lilleknodd2
Trådstartare
Okej, dom som vet vem jag är får hålla detta för sig själva. Tack på förhand.
Jag har, sedan sonen kom för snart 2 år sedan, gått på p-medel. Först p-stav som inte fungerade (blödde i 4 mån) och efter det minipiller (Cerazette och liknande med samma verksamma ämne).
Nu har jag, trots p-medel, plussat på stickan och jag kan för mitt liv inte komma fram till vad jag VILL.
Har ingen aning om vilken vecka det är, kan vara 4 lika gärna som det kan vara 10-12. (Dock mest troligt mitt emellan dessa)
Vi har två barn, en 5 åring och en snart 2 åring.
Mellan barnen hade vi två sena MA vilket var extremt tufft. Efter kämpande och medicinerande så föddes lillebror efter en hemsk förlossning i oktober 2019.
Har nog hela tiden efter det sagt att jag inte är helt klar men aldrig mer kommer att föda vaginalt.
Sambon har ända sen dess sagt att han är klar med barn, inga fler tack.
Jag har precis börjat jobba efter FL med sonen och vi har äntligen börjat få rutin på förskola osv. Har fått ett jobb inom en helt ny bransch där jag tycker att det är riktigt roligt att jobba trots lång pendlingstid (1.20min enkel väg). Jag har en bra lön och möjlighet att jobba hemifrån vid behov (guld denna vecka då barnen är sjuka så jag slipper Vab
Jag hade precis släppt tanken på en trea just nu utan vant mig vid tanken på att det KANSKE blir en sladdis om ett par år då barnen går i skolan osv, såg fram emot att barnen börjar bli stora och mer självständiga. Tyckte om tanken på att sonen blir blöjfri nästa sommar och vi kan ta bort skötbordet och få plats i badrummet osv. Ja, ni förstår kanske ..
Men nu är det ju där - plusset på stickan och jag kan inte landa i vad jag vill.
Hade velat känna mig sådär säker på min egen känsla innan jag började bry mig om vad sambon säger (han har inte sagt nåt på två dagar men vi ska prata ikväll när barnen somnat).
Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för om det är värt att försöka med ett barn till (dels med tanke på dom två vi förlorade, dels känna att det är värt "uppoffringen") samtidigt som jag inte kan känna att det är värt en abort.
Någon annan som varit i samma sits? Hur tänkte du/ni?
Ni som har tre eller fler barn, hur stor skillnad gör nummer tre? Hur stor bil behövs egentligen? Orkar man ett spädbarns år till när man vant sig vid tanken av att vara klar för stunden?
Hjälp....
Jag har, sedan sonen kom för snart 2 år sedan, gått på p-medel. Först p-stav som inte fungerade (blödde i 4 mån) och efter det minipiller (Cerazette och liknande med samma verksamma ämne).
Nu har jag, trots p-medel, plussat på stickan och jag kan för mitt liv inte komma fram till vad jag VILL.
Har ingen aning om vilken vecka det är, kan vara 4 lika gärna som det kan vara 10-12. (Dock mest troligt mitt emellan dessa)
Vi har två barn, en 5 åring och en snart 2 åring.
Mellan barnen hade vi två sena MA vilket var extremt tufft. Efter kämpande och medicinerande så föddes lillebror efter en hemsk förlossning i oktober 2019.
Har nog hela tiden efter det sagt att jag inte är helt klar men aldrig mer kommer att föda vaginalt.
Sambon har ända sen dess sagt att han är klar med barn, inga fler tack.
Jag har precis börjat jobba efter FL med sonen och vi har äntligen börjat få rutin på förskola osv. Har fått ett jobb inom en helt ny bransch där jag tycker att det är riktigt roligt att jobba trots lång pendlingstid (1.20min enkel väg). Jag har en bra lön och möjlighet att jobba hemifrån vid behov (guld denna vecka då barnen är sjuka så jag slipper Vab
Jag hade precis släppt tanken på en trea just nu utan vant mig vid tanken på att det KANSKE blir en sladdis om ett par år då barnen går i skolan osv, såg fram emot att barnen börjar bli stora och mer självständiga. Tyckte om tanken på att sonen blir blöjfri nästa sommar och vi kan ta bort skötbordet och få plats i badrummet osv. Ja, ni förstår kanske ..
Men nu är det ju där - plusset på stickan och jag kan inte landa i vad jag vill.
Hade velat känna mig sådär säker på min egen känsla innan jag började bry mig om vad sambon säger (han har inte sagt nåt på två dagar men vi ska prata ikväll när barnen somnat).
Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för om det är värt att försöka med ett barn till (dels med tanke på dom två vi förlorade, dels känna att det är värt "uppoffringen") samtidigt som jag inte kan känna att det är värt en abort.
Någon annan som varit i samma sits? Hur tänkte du/ni?
Ni som har tre eller fler barn, hur stor skillnad gör nummer tre? Hur stor bil behövs egentligen? Orkar man ett spädbarns år till när man vant sig vid tanken av att vara klar för stunden?
Hjälp....
Dock hade väl både jag och sambon tänkt oss två barn, men absolut inte så tätt. Jag hade precis börjat jobba och var så glad över det samtidigt som jag var så trött på småbarn och att inte få sova. 
