Bebisbubbla och föräldraskapets baksidor (utbruten från Det här med att skaffa/inte skaffa barn)

[zassoo]

Håna bäst du vill, bryr mig inte. Plus att jag har haft det skitenkelt med mitt barn så nått rätt har jag ju gjort

Förmodligen har du haft tur. Och det är ju supernice för dig såklart!

 

[BernT]

Förmodligen har du haft tur. Och det är ju supernice för dig såklart!

Tror faktiskt inte det bara är tur. Utan en blandning.

 

[Lingon]

lite OT en...
Är inte detta en tidsmarkör?

När jag fick barn för trettiotalet år sedan - då var bebisbubblan inte speciellt påtaglig. Man fick barn och barnen var med i den utsträckning som det gick Samtalen handlade inte enbart om barn och barnen var inte universums centrum. De var mer en del av gemenskapen - om det går att förstå?

Vårt barn var med när vi åkte på hingstvisningar och i allt vår sociala liv. Vi har nog aldrig haft "barnvakt".

Det är lite häpet jag ser föräldrar nu. Förstå mig rätt - det blir ett himla ståhej runt barnen. Baby shower är bara en yttring. Jag lägger ingen värdering i det. Tiderna är sådana nu. Men vi som fick barn förr älskade inte barnen mindre. Men som sagt tiderna var annorlunda.

Jag tror också att vilka start man får med barnet spelar stor roll. Jag tror att man förr fick lite mer lugn och ro i samband med och efter förlossningen. Nu är allt så stressigt och man ska helst hem direkt. Personalbrist på förlossning och BB. Jag tror att det sätter spår och ger föräldrar (kanske främst kvinnan som fött barnet) en sämre start på sitt föräldraskap än man generellt fick förr. Jag vet ju att jag hade haft ett mycket enklare första år som förälder om jag hade blivit sedd efter förlossningen och fått den hjälp jag bad om.

 

[zassoo]

Jag tror de flesta bebisföräldrar gör sitt bästa för att följa barnets behov. Men om barnets behov är att sitta fast på en 24 timmar om dygnet så är det inte så konstigt att man ibland tycker att det är ganska skitjobbigt. Oavsett hur mycket man älskar sitt barn.

 

[Anna]

Alltså, halvvägs in i min graviditet hade jag helt förträngt hur dåligt jag mådde de tre första månaderna, då jag låg på soffan med konstant illamående och spydde. Bara några få veckor efter att de släppt sa jag att ”så illa var det ju inte” och fick en blick från min sambo som sa att han hade en helt annan uppfattning.

Samma sak nu, min son är knappt 6 månader och minnet av den första månadens brutala sömnbrist är redan extremt blekt. Amningskrånglet likaså. Det positiva tar mycket större plats. Jag kan liksom inte tänka mig att jag om 20 år kommer sitta med uppfattningen att det var jobbigt med bebis, för på det stora hela har det inte varit det, men det har absolut funnits riktigt jobbiga delar. Det har ju liksom inget med dåligt minne att göra, utan hur hjärnan fungerar.

Så är det med förlossningen hos oss. Jag hävdar att jag inte tyckte att det gjorde så himla ont utan att det mest var jobbigt att det var långdraget men min man minns det lite annorlunda

Vad gäller hur man glömmer bort andra jobbiga perioder håller jag delvis med. Jag mådde jättedåligt i perioder under de första typ fyra månaderna. Jag var ensam hälften av nätterna, och kvällarna och nattningen med lilla kolikbebisen var rent ut sagt fruktansvärda. Vi grät ikapp och jag räknade ner timmarna tills min man skulle komma hem. När han väl kommit hem räknade jag ner timmarna tills vi skulle bli ensamma igen. Detta var förstås under årets mörkaste månader också och just då var det ett rent helvete att inte kunna trösta och hjälpa den lilla som jag älskar så gränslöst.

Men nu - det är klart att jag minns det och känner mig illa till mods när jag tänker på det. Det finns fortfarande skuldkänslor kvar för att jag tyckte att det var så fruktansvärt jobbigt när jag "skulle" vara så lycklig (vilket jag förstås var också). Men nu, när allting är så väldigt mycket lättare, mysigare, härligare och roligare bleknar de minnena mer och mer för varje dag som går.

 

[zassoo]

Tror faktiskt inte det bara är tur. Utan en blandning.

Du har säkert gjort en massa bra saker i ditt föräldraskap, det tvivlar jag inte på Men barn är olika. En kompis fick ett otroligt lätt första barn som sov extremt bra och kunde hänga med på vad som helst. Nummer två var totala motsatsen och de var chockade över hur mycket mer energi det tog.

 

[BernT]

Du har säkert gjort en massa bra saker i ditt föräldraskap, det tvivlar jag inte på Men barn är olika. En kompis fick ett otroligt lätt första barn som sov extremt bra och kunde hänga med på vad som helst. Nummer två var totala motsatsen och de var chockade över hur mycket mer energi det tog.

Ja vem vet, nästa kanske är riktigt jävla jobbig tror iofs inte vi vill ha fler så kanske slipper uppleva det. Är himla lyxigt med bara ett barn.

 

[Imogen]

Jag tror att det finns flera faktorer i den här generationsgrejen.

1. Barn får ta med och mer plats i samhället. Och tack och lov för det. Det har inget med babyshowers att göra utan varje föräldrageneration sitter och suckar över att ”På min tid kunde barnen minsann respektera de äldre och allt var inte centrerat kring barnen”. Jag säger inte att precis allt blir bättre och bättre. Men jag vill då inte tillbaka.

2. Det selektiva minnet. Man minns inte exakt hur det var att ha ett spädbarn, en tvååring eller en femåring. Mina barn är 7, 4 och 7 månader och jag inser varje dag saker med min bebis som jag inte alls minns hur det var med de äldre barnen. Och det var bara ett par år sedan. Att tro att man minns exakt hur det var med sin egen bebis för 20 år sedan i diskussioner med någon som är mitt i det är nog lite av en utopi.

3. Att erfarenheten och kunskapen kommer med åren. Har man vuxna barn har man per automatik minst 18 års erfarenhet av barn och att vara förälder. Som tur var blir man mer säker och van vid det hela med tiden. Jag har som sagt tre barn (varav ett med diabetes som det varit inne på tidigare i tråden). När jag tänker på att vi istället bara skulle ha ha en bebis på två vuxna att ta hand om låter det helt obegripligt att det skulle kunna vara jobbigt. Men samtidigt VET jag ju att det perspektivet är fel. Min egen upplevelse när vår äldsta var nyfödd var inte så då. Och oavsett finns det ju ingen poäng att lägga det i knäet på en nybliven förstagångsförälder och påpeka att de gör för stor grej av föräldraskapet. Varför liksom?

4. Sociala medier. Nu för tiden kan vi störa oss på allt vad föräldrar gör med sina barn eftersom vi vet allt vad föräldrar gör med sina barn. Jag är helt övertygad om att om mina föräldrars generation levt med Instagram mm som småbarnsföräldrar hade vi upplevt dem som superfokuserad på sina barn och haft åsikter om deras val, och ”momshaming” varit ett begrepp redan då.

 

[Voeux]

Jag tror de flesta bebisföräldrar gör sitt bästa för att följa barnets behov. Men om barnets behov är att sitta fast på en 24 timmar om dygnet så är det inte så konstigt att man ibland tycker att det är ganska skitjobbigt. Oavsett hur mycket man älskar sitt barn.

Behov är ju behov, även de egna. Som att äta, sova, gå på toaletten, få fysisk och psykisk återhämtning. Skulle man kunna skippa sina egna behov så är de ju inte behov.

 

[zassoo]

Behov är ju behov, även de egna. Som att äta, sova, gå på toaletten, få fysisk och psykisk återhämtning. Skulle man kunna skippa sina egna behov så är de ju inte behov.

Ja precis, och det är just det som kan vara så jobbigt. Att konstant och hela tiden sätta någon annans behov framför sina egna. Undan för undan får ens egna behov ta mer plats, men just första tiden kan det vara väldigt påfrestande.

 

[Jenka]

Det är sånt skammande av framförallt mammor- åt båda håll, och omöjligt att göra "rätt" i allas ögon (det bör man inte ens försöka utan hittar vad som funkar...).

Antingen är man för insnöad på bebis och förändras för mycket, inte jämställd nog osv...
Eller så är man inte tillräckligt mån om tid med sina barn, vill prioritera bort dem för att jobba osv.

Mina barn är 4 och 6 nu. Det är definitivt tuffare än jag trodde och jag trodde jag skulle vara en bättre mamma. Inte för att vi är dåliga föräldrar, men bristande tålamod, ork osv gör sig absolut påmint emellanåt.
Våra barn är relativt lätta att ha att göra med. Fick större "chock" med tvåan än ettan. Som bebisar har de hängt med på mycket men sen fått mer egna behov av aktivering, sömntider odyl. Livet förändras helt klart och jag tycker det är synd att det framhålls som en nackdel med personer som ändrar prioriteringar när de får barn. Jag kan absolut längta efter mer egentid, tid till träning och hobbys osv. Men samtidigt vägs det hela tiden inte bara mot ansvar utan även mot tiden jag VILL ha med min familj.

När vi fick första barnet var vi först bland vår absolut närmsta bekantskapskrets. Jag saknade nån att "prata bajs (eller i alla fall barn)" med. Precis som jag funnit stort värde i att träffa andra nyblivna husägare när vi flyttade hit, eller andra som håller på med liknande hobby.

 

[Manji]

Vill också tillägga att ens egna förväntningar spelar in i hur jobbigt det blir. Tror man, som jag, att livet ska kunna rulla på som vanligt. Att jag ska kunna ta långa barnvagnspromenader och dricka kaffe med mina vänner som jobbar i närheten. Att det ”bara är att ta med henne”, och framför allt, att jag skulle bli den föräldern som är så glad och tacksam över henne att jag aldrig skulle klaga. Ja, då blir fallet förbaskat långt kan jag erkänna. Verkligheten kom och plöjde över som ett tåg, och utöver det har jag fått göra upp med min självbild. Den där aktiva, älskande, evigt tacksamma mamman jag trodde att jag skulle vara har inte dykt upp ännu. Jag vet inte riktigt vem jag är helt plötsligt.

Det är lite som att ta bilen från A till Ö. Förväntar man sig en trafikfri motorväg och att komma fram en viss tid blir varje hinder och omväg väldigt stressande. Är man beredd på att det kan ta allt från en timme till hela dagen och det kan bli väg X, Y eller Z, har laddat upp med snacks och en bra podd så blir ju resan betydligt enklare. Eller, åtminstone, upplevs så.

Jag minns framförallt "fjärde trimestern" som ett jävla mörker med första men det känns som att jag höll andan i 2,5 år.

Jag var inte sjuk och barnet var precis som barn är.

Jag hade orimliga förväntningar på mig men framförallt hade jag en omgivning (typ alla utom min man) som förväntade sig en massa av mig. Typiskt det här "det är väl bara att fortsätta med livet?".

Nu med andra barnet upplever jag inte alls samma sak. Jag är en erfarenhet rikare av min förstfödde och jag låter inte omgivningen stressa mig.

 

[Sleepan]

Jag hade förväntat mig att det skulle vara MYCKET jobbigare.
Men jag har ett barn som sover jättebra och är allmänt nöjd. Har släpat med henne på allt möjligt sen hon föddes.
Jag är helt övertygad om att vi haft en jävla tur helt enkelt.

Sen har vi haft vår beskärda del av krångel både innan, under förlossningen och efter, så allt har verkligen inte varit rosenrött.

 

[Vira]

Jag tror de flesta bebisföräldrar gör sitt bästa för att följa barnets behov. Men om barnets behov är att sitta fast på en 24 timmar om dygnet så är det inte så konstigt att man ibland tycker att det är ganska skitjobbigt. Oavsett hur mycket man älskar sitt barn.

Min bebis hade under sin värsta period för några veckor sedan (kolik) behov av squats. Glöm liksom mat, blöjbyte, närhet, gå omkring med henne och att studsa pilatesboll, det enda som alltid hjälpte var att man ställde sig och gjorde squats med henne. Låt oss säga att det inte var alltid vi lyckades uppfylla hennes squatsbehov så länge åt gången

 

[Voeux]

Min bebis hade under sin värsta period för några veckor sedan (kolik) behov av squats. Glöm liksom mat, blöjbyte, närhet, gå omkring med henne och att studsa pilatesboll, det enda som alltid hjälpte var att man ställde sig och gjorde squats med henne. Låt oss säga att det inte var alltid vi lyckades uppfylla hennes squatsbehov så länge åt gången

Ebba hade också en squatsperiod. Gick grymt ihop med mina trasiga knän och makens stukade fot

#highlife

 

[piggelin]

Min bebis hade under sin värsta period för några veckor sedan (kolik) behov av squats. Glöm liksom mat, blöjbyte, närhet, gå omkring med henne och att studsa pilatesboll, det enda som alltid hjälpte var att man ställde sig och gjorde squats med henne. Låt oss säga att det inte var alltid vi lyckades uppfylla hennes squatsbehov så länge åt gången

Ja jösses igenkänning på det. tack och lov är den tiden förbi (barnet är 15 månader) men de första 4 månader var ett helvete med kolik, missnöje och gnäll. Och jag hade foglossnings- och ryggproblem efter förlossningen vilket inte funkade toppen med bebis som skulle bäras och hoppas med

 

[PathOfClovers]

Ja jösses igenkänning på det. tack och lov är den tiden förbi (barnet är 15 månader) men de första 4 månader var ett helvete med kolik, missnöje och gnäll. Och jag hade foglossnings- och ryggproblem efter förlossningen vilket inte funkade toppen med bebis som skulle bäras och hoppas med

Samma här första 3,5-4 månaderna, fast jag hade inga problem alls med min kropp men tyckte ändå det var väldigt jobbigt så kan knappt föreställa mig att dessutom ha ont själv!

Vi sa det för ett par veckor sen bara (dottern blir 5 månader idag), att det känns som att det är nu det börjar på nåt sätt, det roliga! Nu när hon mestadels är glad, börjar skratta när vi busar med henne osv. Då blir ju de små gnälliga stunderna plötsligt inte alls lika krävande på nåt sätt.

 

[trofé]

Ja. Jag har en vän vars barn fortfarande vaknar 4-5 gånger per natt. Barnet är 7 månader. Jag skulle aldrig babbla på om hur bra dottern sover till henne, inte heller till mammorna i mammagruppen vars barn sover dåligt. Det känns bara onödigt och elakt. Men om någon frågar mig så svarar jag ju ärligt. Att man väntade sig ett negativt svar får ju stå för den som ställde frågan tänker jag.

Sorry, har inte läst alla inlägg efter detta. Har en son som är drygt 2,5 år och sovit EN hel natt i sitt liv. Vaknar ofta 2-5 (eller fler) ggr/natt nu med. Och en mamma med 20 års sömnstörningar innan bebis kom. Ja, det kan sannerligen vara olika.

 

[DarkInNight]

Sorry, har inte läst alla inlägg efter detta. Har en son som är drygt 2,5 år och sovit EN hel natt i sitt liv. Vaknar ofta 2-5 (eller fler) ggr/natt nu med. Och en mamma med 20 års sömnstörningar innan bebis kom. Ja, det kan sannerligen vara olika.

Ledsen men.. mina började sova hela nätter först vid fem - sex års åldern.
Känner med dig

 

[Ruffe]

Med första barnet var allt mycket enklare än jag kunnat föreställa mig. Han sov bra, åt bra och var väldigt nöjd. I vagnen och bilstolen sov han alltid och jag kunde gå på stan, på lunch och restauranger. Om han vaknade var han ändå nöjd. Jag var nog inne i en rosa bubbla i två år tills jag började jobba. Det var då jag upplevde att det blev tyngre.
Med nr två trodde jag naivt nog att det skulle bli ganska lika, att han skulle fungera ungefär på samma sätt. Men så blev det INTE.
Han skrek för full hals i vagnen och bilen, skulle vaggas och hoppas med i en evighet innan han somnade, fick i en period "utbrott" då han skulle amma då han skrek och skrek och tog inte fast i bröstet. Det var väldigt jobbigt och jag kände mig ofta så otillräcklig.
Jag tror att många föräldrar lätt tänker att det gått bra och varit lätt för att de gjort nåt bra eller gjort rätt. Jag tror att det inte har så mycket med det att göra utan barn är helt enkelt olika.