Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Sedan slår det mig förresten, att jag tror att den här tråden kanske hänger ihop med den förra. Den som handlade om ditt dåliga samvete för att du är sjukskriven. Den känslan tycker jag märks i den här tråden också.
Att du funderar så mycket kring att berätta, beror det på det där dåliga samvetet?
Det som gör att jag funderar på det är att jag kan känna igen mig i det. Sedan i somras har jag varit sjukskriven från och till på heltid eller halvtid och haft en massa sjukfrånvaro däremellan, jag håller på att förgås av känslan att inte vara 'fullvärdig' som arbetskraft, det stämmer inte med min självbild.
Så trots att jag hatar att prata om min migrän berättar jag noga och detaljerat om hur mina anfall går till. Egentligen tror jag folk är måttligt intresserade men mitt dåliga samvete driver mig att förklara precis hur jävligt det är så att alla ska förstå att jag inte bara är hemma för 'lite huvudvärk'...
Så bra. Då har du ju fattat ett beslut som gäller just nu i alla fall
Nu har jag visserligen 'bara' migrän, vilket inte går att jämföra med t ex ångest och depressioner - men oj vad jag känner igen det där!
Jag har världens snällaste chef som varje morgon när jag kommer noggrant förhör sig om hur jag mår för dagen. (Jag har alltså sjukfrånvaro nästan varje vecka). Hon visar verklig omsorg - men jag önskar mest att hon inte gjorde det! Jag vill inte bli granskad, när jag är där så är jag där, bara. Precis som alla andra.
Och jag vill heller inte att hon lyfter av mig jobb för att jag inte ska bli dålig...
Att du och jag känner så lika kanske inte har med sjukdom att göra, utan med personlighet. Vi är nog båda hyggligt ambitiösa och har bilden av oss själva som 'duktiga' och presterande. Då tar det hårt att plötsligt inte vara det. Fast det kanske skulle vara nyttigt för både din ångest och min migrän att acceptera läget, och vara nöjda med det vi gör när vi faktiskt mår bra.
Det låter som om du har väldigt lite tilltro till att dina arbetskamrater kan hantera en sjukdom. Men är det egentligen inte dina egna känslor och din egen självbild du projekterar på dem?
Vad grundar du ditt påstående i? Arbetar du i arbetsledande ställning eller med personalfrågor?
Information i mitt fall, skulle det vara tillräckligt att berätta att jag lider av återkommande depressioner eller är det all in som gäller?
Spekulationer väcker misstro och en massa andra knepiga slutsatser hos människor som tycker att livet går ut på att dra slutsatser om andra människors beteenden. Och de finns på varje arbetsplats. Och på Buke :-)
Ofta får hela situationen en positiv skjuts där man får både förståelse och hjälp med att underlätta när det behövs.
Svar ja, och jag arbetar bland annat med rehabilitering och samordnande med fk/af när det gäller att hjälpa människor med olika problem att komma ut på arbetsmarknaden.
Det som i regel är av betydelse är att i kort enkelhet förklara för kolleger vilken typ av problem man har, hur problematiken yttrar sig/kan påverka arbetet och samspelet med andra människor.
Människor med olika problem. Vd kan det röra sig om? Jag tänker mig att de har så synliga problem att de verkligen kräver förklaring.
I mitt fall påverkar inte min sjukdom arbetet eller samspelet med andra människor (på jobbet). Jag har aldrig gått över gränsen och varit på de andra när jag är åt det hypomana hållet. Det kan lätt bli att jag då ställer stora krav på snabbhet, ruljans och snabba beslut och kör över folk eftersom jag är så långt framme i tankekedjan medan andra inte hänger med. Det har hittills bara yttrat sig hemma. På jobbet är jag inom normalspannet för uppåt/nedåt, i alla fall så att det inte påverkar andra negativt.
.
Det kan vara allt från att du är invandrad till någon typ av fysiskt/psykiskt handikapp, eller bägge och.
Det behöver inte vara så allvarligt, det kan röra sig om person med enklare diagnos ex bokstavs.
Frågan är om dina kolleger inget märker eller om du tror att de inget märker? Där kan din chef gå in och råda, eller annan objektiv ärlig som du anser pålitlig.
Frågan är om det kan finnas nackdelar för mig att berätta. Det handlar om en psykisk sjukdom, bipolär 2. Jag skäms inte för min sjukdom men jag vet att det finns många negativa föreställningar än idag. Jag är till exempel rädd att de ska se mig som sjuk vad jag än gör och hur jag än mår. Att de ska analysera mig hela tiden.
-----------------------------
Hur ska jag göra? Är det dumt att berätta? Är det bättre att de bara tycker det är konstigt med mina sjukskrivningar och låter dem spekulera bäst de vill? Vilket jag antar att de gör, det är självklart när någon helt plötsligt är borta på heltid och sedan kommer tillbaka på 25%. Alla är väldigt snälla. Ingen har någonsin sagt något eller kommit med gliringar så jag har inga problem på det sättet. Utan undantag möts jag av vänliga miner och kommentarer av arbetskamraterna.
Om jag ska berätta, hur personlig och detaljrik ska jag vara? Det verkar lite överkurs att jag legat inne för självmordsförsök, eller hur?
Jag skulle gärna ha lite råd. Det är svårt för mig att veta vad som är rimligt att berätta och inte, eller om jag ens ska berätta. Jag berättar inte för någon om min sjukdom nuförtiden.
Måste jag vara ambassadör för psykiskt sjuka människor? Om jag inte vill? Det ÄR stigmatiserat och jag har ingen aning om hur det tas emot. Det skulle vara alldeles förskräckligt om jag på något sätt blev lidande på grund av min öppenhet. Jag kan inte riktigt tänka mig i vad för situation, men saker och ting och förhållanden på en arbetsplats kan ändras.
Det där med att vara tvungen att vila en dag på världens roligaste resa skulle vara lika trist oavsett orsak. Jag har aldrig tänkt på det ut den synvinkeln förut. Orsakerna skiljer sig men konsekvenserna blir de samma. Tack för att du breddar min syn!
Men; jag är ju jag. Och du är du. Visst kan du ha rätt i dina farhågor om att du riskerar bli "analyserad". Så kan det visst bli. Å andra sidan; om dina arbetskamrater är "bra folk" (vilket du ju verkar tycka) så bör ett sådant "analyserande" egentligen inte påverka just dig. Att/om de inom sig själva tänker "oj, är det där en signal nu.." och sen inte frågar dig så är det ju liksom deras helt egna problem. Man kan ju aldrig styra över vad människor tänker om en; vare sig man meddelat dem sin eventuella diagnos eller inte.
Hur du ska göra måste bli ditt eget beslut.
Bra att du ser det så. Det är inte helt oproblematiskt för jag vill ju inte att dina trådar ska handla om min migrän (som för övrigt: ja, den har blivit värre, beroende på att mina hormoner utkämpar sin sista strid).
När jag tar upp min migrän gör jag det för att kanske 'avdramatisera' just psykisk sjukdom lite grand. Oavsett sjukdom kan ju konsekvenserna för t ex arbetsförmågan bli desamma.
Och vad gäller arbetsförmåga tänkte jag på en annan sak: din sjukdom är ju inte bara ett problem på din arbetsplats. Den kanske också bidrar till att göra dig så handlingskraftig och presterande när du är mer uppåt - du skriver ju att du är bra på att få saker ur händerna. Jag har flera gånger sett intervjuer med folk med bipolaritet eller adhd som säger att de inte skulle vilja vara utan de faserna, för de blir så kreativa och får mycket gjort.
Det känns bra. Samtidigt finns en liten, liten oro för eventuella följder. Tänker jag logiskt kan jag inte komma på vad det skulle vara.