Jag och min stallägare ledde ut mina två hästar till hagen när sommargrannungen (familjen har huset bredvid gården som sommarställe) kommer springande bakom en häck. Mina hästar blir stissiga och vi ropar åt tjejen att stanna och prata, så hästarna hör. Hon bryr sig inte utan rusar fram bakom häcken och båda hästarna får tokryck och flyger i luften. Tjejen kommer ÄNDÅ fram emot mig och hästen jag håller i och jag ryter åt henne att STANNA så högt att föräldrarna hör och kommer gående. Tjejen säger något i stil med ”jag vill bara klappa, får jag?” och kliver fram bakom mig medan jag försöker hålla mig själv mellan henne och hästen utan att tappa den flygande draken jag håller i.
Jag säger (skriker?) något om att det inte är läge just nu, gå härifrån, men mer hinner jag inte säga innan min häst reser sig mot barnet och slår ut med frambenen mot hennes oskyddade huvud. Jag vräker mig mot hästens bog, hans hov missar hennes huvud med några centimeter, mitt knä vrids sönder och jag kan knappt stå upp, och först då kommer föräldrarna fram och tjejen går iväg. Jag grabbar hästens man och på något vänster håller han mig uppe tills vi kommer ut i hagen.
Jag har SNÄLLA hästar men de är fan inga ridskolehästar och tusen gånger mer reaktiva än Putte som går knattelektioner, och ffa är de INTE vana vid barn, men det är som att det inte går in hela vägen. De kunde ha förlorat en dotter den dagen men det är som att det inte fastnar. DET FINNS EN ANLEDNING TILL ATT BARNEN INTE FÅR VARA I HAGEN, och den är inte att jag är elak och inte vill dela med mig av mina hästar!
När sådant här händer slutar man att förvånas över någonting alls… gå promenad med barnvagn och snäll häst känns plötsligt ganska rimligt.