Barn som ska börja rida

[BernT]

Min dotter har fått en ridskoleplats nu och ska börja rida. Supertaggad är hon, har innan mest bara åkt lite häst.

Men hur stöttar man som förälder bäst? Jag själv var totalt orädd, superkavat och kaxig som barn. Mina föräldrar lämnade av mig i stallet ensam redan som 8-åring och jag klarade det utan problem. Min dotter är inte riktigt så ”tuff” som jag var och jag tycker det är svårt att bemöta. Tex har hon hållt på med konståkning och där kan man ju ramla och slå sig när man gör piruetter osv. Det hör till och man kliver upp och övar mer då tycker jag. Det tycker inte alltid hon utan vill ibland bryta och åka hem då. Det tycker jag är jättesvårt att hantera för med den mentaliteten kommer man aldrig lära sig. Blir självklart aldrig arg på henne men tycker att det är lite quitter-beteende. Dessutom blir hon besviken på sig själv att hon ger upp.

Har testat muta för att testa igen, men jag tycker det är fel. Man ska inte behöva mutor för att utöva sin idrott, då är det fel idrott. Jag behövde aldrig mutas för att vilja rida/vara i stallet.

Så hur stöttar/pushar man lagom? Dottern blir sju i höst.

 

[Lingon]

Ta inte ut nåt i förskott. Följ med, hjälp henne med det praktiska hon inte kan. Led henne på lektionen men låt ridläraren sköta resten. Ridläraren vet oftast hur de ska ta eleverna. Som förälder var jag där bara för att assistera ridläraren genom att leda min dotters häst/ponny när hon inte kunde rida själv, sadla och tränsa innan och sköta om ponnyn efter lektionen. På ridlektionen överlät jag allt till ridläraren.

Sen resonerade jag så här med min dotter när hon gick och red: Ridning är en alldeles för farlig sport och det ska man bara hålla på med för att man älskar det. Så länge hon älskade det och verkligen ville så stöttade jag henne helhjärtat. Men hon fick driva på själv. Jag mutade henne aldrig att göra något hon inte var bekväm med. När hon ville sluta så försökte jag inte övertala henne att fortsätta.

 

[BernT]

Ta inte ut nåt i förskott. Följ med, hjälp henne med det praktiska hon inte kan. Led henne på lektionen men låt ridläraren sköta resten. Ridläraren vet oftast hur de ska ta eleverna. Som förälder var jag där bara för att assistera ridläraren genom att leda min dotters häst/ponny när hon inte kunde rida själv, sadla och tränsa innan och sköta om ponnyn efter lektionen. På ridlektionen överlät jag allt till ridläraren.

Sen resonerade jag så här med min dotter när hon gick och red: Ridning är en alldeles för farlig sport och det ska man bara hålla på med för att man älskar det. Så länge hon älskade det och verkligen ville så stöttade jag henne helhjärtat. Men hon fick driva på själv. Jag mutade henne aldrig att göra något hon inte var bekväm med. När hon ville sluta så försökte jag inte övertala henne att fortsätta.

Nej hon kanske är rena begåvningen och är bättre än vad jag var

Jag vet dock att hon kommer bli lite vad ska man säga inte rädd men tveksam i början. Hon vill verkligen men ibland behöver hon en knuff för att verkligen våga. Annars kan det lätt bli ”vill inte (vågar inte) vi åker hem istället” och det är rätt segt. Sånt beteende vill jag inte uppmuntra utan man fullföljer det man ska göra.

Muta är inte aktuellt, vill hon rida så vill hon det oavsett, annars är det fel sport.

 

[Andromedae]

Det som jag tror är viktigast som ridande förälder är att inte lägga sig i. Jag har sett många föräldrar som så gärna vill att barnet ska dela deras intresse att de helt enkelt pushat för hårt och velat hjälpa till, men det har berövat barnet från att bara få "hänga på" i undervisningen.

Mitt barn är supersäker med hästar, men tycker däremot att klassisk ridskoleundervisning är dötrist. Med honom så konstaterade vi helt enkelt att när vi bestämt oss för att rida en termin på ridskolan, då var det en termin vi red och ville man sluta fick man bestämma det innan nästa termin. Jag använde kunskap som morot så till vida att jag konstaterade för honom att ju mer man kan, desto lättare är det också att testa speciella grejer man vill göra.

För mig var det också viktigt att signalera att man kan hålla på med hästar på olika sätt, för att inte göra intresset "smalt". Nu har vi ju egna hästar också så det blev helt naturligt - lika väl som man kan träna och tävla med höga mål, så kan man rida barbacka och utforska naturen. Mitt barn föredrar det senare, även om han nu tack vare några nya kompisar plötsligt har börjat intressera sig för dressyr och är supernöjd när han får rida min häst och kan träna skänkelvikningar

 

[iNHALE]

När jag var barn och red på ridskola hade jag en mamma som skrek på mig när jag inte ville göra något. Jag var väldigt lättskrämd som barn och det hände ofta att jag inte vågade sitta upp igen om jag trillat av, vilket resulterade i att jag stod bredvid hästen i mitten av ridhuset resten av lektionen och grinade av både rädsla och skam medan morsan gormade på läktaren så det ekade i ridhuset och alla tittade. När man är vuxen, eller iaf äldre, så vet man ju att det bästa är att ta nya tag och köra på igen, men när man är ett litet barn har man inte samma förmåga att resonera utan går mycket mer på sina impulser och den känslan man känner för stunden. Jag tänker att det viktiga är att barnet själv får ta egna beslut kring vad som ska hända, vad man ska göra och inte göra men att man som vuxen kan försöka att resonera med barnet och hitta en medelväg som barnet känner sig trygg och okej med men som inte innebär att man packar ihop och åker hem. Den typen av stöttning saknade jag helt under min tidiga ridskoletid som barn utan fick istället skäll och blev utskämd inför hela stallet vilket gjorde att jag med tiden utvecklade en ridrädsla/ridångest som jag fortfarande känner av idag trots att jag är över 30 och har hunnit rida mycket sen dess.

 

[BernT]

När jag var barn och red på ridskola hade jag en mamma som skrek på mig när jag inte ville göra något. Jag var väldigt lättskrämd som barn och det hände ofta att jag inte vågade sitta upp igen om jag trillat av, vilket resulterade i att jag stod bredvid hästen i mitten av ridhuset resten av lektionen och grinade av både rädsla och skam medan morsan gormade på läktaren så det ekade i ridhuset och alla tittade. När man är vuxen, eller iaf äldre, så vet man ju att det bästa är att ta nya tag och köra på igen, men när man är ett litet barn har man inte samma förmåga att resonera utan går mycket mer på sina impulser och den känslan man känner för stunden. Jag tänker att det viktiga är att barnet själv får ta egna beslut kring vad som ska hända, vad man ska göra och inte göra men att man som vuxen kan försöka att resonera med barnet och hitta en medelväg som barnet känner sig trygg och okej med men som inte innebär att man packar ihop och åker hem. Den typen av stöttning saknade jag helt under min tidiga ridskoletid som barn utan fick istället skäll och blev utskämd inför hela stallet vilket gjorde att jag med tiden utvecklade en ridrädsla/ridångest som jag fortfarande känner av idag trots att jag är över 30 och har hunnit rida mycket sen dess.

Ja alltså sådär gör jag inte och skulle aldrig göra. När hon vill packa ihop och gå hem försöker jag resonera med henne om varför och förklara varför man ska fortsätta osv. När hon ändå propsar på att åka hem så gör vi det.

Det kanske blir annorlunda med detta, jag vet inte. Hon är som sagt taggad och frågar redan när hon ska få hoppa vi har köpt fina ridkläder och hjälm också så det blir lite mer på riktigt.

Försöker mest förbereda mig på om det blir samma tveksamhet inför detta som i konståkningen. I just konståkningen är hon superduktig och har talang så det är synd att hon inte har lite med kämparvilja där.

 

[iNHALE]

Ja alltså sådär gör jag inte och skulle aldrig göra. När hon vill packa ihop och gå hem försöker jag resonera med henne om varför och förklara varför man ska fortsätta osv. När hon ändå propsar på att åka hem så gör vi det.

Det kanske blir annorlunda med detta, jag vet inte. Hon är som sagt taggad och frågar redan när hon ska få hoppa vi har köpt fina ridkläder och hjälm också så det blir lite mer på riktigt.

Försöker mest förbereda mig på om det blir samma tveksamhet inför detta som i konståkningen. I just konståkningen är hon superduktig och har talang så det är synd att hon inte har lite med kämparvilja där.

Är hon inkännande med hästarna? Tänker att man kan använda argument kring att hästen känner si, hästen tänker så osv för att bryta osäkerhet och få henne att tänka lite på ridningen som ett samarbete med hästen. Osäkerhet kommer ju ofta från att man känner att man inte har kontroll och inte vet vad som ska hända. Kan man då skapa en relation mellan barn och häst där barnet tänker på hästen som en individ med känslor precis som hon själv har och inte bara som e oberäknelig maskin hon inte förstår sig på så tror jag det kan underlätta.

 

[miumiu]

Min dotter har fått en ridskoleplats nu och ska börja rida. Supertaggad är hon, har innan mest bara åkt lite häst.

Men hur stöttar man som förälder bäst? Jag själv var totalt orädd, superkavat och kaxig som barn. Mina föräldrar lämnade av mig i stallet ensam redan som 8-åring och jag klarade det utan problem. Min dotter är inte riktigt så ”tuff” som jag var och jag tycker det är svårt att bemöta. Tex har hon hållt på med konståkning och där kan man ju ramla och slå sig när man gör piruetter osv. Det hör till och man kliver upp och övar mer då tycker jag. Det tycker inte alltid hon utan vill ibland bryta och åka hem då. Det tycker jag är jättesvårt att hantera för med den mentaliteten kommer man aldrig lära sig. Blir självklart aldrig arg på henne men tycker att det är lite quitter-beteende. Dessutom blir hon besviken på sig själv att hon ger upp.

Har testat muta för att testa igen, men jag tycker det är fel. Man ska inte behöva mutor för att utöva sin idrott, då är det fel idrott. Jag behövde aldrig mutas för att vilja rida/vara i stallet.

Så hur stöttar/pushar man lagom? Dottern blir sju i höst.

Jag lyssnade nyligen på en podd som UR gör som heter "Fatta familjen" där just detta med mutor i kombination med fritidsaktivitet/intresse togs upp. Där slog dom fast att en muta signalerar till barnet att detta är inget man gör för att man själv vill, utan för att få en belöning. Avsnittet heter typ "När ska jag pusha/backa mitt barn?" och var rätt intressant lyssning!

Jag tycker själv det är jättesvårt att avgöra i vilken situation mitt barn behöver pushas och i vilka lägen jag behöver backa. Har ett barn som är väldigt "o-fysisk" av sig, han har väldigt lång startsträcka till att komma igång med fysisk aktivitet och är väldigt försiktig av sig. Har liksom accepterat och konstaterat att det är lite så han är som person, han har aldrig haft intresse för att träna någon specifik sport, däremot har han varit med mig i stallet sedan han var bebis och "åkt" häst. Tagit lite strölektioner på ridskola också med varierande entusiasm. En period hade han medryttarponny som han tyckte väldigt bra om men blev tyvärr skrämd då ponnyn var lite stor och stark för honom och började slängtrava vid ett tillfälle. Efter det ville han absolut inte rida mer, men hade jättesvårt att själv ta beslutet att säga upp sitt medryttarskap så jag fick liksom ta det åt honom. Jag tycker man får avgöra lite utifrån situationen som är, har barnet panik/är tokledset så blir det nog inte bättre av att man sätter en massa press. Märker man däremot att barnet själv vill, men kanske inte riktigt vågar av någon anledning, då tycker jag att man kan pusha lite typ "Gör ett försök! Vi slutar om det inte känns bra. Vad är det som känns jobbigt?"

Nu har vi en egen ponny, dock inte ridbar ännu (åring) och sonen är ofta med och pysslar i stallet. Intresset för ridning går lite upp och ner, han ska på ridläger nu i sommar tex och då vet jag att jag kommer behöva vara med (dagridläger). Helt enkelt för att han inte är bekväm med att bli lämnad själv i främmande miljö med främmande människor och hästar. Det är samma om vi är på barnkalas tex, vissa föräldrar kan lämna över sina barn till värdarna men det har aldrig funkat för oss. Sonen är lika gammal som din dotter.

 

[Teilani]

Sonen kan också bli upprörd och slå på ”vill hem” läget när det inte går som han vill. Oftast när han fått tillsägelse från tränaren av valfri aktivitet. Jag har kört ”då sitter vi här och tittar på de andra” det lär man sig också på. I de flesta fall vill han då vara med igen efter en stund, men det går bra att sitta och titta tills passet är slut också.

Blir väl inte så lätt när det är en häst inblandad också iofs.

 

[Hoarfrost]

Jag var osäker och litegrann av en quitter när jag var barn. Nu skulle jag aldrig drömma om att bara gå hem från en ridlektion när jag var liten ändå. Dels visste jag att mina föräldrar inte hade mycket pengar, och att det var en riktig ynnest och de vände och vred på varenda krona, åt mindre bra mat osv för att jag skulle få rida. Samt att jag inte ville göra hästen besviken!

Min mamma var med mycket i början och jag hängde med henne och var osäker. Sen sa faktiskt min lite barske ridlärare ifrån (på ett bra sätt) så mamma slutade vara med alls. Det ledde till att jag i stället sökte kunskap och stöd hos ridläraren när jag var osäker, och att jag samarbetade med de andra i gruppen. Jag var inte ett barn som var van att be andra än mamma och pappa om hjälp och stöd, så jag skulle nog säga att det var superutvecklande för mig att våga dels interagera med andra vuxna och dels jobba med osäkerheten. Jag började lita på ridläraren och började samarbeta med de i gruppen för att lösa problem. Nu för tiden är jag ju en tjurskalle av oerhörda mått på gott och ont. Tror jag kanske alltid hade det i mig, men ridningen lockade definitivt fram det.

Ridlärarna brukar veta exakt hur de ska ta barnen, de är verkligen duktiga! Sen är det ju faktiskt svårt att avbryta en lektion. Om ditt barn inte vill rida mer och inte går att övertala att fortsätta, kommer hon ju förmodligen få skritta in i mitten och helt enkelt sitta och vänta på att lektionen ska ta slut.

 

[TinyWiny]

Jag pysslade endel med elever som hade blivit rädda och det som fungerade bäst generellt var att dela upp momenten i små delar. Typ, idag borstar vi bara, idag sadlar och tränsar vi bara. Idag sitter vi bara upp, justerar stiglädren och sedan sitter du av. De allra flesta tyckte att nä, men nu har jag ju borstat, nu vill jag sadla och tränsa, eller, nu har jag sadlat och tränsat, nu vill jag bli ledd i fem minuter men det viktiga var att det var en överstiglig utmaning. Inte att nu ska du rida i en halvtimme utan istället ha små små mål som att bara borsta och att barnet får bestämma när hen är redo att gå vidare till nästa steg.

Det är inte bra att pusha för mycket, att inte få sluta. Det lär barnet att hen är dålig som slutar och tänker man i ett längre perspektiv i vuxen ålder kan det göra att man inte vågar lämna en dålig relation för att man har fått lära sig att det är dåligt att ge upp. Det är såklart inte heller bra att bara få ge upp rakt av utan då får man ta små steg och bestämma tillsammans med barnet att vi provar en termin eller en betalningsperiod beroende på vad som är lämpligt för att lära barnet att även om det känns jobbigt nu så kan man ändå prova några gånger till och är det inte kul då heller, ja då slutar man.

Att puscha lagom är svårt och än svårare när det är ett intresse man själv har men att lyssna in barnet är det allra viktigaste. Blir man rädd får man prata om det. Man måste inte sitta upp igen genast om man ramlar av utan man får lugna sig och börja tänka igen innan.

 

[Sirap]

Min dotter, som är vuxen idag, är absolut lite mer åt det försiktiga hållet i ridningen. Ingen kaxig, orädd typ. Men det visade sig tidigt att hon har en enorm ryttarkänsla och hon blev väldigt duktig väldigt fort. Med det vill jag väl egentligen bara säga att man inte måste vara tuff och orädd för att bli en bra ryttare och älska ridningen. Det kan bli väldigt bra ändå!

 

[cewe]

Blir självklart aldrig arg på henne men tycker att det är lite quitter-beteende. Dessutom blir hon besviken på sig själv att hon ger upp.

Du tror inte att hon känner av att du tänker just så, även om du inte verbalt utrycker det?
Barn tar in mer av vad vi känner än vad vi själva tror ibland.

 

[Roheryn]

Min dotter, som är vuxen idag, är absolut lite mer åt det försiktiga hållet i ridningen. Ingen kaxig, orädd typ. Men det visade sig tidigt att hon har en enorm ryttarkänsla och hon blev väldigt duktig väldigt fort. Med det vill jag väl egentligen bara säga att man inte måste vara tuff och orädd för att bli en bra ryttare och älska ridningen. Det kan bli väldigt bra ändå!

Instämmer helt i detta! Både jag och min dotter tillhör den försiktigare kategorin, ganska o-fysiska och inte så tuffa och orädda, men det blev riktigt bra ryttare av oss ändå! Jag vill till och med påstå att det har gynnat oss att vara lite försiktiga och eftertänksamma istället för att försätta oss i farliga situationer. Dottern jobbar idag med hästar och är en duktig hästtränare, men sätter sig ändå inte på ”vad som helst” utan att tänka efter.

 

[Mineur]

Jag var nog ganska osäker när jag började rida, men hade bra stöttning av både mormor och mamma som hade stor hästvana. En av de saker jag minns fungerade allra bäst var att ge mig ett alternativ när det var något jag tyckte var obehagligt. Blev jag rädd under lektionen och ville inte vara med - ok, då ställde vi oss i mitten en stund och tittade på de andra. Läskigt att kratsa hovarna - ok, då hjälps vi åt med framhovarna och så tar mamma/mormor bakhovarna. Det handlade liksom om att hitta alternativ som är på en lagom nivå, så att det inte blir allt eller inget. När jag upplevde att det dessutom var mitt eget val blev det mycket lättare att hantera.

 

[quarterranchen]

Jag tänker att tuff och orädd inte behöver vara någon särskild merit när det gäller ridning. Vet många lite mer försiktiga ryttare som är bland dom bästa jag känner till.
Jag tror det är bra att inte pusha för hårt samt hålla sig ur vägen som förälder, bara stötta där man absolut måste, men i övrigt överlämna allt åt ridläraren, risken är att man hämmar utvecklingen och intresset annars.
Håller tummarna för att det blir bra och att dottern tycker det är roligt

 

[BernT]

Du tror inte att hon känner av att du tänker just så, även om du inte verbalt utrycker det?
Barn tar in mer av vad vi känner än vad vi själva tror ibland.

Nej det är det inte. Man kan dölja vad man tänker, det är inte svårt att visa utåt en helt annan sida än man känner.

 

[WBanna]

Nej hon kanske är rena begåvningen och är bättre än vad jag var

Jag vet dock att hon kommer bli lite vad ska man säga inte rädd men tveksam i början. Hon vill verkligen men ibland behöver hon en knuff för att verkligen våga. Annars kan det lätt bli ”vill inte (vågar inte) vi åker hem istället” och det är rätt segt. Sånt beteende vill jag inte uppmuntra utan man fullföljer det man ska göra.

Muta är inte aktuellt, vill hon rida så vill hon det oavsett, annars är det fel sport.

Jag brukar muta sonen ibland, men jag brukar kalla det en utmaning. Det var han själv som ville börja rida när han var 4 år, men ibland behöver han en liten "putt" när han blir för bekväm eller lite osäker. Jag frågar om han vill ha en utmaning och oftast blir han då nyfiken och vill prova. Det kan vara t ex "utmaningen är att du hoppar hindret två gånger i varje varv och om du klarar det så får du chips när vi kommer hem". Han tycker att det är en kul grej och oftast så funkade det bra. Nu vill han inte rida längre, så nu funkar inte ens mutor.

 

[Roheryn]

För att svara på grundfrågan @BernT så kan jag misstänka att det som mina föräldrar gjorde var det allra bästa - nämligen att hålla sig ganska passiva "i bakgrunden" och varken pusha eller bromsa. För mig, som ganska försiktig och ganska introvert, var det bra att hitta mitt eget sätt att förhålla mig till hästarna och ridningen. Min mamma var ridkunnig och hästvan sedan innan, men tog mer än ett steg tillbaka. Istället var det min helt okunnige morfar som sällskapade mig till ridskolan första terminen - och hans enda ansvar var att se till att jag kom dit och därifrån. Inga föräldrar eller andra anhöriga förväntades borsta, sadla osv, utan det gjordes av hästarnas skötare/ungdomar som ville "tjäna ihop" till extra ridlektioner. Det fungerade väldigt bra, jag växte inte bara som ryttare utan också på det sociala planet genom att "tvingas" interagera med andra än familj och kompisar!

 

[Lobelia]

Nej det är det inte. Man kan dölja vad man tänker, det är inte svårt att visa utåt en helt annan sida än man känner.

Visst finns det de som inte kan genomskåda när någon försöka dölja något och de som är bra på att dölja saker de flesta har dock en viss förmåga att genomskåda och är inte särskilt bra på att dölja känslorna för de som känner dem väl. Barn är mästare att tolka sina närstående så jag skulle inte vara säker i dina kläder.