Vuxna/stora barn innebär inte att vi som föräldrar är dementa..
Varför inte bara acceptera att för en del är/var inte graviditet, barnafödande och livet med barn "bubbla, misär och uppoffring"?
Mina barn, som nu alltså har små barn själva just nu har helt normala liv, som inte helt och konstant snurrar runt barnen och utan de där stora uppoffringarna som andra känner att de gör.
Frågan är nog också vilket kön dina barn tillhör? Även i ett bra förhållande så glider livet på mer vanligt för fadern (i ett hetroförhållande) rent krasst.
Kl
Jag har min tvåa nu, 10 år mellan barnen. Ettan var hemsk, kolik och jag var deprimerad fram till han var en 2/3 år. Men han var med på ALLT, hundträning, stallet, kompisgäng, vi gick mil varje dag. Bröt även svanskotan med honom utöver mycket bristningar. Men han fick hänge med, var en ganska oengagerad (ännu mer deprimerad) far.
Tvåan nu är egentligen superlätt, sover bra, ammar utan problem och fadern är engagerad. Jag kommer fan inte utanför dörren för det, ungen vägrar sova i vagn (fick byta till sittdel som 1,5 månaders för att jag ens skulle kunna komma ut till trädgården). Eftersom hon inte tycker om vagn kommer jag inte iväg till stallet, hon skriker och är bara tyst om sambon går konstant. Blir verkligen lugnt och avslappnad tid.... Helammar så är inte bara att lämna, hon ammar ungefär en gång i timmen. Enda stället hon sover dagtid är på mig.
Stalltiden är noll, stressen nu när hästarna går på bete för att det kommer försvåra ännu mer är extrem. Hästen är helt i kläm, får noll och ingenting och varit så i snart ett år. Har ett kraftigt diskbråck som varit i snart ett år, blir inte bättre av att bära på ungen.
Sambon kan träna 7 dagar i veckan, åka på sina aktiviteter och leva hyfsat som vanligt (drar hela hushållsarbetet självklart och tar det han kan) men det är inte ens en tiondel av det jag behöver lägga på bebis. Och den här är lätt och jag mår bra.
Jag ser det som att jag ger två år av mitt liv nu för bebis, gör mig ingenting men det är sanningen. Jag kommer dessutom vilja ha minst en till för att ha barn är otroligt roligt och givande enligt mig. Älskar att se dem växa upp och att se den utvecklingen. Men jag har det jävligt mycket jobbigare än min sambo, så enkelt är det.
Jag älskar mina barn, men den ena tog mitt psyke och jag blev aldrig den samma som innan och tvåan tar all min tid och min kropp.