Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[LiviaFilippa]

Det är jobbigt när tankarna bara far omkring på repeat. Samma tankar om och om igen.

Jag har varit med om att ta bort hästar, och det har alltid varit lugna tillfällen där hästen står och betar, äter eller helt enkelt bara är, och sedan är det slut. Oftast tar de med kroppen direkt.

Sorgen är just detta: att veta att en gjorde alla saker för sista gången. Jag tror inte han visste om vad som skulle hända, jag tror djur har en stor fördel i att vara här och nu och inte oroa sig över vad som kommer senare. Han verkar ha fått sluta bra, hemma där han trivdes.

Sorg kan göra fysiskt ont. Det finns en bearbetningsskala som går att läsa om, olika stadier som en går igenom i sorgearbetet.

Vet att det är en tråkig åsikt, men jag tycker det verkar som en jättebra idé att träffa psykologen med tanke på vad som händer nu i ditt liv. Med ponnyn som inte är med oss längre och alla dina tankar. Låt henne hjälpa dig.

Det är inte träffa psykologen som jag inte vill utan själva åka dit. För om jag är så jävla jobbig så det var HELT omöjligt att jag skulle fått åka till stallet och säga hejdå för inte mina föräldrar kunde se till så det var säkert så kan dom väl inte det idag heller. Och ifall jag hade fått göra det så hade det varit MYCKET mindre risk att jag skulle försökt göra nåt dåligt än vad det är idag. Utan jag VET att det vore en jävligt dåligt idé att jag ska vara själv med dom utanför bup idag.

 

[tuaphua]

Så himla sorgligt ang din ponny-vän!
Jag känner med dig! Det är fruktansvärt när våra pälskompisar dör. Och jag förstår att du är jätteledsen över att du inte fick säga hej då.

Ang om ponnyn visste etc: Nej, de förstår inte vad som ska ske.
Alla gånger jag varit med har de som jobbar med det varit så duktiga med både häst och människa. Det har varit väldigt respektfullt och omtänksamt bemötande.
Oftast står hästen och äter sin favoritmat/godis och hinner inte märka något.
Den som gör jobbet har alltid varit väldigt skicklig i att vara lugn och vänta tills hästen är trygg och obrydd kring honom. Och varit så snabb och smidig att hästen inte reagerar.

Beklagar sorgen och förstår att det är fruktansvärt jobbigt!

 

[sorbifolia]

Det är inte träffa psykologen som jag inte vill utan själva åka dit. För om jag är så jävla jobbig så det var HELT omöjligt att jag skulle fått åka till stallet och säga hejdå för inte mina föräldrar kunde se till så det var säkert så kan dom väl inte det idag heller. Och ifall jag hade fått göra det så hade det varit MYCKET mindre risk att jag skulle försökt göra nåt dåligt än vad det är idag. Utan jag VET att det vore en jävligt dåligt idé att jag ska vara själv med dom utanför bup idag.

Då tycker jag du ska säga det till någon på BUP, eller till din pappa, nu direkt. Det kanske går att ordna så att en personal kan följa med så du inte blir själv med dom.

Igen, jättetrist med ponnyn. Kram.

 

[Sleepy]

Det är inte träffa psykologen som jag inte vill utan själva åka dit. För om jag är så jävla jobbig så det var HELT omöjligt att jag skulle fått åka till stallet och säga hejdå för inte mina föräldrar kunde se till så det var säkert så kan dom väl inte det idag heller. Och ifall jag hade fått göra det så hade det varit MYCKET mindre risk att jag skulle försökt göra nåt dåligt än vad det är idag. Utan jag VET att det vore en jävligt dåligt idé att jag ska vara själv med dom utanför bup idag.

Om du planerar att rymma och skada dig själv så behöver du tala om det för någon nu. Du är väldigt ömtålig just nu och det får inte hända något tokigt. Du behöver nog kanske ha något mot ångesten också. Kram.

 

[Lovisaleonora]

Det är inte träffa psykologen som jag inte vill utan själva åka dit. För om jag är så jävla jobbig så det var HELT omöjligt att jag skulle fått åka till stallet och säga hejdå för inte mina föräldrar kunde se till så det var säkert så kan dom väl inte det idag heller. Och ifall jag hade fått göra det så hade det varit MYCKET mindre risk att jag skulle försökt göra nåt dåligt än vad det är idag. Utan jag VET att det vore en jävligt dåligt idé att jag ska vara själv med dom utanför bup idag.

Du måste vara ärlig mot personalen om de ska kunna hjälpa dig.

Berätta att du inte har något emot att åka till psykologen men att du vill att någon ur personalen följer med och inte dina föräldrar. Särskilt om du känner att du kan skena iväg och göra något ogenomtänkt.

Vägen mot ett friskare liv går via ärlighet och vilja att stoppa dåliga tankar. Det är inte dina föräldrar du vill hämnas på - du vill bli frisk!

 

[Ullmerkott]

Jag förstår att det känns hemskt och orättvist att inte ens få ta farväl av en älskad ponny. Det hade jag också tyckt!
Det låter som att ponnyn ändå fick ett långt, fint liv och var omtyckt av många. Han vet att du tyckte om honom, även om du inte fick säga farväl.
Med tiden upplever åtminstone jag att sorgen efter djuren blir mindre skarp, medan minnena av alla roliga saker, mysstunder och träningar består.

 

[Fjordfrälst]

Lider med dig i din förlust av ponnyn men det där om hästar märker vad som ska ske är nog blandat ärligt talat. Morfars hästar var jag med och jag tror inte de förstod, faktiskt inte. Min egna häst ja; han gick med sänkt huvud ut ur stallet när det var dags och även vår shetland är jag säker på visste! För hon hade fång som ju är smärtsamt och när hon gick ut för att få slippa lida mer var det som att hon förstod att plågan skulle ta slut; hon gick utan smärta/utan att halta!!! .
Det är ju det jobbiga med djuren...Smärtsamt när de behöver få lämna oss och sorgen är ju kärlekens pris .

 

[LiviaFilippa]

Nu är jag tillbaka från psykologen iallafall men orkar inte skriva så mycket om det nu. Men hon ville prata om detdär förra veckan som jag behövde till akuten för men liksom det känns skit länge sedan och jag kommer nästan inte ihåg det känns det som. Och sen om maten också så jag bryr mig verkligen inte ALLS så bara onödigt att prata om det. Fast vet att hon är ju typ ätstörnings psykolog så är därför jag går till henne men det känns ändå inte som det är viktigt alls nu.
Men blev mest om igår och om ponnyn och sånt och då kunde jag iallafall säga nånting. Som jag inte kunde om det andra. Eller orkade väl inte försöka jätte mycket heller men jag kände ändå bara att det inte skulle gå. Men ja blev somsagt mest om han och tankar om det och så och bråket eller vad man ska säga med mamma och pappa.

 

[LiviaFilippa]

Du måste vara ärlig mot personalen om de ska kunna hjälpa dig.

Berätta att du inte har något emot att åka till psykologen men att du vill att någon ur personalen följer med och inte dina föräldrar. Särskilt om du känner att du kan skena iväg och göra något ogenomtänkt.

Vägen mot ett friskare liv går via ärlighet och vilja att stoppa dåliga tankar. Det är inte dina föräldrar du vill hämnas på - du vill bli frisk!

Vill bara säga om det sista att det inte stämmer. För jag vill visst typ hämnas på mina föräldrar. Eller jag vill att dom ska må så jävla dåligt det bara går så dom KANSKE fattar hur jag känner men dom är ju så jävla dumma i huvudet båda två så dom fattar ingenting.

 

[WhoIsItAgain]

Vill bara säga om det sista att det inte stämmer. För jag vill visst typ hämnas på mina föräldrar. Eller jag vill att dom ska må så jävla dåligt det bara går så dom KANSKE fattar hur jag känner men dom är ju så jävla dumma i huvudet båda två så dom fattar ingenting.

Dom fattar nog mer än du tror. Jag är rätt säker på att de hellre tar att du är skitarg på dom för att du inte fick säga hej då till ponnyn, än att du skulle gjort ett nytt självmordsförsök under permissionen och kanske lyckats. Hellre en arg och sur dotter än en död.

Trots det förstår jag (och säkert dom också) att det är jobbigt för dig att det fick lov att bli så men just nu är ju situationen som den är.

 

[LiviaFilippa]

Dom fattar nog mer än du tror. Jag är rätt säker på att de hellre tar att du är skitarg på dom för att du inte fick säga hej då till ponnyn, än att du skulle gjort ett nytt självmordsförsök under permissionen och kanske lyckats. Hellre en arg och sur dotter än en död.

Trots det förstår jag (och säkert dom också) att det är jobbigt för dig att det fick lov att bli så men just nu är ju situationen som den är.

Fast det skulle jag inte ha gjort. För hade jag fått säga hejdå så hade jag ju gjort det och viljat få en sista stund med han och då hade jag inte slösat bort det på NÅT annat.

 

[LiviaFilippa]

Och förresten så är jag inte arg på dom utan jävligt ledsen och typ besviken att dom inte ens ville försöka och inte lyssnade på vad jag försökte förklara eller nånting. Och att dom är så jävla dumma så dom tror att det kommer gå över. Och det går liksom inte över att jag inte fick säga hejdå. Och det går inte över att dom inte bryr sig om att lyssna på mig ens och går inte över att dom har förstört hela relationen mellan oss.
Men är inte ARG somsagt utan jätte ledsen och besviken och hundra gånger mer ensam för har inte ens dom längre nu.

 

[sorbifolia]

Och förresten så är jag inte arg på dom utan jävligt ledsen och typ besviken att dom inte ens ville försöka och inte lyssnade på vad jag försökte förklara eller nånting. Och att dom är så jävla dumma så dom tror att det kommer gå över. Och det går liksom inte över att jag inte fick säga hejdå. Och det går inte över att dom inte bryr sig om att lyssna på mig ens och går inte över att dom har förstört hela relationen mellan oss.
Men är inte ARG somsagt utan jätte ledsen och besviken och hundra gånger mer ensam för har inte ens dom längre nu.

Förstår eksakt vad du menar. Det går liksom inte att göra om och göra rätt i detta fallet, det kommer ingen ny chans. Otroligt ledsamt att det blev så.

Det kan vara svårt för andra att förstå hur mycket en häst kan betyda, om man inte själv haft ett sådant starkt band till en häst någon gång. Det går liksom inte att beskriva utan det måste upplevas.

 

[LiviaFilippa]

Vill bara skriva av mig nu så om nån bara tänker säga mot så behöver ni inte svara alls.
Men om det här med ponnyn. Så ja SJÄLVKLART är jag ledsen för att han är borta och jag saknar han. Såklart jag gör det och det är jätte jobbigt. Men är ändå inte det värsta utan det MEST jobbiga med allting är att det känns som mina såkallade föräldrar gjorde det största sveket dom kunde.
För både att dom inte ens ville försöka få en möjlighet så jag kunde få säga hejdå. Och kändes som som inte försökte fatta alls och inte lyssnade alls. Men OM dom hade iallafall FÖRSÖKT så kanske jag hade kunnat prata med dom nu om allt att jag saknar han och alla tankar och allt det. Och liksom dom kanske iallafall kunde varit lite ett stöd eller hur man ska säga men nu går inte det så finns INGEN jag kan prata med om han och alla tankar och minnen och saknaden och allt det.

 

[nullo-modo]

Vill bara säga om det sista att det inte stämmer. För jag vill visst typ hämnas på mina föräldrar. Eller jag vill att dom ska må så jävla dåligt det bara går så dom KANSKE fattar hur jag känner men dom är ju så jävla dumma i huvudet båda två så dom fattar ingenting.

Straffa bara inte dej själv genom dina försök att straffa dina föräldrar❤

 

[Sleepy]

Vill bara skriva av mig nu så om nån bara tänker säga mot så behöver ni inte svara alls.
Men om det här med ponnyn. Så ja SJÄLVKLART är jag ledsen för att han är borta och jag saknar han. Såklart jag gör det och det är jätte jobbigt. Men är ändå inte det värsta utan det MEST jobbiga med allting är att det känns som mina såkallade föräldrar gjorde det största sveket dom kunde.
För både att dom inte ens ville försöka få en möjlighet så jag kunde få säga hejdå. Och kändes som som inte försökte fatta alls och inte lyssnade alls. Men OM dom hade iallafall FÖRSÖKT så kanske jag hade kunnat prata med dom nu om allt att jag saknar han och alla tankar och allt det. Och liksom dom kanske iallafall kunde varit lite ett stöd eller hur man ska säga men nu går inte det så finns INGEN jag kan prata med om han och alla tankar och minnen och saknaden och allt det.

Jag förstår din besvikelse. Föräldrar är inte alltid lätta att förstå, de bestämmer så som de tror är bäst och det blir inte alltid så som en skulle önskat. De ser det på sitt sätt. Mina föräldrar gjorde något liknande när jag var liten; plötsligt var hunden borta och jag fick inte säga hejdå. Det kändes helt oförlåtligt.

 

[LiviaFilippa]

Straffa bara inte dej själv genom dina försök att straffa dina föräldrar❤

Det gör jag inte heller och jag gör inte nåt speciellt för att typ straffa dom eller nåt heller. Men kan inte förlåta dom och kan inte bara låtsas att allt är bra när det inte är det.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår din besvikelse. Föräldrar är inte alltid lätta att förstå, de bestämmer så som de tror är bäst och det blir inte alltid så som en skulle önskat. De ser det på sitt sätt. Mina föräldrar gjorde något liknande när jag var liten; plötsligt var hunden borta och jag fick inte säga hejdå. Det kändes helt oförlåtligt.

Om dom påriktigt trodde att det var bäst att inte lyssna på mig alls och inte ens försöka att jag skulle kunna säga hejdå så är dom ju verkligen HELT dumma i huvudet. Och även idag så verkar dom inte fatta vad jag säger typ som att mamma började berätta om nån häst hon red när hon var ung som avlivades och så. Men alltså som att jag bryr mig ett skit om det. För det säger INGENTING att hon förstår nånting bara för att den blev avlivad. Och som psykologen sa att dom typ inte ville försöka för dom är rädda att förlora mig eller nåt sånt skit men då är dom också jävligt dumma i huvudet om dom tror att svika mig och inte försöka vara nåt stöd eller nånting är ett bra sätt att inte förlora mig. För även OM jag mot exakt allt skulle bli 18 så samma dag jag fyller kommer vara sista gången dom ser mig iallafall så det kan dom ju se fram mot isåfall då.

 

[Sleepy]

Om dom påriktigt trodde att det var bäst att inte lyssna på mig alls och inte ens försöka att jag skulle kunna säga hejdå så är dom ju verkligen HELT dumma i huvudet. Och även idag så verkar dom inte fatta vad jag säger typ som att mamma började berätta om nån häst hon red när hon var ung som avlivades och så. Men alltså som att jag bryr mig ett skit om det. För det säger INGENTING att hon förstår nånting bara för att den blev avlivad. Och som psykologen sa att dom typ inte ville försöka för dom är rädda att förlora mig eller nåt sånt skit men då är dom också jävligt dumma i huvudet om dom tror att svika mig och inte försöka vara nåt stöd eller nånting är ett bra sätt att inte förlora mig. För även OM jag mot exakt allt skulle bli 18 så samma dag jag fyller kommer vara sista gången dom ser mig iallafall så det kan dom ju se fram mot isåfall då.

Jag vet ju inte hur deras tankegångar gick, men jag skulle gissa att de var rädda att du skulle rymma eller skada dig själv igen. Det blev ju väldigt allvarligt sist. Kanske kände de att det var svårare att passa dig i stallet än när ni skulle till psykologen, eller så. Eller att de inte trodde du skulle orka med. Du är ju väldigt sjuk och svag nu, så de kanske försöker undvika all ansträngning. Eller något sånt. Jag tror att de försökte göra det de trodde var bäst för dig.

Men jag förstår verkligen hur ont det gör. Det är en svår balansgång, det där med vad som är bäst i olika situationer.

 

[LiviaFilippa]

Jag vet ju inte hur deras tankegångar gick, men jag skulle gissa att de var rädda att du skulle rymma eller skada dig själv igen. Det blev ju väldigt allvarligt sist. Kanske kände de att det var svårare att passa dig i stallet än när ni skulle till psykologen, eller så. Eller att de inte trodde du skulle orka med. Du är ju väldigt sjuk och svag nu, så de kanske försöker undvika all ansträngning. Eller något sånt. Jag tror att de försökte göra det de trodde var bäst för dig.

Men jag förstår verkligen hur ont det gör. Det är en svår balansgång, det där med vad som är bäst i olika situationer.

Fast igen så är dom dumma i huvudet då om dom tror att det är lättare att orka med att han är död OCH jag inte fick säga hejdå än om jag hade fått säga hejdå.
Men det spelar ju ändå ingen roll för vad jag än gör kommer jag inte få nån andra chans att säga hejdå eller se han igen.