jag vet tyvärr inte det för jag var hos en alternativ-behandlare. Men jag kan fråga henne, hon finns utanför Göteborg men känner säkert folk.

 

[tanten]

Jag förstår hur du menar MEN man behöver hjälp för att överhuvudtaget bli bra nog att styra sina tankar.
Jag kanske läser och tolkar dina formuleringar fel, men du ser för mig ut som en person som aldrig haft en "riktig" depression men däremot många andra tuffa besvär som kan göra livet upp över öronen j-kligt.
Men att depression är en sjukdom tycker jag behöver upprepas för dig och de som läser dina inlägg och eventuellt nickar instämmande.

När man är i en depression är det nämligen vanligt att det är så att man inte KAN ta tag i sina tankar och byta inställning. Man behöver en katalysator.
Du får det att låta som att man VILL smita genom att skylla på saker.
Jag ser det snarare som att man behöver hjälp att hitta katalysator, sedan kan man ta tag i att ändra sin inställning.
Jag har varit på andra sidan, aldrig haft en depression en gång i världen. Trott att det är nog mest att ta tag i sig själv. Jag lovar dig att detet finns många inklusive jag själv som var förvånade över hur dålig jag kunde bli. Jag, med min positiva inställning som klarade det mesta.
Jag som var så envis och hade en stor tankekraft.
Själv trodde jag att jag blivit galen och att det aldrig skulle bli bättre.

Kort sagt det är inte så enkelt som du får det att låta.

@Wille kämpa på, det finns en väg, men försök ta emot alla former av hjälp de föreslår. Och lägg kraften på det.
Och berätta för vården om känslorna.
Låt all kraft gå till det, försök att inte tänka "hur ska det bli om". En dag i taget. Försök tro att det finns en ljusning, även om allt du bara ser de mörka molnen av ett dånande åskväder åt alla håll.

Ja du tolkar mig fel.

Jag är absolut inte den som säger att man ska ta sig i kragen. Rycka upp sig.

Depression är en livsfarlig sjukdom. Den som inte varit där kan antagligen inte begripa ens en bråkdel av hur det är. Och ja. Jag har varit där. Jag bodde i den verkligheten i oerhört många år. Men jag är ute nu.

Jag säger ju att man behöver hjälp! Men samtidigt så är det inte hopplöst. Det finns vägar ut- Olika vägar för lika personer. Men man måste kämpa själv också. Tufft är det också att kränga av sig offerkoftan. Men det är nödvändigt. Och att försöka hitta små korn av glädje i vardagen är viktigt. Även i et nattsvartaste.

 

[BornAgain]

Vad gäller andra människor - internalisera dem inte! Fundera inte så mycket på vad du kan göra eller tänka för att de ska gilla dig. De finns där som träden, stenarna och bilarna. Du måste förhålla dig till dem som allt annat i omgivningen. Fundera på vad du kan göra för fredlig samexistens.

Steget mellan fredlig samexistens och vänskap är kortare, än steget mellan att vara dlg själv och den där perfekta, imaginära varelsen som alla gillar. Den vänskapen är också enklare och hållbarare för den kräver inte att man alltid spelar en roll. Men den vänskapen smyger sig på en.

Ditt mående handlar om din relation med dig själv. Blanda inte in andra.

 

[karamelldrottningen]

Vad gäller andra människor - internalisera dem inte! Fundera inte så mycket på vad du kan göra eller tänka för att de ska gilla dig. De finns där som träden, stenarna och bilarna. Du måste förhålla dig till dem som allt annat i omgivningen. Fundera på vad du kan göra för fredlig samexistens.

Steget mellan fredlig samexistens och vänskap är kortare, än steget mellan att vara dlg själv och den där perfekta, imaginära varelsen som alla gillar. Den vänskapen är också enklare och hållbarare för den kräver inte att man alltid spelar en roll. Men den vänskapen smyger sig på en.

Ditt mående handlar om din relation med dig själv. Blanda inte in andra.

Mer ignorera andra överlag är det det du menar ? Och fokusera mer på sig själv och sina behov?

 

[Kirre]

På vilket sätt ska det hjälpa någon som lider av depression att mer eller mindre säga "det är bara att bli frisk", när det är HUR man kan bli frisk som är frågan...? Det är ingen som säger "sluta ha ett brutet ben" eller "låt bli att ha cancer" utan att i så fall komma med råd kring tillfrisknande eller förslag på copingstrategier om man har sådana.

Samtidigt så en som brutit benet eller liknande behöver också jobba för att bli bra, gå till sjukgymnasten, ta smärtlindrande och ffa träna hemma mellan besöken hos sjukgymnasten. Med depression är det hjärnan som behöver tränas, få verktyg och övningar hos hjärnans sjukgymnast, psykolog, terapeut mfl. Man behöver träna själv hemma osv. Skillnaden är egentligen inte så jättestor. Förutom att hjärnan är lite smartare än ben och muskler och krånglar till saker längs vägen.

För egen del var det att jag/hjärnan inte kunde hantera känslan av att må bra. Den tog varenda chans den fick att bekräfta att jag mådde dåligt och det hade jag och min hjärna copingstrategier för att hantera. Att må bra, känna glädje däremot var skitläskigt, jätteovant och jag hade ingen aning om hur det skulle hanteras. Såhär i efterhand minns jag inte ens när jag mådde genuint bra senast.

Jag tog mig ur/lärde mig hantera hur jag vänder ett nedåtgående (för min hjärna vill fortfarande dra till bekvämlighetszonen) genom en fantastisk psykolog, massor av eget analyserande, accepterande av mig själv och möte av helt nya människor, i ny miljö som hade en världsbild helt annorlunda än min och detta i rätt tid i livet när jag var öppen för att förändra och se över mina tankebanor.
Den akuta fasen av vändningen tog typ 2.5 år och därefter har ett konstant underhåll och balansgång av vidare utveckling pågått och jag räknar med att det kommer pågå i princip resten av livet.

 

[escodobe]

Samtidigt så en som brutit benet eller liknande behöver också jobba för att bli bra, gå till sjukgymnasten, ta smärtlindrande och ffa träna hemma mellan besöken hos sjukgymnasten. Med depression är det hjärnan som behöver tränas, få verktyg och övningar hos hjärnans sjukgymnast, psykolog, terapeut mfl. Man behöver träna själv hemma osv. Skillnaden är egentligen inte så jättestor. Förutom att hjärnan är lite smartare än ben och muskler och krånglar till saker längs vägen.

För egen del var det att jag/hjärnan inte kunde hantera känslan av att må bra. Den tog varenda chans den fick att bekräfta att jag mådde dåligt och det hade jag och min hjärna copingstrategier för att hantera. Att må bra, känna glädje däremot var skitläskigt, jätteovant och jag hade ingen aning om hur det skulle hanteras. Såhär i efterhand minns jag inte ens när jag mådde genuint bra senast.

Jag tog mig ur/lärde mig hantera hur jag vänder ett nedåtgående (för min hjärna vill fortfarande dra till bekvämlighetszonen) genom en fantastisk psykolog, massor av eget analyserande, accepterande av mig själv och möte av helt nya människor, i ny miljö som hade en världsbild helt annorlunda än min och detta i rätt tid i livet när jag var öppen för att förändra och se över mina tankebanor.
Den akuta fasen av vändningen tog typ 2.5 år och därefter har ett konstant underhåll och balansgång av vidare utveckling pågått och jag räknar med att det kommer pågå i princip resten av livet.

Det var väl beskrivet!

 

[Palermo]

Ja och nej. Frisk blir man inte utanhjälp och hur den hjälpen ser ut är individuellt.

Men att falla ner i att skylla sitt eländiga liv på andra hjälper inte processen alls. Det drar tankarna i cirklar och kan hindra att ta tag i de verkliga problemen. Om man skyller på utomstående faktorer så är det en lätt väg. "Om bara alla ar snälla så skulle jag må bra"
Det är ingen väg framåt. Dessutom - att må bättre är en jobbig process. För man måste göra jobbet själv (med hjälp)

Jag har ganska stor erfarenhet av patienter med depression, alltså kliniska depressioner, det finns ju lite olika diagnoser. Jag har faktiskt aldrig mött att depressionssjuka patienter lägger skulden på andra för sin sjukdom. Men du har alltså motsatt erfarenhet?

 

[monster1]

Det är inte hur man har det utan hur man tar det.

Det är ju den delen som inte riktigt fungerar när man är deprimerad. Hur man tar det delen=kaputt, tvn visar bara svartvit stumfilm oavsett vilken kanal man väljer.

 

[tanten]

Det är ju den delen som inte riktigt fungerar när man är deprimerad. Hur man tar det delen=kaputt, tvn visar bara svartvit stumfilm oavsett vilken kanal man väljer.

Jag vet väldigt väl hur det funkar.
Samtidigt så går det inte att vara helt passiv. När man får hjälp så behöver man jobba på det själv också. Jobba med sina tankemönster och låta bli att skylla livets motgångar på andra.
Eget jobb helt enkelt.

 

[monster1]

Jag vet väldigt väl hur det funkar.
Samtidigt så går det inte att vara helt passiv. När man får hjälp så behöver man jobba på det själv också. Jobba med sina tankemönster och låta bli att skylla livets motgångar på andra.
Eget jobb helt enkelt.

Ingen har väll påstått något annat jag förstår inte alls hur det hänger ihop med "Det är inte hur man har det utan hur man tar det"(vilket är ungefär detsamma som ryck upp dig/se det positiva i livet istället etc etc etc).
Dels så gör depressionen så att hjärnan tolkar saker väldigt negativt både händelser och människor agerande. Sedan finns det forskning som visar att människor som lever i upplevd ensamhet tolkar andra människors utryck och ageranden mer hotfulla och negativa än människor som inte lever i upplevd ensamhet. Världen blir helt enkelt mer hotfull när man känner sig ensam.
https://www.1177.se/Vasternorrland/liv--halsa/psykisk-halsa/ensamhet-skadar-var-halsa/

TS jobbar ju dessutom med sig själv, hen gör ju massor av saker för att må bättre, söker hjälp, går i terapi, studerar, skaffat husdjur etc etc. Hen gör allt detta trots att hens deprimerade hjärna konstant talar om för hen att det inte är någon ide, allt är skit och det är lika bra att lägga av.