Bekräftelse

[Mabuse]

Ingen aning. Har aldrig haft varaktiga relationer. Har inte ens en familj. Men lika intressen tycker jag har funkat rätt bra att hänga upp relationer på.


Jag kan fejka och spela teater. Inga problem liksom. Men det är inte jag. Och jag kommer att känna mig falsk.

Jag tror inte det finns så många vägar runt att de flesta människor inte får energi av att umgås med människor som tycker de är ointressanta.

Jag får lite intrycket att du vill ha vänner för att du ska få bekräftelse och sällskap. Men vännerna, vad ska de få? Deras intressen och behov är ointressanta för dig. Du vill inte veta något om dem och deras liv, för det är ointressant. Men det känner ju de människorna, och kanske drar sig undan, för att de känner sig ointressanta, och som att deras behov och intressen saknar betydelse.

 

[Sel]

Ingen aning. Har aldrig haft varaktiga relationer. Har inte ens en familj. Men lika intressen tycker jag har funkat rätt bra att hänga upp relationer på.


Jag kan fejka och spela teater. Inga problem liksom. Men det är inte jag. Och jag kommer att känna mig falsk.

Man kan inleda en relation via gemensamma intressen, det går ofta jättebra! Sedan kan man om man vill behålla relationen just där och bara umgås via typ föreningsträffar eller också kan man försöka fördjupa relationen genom att bry sig om människan bakom intresset också.

 

[the_connemara]

Får se vad hab säger om den taktiken. Bränner ju sjukt mycket energi att inte vara sig själv.

Skitbra att ta det hos hab! Jag tror också att ni behöver hitta vad ditt/dina "målbilder" är. Är det att ha en nära relation med en partner? Att ha en nära relation med en vän? Att ha några "halvnära" vänner du känner att du kan ha ett visst utbyte och stöd av? Hur vill du att de relationerna du önskar ha ska se ut? Vad är du beredd och orkar "ge" (så att det blir relationer helt enkelt, få orkar ju bara att "ge" utan att "få" något tillbaka)? Och hur kan relationerna fortsätta fungera när ditt mående varierar?

Inget du behöver svara på här alltså men sådant jag själv funderar på och som dyker upp i mitt huvud när jag läst tråden.

 

[Lobelia]

För det funkar bara så länge man orkar pressa sig hårt. När man utsätts för hårdare krav än man klarar så rasar allt igen.

Jag har ingen direkt kunskap om KBT, men det funkar för många, men som sagt all terapi är inte för alla så det var kanske inte rätt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men för mig handlar att jobba hårt inte om att pressa sig eller att någon ska utsätta en för hårda krav utan mer av en utmaningen att gå in och känna rädslan och jobbet kan vara att lära sig slappna av och lita på sig själv och göra saker trots jag är rädd och tillåta mig vara det,

Jag ska försöka ge ett exempel, jag var mycket höjdrädd. Inte fruktansvärt extremt, jag svimmar inte men det är klart besvärande att vara livrädd om man ska hänga upp gardiner eller bara ställa sig på en pall.

Jag har tidigare bitit ihop och gjort vad jag "måste", det har typ funkat men jag har inte blivit det minsta botad från höjdrädslan. Sen var jag på en kurs där man använde VR glasögon för att simulera att gå ut på en planka många meter över marken. Jag visste att det var ofarligt, min hjärna trodde att jag var i livsfara. Jag tog mig ut sakta och försiktigt och kände alla känslor och min rädsla varje steg (cm stora eller så), jag hade hjälp bredvid som kunde hjälpa mig att hantera rädslan vid behov och ta emot om jag snubblade (plankan var någon tum tjock). Jag pressade mig inte, tog det mycket lugnt men darrade av rädsla i början men det gick bättre och bättre. Det var inget tvång eller press från någon sida (utom att jag ville). Jag klarade av att gå ut på plankan, plocka upp ett backverk och backa tillbaks. Mycket glad och stolt. Min höjdrädsla har minskat en del sen dess men är inte borta - stolar och pallar går bra, nästan utan rädsla och jag har klart mig igenom en höghöjdsbana. Hade jag som tidigare pressat mig hårt, bara bitit ihop och traskat rakt ut hade det inte haft någon effekt på höjdrädslan (det har mest blivit värre, har testat massor av gånger) - eller jo kanske om jag gjort det en massa gånger så jag blivit avtrubbad.

Att jobba hårt är för mig inte att pressa mig till saker, det är att jobba på att hitta vägar för att undvika kampen även om det innebär att möta mina demoner.

 

[Wille]

Jag har ingen direkt kunskap om KBT, men det funkar för många, men som sagt all terapi är inte för alla så det var kanske inte rätt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, men för mig handlar att jobba hårt inte om att pressa sig eller att någon ska utsätta en för hårda krav utan mer av en utmaningen att gå in och känna rädslan och jobbet kan vara att lära sig slappna av och lita på sig själv och göra saker trots jag är rädd och tillåta mig vara det,

Jag ska försöka ge ett exempel, jag var mycket höjdrädd. Inte fruktansvärt extremt, jag svimmar inte men det är klart besvärande att vara livrädd om man ska hänga upp gardiner eller bara ställa sig på en pall.

Jag har tidigare bitit ihop och gjort vad jag "måste", det har typ funkat men jag har inte blivit det minsta botad från höjdrädslan. Sen var jag på en kurs där man använde VR glasögon för att simulera att gå ut på en planka många meter över marken. Jag visste att det var ofarligt, min hjärna trodde att jag var i livsfara. Jag tog mig ut sakta och försiktigt och kände alla känslor och min rädsla varje steg (cm stora eller så), jag hade hjälp bredvid som kunde hjälpa mig att hantera rädslan vid behov och ta emot om jag snubblade (plankan var någon tum tjock). Jag pressade mig inte, tog det mycket lugnt men darrade av rädsla i början men det gick bättre och bättre. Det var inget tvång eller press från någon sida (utom att jag ville). Jag klarade av att gå ut på plankan, plocka upp ett backverk och backa tillbaks. Mycket glad och stolt. Min höjdrädsla har minskat en del sen dess men är inte borta - stolar och pallar går bra, nästan utan rädsla och jag har klart mig igenom en höghöjdsbana. Hade jag som tidigare pressat mig hårt, bara bitit ihop och traskat rakt ut hade det inte haft någon effekt på höjdrädslan (det har mest blivit värre, har testat massor av gånger) - eller jo kanske om jag gjort det en massa gånger så jag blivit avtrubbad.

Att jobba hårt är för mig inte att pressa mig till saker, det är att jobba på att hitta vägar för att undvika kampen även om det innebär att möta mina demoner.

För mig har kbt inneburit att pressa sig hårt. Jag har aldrig fått uppleva att det blir lättare utan bara mer och mer svårt. Ingen paus eller andhämtning alls. När jag gick i kbt för panikångesten så gjorde jag förvisso framsteg, men sen krävde min läkare att jag skulle ut i jobb på heltid och då kraschade jag. Orkade inte med den påfrestningen och då rasade allt som ett korthus. Och så har det varit genom hela livet. Jag har kämpat mig till någon slags funktionsduglighet och sen kraschat. Varenda jävla gång. Vet inte hur många vändor jag gjort vid det här laget, med eller utan kbt (mest utan faktiskt).

Och kbtn för min blodfobi slutade med att jag ställdes inför alltför höga krav och nästan svimmade. Sen kom jag inte vidare.

 

[Tualma]

Förlåt, jag har inte läst hela tråden. Jag har lite begränsat med ork och koncentration just nu.
Men jag vill bara säga till dig, @Wille, att jag har ju träffat dig. Jag tyckte att du var väldigt sympatisk och att vi hade en trevlig stund.
Jag skulle gärna träffas igen .

 

[Wille]

Förlåt, jag har inte läst hela tråden. Jag har lite begränsat med ork och koncentration just nu.
Men jag vill bara säga till dig, @Wille, att jag har ju träffat dig. Jag tyckte att du var väldigt sympatisk och att vi hade en trevlig stund.
Jag skulle gärna träffas igen .

Åh, tack snälla

 

[Lobelia]

För mig har kbt inneburit att pressa sig hårt. Jag har aldrig fått uppleva att det blir lättare utan bara mer och mer svårt. Ingen paus eller andhämtning alls. När jag gick i kbt för panikångesten så gjorde jag förvisso framsteg, men sen krävde min läkare att jag skulle ut i jobb på heltid och då kraschade jag. Orkade inte med den påfrestningen och då rasade allt som ett korthus. Och så har det varit genom hela livet. Jag har kämpat mig till någon slags funktionsduglighet och sen kraschat. Varenda jävla gång. Vet inte hur många vändor jag gjort vid det här laget, med eller utan kbt (mest utan faktiskt).

Och kbtn för min blodfobi slutade med att jag ställdes inför alltför höga krav och nästan svimmade. Sen kom jag inte vidare.

Det låter hemskt, men att läkaren pressar dig tillbaks till jobb har inget med KBT i sig att göra om hen inte ansåg jobb i sig är KBT. Sen kanske det inte går att närma sig blodfobin utan nästan svimma, jag uppfattar det som det ligger ganska nära. Därmed säger jag inte att jag tror att KBT är rätt för dig.

 

[Wille]

Det låter hemskt, men att läkaren pressar dig tillbaks till jobb har inget med KBT i sig att göra om hen inte ansåg jobb i sig är KBT. Sen kanske det inte går att närma sig blodfobin utan nästan svimma, jag uppfattar det som det ligger ganska nära. Därmed säger jag inte att jag tror att KBT är rätt för dig.

Nej, det hade inte med kbt att göra, bara att kbt inte funkade när jag blev utsatt för mer press än jag klarade.

Att nästan svimma är fruktansvärt och eldar på fobin. Det läget får jag aldrig hamna i.

 

[Lobelia]

Nej, det hade inte med kbt att göra, bara att kbt inte funkade när jag blev utsatt för mer press än jag klarade.

Att nästan svimma är fruktansvärt och eldar på fobin. Det läget får jag aldrig hamna i.

Ingen terapi funkar om man utsätts för mer press än man klarar. Om terapin funkar höjer den lägsta nivån i de fall inriktningen handlar om något man har problem med på ett jobb. Den kommer aldrig någonsin göra en immun mot press, det gäller alla terapioformer. Ingen är immun mot press.

Du upplever att det är fruktansvärt att svimma, ren fysiologiskt är det för de allra flesta ofarligt att svimma av rädsla om man säkerställer att man inte kan slå sig . Kanske terapin först ska inrikta sig på att hantera den rädslan, risken är annars att du inte kommer någonstans med blodfobin. Svimningen är troligen en kroppens/det undermedvetnas strategi för att slippa undan att hantera blodet du har "fobi" mot.

 

[Wille]

Ingen terapi funkar om man utsätts för mer press än man klarar. Om terapin funkar höjer den lägsta nivån i de fall inriktningen handlar om något man har problem med på ett jobb. Den kommer aldrig någonsin göra en immun mot press, det gäller alla terapioformer. Ingen är immun mot press.

Du upplever att det är fruktansvärt att svimma, ren fysiologiskt är det för de allra flesta ofarligt att svimma av rädsla om man säkerställer att man inte kan slå sig . Kanske terapin först ska inrikta sig på att hantera den rädslan, risken är annars att du inte kommer någonstans med blodfobin. Svimningen är troligen en kroppens/det undermedvetnas strategi för att slippa undan att hantera blodet du har "fobi" mot.

Det är bara när man har blodfobi som man kan svimma. Det skiljer den från andra fobier och därför kan man utesluta att det handlar om att "slippa undan". Anledningen till att man svimmar är för att skydda sig från att förblöda. Helt enkelt en naturlig instinkt som gått bananas.

Att det är ofarligt att svimma gör det inte mindre otäckt för mig. För mig är det ren dödsskräck när omvärlden försvinner bort och man samtidigt mår så uselt det bara går. Yrsel, svettning, frånvaro av hörsel, illamående.

 

[bettysmatte]

Det är bara när man har blodfobi som man kan svimma. Det skiljer den från andra fobier och därför kan man utesluta att det handlar om att "slippa undan". Anledningen till att man svimmar är för att skydda sig från att förblöda. Helt enkelt en naturlig instinkt som gått bananas.

Att det är ofarligt att svimma gör det inte mindre otäckt för mig. För mig är det ren dödsskräck när omvärlden försvinner bort och man samtidigt mår så uselt det bara går. Yrsel, svettning, frånvaro av hörsel, illamående.

Fast du verkar ju ha en fobi för att svimma, för du är ju rädd för att svimma av t.ex. hunger och smärta också?

 

[Lobelia]

Det är bara när man har blodfobi som man kan svimma. Det skiljer den från andra fobier och därför kan man utesluta att det handlar om att "slippa undan". Anledningen till att man svimmar är för att skydda sig fån att förblöda. Helt enkelt en naturlig instinkt som gått bananas.

Att det är ofarligt att svimma gör det inte mindre otäckt för mig. För mig är det ren dödsskräck när omvärlden försvinner bort och man samtidigt mår så uselt det bara går. Yrsel, svettning, frånvaro av hörsel, illamående.

Jodå folk kan svimma av i samband med andra fobier också, men jag antar det är mindre vanligt. Jag har sett på det ett par gånger.

Och jag förstår att du tycker det är otäckt och är livrädd för att svimma och det var därför att jag föreslog att du kanske skulle ta rädslan för att svimma först så att din kropp inte går i försvar/bananas och att rädslan för att svimma hindrar behandlingen mot blodfobi.

 

[EmmaBovary]

Fast du verkar ju ha en fobi för att svimma, för du är ju rädd för att svimma av t.ex. hunger och smärta också?

Jag tror att det är vanligt bland personer med blodfobi faktiskt! Att det kan uppstå en fobi för att svimma.

 

[Wille]

Har bett moderator stänga tråden. Den har spårat ur.

 

[bettysmatte]

Jag tror att det är vanligt bland personer med blodfobi faktiskt! Att det kan uppstå en fobi för att svimma.

Säkerligen. Och det är ju inte konstigt alls.