Sv: Barn på dagis pga att dom blir rastlösa hemma?
Jo vissa människor har nästan magiskt snälla barn/bebisar
de förstår inte alls de lite livligare varianterna.
Och de med helnöjda 2,5 åringar som kan rita lite någon dag* förstår inte att andra kan ha 2,5 åringar som behöver umgås med jämnåriga, vår håller som bäst på att lära sig leka fantasilekar tillsammans med andra barn nu och han är dessutom ganska sen med det på sitt dagis. Leka bredvidmed andra barn har han gjort sedan han fyllde två och innan. Han fick sådan kompisabstinens i somras att han ställde sig mitt i öppna förskolan och ropade -hallååå baarnen! och försökte ta kontakt, men de kände honom ju inte och var lite äldre så det gick ganska sådär. Han vill vara MED andra barn, han följer efter och försöker delta i äldre barns lek på ett hörn, de yngre håller föräldrarna oftast i
.
*A kan rita i evigheter och man ritar med honom, men det räknas inte som "aktivitet" i hans bok det ingår bara i fri lek. Om han är sjuk så kan sandlådan utanför huset + affären duga.
För 70- år sedan skulle jag och de andra hemmafruarna i kvarteret kunnat ha ett "dagis" där barnen lekte på gården medan vi tvättade. Men nu är det inte så.
Helt ärligt tror jag det är gammal möglig forskning runt att barn inte behöver andra barn förrän i treårsåldern. Det är kanske så att de behöver fram tills dess och det är absolut nödvändigt efter, vem vet. Den lyckan A visade när han och ett lite yngre barn, snart 2, blev vänner (det tog ett dygn av att bo tillsammans att bli vänner, två timmar på öppna förskolan skulle inte räckt) och sedan lekte i två dagar, nästan oavbrutet. De vattnade blommor, skrattade åt varandras bär, visade saker för varandra. De var fantastiska. Innan det yngre barnet kom och A skulle ut "på promenad" så drog han hela barnskaran 3-5 år med sig ett varv runt huset, eller i vild flykt från en lekplats
med ett antal av oss föräldrar efter, sist tultade en ettåring.