Bara ett barn?

[Minna86]

Jag är bara 22 år och har alltid varit helt emot att skaffa barn men naturen bryr sig inte om vad jag tycker utan det verkar som jag (och min underbara sambo) kommer skaffa barn. Jag siktar på att vara 28 men vi får väl se.
Nu till själva frågan! Räcker det att skaffa ett barn? Det låter som en jättekonstig fråga "som bara jag vet svaret på", men väldigt få har ju faktiskt bara ett barn (när de är klara med barnafödandet). Jag har två syskon som jag fortfarande inte ser någon nytta med (de är 16 & 20) medan många kompisar har jättekul med sina syskon. Är man en taskig förälder om man bara skaffar ett barn? Eller är det lite så att har man aldrig upplevt syskon så spelar det inte så stor roll?
Jag känner nämligen att jag har ett liv att leva, jag vill jobba och ha tid med både hund och häst, och då finns det nog bara tid med ett barn. Jag är dessutom lite snål och vill lägga mina pengar "på mig".
Nu kommer ni säga att allt detta kommer ändras och bla bla bla, men jag vill inte att det skall ändras. Jag har sett så många, bla min mamma, som offrat stor del av sitt vuxna liv på sina barn. Jag är tacksam att min mamma gjort det men hon hade varit en lyckligare människa om hon hade haft ett eget liv oxå.
Gud vad långt det blev!

 

[Sol]

Sv: Bara ett barn?

Jag säger, börja med ett och se sedan vad som händer. Någontans måste man ju börja. Man måste inte bestämma hur många barn man ska ha innan man börjar. Det blir som det blir.

 

[cirkus]

Sv: Bara ett barn?

Man skaffar så många barn man vill. Noll och uppåt.

Livet förändras - 1 eller flera barn spelar rätt liten roll.

 

[Kimz0r]

Sv: Bara ett barn?

Vill du bara ha ett barn så ska du naturligtvis inte skaffa två, tre eller fem. Barn ska födas för att de är önskade, inte för att "man ska", för att födas med uppgiften att bli det äldre barnets syskon eller för att ena föräldern ska kunna shoppa mer babykläder.

 

[jerseyko]

Sv: Bara ett barn?

Hur mycket tid du ger till dig själv är ju upp till dig och samma sak med tid för jobb och andra hobbys.

De finns ju de som har +5 barn och mer egen tid än de som har bara 1 barn.

Livet slutar inte för man får barn, livet börjar Gud vad tråkigt och meningslöst liv jag hade innan jag fick barn fast jag gjorde en massa saker hela dagarna Sen tyckte inte jag det var speciellt kul att åka till stallt varje dag, det händer verkligen saker hela tiden när man har småbarn och jag ville i alla fall inte missa nått!

 

[KisseNova]

Sv: Bara ett barn?

Du behöver inte skaffa några barn alls om du inte, det ska aldrig vara påtvingat att skaffa barn.

Jag var 20 år när jag fick min son, och han är enda barnet. Kommer förmodligen så att förbli, jag hade tankar på fler barn förut. Men efter en händelse förra året och det som pågår nu så vill jag inte ha fler barn. När killar diskuterar barn-frågan med mig, så är jag fräck och säger ifrån att dom får hitta någon annan om dom vill ha barn. Allt jag kan erbjuda är ett liv med min son, men han kan aldrig bli deras på samma sätt, och duger inte det så får dom helt enkelt gå.

 

[Minna86]

Sv: Bara ett barn?

Tack för bra svar!
Jag är tyvärr en sån person som vill ha allt planerat. Så ska jag ha två barn så vill jag ha det bestämt och vill jag vara 28 när jag får barn så ska jag vara 28. Sen kan givetvis saker hända men jag kan inte ta livet som det kommer, då blir jag väldigt stressad.

Jag har länge totalt vägrat barn och sa till min sambo väldigt tidigt i vår relation att om han måste ha barn så ska han vara tillsammans med någon annan.
Jag har alltid resonerat så att de som inte tycker om katter skaffar inte katter, så varför ska jag som inte tycker om barn skaffa barn? Men jag har fått någon konstig längtan och kan se på mammor och deras bebisar och tänka "ååhhh". Så jag har insett fakta att naturen har tagit över min hjärna och om jag tycker om barn eller inte verkar inte ha något med saken att göra.

 

[Elinkan]

Sv: Bara ett barn?

Hahah, jag känner så igen mig. Jag var helt övertygd om att jag inte ville ha barn när jag träffade min sambo, men efter att ha sett hur fantastisk han är med barn så ändrade jag mig över en natt =) Nu är dottern 6 månader och jag vill ha fleeeer =)

 

[Kimz0r]

Sv: Bara ett barn?

Mina barn och andras ungar heter det ju.

Jag har jättesvårt för barn, kan inte hantera dem eller möta dem på rätt nivå när de befinner sig i spannet mellan sex månader och tjugo år ungefär, men vill ändå ha barn någon dag och jag bara vet att det är något helt annat med mitt egna barn och att allt kommer att lösa sig.

Det är tur att maken är superbra med alla barn och tycker att barn är jätteroliga. Dock har han barnångest och vet inte om han vill skaffa egna barn någonsin.

Själv vill jag ha barn någon gång i framtiden, men bara ett.

 

[Nussikan]

Sv: Bara ett barn?

Jag är ensambarn och har alltid tyckt att det vart jätte skönt! Även min man är ensambarn och OM vi skulle komma på den dumma idén att skaffa barn så blir det MAX ett

 

[alice]

Sv: Bara ett barn?

Jag har alltid resonerat så att de som inte tycker om katter skaffar inte katter, så varför ska jag som inte tycker om barn skaffa barn? Men jag har fått någon konstig längtan och kan se på mammor och deras bebisar och tänka "ååhhh". Så jag har insett fakta att naturen har tagit över min hjärna och om jag tycker om barn eller inte verkar inte ha något med saken att göra.

Precis så som du resonerar har jag också resonerat i mångt och mycket! Jag har också ogillat barn länge, RIKTIGT länge! När jag var 22 var barn HELT otänkbart!!! Jag ville ju göra vad JAG ville, inte vad någon skrikande, snorig, besvärlig unge ville/behövde. Jag ville ju lägga tid på MIG! Jag vill hålla på med mitt hästliv utan konkurrens med barn!

Idag, när jag är på 30-sträcket, resonerar jag helt annorlunda! Jag vill fortfarande lägga tid och pengar på mig själv, SAMTIDIGT som kroppen och själen fullständigt VRÅLAR efter barn! Detta är inte något som jag medvetet har känt, utan det är HELT naturen som har bestämt detta. Jag vill också kunna vara mamma "på heltid", dvs jag vill INTE vara i stallet 3 timmar varje dag. Jag vill att mitt barn ska ha tillgång till sin mamma, inte en mamma som de får "låna" från hästen ibland. Sen tror jag också att det ger sig självt när barnet väl kommer. Då gör hormoner och dyl att sådant löser sig smärtfritt utan att man behöver tänka på det.

Jag har inte bestämt hur många barn jag (vi) vill ha, men inte mer än 2. Samtidigt så vill jag eg inte ha bara ett barn pga många orsaker. Den främsta är att de alltid har varandra! Händer det något med båda föräldrarna har alltid syskonen varandra!
Jag har en lillasyster som jag INTE var glad över när vi båda var i tonåren. Vi har aldrig umgåtts som syskon. Jag avskydde henne som pesten och hon var BARA besvärlig! Nu när vi är vuxna så är vi fortfarande inte jättebästisar och håller ihop i vått och torrt, men jag är SÅ GLAD över min älskade syster för jag VET att hon ALLTID finns där för mig vad det än gäller. Precis på samma sätt som jag alltid finns där för henne! Blod ÄR tjockare än vatten!!!

Oj, detta blev långt, men det är mitt sätt att se på saken! Tack o lov är vi alla olika!

//Alice

 

[TinyWiny]

Sv: Bara ett barn?

Varför tror du att din mamma hade varit lyckligare om hon inte hade lagt sin tid och energi på sina barn

All tid och energi jag har lagt på mina barn har gjort mej lycklig, de är en stor del av mitt liv och utan dem så hade jag aldrig varit så lycklig.

Barn är lycka, att få vara nära dem och följa dem, det är inget man offrar, det är något man gör för att man vill.
Annars ska man inte skaffa barn, alla barn har rätt att få vara jordens medelpunkt under sin tidiga barndom.

 

[Kimz0r]

Sv: Bara ett barn?

Varför tror du att din mamma hade varit lyckligare om hon inte hade lagt sin tid och energi på sina barn

Frågan är inte ställd till mig men jag svarar ändå: Jag tror inte, jag vet, eftersom jag fått höra under hela min uppväxt att jag varit i vägen, att jag hindrat min mor från att plugga, att det var p.g.a. mig hon inte kunde ta en chefstjänst, att det är mitt fel att hennes nattsömn är dålig o.s.v. o.s.v. o.s.v.

Hon har även avrått mig från att skaffa barn för de är bara jobbiga, i vägen, man förstör sin kropp och blir inkontinent, man har inte tid med någonting und zu weiter.

Nu vet jag att det inte är mitt fel, för det var inte jag som valde att födas, men min mor hade nog varit lyckligare om hon gjort andra livsval och planerat lite bättre.

 

[alice]

Sv: Bara ett barn?

Barn är lycka, att få vara nära dem och följa dem, det är inget man offrar, det är något man gör för att man vill.
Annars ska man inte skaffa barn, alla barn har rätt att få vara jordens medelpunkt under sin tidiga barndom.

Har inte några egna barn (än! ), men kan ändå skriva under på detta!

//Alice

 

[TinyWiny]

Sv: Bara ett barn?

Frågan är inte ställd till mig men jag svarar ändå: Jag tror inte, jag vet, eftersom jag fått höra under hela min uppväxt att jag varit i vägen, att jag hindrat min mor från att plugga, att det var p.g.a. mig hon inte kunde ta en chefstjänst, att det är mitt fel att hennes nattsömn är dålig o.s.v. o.s.v. o.s.v.

Hon har även avrått mig från att skaffa barn för de är bara jobbiga, i vägen, man förstör sin kropp och blir inkontinent, man har inte tid med någonting und zu weiter.

Nu vet jag att det inte är mitt fel, för det var inte jag som valde att födas, men min mor hade nog varit lyckligare om hon gjort andra livsval och planerat lite bättre.

Ja visst kan det vara så
Jag själv hade det ungefär likadant fast hon sa aldrig det på det viset.
Hon visade det genom att aldrig ge kärlek eller omtanke, genom att ständigt visa att man inte var välkommen genom att antingen ignorera eller skrika på en.

Jag visste redan som liten att föda barn var det värsta som kunde hända en och samma sak med att vara gravid.
Att amma var totalt omöjlig för ungen ville ju inte ändå (lyda).
Att ta hand om sina barn innebar att skrämma dem till lydnad eller ignorera dem.
Att krama sina barn gjorde man inte det var som om det fanns äckelkänslor hos henne.

Men för mej har det inte varit (är inte) så, för mej är mina barn det viktigaste i världen och kommer vara till den dag jag dör.

Men jag ifrågasatte faktiskt varför de överhuvudtaget skaffade barn, frågade dem t.om om de inte visste vad kondomer är.

Hon svarade att hon ville ha barn, men inte problemen

(Jag har ändå tre syskon så för vissa tar det tid att inse att drömmen om ett barn som är en nickedocka inte är sann.)


Tyvärr borde vissa människor aldrig få gåvan det innebär att få barn eftersom de inte uppsattar eller förvaltar gåvan på absolut bästa sätt.

 

[Mitten]

Sv: Bara ett barn?

Frågan är inte ställd till mig men jag svarar ändå: Jag tror inte, jag vet, eftersom jag fått höra under hela min uppväxt att jag varit i vägen, att jag hindrat min mor från att plugga, att det var p.g.a. mig hon inte kunde ta en chefstjänst, att det är mitt fel att hennes nattsömn är dålig o.s.v. o.s.v. o.s.v.

Hon har även avrått mig från att skaffa barn för de är bara jobbiga, i vägen, man förstör sin kropp och blir inkontinent, man har inte tid med någonting und zu weiter.

Nu vet jag att det inte är mitt fel, för det var inte jag som valde att födas, men min mor hade nog varit lyckligare om hon gjort andra livsval och planerat lite bättre.

Lessen jag blir av att läsa det här Min mamma hade det också jobbigt, var med om en skilsmässa och satt där ensam med två små hon inte orkade med. Jag har också varit rädd att skaffa, rädd att tappa mig själv, rädd att ångra mig. När jag sedan ville ha och det inte GICK - då var sorgen obeskrivlig. Nu när jag fått min efterlängtade dotter är jag inte säker på om jag skall ha en till eller inte, det får tiden utvisa. Det min 'barnresa' lärt mig är helt enkelt att inte planera för noga, för det blir inte så ändå oftast... och att leva i nuet och med de kort man har. Och jag är lyckligare än någonsin

 

[Kattennizze]

Sv: Bara ett barn?

Kl
Men finns det inga pappor? Vad trist det är att läsa att kvinnor får ge upp sina liv, men männen då? Det ska vara delat ansvar, då får kvinnor också tid för sig själva. För mig och min man är delad föräldraledighet fullkomligt självklart, men inte precis för vänner runt omkring.

 

[jerseyko]

Sv: Bara ett barn?

Varför denna magiska ålder 28? Kan inte du och sambon sätta er ner och skriva upp en massa mål ni ska uppnå innan ni skaffar barn?

Exempel:
- Fast jobb och en lön på XX.XXX kr/månaden
- Rest till Australien 3 veckor
- Köpt en Volvo V70
- Köpt en villa med 4 sovrum
- Pluggat upp betygen i svenska b
- Ridit en LA med minst 65%
- Hoppat 1.20 felfritt
- Varit på fälttävlanskurs
- Köpt en hund
- Betäckt Bettan
- Visat Bettans avkomma på 3års testet 2014


Med längtan till barn i bakhuvudet så blir (i alla fall vi) man väldig motiverad och det som är så jobbigt tar man ändå tag i.
Min make skulle aldrig i hela sitt liv bli pappa innan han fyller 25! Och som det verkar nu, kanske han t.om. är 2 barns pappa innan han fyller 25

Mycket kan man planera in i minsta detalj, men när det handlar om barn kan man inte planera så, det kan ta flera år innan man blir gravid, man kan inte bestämma när, vad det blir eller ens om det är 1,2 eller 3 bebisar i magen! Hur man mår under och efter graviditeten kan man inte heller planera, förlossningen kan man ha önskningar på hur det ska gå men samma sak där.
När barnet är fött så får man faktiskt lov att anpassa sig efter bebise, bajsar bebisen så måste du byta blöja då och är bebis hungrig är det bara att fixa krubb. Man kan inte heller veta om det går att amma eller inte. 3 månaderskolik med sömnlösa nätter osv osv.


Det funkar nog jätte bra att ha t.om fler än 1 häst och ha småbarn. Men jag känner nu att jag skulle sålt min häst innan. Det är inte så kul att ta av föräldradagarna för att betala hästens utgifter. Hade jag inte haft hästen skulle jag kunna vart hemma i minst 6 månader till!

 

[ameo]

Sv: Bara ett barn?

När jag var 20 år och närmare 10 år till så skulle jag "aldrig ha några jävla ungar". Jag var totalt ointresserad av barn.
Men sen hände något och jag har passerat via stegen
"OM jag skulle råka bli gravid och har ett bra stabilt förhållande så kanske jag kan låta bli abort"
och sen till
"OM jag skulle råka bli gravid så skulle jag nog behålla barnet nära nog omständigheterna"
till att jag har genomgått tre planerade graviditeter och nu är trebarnsmamma, som inte ens har bestämt mig för att det räcker med tre...
Jag var 34 när jag fick mitt första barn.

Även om man vill planera så är det inte alltid det blir som man har tänkt sig.

Sen tycker jag nog att det kan räcka med ett barn om Du tycker att det räcker. Men förbered dig på att du kan förändras när du väl har ditt barn hos dig. Du anar inte vilka krafter som finns i kvinnliga hormoner...
Lycka till hur du än gör!

 

[Kimz0r]

Sv: Bara ett barn?

Men finns det inga pappor? Vad trist det är att läsa att kvinnor får ge upp sina liv, men männen då? Det ska vara delat ansvar, då får kvinnor också tid för sig själva. För mig och min man är delad föräldraledighet fullkomligt självklart, men inte precis för vänner runt omkring.

Min far jobbade hela min uppväxt. Alla aktiviteter där han var inblandad skedde på hans villkor, ofta blev de avbokade i sista sekund (bokstavligen) för att någon av hans Viktiga Saker kommit i vägen. Han är en mycket bättre far till mig nu när jag är vuxen och han är pensionär men han har fortfarande ingen kontakt med mellansyskonet (av olika anledningar förståeligt) och högst sporadisk kontakt med äldstasyskonet. Han kan inte heller hantera barn, inte ens sina egna.

Min svärfar är sjöman och var borta månadsvis (och mer) under min makes uppväxt, å andra sidan var han desto mer fokuserad på sin familj när han väl var hemma (även det månadsvis).

Trots min makes barnångest diskuterar vi barn och det är för honom helt självklart att vara närvarande och minst 50% av sitt barns uppväxt. Mitt barn ska inte ha en far som är som min far och min make vill inte vara en sådan far som hans och min.