Avslag

Jag har idag fått besked av FK att de tänker ge avslag på min ansökan om sjukpenning. Något annat har jag nog inte förväntat mig. Det finns ju liksom inga prov jag kan ta eller test att göra (har gjort madr-s) som visar vad jag klarar eller inte klarar och det går inte att bevisa varför jag inte skulle klara 100% när jag klarar 75%.

Så jag får väl liksom bara ge upp med att försöka få något därifrån.

Sjukskrivningen går ut om en vecka, men något heltidsjobb lär det inte bli efter det. Det känns inte värt att krama ur den sista lilla energi jag har för att jobba. Jag behöver ork kvar för att orka med att ha ett liv utanför jobbet också och göra sådant som jag mår bra av. Om jag inte har ork att göra saker jag mår bra av så går det sannolikt åt helvete och risken är att jag tappar den arbetsförmåga jag har. Jag vet inte om förebyggande sjukpenning skulle kunna vara något att försöka få, men när jag läser om det så tvivlar jag på att det är möjligt.

Jag har i alla fall fått en tid till psykolog nu. Det blir om cirka 3 veckor.

 

[Grazing]

Men jag har ingen ångest? I alla fall inte på det sättet att jag behöver medicinera.

Ångest får jag av för mycket koffein och/eller socker. Jag kan hantera det även om det är jobbigt, men till vardags har jag inte sådana besvär.

Visst kan jag bli orolig över saker som kan gå åt helvete men jag tänker inte på sånt hela tiden. Och situationer jag har svårt för, det undviker jag.

Men ja, vården här för personer med utmattningsdepression är fan ett skämt.

Ångest kan kännas på många sätt. Ibland vet man knappt om att det är ångest som håller en tillbaka fören man har testat ångestdämpande.

 

[Magiana]

Ångest kan kännas på många sätt. Ibland vet man knappt om att det är ångest som håller en tillbaka fören man har testat ångestdämpande.

Möjligt, men jag upplever det inte som ett problem. Ångestdämpande medicin är nog inte lösningen för att jag ska kunna ha nära relationer. Det lär nog inte heller hjälpa mot koncentrationsproblemen. O.s.v.

 

[Grazing]

Möjligt, men jag upplever det inte som ett problem. Ångestdämpande medicin är nog inte lösningen för att jag ska kunna ha nära relationer. Det lär nog inte heller hjälpa mot koncentrationsproblemen. O.s.v.

Men det kan vara, slappnar psyke och kropp av så kommer andra känslor lättare fram. I mitt fall är ångesten en konstant spärr som jag inte märker av egentligen fören den släpper och då blir det lättare också med koncentration osv. Lite som när man är van att ha ont nånstans, en konstant värk som man lärt sig hantera och som man tycker man knappt ens märker av längre, när den släpper så är det en otrolig lättnad. Detsamma kan det vara med ångest.

Och ingenting är den enda lösningen, det är saker och ting ihop som är lösningen.

 

[Magiana]

Men det kan vara, slappnar psyke och kropp av så kommer andra känslor lättare fram. I mitt fall är ångesten en konstant spärr som jag inte märker av egentligen fören den släpper och då blir det lättare också med koncentration osv. Lite som när man är van att ha ont nånstans, en konstant värk som man lärt sig hantera och som man tycker man knappt ens märker av längre, när den släpper så är det en otrolig lättnad. Detsamma kan det vara med ångest.

Och ingenting är den enda lösningen, det är saker och ting ihop som är lösningen.

Jag känner mig själv rätt bra och vet hur avslappning känns. Jag vet hur det känns när tankarna tystnar och man är totalt lugn. Jag vet även hur gnagande oro känns, eller en massiv ångestattack.

Jag har yogat rätt mycket i mina dagar (och håller just på med en 40-dagarsutmaning då jag ska göra yoga varje dag eftersom jag haft svårt att få till en regelbunden rutin kring detta.) Så jag har god kroppskännedom (och vet att jag ofta är spänd i käkarna t.ex. men vet också hur jag ska hjälpa mig själv att släppa på det.) Efter dagens/kvällens meditation är jag ofta väldigt lugn och grundad, men samtidigt protesterar kroppen av att ha suttit still så länge så jag kan inte sitta kvar så länge och njuta av lugnet.

 

[Grazing]

Jag känner mig själv rätt bra och vet hur avslappning känns. Jag vet hur det känns när tankarna tystnar och man är totalt lugn. Jag vet även hur gnagande oro känns, eller en massiv ångestattack.

Jag har yogat rätt mycket i mina dagar (och håller just på med en 40-dagarsutmaning då jag ska göra yoga varje dag eftersom jag haft svårt att få till en regelbunden rutin kring detta.) Så jag har god kroppskännedom (och vet att jag ofta är spänd i käkarna t.ex. men vet också hur jag ska hjälpa mig själv att släppa på det.) Efter dagens/kvällens meditation är jag ofta väldigt lugn och grundad, men samtidigt protesterar kroppen av att ha suttit still så länge så jag kan inte sitta kvar så länge och njuta av lugnet.

Som sagt, det kan vara en hjälp i vardagen som man kan ta när det behövs. Man kan tro att man känner sig själv utan och innan men ändå gör man det inte. Skadar aldrig att testa, man märker ju fort huruvida det hjälper eller inte. Bara tryggheten att inte behöva stå ut med någon ångest i en viss situation kan göra att det hjälper. Visst är yoga bra men svårt att ta till när det verkligen behövs.

Som sagt igen, det är en hjälp i vardagen och inte en lösning. Att ta en "genväg" till ett ångestfriare mer avslappnat liv är inte dåligt. Snarare en hjälp att få ork att få mer energi till att ta tag i livet.

Att tex inte behöva känna man att måste undvika jobba situationer i livet som orsakar ångest är en befrielse. Så ångestdämpande kan ge goda resultat..

 

[Magiana]

Som sagt, det kan vara en hjälp i vardagen som man kan ta när det behövs. Man kan tro att man känner sig själv utan och innan men ändå gör man det inte. Skadar aldrig att testa, man märker ju fort huruvida det hjälper eller inte. Bara tryggheten att inte behöva stå ut med någon ångest i en viss situation kan göra att det hjälper. Visst är yoga bra men svårt att ta till när det verkligen behövs.

Som sagt igen, det är en hjälp i vardagen och inte en lösning. Att ta en "genväg" till ett ångestfriare mer avslappnat liv är inte dåligt. Snarare en hjälp att få ork att få mer energi till att ta tag i livet.

Att tex inte behöva känna man att måste undvika jobba situationer i livet som orsakar ångest är en befrielse. Så ångestdämpande kan ge goda resultat..

Jag har stor erfarenhet av ångest och hade panikångest i 27 år och under den tiden hade jag perioder då jag var "så kallat frisk". Ångesten var dock aldrig långt borta.

Jag är numera botad från detta och anser inte att jag ska behöva medicinera bort problem som inte finns.

Själslig smärta går f.ö. inte att medicinera bort och det är det jag har mest problem med.

Enda gången jag känner att lugnande kan vara befogat är vid blodprovstagning och liknande. Att ta lugnande för att jag är rädd för att bli behandlad illa av folk eller bli avvisad, är inte befogat.

 

[Hippocampus]

Som sagt, det kan vara en hjälp i vardagen som man kan ta när det behövs. Man kan tro att man känner sig själv utan och innan men ändå gör man det inte. Skadar aldrig att testa, man märker ju fort huruvida det hjälper eller inte. Bara tryggheten att inte behöva stå ut med någon ångest i en viss situation kan göra att det hjälper. Visst är yoga bra men svårt att ta till när det verkligen behövs.

Som sagt igen, det är en hjälp i vardagen och inte en lösning. Att ta en "genväg" till ett ångestfriare mer avslappnat liv är inte dåligt. Snarare en hjälp att få ork att få mer energi till att ta tag i livet.

Att tex inte behöva känna man att måste undvika jobba situationer i livet som orsakar ångest är en befrielse. Så ångestdämpande kan ge goda resultat..

Att ens sitta och tjata medicinering, som oftast bara är för att dämpa och inte bota, till en som faktiskt har upplevt hur det är att ha ångest, är inte det lite respektlöst?

 

[Magiana]

Att ens sitta och tjata medicinering, som oftast bara är för att dämpa och inte bota, till en som faktiskt har upplevt hur det är att ha ångest, är inte det lite respektlöst?

Och det blir dessutom rätt löjligt med tanke på min stora expertis i min ångest.

Jag har kunskap om allt på skalan, från total avslappning till total ångest och jag vet hur jag ska hantera det. Och så länge jag har förmåga att styra över min ångest så finns inte behov av medicin.

 

[Vallmo]

Att ens sitta och tjata medicinering, som oftast bara är för att dämpa och inte bota, till en som faktiskt har upplevt hur det är att ha ångest, är inte det lite respektlöst?

Jag tycker absolut @Grazing har en poäng i det hen skriver.
Det är faktiskt mycket möjligt att man kan gå runt med ångest och inte förstå vad det är för något förrän man testat det och märker att det blir annorlunda.
Vad jag har förstår så har @Grazing rätt mycket erfarenhet av psykisk ohälsa (ursäkta om jag talar över huvudet på dig @Grazing och rätta mig om jag har fel) och jag tycker hen delar med sig och beskriver olika exempel på ett mycket nyanserat sätt.

Sen tycker jag inte att @Grazing är särskilt respektlös heller.
Hen försöker bara förklara utifrån bästa förmåga och bemöta svaren hen får.
Att @Magiana har ett stort motstånd mot mediciner och har svårt med tillit är inte @Grazing fel.

Och @Magiana jag menar verkligen inget illa med att skriva så.
Jag baserar det bara på tidigare inlägg och att du har ett motstånd till en hel del inom vården pga dåliga erfarenheter mm.
Sen är du väldigt självständig och självförsörjande och det är bra. Men ibland behöver även såna personer lägga sig ner och bara bli omhändertagna.
Jag är likadan själv, ska tilläggas.

Kan ta mig själv som exempel:
Första gången jag drabbades av en depression så mådde jag dåligt, hade en krypande känsla som jag inte kunde ta på.
Jag vet bara att jag inte mådde bra. Eller, egentligen fattade jag knappt det heller.

Jag jobbade natt och ofta var det rätt lugnt mellan 24-06 och jag som är bokmal brukade sluka i stort sett en bok varje natt. Sen kunde jag inte göra det längre.
Och efter det kunde jag inte ens spela wordfeud som ändå är rätt simpelt att koncentrera sig på.
Jag bara satt helt vaken mellan 24-06 och stirrade.
Sen när jag kom hem kunde jag inte sova heller.

Sen såg min sambo till att jag sökte vård.
Fick komma till en läkare som skrev ut oxascand (lugnande bensodiazepiner) och sen skrev in mig på heldygnsvård.
Första gången jag tog den där oxascanden så fattade jag att det var ångest jag hade.
Det kändes helt annorlunda och det var otroligt skönt att slippa den där känslan som inte gick att ta på.

Då, när detta hände, jobbade jag som sjuksköterska inom psykiatrin och hade gjort det i fem år.
Under den tiden hade jag mött hundratals patienter med ångest och delat ut ännu mer ångestdämpande och var ganska skicklig på att bedöma om patienter hade ångest eller inte.

Ändå fattade jag inte ett skit när det kom till mig själv.
Så vad jag vill säga med det är att man faktiskt inte alltid har 100%koll på sig själv.
Bara för en strategi har funkat förut behöver det inte betyda att den alltid kommer göra det.
Ibland ändras saker och ting.

 

[Hippocampus]

Jag tycker absolut @Grazing har en poäng i det hen skriver.
Det är faktiskt mycket möjligt att man kan gå runt med ångest och inte förstå vad det är för något förrän man testat det och märker att det blir annorlunda.
Vad jag har förstår så har @Grazing rätt mycket erfarenhet av psykisk ohälsa (ursäkta om jag talar över huvudet på dig @Grazing och rätta mig om jag har fel) och jag tycker hen delar med sig och beskriver olika exempel på ett mycket nyanserat sätt.

Sen tycker jag inte att @Grazing är särskilt respektlös heller.
Hen försöker bara förklara utifrån bästa förmåga och bemöta svaren hen får.
Att @Magiana har ett stort motstånd mot mediciner och har svårt med tillit är inte @Grazing fel.

Och @Magiana jag menar verkligen inget illa med att skriva så.
Jag baserar det bara på tidigare inlägg och att du har ett motstånd till en hel del inom vården pga dåliga erfarenheter mm.
Sen är du väldigt självständig och självförsörjande och det är bra. Men ibland behöver även såna personer lägga sig ner och bara bli omhändertagna.
Jag är likadan själv, ska tilläggas.

Kan ta mig själv som exempel:
Första gången jag drabbades av en depression så mådde jag dåligt, hade en krypande känsla som jag inte kunde ta på.
Jag vet bara att jag inte mådde bra. Eller, egentligen fattade jag knappt det heller.

Jag jobbade natt och ofta var det rätt lugnt mellan 24-06 och jag som är bokmal brukade sluka i stort sett en bok varje natt. Sen kunde jag inte göra det längre.
Och efter det kunde jag inte ens spela wordfeud som ändå är rätt simpelt att koncentrera sig på.
Jag bara satt helt vaken mellan 24-06 och stirrade.
Sen när jag kom hem kunde jag inte sova heller.

Sen såg min sambo till att jag sökte vård.
Fick komma till en läkare som skrev ut oxascand (lugnande bensodiazepiner) och sen skrev in mig på heldygnsvård.
Första gången jag tog den där oxascanden så fattade jag att det var ångest jag hade.
Det kändes helt annorlunda och det var otroligt skönt att slippa den där känslan som inte gick att ta på.

Då, när detta hände, jobbade jag som sjuksköterska inom psykiatrin och hade gjort det i fem år.
Under den tiden hade jag mött hundratals patienter med ångest och delat ut ännu mer ångestdämpande och var ganska skicklig på att bedöma om patienter hade ångest eller inte.

Ändå fattade jag inte ett skit när det kom till mig själv.
Så vad jag vill säga med det är att man faktiskt inte alltid har 100%koll på sig själv.
Bara för en strategi har funkat förut behöver det inte betyda att den alltid kommer göra det.
Ibland ändras saker och ting.

Det finns säkerligen många andra som har erfarenhet av psykisk ohälsa på detta forum, både på sig själv, anhöriga o vänner. Alla har sin tro på vad som fungerade bäst på de. Så är det och så kommer det alltid att vara. Ingenting fungerar på alla. Men alla kan dela med sig erfarenheter så kanske personen kan känna igen sig i något. Men att skriva om och om igen om att man ska medicinera ångestdämpande är inte riktigt okej. Jag själv hänvisar ju gärna till hypnosterapi eftersom det tog bort min depression, ångest, alla fobier osv på 6 månader (efter 17 års "sjukdom"). Det var min väg och den rekommenderar jag gärna och har gjort till @Magiana då hon har responderat att hon inte har råd med det. Då sitter jag ju inte och tjatar precis.

 

[Grazing]

Att ens sitta och tjata medicinering, som oftast bara är för att dämpa och inte bota, till en som faktiskt har upplevt hur det är att ha ångest, är inte det lite respektlöst?

Med tanke på att jag som lever med ångest och alltid gjort så vet jag en del om det också. Och vadå tjata, att testa saker och ting som faktiskt kan hjälpa otroligt mycket är inte fel. Varför liksom göra livet svårare än vad det behöver vara.

 

[Grazing]

Och det blir dessutom rätt löjligt med tanke på min stora expertis i min ångest.

Jag har kunskap om allt på skalan, från total avslappning till total ångest och jag vet hur jag ska hantera det. Och så länge jag har förmåga att styra över min ångest så finns inte behov av medicin.

Det är också ofta sådant tänk som gör att man inte kommer förbi problemen, man tror man är sådan expert på sig själv och vilka problem man har men så är det sällan. Att inte överväga andras råd och tips är att förhindra sig själv från att fungera bättre, precis som när det gäller allting i livet måste man för att komma framåt vara öppen för att testa nya saker. Funkar det inte är det inte värre än att man slutar.

Hade man varit sådan expert på sig själv så hade ingen behövt någon hjälp nånsin, det är liksom det som läkare osv är till för tex. Jag trodde också jag var sån "expert" på hur jag själv fungerade och avstod mycket en lång tid vilket gjorde att jag gick miste om en stor del i livet.

Lite ödmjukhet i livet skadar aldrig, man kan testa nya saker utan att det skadar. Det värsta som kan hända är att det inte händer någonting.

 

[mandalaki]

@Vallmo dina råd är självklart välmenta och bör få respekt, men du är väldigt tvärsäker i dina tips till en person du inte ens träffat. Hon bör läggas in, stilnoct är (tvärtemot vad förskrivande läkare brukar betona) inte beroendeframkallande, ect verkar vara ett tidigt behandlingsalternativ vid depression (du nämner det som tvåa efter något annat), terapi hjälper inte när man är i dåligt skick, Magiana kan ha ångest utan att veta om det osv.

Men med tanke på att Magiana har mångårig erfarenhet av ångest borde hon nog ändå kunna bedöma själv om hon har ångest eller inte. Hon har dessutom nu på senare tid inte ens fått träffa en psykiater, vilket jag kan tycka är det bästa råd hon kan få: se till att få göra det.

 

[Grazing]

Det finns säkerligen många andra som har erfarenhet av psykisk ohälsa på detta forum, både på sig själv, anhöriga o vänner. Alla har sin tro på vad som fungerade bäst på de. Så är det och så kommer det alltid att vara. Ingenting fungerar på alla. Men alla kan dela med sig erfarenheter så kanske personen kan känna igen sig i något. Men att skriva om och om igen om att man ska medicinera ångestdämpande är inte riktigt okej. Jag själv hänvisar ju gärna till hypnosterapi eftersom det tog bort min depression, ångest, alla fobier osv på 6 månader (efter 17 års "sjukdom"). Det var min väg och den rekommenderar jag gärna och har gjort till @Magiana då hon har responderat att hon inte har råd med det. Då sitter jag ju inte och tjatar precis.

Skriva om och om igen? Vem gör det? Jag svarade på det som stod och förklarade mera utförligt hur ångestdämpande medicin kan fungera. Det är inte att tjata, det är att informera. Och det är otroligt många som går runt med ångest utan att veta att det är ångest, det skadar inte att informera om det.

 

[Grazing]

Men med tanke på att Magiana har mångårig erfarenhet av ångest borde hon nog ändå kunna bedöma själv om hon har ångest eller inte. Hon har dessutom nu på senare tid inte ens fått träffa en psykiater, vilket jag kan tycka är det bästa råd hon kan få: se till att få göra det.

Det är detta som gör att många har stora hinder, dom tror så mycket om sig själva. Vad är det ens för mening med en psykiater om man är så tvärsäker på vad som fungerar och inte och inte är villig att vara öppen för olika förslag. Att testa olika saker förvärrar ingenting, det kan bara ge öppningar till ett lättare liv.

 

[mandalaki]

Det är detta som gör att många har stora hinder, dom tror så mycket om sig själva. Vad är det ens för mening med en psykiater om man är så tvärsäker på vad som fungerar och inte och inte är villig att vara öppen för olika förslag. Att testa olika saker förvärrar ingenting, det kan bara ge öppningar till ett lättare liv.

Och jag menar att man bör vara mer öppen för förslag från en psykiater än från folk på nätet som man aldrig ens träffat.

 

[Grazing]

Och jag menar att man bör vara mer öppen för förslag från en psykiater än från folk på nätet som man aldrig ens träffat.

Jag kan nästan lova att en psykiater kommer dra upp alternativ på mediciner och ev ångestdämpande. Det är liksom det som dom gör och kan göra. Förutom att ge förslag på olika former av terapi då om man klassificerar in för den typen av behandling. Är man redan innan då så extremt säker på sig själv och sina problem och vad man inte vill testa osv, vad gör man då hos en psykiater?

Dessutom kan man inte få tag i ångestdämpande eller annan medicin om man inte går dit så vad skadar det att få info om sådant från personer som har erfarenhet av det? Det är inte direkt så att någon uppmuntrar till någon slags självmedicinering.

Man ska aldrig underskatta "vanliga" människor och deras erfarenheter.

 

[mandalaki]

Ok, vi behöver inga läkare. Det räcker med patienter som delar med sig.

Hur Magiana skulle agera mot en psykiater är sannolikt inte likadant som hon reagerar på folk på ett forum.

 

[Hippocampus]

Jag håller vid att man kan berätta sin historia. Och vad man har för erfarenhet. Men att skriva ut att mediciner fungerar för man kan ha ångest utan att man vet om...jo man kan ha 1000 olika sjukdomar utan att veta om det också... Magiana har sagt att hon är negativ till medicinering. O ja, det är jag med efter att ha fått det. Det gjorde inte mig frisk. Men det kanske gör någon annan frisk, vad vet jag. Jag är övertygad om att när Magiana hittar en person hon får förtroende för kommer olika alternativ behandlas.

 

[Grazing]

Jag håller vid att man kan berätta sin historia. Och vad man har för erfarenhet. Men att skriva ut att mediciner fungerar för man kan ha ångest utan att man vet om...jo man kan ha 1000 olika sjukdomar utan att veta om det också... Magiana har sagt att hon är negativ till medicinering. O ja, det är jag med efter att ha fått det. Det gjorde inte mig frisk. Men det kanske gör någon annan frisk, vad vet jag. Jag är övertygad om att när Magiana hittar en person hon får förtroende för kommer olika alternativ behandlas.

Och igen, det skadar inte någon att informera hur ångestdämpande kan fungera. Det skadar heller inte någon att informera att ångest kan utspela sig på miljoner olika sätt. Jag trodde inte jag hade någon ångest heller fören jag provade olika sätt att bli av med. Ibland kanske man måste pröva saker man inte är helt för. Som sagt, det värsta som kan hända är att det inte händer någonting.

Och igen då, ingen ångestmedicin gör någon frisk, det är ett hjälpmedel.