Jättesvårt. Svårt också att hålla reda på både en liten ponny och ett barn (i början känns ponnies så små att man inte vet var man har dem
trots att de är helt lagom stora, till och med för mig att rida på)
Har också försiktigt barn och man får liksom andas lugnt och djupt och försöka att inte ta över och ändå ta över lagom.
Efter en avramling tog lång tid innan vågade trav och annat igen (alltså ok nästa gång men var tvungen att ha ledtygel igen, hästen hade galopperat iväg), så mycket mer försiktig om själv än jag varit. Det tog rejäl övertalning att hoppa upp igen och övertalning att trava igen osv osv. Men ridning älskas fortfarande ett år senare. Jag skulle nog mutat om det är vad som krävs för att uppmuntra om barnet tycker om sporten annars (eller matten, eller läsningen eller vad det nu är). Alla är liksom inte lika och man kan älska en sport utan att vara väldigt driven som person.
Nu efter att ha lärt mig så kan jag stå och se barn gå in och hämta häst och även tränsa med lite hjälp bara. Men jag är förvånad över att dina föräldrar bara lämnade dit i stallet som nybörjare när du var 8. Ridskolan måste ha litat till en större mängd barn som hjälpte och ledde ponnies. Vi har bara runt två barn som hjälp till alla barnen och det tar jättelång tid för barnen att lära sig sadla och tränsa, helt galet lång tid. Jag kan inte ens minnas hur jag lärde mig, bara att jag kunde men det är samma sak med ridningen. Jag minns inte när jag lärde mig trava och sådant heller men för dessa har det i alla fall tagit 1,5 år innan de rider hyggligt pålitligt. Nu "kan" de galoppera ett varv och så, eh, en och en, med tur.
Ja och såklart man måste lära sig knipa igen under lektionen också. (inte stå som mina föräldrar längs kanten och väsa driv driv
)