Barn som ska börja rida

Visst finns det de som inte kan genomskåda när någon försöka dölja något och de som är bra på att dölja saker de flesta har dock en viss förmåga att genomskåda och är inte särskilt bra på att dölja känslorna för de som känner dem väl. Barn är mästare att tolka sina närstående så jag skulle inte vara säker i dina kläder.
Jag är 100 % säker. Jag känner mig själv och min unge bäst av alla ;)
 
Någonstans så känner jag mig osäker på att du har rätt för att du är så säker. De som har varit mest säkra på att de kan dölja känslor är de som misslyckats mest enligt min erfarenhet men jag har ju ingen som helst koll på er ;)
Nä precis du har ju inte det.
 
För att svara på grundfrågan @BernT så kan jag misstänka att det som mina föräldrar gjorde var det allra bästa - nämligen att hålla sig ganska passiva "i bakgrunden" och varken pusha eller bromsa. För mig, som ganska försiktig och ganska introvert, var det bra att hitta mitt eget sätt att förhålla mig till hästarna och ridningen. Min mamma var ridkunnig och hästvan sedan innan, men tog mer än ett steg tillbaka. Istället var det min helt okunnige morfar som sällskapade mig till ridskolan första terminen - och hans enda ansvar var att se till att jag kom dit och därifrån. Inga föräldrar eller andra anhöriga förväntades borsta, sadla osv, utan det gjordes av hästarnas skötare/ungdomar som ville "tjäna ihop" till extra ridlektioner. Det fungerade väldigt bra, jag växte inte bara som ryttare utan också på det sociala planet genom att "tvingas" interagera med andra än familj och kompisar!

Ja jag tänker såklart att ridläraren får sköta allt lärande och jag bara hjälper dottern med det praktiska. Det viktigaste för mig är att man fullföljer det man påbörjat, för det har man igen senare i livet om man har den rutinen.
 
Ja jag tänker såklart att ridläraren får sköta allt lärande och jag bara hjälper dottern med det praktiska. Det viktigaste för mig är att man fullföljer det man påbörjat, för det har man igen senare i livet om man har den rutinen.
Vad är fullfölja för dig? Fullfölja lektionen, terminen att lära sig rida?


Jag ser ingen poäng i att fullfölja allt så länge man inte har för vana att avbryta det mesta. Man har nytta av att både kunna avbryta och fullfölja det man påbörjat beroende på vad det är. Att lära sig att fullfölja allt och aldrig avbryta kan vara ett sätt att lära sig att gå in i väggen och skapa ångest om man inte klarar av det.
 
Man utvecklas rätt mycket från det att man är åtta till att man blir äldre och behöver fullfölja saker.
Jag tycker också att barn behöver få lära sig att känna av sina gränser, kan komma på otaliga exempel (framförallt för hästtjejer) där de faktiskt borde "gett upp" tidigare.

Men beroende på hur ängslig din dotter är så hitta en medelväg och pusha inte för mycket.
Jag tänker att kommer ni överens om att hon kan stå i mitten och titta, så håll er till det så att hon vet att det som sägs går att lite på. (Du vill ju inte heller uppfostra en push over..)

För hennes del kanske det hjälper att ni kommer överens om innan vad som gäller. Att känns det läskigt så får man sitta på hästen i mitten.
Eller rent av köra dit dagen innan för att se på en nybörjarlektion så hon vet vad hon kan förvänta sig?
Jag tycker det är underskattat att ha tydligen plan för vad som kommer hända.
 
Ja jag tänker såklart att ridläraren får sköta allt lärande och jag bara hjälper dottern med det praktiska. Det viktigaste för mig är att man fullföljer det man påbörjat, för det har man igen senare i livet om man har den rutinen.
Kanske fundera på vad det är som du tänker att idrotten ska ge barnet? Om det handlar om att bli mentalt stark, att tåla motgångar och inte ge upp, så kanske inte idrotten är rätt väg för henne? Kanske kan hon lära sig det genom skolarbete t ex?

För mig är det viktigaste med idrotten att barnen får motion. Konståkning är ju stenhårt och man slår sig mycket, det passar inte alla. Det finns andra idrotter där man knappt aldrig slår sig, som kanske passar bättre just för din dotter? Men det beror ju på om syftet är motion (dvs, det spelar ingen roll om man slutar eller byter, bara man gör nåt), eller om syftet är att det ska vara karaktärsdanande (man ska inte ge upp när man företagit sig något).
 
Kanske fundera på vad det är som du tänker att idrotten ska ge barnet? Om det handlar om att bli mentalt stark, att tåla motgångar och inte ge upp, så kanske inte idrotten är rätt väg för henne? Kanske kan hon lära sig det genom skolarbete t ex?

För mig är det viktigaste med idrotten att barnen får motion. Konståkning är ju stenhårt och man slår sig mycket, det passar inte alla. Det finns andra idrotter där man knappt aldrig slår sig, som kanske passar bättre just för din dotter? Men det beror ju på om syftet är motion (dvs, det spelar ingen roll om man slutar eller byter, bara man gör nåt), eller om syftet är att det ska vara karaktärsdanande (man ska inte ge upp när man företagit sig något).
Hon är redan jätteduktig i skolan, långt före samtliga i årskullen i skolan. Helt utan pushning hemifrån ska tilläggas.

Jag tycker idrott ska vara roligt, och är den karaktärsdanande så är det ett plus. Men jag tycker att företar man sig något så genomför man det. Man stannar inte hemma för att det regnar lite, på det sättet menar jag. Inte att man rider/jobbar/vadsomhelst även om man brutit benen typ.
 
Hon är redan jätteduktig i skolan, långt före samtliga i årskullen i skolan. Helt utan pushning hemifrån ska tilläggas.

Jag tycker idrott ska vara roligt, och är den karaktärsdanande så är det ett plus. Men jag tycker att företar man sig något så genomför man det. Man stannar inte hemma för att det regnar lite, på det sättet menar jag. Inte att man rider/jobbar/vadsomhelst även om man brutit benen typ.
Men om hon redan genomför det hon företar sig i skolan, kan inte det räcka som karaktärsdaning då? Den läxan verkar ju redan gjord, så att säga. Och så kan man få slippa konståkningen eller ridningen när man blir rädd och slår sig. Det har ju inget egensyfte att genomföra allt till varje pris, tänker jag.

Man är ju också olika fysiskt tuff. En del tål mycket smällar och bara fortsätter, andra gillar inte att göra illa sig och gör annat. Det finns ju idrotter för alla, så att säga. Yoga, simning eller friidrott t ex så slår man sig i princip aldrig.
 
Jag ser inte att problemet ligger hos ditt barn som "quitter" och att hon skulle vara i behov av karaktärsdanande aktiviteter. Fundera på vad du läser in i situationen när hon inte vill, vilken är din uppbyggda förväntan på din dotters utveckling och vilken vertygslåda har du i hur du bemöter henne?

Jag tänker att du kanske kan hjälpa er båda genom att du tar bort prestigen i att "inte vara en quitter". Fokusera på att ditt barn samlar på sig positiva erfarenheter, även när hon inte längre vill.

Lämna över allt som du inte måste vara med på till ridskolan. Titta på hur ridläraren löser situationen. Det är ju inte bara ditt barn som är där. Alla barn har olika förutsättningar och dagsform, och behöver bemötas därefter. Se och lär hur ridläraren anpassar sig och använder sin pedagogiska ryggsäck för att få det att fungera.

Tänk igenom så du har en plan för hur din dotter ska kunna känna sig trygg i att backa undan från något, utan att det blir en prestigeförlust. Kan du avleda t.ex. ta en paus och lyssna in barnets behov av nivå på stöd som behövs? Det uppstår antagligen en situation precis innan barnet vill hem. Vad är det som triggar och varför? Försök förstå.

När man vill åka hem, så vill man fly bort från något. Då blir kanske tanken på hemmet den trygga punkten som man vill återvända till. Ibland är man otrygg för att det är föräldern som man har gjort besviken. Man bara vet det. Det kan förstås vara något annat också.
 
Men om hon redan genomför det hon företar sig i skolan, kan inte det räcka som karaktärsdaning då? Den läxan verkar ju redan gjord, så att säga. Och så kan man få slippa konståkningen eller ridningen när man blir rädd och slår sig. Det har ju inget egensyfte att genomföra allt till varje pris, tänker jag.

Man är ju också olika fysiskt tuff. En del tål mycket smällar och bara fortsätter, andra gillar inte att göra illa sig och gör annat. Det finns ju idrotter för alla, så att säga. Yoga, simning eller friidrott t ex så slår man sig i princip aldrig.
Fast hon är superduktig på konståkning och en riktig talang + älskar det. Då är det ju tråkigt om man hamnar i en ond spiral där man ”fegar ur” och inte vågar fast man egentligen vill.
 
Jag skulle också vara väldigt försiktigt med vilka värderingar jag väljer att föra över på barnet. Hen vet garanterat om att du @BernT har en attityd kring att man inte ska vara en quitter. Inte så att du visar det mot henne just i dessa situationer, men i vardagen, hur du utför dina egna aktiviteter osv.

Fundera på hur tolerant du är kring att misslyckas och ge upp. Att pusha behöver inte vara nåt man gör medvetet heller, det kan vara en känsla man signalerar ut helt omedvetet, om det är en stark känsla man själv har.

Hur visar du dina egna misslyckanden åt henne? Pratar ni om att ge upp, byta spår, att förlora/vinna, om att ett värde inte sitter i prestation?

Om hon nu blir rädd och vill ge upp, gör det nåt egentligen? Varför är det viktigt för dig att hon lyckas med just en hobby?
 
Fast hon är superduktig på konståkning och en riktig talang + älskar det. Då är det ju tråkigt om man hamnar i en ond spiral där man ”fegar ur” och inte vågar fast man egentligen vill.
Det känns som du lägger en positiv värdering i att vara en riktig talang och en negativ värdering i att inte våga, "att fega ur". Förmedlar du samma ska till barnet, att det vore synd om hon slutar nu när hon är så duktig?

Jag antar att hon älskar att åka konståkning, men älskar hon hela grejen inklusive att trilla och slå sig? Gör man inte det, eller blir rädd om det gör ont så lär det inte bli lättare med tiden. En del ungar (och vuxna) skakar av sig smärtan och blir mer fokuserade andra blir rädda. Det ena är inte bättre än det andra, vi är mest bara olika.
 
Ja jag tänker såklart att ridläraren får sköta allt lärande och jag bara hjälper dottern med det praktiska. Det viktigaste för mig är att man fullföljer det man påbörjat, för det har man igen senare i livet om man har den rutinen.
Ja, tror som sagt att det är bra att låta ridläraren och andra på ridskolan ta så mycket som möjligt och själv bara hjälpa till med det nödvändigaste.

Angående att fullfölja det man påbörjat, så är jag själv lagd åt det hållet (läs envis intill dumhet...), men jag kan också tycka att som barn måste det vara okej att prova olika aktiviteter och efter lång eller kort tid bestämma sig för att nej, det där var inte för mig, jag vill inte längre. För huvudsyftet med en fritidsaktivitet är väl att den ska vara rolig?

Som en ganska introvert och ganska försiktig person själv, så vill jag också råda dig att låta dottern processa eventuell rädsla litegrann ifred. Ibland behöver man liksom bara lugna sig och "resonera med sig själv" en stund för att våga försöka igen eller för att våga göra något man egentligen är rädd för. Försöker omgivningen då pusha och pressa så blir allt bara mycket värre.

Jag tycker också att om ni hamnar i en situation där dottern blir rädd och vill åka hem, så kan ni göra kompromissen att hon får rida så mycket eller lite hon vill, men ni åker inte hem förrän lektionen är slut. Vill hon stå i mitten med hästen när de andra rider så får det vara okej, men hon behöver vara där, man kan inte bara avbryta lektionen och gå ut. Kan det vara en rimlig kompromiss?
 
Min dotter har fått en ridskoleplats nu och ska börja rida. Supertaggad är hon, har innan mest bara åkt lite häst.

Men hur stöttar man som förälder bäst? Jag själv var totalt orädd, superkavat och kaxig som barn. Mina föräldrar lämnade av mig i stallet ensam redan som 8-åring och jag klarade det utan problem. Min dotter är inte riktigt så ”tuff” som jag var och jag tycker det är svårt att bemöta. Tex har hon hållt på med konståkning och där kan man ju ramla och slå sig när man gör piruetter osv. Det hör till och man kliver upp och övar mer då tycker jag. Det tycker inte alltid hon utan vill ibland bryta och åka hem då. Det tycker jag är jättesvårt att hantera för med den mentaliteten kommer man aldrig lära sig. Blir självklart aldrig arg på henne men tycker att det är lite quitter-beteende. Dessutom blir hon besviken på sig själv att hon ger upp.

Har testat muta för att testa igen, men jag tycker det är fel. Man ska inte behöva mutor för att utöva sin idrott, då är det fel idrott. Jag behövde aldrig mutas för att vilja rida/vara i stallet.

Så hur stöttar/pushar man lagom? Dottern blir sju i höst.
Jättesvårt. Svårt också att hålla reda på både en liten ponny och ett barn (i början känns ponnies så små att man inte vet var man har dem :rofl: trots att de är helt lagom stora, till och med för mig att rida på)

Har också försiktigt barn och man får liksom andas lugnt och djupt och försöka att inte ta över och ändå ta över lagom.
Efter en avramling tog lång tid innan vågade trav och annat igen (alltså ok nästa gång men var tvungen att ha ledtygel igen, hästen hade galopperat iväg), så mycket mer försiktig om själv än jag varit. Det tog rejäl övertalning att hoppa upp igen och övertalning att trava igen osv osv. Men ridning älskas fortfarande ett år senare. Jag skulle nog mutat om det är vad som krävs för att uppmuntra om barnet tycker om sporten annars (eller matten, eller läsningen eller vad det nu är). Alla är liksom inte lika och man kan älska en sport utan att vara väldigt driven som person.

Nu efter att ha lärt mig så kan jag stå och se barn gå in och hämta häst och även tränsa med lite hjälp bara. Men jag är förvånad över att dina föräldrar bara lämnade dit i stallet som nybörjare när du var 8. Ridskolan måste ha litat till en större mängd barn som hjälpte och ledde ponnies. Vi har bara runt två barn som hjälp till alla barnen och det tar jättelång tid för barnen att lära sig sadla och tränsa, helt galet lång tid. Jag kan inte ens minnas hur jag lärde mig, bara att jag kunde men det är samma sak med ridningen. Jag minns inte när jag lärde mig trava och sådant heller men för dessa har det i alla fall tagit 1,5 år innan de rider hyggligt pålitligt. Nu "kan" de galoppera ett varv och så, eh, en och en, med tur.

Ja och såklart man måste lära sig knipa igen under lektionen också. (inte stå som mina föräldrar längs kanten och väsa driv driv :rofl:)
 
Jättesvårt. Svårt också att hålla reda på både en liten ponny och ett barn (i början känns ponnies så små att man inte vet var man har dem :rofl: trots att de är helt lagom stora, till och med för mig att rida på)

Har också försiktigt barn och man får liksom andas lugnt och djupt och försöka att inte ta över och ändå ta över lagom.
Efter en avramling tog lång tid innan vågade trav och annat igen (alltså ok nästa gång men var tvungen att ha ledtygel igen, hästen hade galopperat iväg), så mycket mer försiktig om själv än jag varit. Det tog rejäl övertalning att hoppa upp igen och övertalning att trava igen osv osv. Men ridning älskas fortfarande ett år senare. Jag skulle nog mutat om det är vad som krävs för att uppmuntra om barnet tycker om sporten annars (eller matten, eller läsningen eller vad det nu är). Alla är liksom inte lika och man kan älska en sport utan att vara väldigt driven som person.

Nu efter att ha lärt mig så kan jag stå och se barn gå in och hämta häst och även tränsa med lite hjälp bara. Men jag är förvånad över att dina föräldrar bara lämnade dit i stallet som nybörjare när du var 8. Ridskolan måste ha litat till en större mängd barn som hjälpte och ledde ponnies. Vi har bara runt två barn som hjälp till alla barnen och det tar jättelång tid för barnen att lära sig sadla och tränsa, helt galet lång tid. Jag kan inte ens minnas hur jag lärde mig, bara att jag kunde men det är samma sak med ridningen. Jag minns inte när jag lärde mig trava och sådant heller men för dessa har det i alla fall tagit 1,5 år innan de rider hyggligt pålitligt. Nu "kan" de galoppera ett varv och så, eh, en och en, med tur.

Ja och såklart man måste lära sig knipa igen under lektionen också. (inte stå som mina föräldrar längs kanten och väsa driv driv :rofl:)
Ovanstående sagt med förbehåll såklart. Våra nivåer kan ju vara helt olika när det gäller fall och upp igen.
 
Det känns som du lägger en positiv värdering i att vara en riktig talang och en negativ värdering i att inte våga, "att fega ur". Förmedlar du samma ska till barnet, att det vore synd om hon slutar nu när hon är så duktig?

Jag antar att hon älskar att åka konståkning, men älskar hon hela grejen inklusive att trilla och slå sig? Gör man inte det, eller blir rädd om det gör ont så lär det inte bli lättare med tiden. En del ungar (och vuxna) skakar av sig smärtan och blir mer fokuserade andra blir rädda. Det ena är inte bättre än det andra, vi är mest bara olika.
Fast hur menar du med ”älskar hon hela grejen inklusive att trilla och slå sig?”

Inte fasen älskar jag när jag trillat av hästen och slagit mig eller får ont om jag råkar ha foten under hästens hov, men för det så älskar jag ju inte min hobby mindre?
 
Fast hur menar du med ”älskar hon hela grejen inklusive att trilla och slå sig?”

Inte fasen älskar jag när jag trillat av hästen och slagit mig eller får ont om jag råkar ha foten under hästens hov, men för det så älskar jag ju inte min hobby mindre?
Ungefär att du kan säga "jag älskar hästar och ridning" och inte "jag älskar hästar och ridning men....(och inte räkna upp allt som är jobbigt och besvärligt)" . Man behöver inte älska allt, mer att det är en del av paketet och inget man behöver reservera sig när man säger att man älskar sporten.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej! Jag är 14 år och älskar hästar över allt annat (förstås);) Jag behöver tips och råd om hur vida jag ska göra med en svårhanterlig...
2
Svar
25
· Visningar
1 802
Senast: ameo
·
Hästmänniskan Så, nu har jag gjort det! Bokat in mig på privatlektioner, börjar den 29/1. Känns pirrigt... Men som jag längtar, jag har längtat i...
Svar
19
· Visningar
2 056
Senast: Solstig
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
99
· Visningar
15 778
Senast: Juli0a
·
Hästhantering Jag blir inte riktigt klok på fyraåringen härhemma. Tar gärna emot tankar och åsikter. Jag har haft honom sedan han var ettåring, och...
15 16 17
Svar
335
· Visningar
46 108
Senast: Efwa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Retrievertråden
  • Uppdateringstråd 30
  • Senast tagna bilden XVI

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp