Avslag

Jag har idag fått besked av FK att de tänker ge avslag på min ansökan om sjukpenning. Något annat har jag nog inte förväntat mig. Det finns ju liksom inga prov jag kan ta eller test att göra (har gjort madr-s) som visar vad jag klarar eller inte klarar och det går inte att bevisa varför jag inte skulle klara 100% när jag klarar 75%.

Så jag får väl liksom bara ge upp med att försöka få något därifrån.

Sjukskrivningen går ut om en vecka, men något heltidsjobb lär det inte bli efter det. Det känns inte värt att krama ur den sista lilla energi jag har för att jobba. Jag behöver ork kvar för att orka med att ha ett liv utanför jobbet också och göra sådant som jag mår bra av. Om jag inte har ork att göra saker jag mår bra av så går det sannolikt åt helvete och risken är att jag tappar den arbetsförmåga jag har. Jag vet inte om förebyggande sjukpenning skulle kunna vara något att försöka få, men när jag läser om det så tvivlar jag på att det är möjligt.

Jag har i alla fall fått en tid till psykolog nu. Det blir om cirka 3 veckor.

 

[Alexandra_W]

Nej, alla är inte dåliga men de dåliga är i sån övervägande majoritet i min historik. Det var den första som försökte med "övertalningsterapi" och lämnade mig sedan. Den andra psykiatern träffade jag inte ens. Han skrev bara ut medicin. En tredje fick mig att gråta när jag pratat med henne första gången. Jag upplevde henne som elak. Den fjärde ville förtidspensionera mig, men jag uppfattade henne i övrigt som seriös.

Ingen av dessa har ordnat med någon utredning av mig. Jag har känt mig ensam och maktlös i det här och fått söka mina egna vägar för att må bra.

Skulle du acceptera en utredning med misstanke/frågeställning personlighetsstörning? Iom att det finns sådan misstanke journalförd använder jag det som exempel.

Man utreder sällan ”blint” utan utifrån en misstanke om något. Som kan bekräftas eller inte bekräftas.

 

[Gnist]

När jag gjorde testet gällande utmattningen var det på en förmiddag då man brukar vara som skarpast och ändå rörde jag till det och gjorde fel. Nu känner jag ju till testets fallgrop så den finten skulle jag inte gå på igen (tror jag).

Du vill alltså hellre "fuska" och få ett friskare -men felaktigt- resultat än att få en diagnos och hjälp

De tester som görs är ju steg man måste ta, mot diagnos och adekvat, korrekt hjälp och inte någon form av "finter" som du verkar tro.

 

[Hazel]

Ibland får man helt enkelt bestämma sig för att prova, och då får man göra det utan att bestämma sig före hur det ska gå eller vad för läkare man träffar.

Jag har en sjukdom som läkare oftast inte vet något om, ibland inte tror på och ibland vet de saker men vet ändå inte hur dom ska hjälpa mig, och eftersom det inte finns någon riktig behandling så behöver man va ganska påhittig för att kunna ge mig lindring. Jag har haft HEMSKA läkare, läkare som sagt sig ha kunskapar om min sjukdom och sedan gett mig råd som kan göra mig ännu sämre, jag har haft läkare som sagt att "det bara sitter i huvet" och läkare som bara ryckt på axlarna. Men det hjälper mig absolut ingeting att se det som att läkarna vill mig illa, och jag har absolut kännt att nu orkar jag inte ett varv till. Orkar inte försöka förklara allting en gång till och sen kanske inte få hjälp. Och då ger jag upp ibland, ett tag, och sen börjar jag om. Och då ger jag den nya läkaren precis all min tillit oavsett tidigare erfarenheter för annars blir det aldrig något mer än en halv chans till bättring, och då är det JAG som gör chansen sämre, inte läkaren och inte möjligheterna.

 

[Magiana]

Ja, det mesta går att mäta/testa. Uthållighet absolut. Uppmärksamhet, arbetsminne, koncentration osv osv osv.

Hur är det med depression?

Jag har i alla fall tidigare noterat att när jag blir för trött så får jag mer tankar om att jag vill dö. Just nu har jag ju inte det, men det finns inget som säger att det kommer förbli så. Jag klarar liksom inte press.

@Magiana jag tror dock det skulle vara lättare för dig att inte se saker som ”en fint” osv. Jag vill ge läkaren som under besöket gav dig ett test som brukar ge utslag vid utmattning en guldstjärna och stående ovationer. Du beskriver det som ”en fint”. Det är tråkigt att höra.

Ärlig fråga du inte behöver besvara annat än för dig själv - hur beskriver du dina problem för läkare? Hela bilden och uppriktigt eller justerat och/eller partiellt?

Jag tycker också att det var mycket bra att jag ställdes inför testet som jag gjorde fel på. Den läkaren är jag evigt tacksam. Det visade liksom att mitt problem inte var inbillat. Så för mig är inte "en fint" något dåligt.

Jag försöker vara så uppriktig jag kan när jag träffar läkare.

Skulle du acceptera en utredning med misstanke/frågeställning personlighetsstörning? Iom att det finns sådan misstanke journalförd använder jag det som exempel.

Man utreder sällan ”blint” utan utifrån en misstanke om något. Som kan bekräftas eller inte bekräftas.

Jag vet inte. Det skrämmer mig. Kanske beror det på att jag alltid känt att ingen egentligen vill hjälpa mig att må bättre och att jag efter diagnosen kommer att bli lämnad i sticket (precis som tidigare).

Du vill alltså hellre "fuska" och få ett friskare -men felaktigt- resultat än att få en diagnos och hjälp

De tester som görs är ju steg man måste ta, mot diagnos och adekvat, korrekt hjälp och inte någon form av "finter" som du verkar tro.

Nej, jag vill inte fuska, men är nu uppmärksammad på testets motsatsfrågor och kan svara rätt. Det var en rad frågor så som "hur trött känner du dig", "hur pigg känner du dig" och sen var det en skattningsskala bredvid frågorna. Där rörde jag till det.

 

[Alexandra_W]

För att ge vården en chans att hjälpa dig behöver du ju ge dem en chans att försöka enligt det de tror på - och se hur det fungerar. Även om det känns galet.

Jag har en kronisk sjukdom. Tio års trial and error har gett en behandlingsregim som fungerar okej. Jag flyttade. Nytt landsting. De ville prova samma saker som tidigare provats utan resultat.

Jag lät dem hållas. Förklarade att det testats men inte hjälpte. De tyckte de ville testa för det borde hjälpa. Jag sa inte mer utan lät de testa. Det hjälpte inte. Nu har jag den fungerande regimen igen. Med all sannolikhet snabbare än om jag stridit emot att jag visste vad som fungerar och kan min sjukdom. Även om det är sant så var det enklaste och snabbaste sätter att få hjälp låta vården själv se att och varför ”standard 1 A” inte fungerade.

Hade jag vägrat det hade jag nog inte fått hjälp utan jagat en läkare som ”trodde på mig och förstod”. Utan att ha effektiv behandling (då behandlingen måste skötas av specialist)

 

[Magiana]

För att ge vården en chans att hjälpa dig behöver du ju ge dem en chans att försöka enligt det de tror på - och se hur det fungerar. Även om det känns galet.

Jag har en kronisk sjukdom. Tio års trial and error har gett en behandlingsregim som fungerar okej. Jag flyttade. Nytt landsting. De ville prova samma saker som tidigare provats utan resultat.

Jag lät dem hållas. Förklarade att det testats men inte hjälpte. De tyckte de ville testa för det borde hjälpa. Jag sa inte mer utan lät de testa. Det hjälpte inte. Nu har jag den fungerande regimen igen. Med all sannolikhet snabbare än om jag stridit emot att jag visste vad som fungerar och kan min sjukdom. Även om det är sant så var det enklaste och snabbaste sätter att få hjälp låta vården själv se att och varför ”standard 1 A” inte fungerade.

Hade jag vägrat det hade jag nog inte fått hjälp utan jagat en läkare som ”trodde på mig och förstod”. Utan att ha effektiv behandling (då behandlingen måste skötas av specialist)

Jag har gett vården chanser, men det har inte fungerat. Jag har inte ens blivit utredd tidigare (förutom när jag ville få hjälp med min fobi) och vården har egentligen inte erbjudit annat än medicin. Jo, kbt fick jag efter 5 år, men det fungerade inte på mig. Det hjälpte endast lite och gav ingen varaktig hjälp då jag snabbt blev sämre igen då jag hamnade i en övermäktig situation. Jag har varit frustrerad för att jag känt att vården inte vetat hur de skulle hjälpa mig. Det kändes som om att allt från diagnos till behandling överläts till mig och vården var passiv.

Jag har rätt svårt med tilliten till vården. Den psykolog jag gick hos i våras fick mig att må sämre. Jag blev stressad, började ifrågasätta min verklighetsuppfattning och blev rädd att detta skulle leda till en psykos. Den risken var jag inte villig att ta.

 

[Alexandra_W]

Jag har gett vården chanser, men det har inte fungerat. Jag har inte ens blivit utredd tidigare (förutom när jag ville få hjälp med min fobi) och vården har egentligen inte erbjudit annat än medicin. Jo, kbt fick jag efter 5 år, men det fungerade inte på mig. Det hjälpte endast lite och gav ingen varaktig hjälp då jag snabbt blev sämre igen då jag hamnade i en övermäktig situation. Jag har varit frustrerad för att jag känt att vården inte vetat hur de skulle hjälpa mig. Det kändes som om att allt från diagnos till behandling överläts till mig och vården var passiv.

Jag har rätt svårt med tilliten till vården. Den psykolog jag gick hos i våras fick mig att må sämre. Jag blev stressad, började ifrågasätta min verklighetsuppfattning och blev rädd att detta skulle leda till en psykos. Den risken var jag inte villig att ta.

Vi har ju pratat om det förr så tar det kort nu bara. Men att prata med kurator om de anser det behövs, att ta emot terapi av typ Y om de föreslår det osv ingår i det jag beskriver. Att ÄVEN om man själv är helt säker att det är meningslöst, även om man själv inte håller med om att man ev har diagnos X, även om man själv tror att det bara kommer ske si och sen kommer det bli så. Gå med på det ändå.

Sen är ett problem - även om det är förklarligt - dina ”det går inte” och att arbete prioriteras. För om man tycker att ”nej det kan jag inte” så översätts det lätt med ”så illa är det inte/så allvarligt är det inte”. Så håller med de som sagt att du måste nog välja att prioritera ditt mående ett tag framför jobbet. Och ATT göra det kan även hjälpa dig gå just hjälp. T ex så du kan inte söka psykiatriker i Stockholm för du orkar inte åka över dagen. Åk ändå. Låt vården se precis hur utmattad du blir av 3 h tågresa eller av en vanlig arbetsdag! Om de aldrig får SE det utan bara höra det kommer de aldrig kunna skriva ett intyg om att du ÄR t ex utmattad, utan ”bara” att du uppger att du BLIR det.

 

[Vallmo]

Vi har ju pratat om det förr så tar det kort nu bara. Men att prata med kurator om de anser det behövs, att ta emot terapi av typ Y om de föreslår det osv ingår i det jag beskriver. Att ÄVEN om man själv är helt säker att det är meningslöst, även om man själv inte håller med om att man ev har diagnos X, även om man själv tror att det bara kommer ske si och sen kommer det bli så. Gå med på det ändå.

Sen är ett problem - även om det är förklarligt - dina ”det går inte” och att arbete prioriteras. För om man tycker att ”nej det kan jag inte” så översätts det lätt med ”så illa är det inte/så allvarligt är det inte”. Så håller med de som sagt att du måste nog välja att prioritera ditt mående ett tag framför jobbet. Och ATT göra det kan även hjälpa dig gå just hjälp. T ex så du kan inte söka psykiatriker i Stockholm för du orkar inte åka över dagen. Åk ändå. Låt vården se precis hur utmattad du blir av 3 h tågresa eller av en vanlig arbetsdag! Om de aldrig får SE det utan bara höra det kommer de aldrig kunna skriva ett intyg om att du ÄR t ex utmattad, utan ”bara” att du uppger att du BLIR det.

Tack för att du bekräftade mitt förslag.
Känns bra att fler tänker i samma banor.

 

[Vallmo]

@Magiana Har sovit på saken.
Jag tror du ska strunta i all öppenvård just nu och försöka bli inlagd på psykiatrisk vårdavdelning istället.
Sök psykakuten.
Suicidtankar, psykosnära, sammanbrott är allvarligt och SKA bli behandlat inom slutenvården.
Därifrån ordnar dom en öppenvårdskontakt du kan gå till sen.

Ge det en chans och ta dig själv på allvar.
Depression är en högst dödlig sjukdom.

Skit i VC, ditt jobb, kuratorn mm just nu.

Har genom mitt arbete och som patient träffat säkert 100 psykläkare. Det finns bra och det finns mindre bra.
Låt inte en dålig erfarenhet styra. Försök jobba på din tillit just nu. Du behöver den för att överleva.
Allvarligt menat.

 

[Alexandra_W]

@Magiana

En udda jämförelse men ändå. Jag är extremt introvert och blir väldigt utmattad av att umgås med folk. Även familj/släkt/vänner. Min partner är informerad om det, säger att han förstå och han tror utan omsvep på mig.

I julas så kom min bror och min pappa över på julafton. Kom vid 14 och åkte vid 20. Helt prestigelöst och jättetrevligt. Jag sov hela juldagen.

Efter det tyckte partnern att ”NU förstår jag verkligen det du beskrivit. Jag hade nog inte riktigt insett det innan”.

Dvs han köpte vad jag berättade, trodde på mig, trodde han förstod osv. Men det var först när han SÅG det jag förklarat som det verkligen gick in helt. Skillnaden på att bli trött och på att bli helt utmattad.

Samma sak är det ju lite för vården. Att höra en patient säga att hen blir utmattad, tro på det men ändå ställa det mot att patienten t ex ändå klarar att arbeta ger lätt en annan bild än om man ser att samma patient är helt slut efter arbetet. Typ skillnaden på ”klarar ändå att arbeta” och ”klarar nätt och jämt att arbeta men inget annat”.

 

[Alexandra_W]

Och en till. När handläggare på FK sitter och bedömer intyg är vad patienten berättar och vad läkaren själv sett helt olika tyngd. Objektiva undersökningsfynd (dvs vad läkaren själv oberoende av patientens uppgifter kunnat iaktta) väger tungt. Det är där det är så svårt ffa för läkare i primärvården och psykiatriska diagnoser. Det är jättesvårt att första gången man träffar en patient försöka att under 30 minuter konstatera objektiva undersökningsfynd. Och blir extra svårt då patienterna ofta av naturliga orsaker försökt förbereda sig och försöker hålla ihop. Läkaren ser inte ångest innan, utmattning efteråt osv.

 

[Vallmo]

Och en till. När handläggare på FK sitter och bedömer intyg är vad patienten berättar och vad läkaren själv sett helt olika tyngd. Objektiva undersökningsfynd (dvs vad läkaren själv oberoende av patientens uppgifter kunnat iaktta) väger tungt. Det är där det är så svårt ffa för läkare i primärvården och psykiatriska diagnoser. Det är jättesvårt att första gången man träffar en patient försöka att under 30 minuter konstatera objektiva undersökningsfynd. Och blir extra svårt då patienterna ofta av naturliga orsaker försökt förbereda sig och försöker hålla ihop. Läkaren ser inte ångest innan, utmattning efteråt osv.

Precis!!
Mina läkarintyg baseras på att läkare och personal har träffat mig i vården. Är jag inneliggande handlar det om veckor 24 timmar om dygnet. Dessutom görs en massa tester typ varje vecka . Personal och läkare har dessutom dagliga rapporter.
I öppenvården har jag haft mina läkare en längre tid dessutom är samtalen alltid en timme.
Har aldrig haft ett enda läkarintyg som behövt komplettering.
Nu senast har jag inte ens hört ett dugg från Fk på ett år.

 

[Kilauea]

Och en till. När handläggare på FK sitter och bedömer intyg är vad patienten berättar och vad läkaren själv sett helt olika tyngd. Objektiva undersökningsfynd (dvs vad läkaren själv oberoende av patientens uppgifter kunnat iaktta) väger tungt. Det är där det är så svårt ffa för läkare i primärvården och psykiatriska diagnoser. Det är jättesvårt att första gången man träffar en patient försöka att under 30 minuter konstatera objektiva undersökningsfynd. Och blir extra svårt då patienterna ofta av naturliga orsaker försökt förbereda sig och försöker hålla ihop. Läkaren ser inte ångest innan, utmattning efteråt osv.

Håller med.
De ser hur man mår när man är där. Jag fick frågan av min läkare "har du ångest just nu?" en gång när jag var där. Och det hade jag. Och det kunde han tydligt se på kroppsrörelse, mimik mm.

 

[TinyWiny]

Fast att läkare/vårdpersonal/andra ser är en sanning med modifikation. På mig verkar ingen se något hur dåligt jag än mår. Jo, hostar jag halvt lungorna ur mig så ser de men inte annars.
Ett exempel av väldigt väldigt många, vid en injektion satte sköterskan nålen så illa att den tog i en nerv. Det gjorde ont så inåta helvete och jag höll på att svimma. Mådde asdåligt, vrålade till, frågade vad hon gjorde, att hon skulle ta bort den och att det verkligen inte brukar göra så ont (en injektion jag har tagit varannan vecka i över 20 år). Bad om vatten och att få lägga mig ner efter (vilket nonchalerades, hon sa inget utan gick bara sin väg). Nervskadan blev tyvärr bestående men sköterskan hävdar och betedde sig som att hon inte fattade hur illa det var alls. Hon utgick ifrån att jag var sjåpig Så nej, de ser inte alltid. Det ska man inte utgå ifrån.

 

[Magiana]

Vi har ju pratat om det förr så tar det kort nu bara. Men att prata med kurator om de anser det behövs, att ta emot terapi av typ Y om de föreslår det osv ingår i det jag beskriver. Att ÄVEN om man själv är helt säker att det är meningslöst, även om man själv inte håller med om att man ev har diagnos X, även om man själv tror att det bara kommer ske si och sen kommer det bli så. Gå med på det ändå.

Sen är ett problem - även om det är förklarligt - dina ”det går inte” och att arbete prioriteras. För om man tycker att ”nej det kan jag inte” så översätts det lätt med ”så illa är det inte/så allvarligt är det inte”. Så håller med de som sagt att du måste nog välja att prioritera ditt mående ett tag framför jobbet. Och ATT göra det kan även hjälpa dig gå just hjälp. T ex så du kan inte söka psykiatriker i Stockholm för du orkar inte åka över dagen. Åk ändå. Låt vården se precis hur utmattad du blir av 3 h tågresa eller av en vanlig arbetsdag! Om de aldrig får SE det utan bara höra det kommer de aldrig kunna skriva ett intyg om att du ÄR t ex utmattad, utan ”bara” att du uppger att du BLIR det.

Om vi ska ta kuratorsexemplet, så hade jag kanske fastnar där hur länge som helst. Man fick ju bara gå en gång var tredje vecka. Hur lång tid skulle man gett det? Nu var jag där en gång och kuratorn insåg att mitt fall var för komplicerat för att hon skulle ha kunnat hjälpa mig.

När jag har varit på kontoret i Stockholm och sen varit ur gängorna hela helgen plus lite till när jag kommit hem, så är det ingen som har sett det. Det skulle ju vara likadant om jag åkte fram och tillbaka till psykiater i Stockholm. Jag vet inte hur det skulle kunna göras synligt för vården. De skulle ju behöva göra tester efter en sådan resa eftersom det inte syns på mig. Och var går gränsen mellan normal trötthet och utmattning?

@Magiana Har sovit på saken.
Jag tror du ska strunta i all öppenvård just nu och försöka bli inlagd på psykiatrisk vårdavdelning istället.
Sök psykakuten.
Suicidtankar, psykosnära, sammanbrott är allvarligt och SKA bli behandlat inom slutenvården.
Därifrån ordnar dom en öppenvårdskontakt du kan gå till sen.

Ge det en chans och ta dig själv på allvar.
Depression är en högst dödlig sjukdom.

Skit i VC, ditt jobb, kuratorn mm just nu.

Har genom mitt arbete och som patient träffat säkert 100 psykläkare. Det finns bra och det finns mindre bra.
Låt inte en dålig erfarenhet styra. Försök jobba på din tillit just nu. Du behöver den för att överleva.
Allvarligt menat.

Jag är varken psykosnära just nu eller har suicidtankar (för närvarande). Det förstnämnda vara jag bara då jag gick hos psykologen. Jag klarade inte riktigt den stressen som han skapade. Det gick över när jag slutade hos honom.

Men ja, jag vet att depression är en potentiellt dödlig sjukdom. För mig är det dock inte ett akut hot just nu (men har varit).

Och en till. När handläggare på FK sitter och bedömer intyg är vad patienten berättar och vad läkaren själv sett helt olika tyngd. Objektiva undersökningsfynd (dvs vad läkaren själv oberoende av patientens uppgifter kunnat iaktta) väger tungt. Det är där det är så svårt ffa för läkare i primärvården och psykiatriska diagnoser. Det är jättesvårt att första gången man träffar en patient försöka att under 30 minuter konstatera objektiva undersökningsfynd. Och blir extra svårt då patienterna ofta av naturliga orsaker försökt förbereda sig och försöker hålla ihop. Läkaren ser inte ångest innan, utmattning efteråt osv.

Ja, det här är ju ett problem. Jag känner en viss frustration över att vi dessutom bara har stafettläkare här och jag får träffa olika varje gång. Det innebär att jag får sitta och upprepa saker och det säger sig självt att det inte blir bra.

 

[mandalaki]

@Magiana Det var väl dessutom inte så längesedan du kontaktade psykakuten och de ville inte ha dit dig?

Har man följt dina inlägg över tid så känns det där med inläggning just nu som att föreslå hinder på 1.20 för någon som inte känner sig säker i galoppen än. Du verkade mycket sämre för ett tag sen.

 

[Magiana]

@Magiana Det var väl dessutom inte så längesedan du kontaktade psykakuten och de ville inte ha dit dig?

Har man följt dina inlägg över tid så känns det där med inläggning just nu som att föreslå hinder på 1.20 för någon som inte känner sig säker i galoppen än. Du verkade mycket sämre för ett tag sen.

Ja, jag var sämre för ett tag sedan. Det var inte så att de inte ville ha in mig dit, men jag såg inte vitsen med att åka in och de tvingade mig inte heller. Men vi pratade i telefon. Jag ringde dit en morgon när jag inte kom upp ur sängen.

Det har blivit bättre sedan dess. Att jag varit ofta i stallet har nog varit bra för mig och sen var jag också helt ledig från jobbet ett par veckor över jul och nyår. Då sov jag mycket.

 

[Alexandra_W]

Om vi ska ta kuratorsexemplet, så hade jag kanske fastnar där hur länge som helst. Man fick ju bara gå en gång var tredje vecka. Hur lång tid skulle man gett det? Nu var jag där en gång och kuratorn insåg att mitt fall var för komplicerat för att hon skulle ha kunnat hjälpa mig.

När jag har varit på kontoret i Stockholm och sen varit ur gängorna hela helgen plus lite till när jag kommit hem, så är det ingen som har sett det. Det skulle ju vara likadant om jag åkte fram och tillbaka till psykiater i Stockholm. Jag vet inte hur det skulle kunna göras synligt för vården. De skulle ju behöva göra tester efter en sådan resa eftersom det inte syns på mig. Och var går gränsen mellan normal trötthet och utmattning?


Jag är varken psykosnära just nu eller har suicidtankar (för närvarande). Det förstnämnda vara jag bara då jag gick hos psykologen. Jag klarade inte riktigt den stressen som han skapade. Det gick över när jag slutade hos honom.

Men ja, jag vet att depression är en potentiellt dödlig sjukdom. För mig är det dock inte ett akut hot just nu (men har varit).


Ja, det här är ju ett problem. Jag känner en viss frustration över att vi dessutom bara har stafettläkare här och jag får träffa olika varje gång. Det innebär att jag får sitta och upprepa saker och det säger sig självt att det inte blir bra.

Jag tänkte mer att du som du skrev inte orkar. Det borde synas, alltså att du är helt slut. Vilket man ”normalt” inte bör vara (mer än enstaka gång pga tillfälligheter) efter t ex en normal arbetsdag. Men jag kanske missförstod dig?

Man ger det så länge det behövs, dvs tills vården föreslår annat. För ibland har man rätt, ditt eller datt fungerar inte. Men ibland inser man efter 6 månader att man hade fel - det fungerade faktiskt.

Och ja, det tar lång tid att bli frisk. Det finns ingen Quick fix tyvärr :/

 

[Magiana]

Jag tänkte mer att du som du skrev inte orkar. Det borde synas, alltså att du är helt slut. Vilket man ”normalt” inte bör vara (mer än enstaka gång pga tillfälligheter) efter t ex en normal arbetsdag. Men jag kanske missförstod dig?

Man ger det så länge det behövs, dvs tills vården föreslår annat. För ibland har man rätt, ditt eller datt fungerar inte. Men ibland inser man efter 6 månader att man hade fel - det fungerade faktiskt.

Och ja, det tar lång tid att bli frisk. Det finns ingen Quick fix tyvärr :/

Haken är väl att hjärnan inte riktigt hänger med långt innan det syns på mig. När jag insjuknade så gjorde jag sjukt mycket fel på jobbet för att hjärnan inte kopplade rätt. Men det syntes inte på mig. Det märktes bara varje gång jag gjorde bort mig och rörde ihop saker. Jag märkte inte ens själv att jag hade den här "dum-i-huvudet-statusen" och varje gång jag gjorde fel så undrade jag hur i he....e jag kunde göra så bakvänt. Jag blev delvis sjukskriven men min chef tyckte jag skulle vara helt sjukskriven då felen jag gjorde var för många. Men det tyckte inte sjukvården.

Nu är det där mycket bättre men här om dagen hade jag en blackout. Jag skulle uppdatera några filer på vår nya hemsida, men systemet är nytt och plötsligt visste jag inte hur man gjorde. Jag vet hur man gör men hade glömt bort det.

Jag tycker den här trögheten i skallen är svår då jag inte märker den själv och gjorde inte ens när jag var som sämst. Men den går ju sannolikt att provocera fram. Det enda det möjligen märks på är att jag kan bli sittande ibland och får inget gjort för att kuggarna i skallen inte riktigt vill gå.

Sen tycker jag det är knepigt när det rör sig om både utmattning och depression. Dessa är ju inte samma sak, men hänger ihop även om depressionen delvis beror andra saker.

 

[Alexandra_W]

Haken är väl att hjärnan inte riktigt hänger med långt innan det syns på mig. När jag insjuknade så gjorde jag sjukt mycket fel på jobbet för att hjärnan inte kopplade rätt. Men det syntes inte på mig. Det märktes bara varje gång jag gjorde bort mig och rörde ihop saker. Jag märkte inte ens själv att jag hade den här "dum-i-huvudet-statusen" och varje gång jag gjorde fel så undrade jag hur i he....e jag kunde göra så bakvänt. Jag blev delvis sjukskriven men min chef tyckte jag skulle vara helt sjukskriven då felen jag gjorde var för många. Men det tyckte inte sjukvården.

Nu är det där mycket bättre men här om dagen hade jag en blackout. Jag skulle uppdatera några filer på vår nya hemsida, men systemet är nytt och plötsligt visste jag inte hur man gjorde. Jag vet hur man gör men hade glömt bort det.

Jag tycker den här trögheten i skallen är svår då jag inte märker den själv och gjorde inte ens när jag var som sämst. Men den går ju sannolikt att provocera fram. Det enda det möjligen märks på är att jag kan bli sittande ibland och får inget gjort för att kuggarna i skallen inte riktigt vill gå.

Sen tycker jag det är knepigt när det rör sig om både utmattning och depression. Dessa är ju inte samma sak, men hänger ihop även om depressionen delvis beror andra saker.

Jag förstår. Gissningsvis skulle den visa sig i en testsituation dock?