Avslag

Jag har idag fått besked av FK att de tänker ge avslag på min ansökan om sjukpenning. Något annat har jag nog inte förväntat mig. Det finns ju liksom inga prov jag kan ta eller test att göra (har gjort madr-s) som visar vad jag klarar eller inte klarar och det går inte att bevisa varför jag inte skulle klara 100% när jag klarar 75%.

Så jag får väl liksom bara ge upp med att försöka få något därifrån.

Sjukskrivningen går ut om en vecka, men något heltidsjobb lär det inte bli efter det. Det känns inte värt att krama ur den sista lilla energi jag har för att jobba. Jag behöver ork kvar för att orka med att ha ett liv utanför jobbet också och göra sådant som jag mår bra av. Om jag inte har ork att göra saker jag mår bra av så går det sannolikt åt helvete och risken är att jag tappar den arbetsförmåga jag har. Jag vet inte om förebyggande sjukpenning skulle kunna vara något att försöka få, men när jag läser om det så tvivlar jag på att det är möjligt.

Jag har i alla fall fått en tid till psykolog nu. Det blir om cirka 3 veckor.

 

[Vallmo]

Jag är rädd för att det kommer att kosta skjortan. Av ekonomiska skäl behöver jag en som är landstingsanknuten men allt är så otroligt begränsat här.

Som sagt var, de flesta har avtal med landstinget. Blir inte dyrare än att gå till VC. Frikort gäller.
Kolla Stockholm då. Din hälsa kommer vinna på det på sikt. Massor!

Jag tror du blandar ihop det med psykoanalytiker (hjärnskrynklare).
Det betalar man själv och det är svindyrt.
Och tämligen värdelöst om du frågar mig. Men det är bara min personliga åsikt och det behöver ingen bry sig om.

Tillägger, de flesta privatpraktiserande psykiatriker har avtal med landstinget. De skulle inte gå runt själva om de bara tog emot privat.
Sen har du ju de större enheterna som Capio och Prima, t ex. Kolla där.

 

[Magiana]

Om inte annat, be VC läkaren skriva en jävla remiss. Nu!
Hur svårt kan det vara egentligen?

Det verkar väldigt svår. Bara för att få komma till en psykolog för samtal krävs att man genomgår en bedömning först. Den bedömningen görs av psykolog som kommer till VC en gång i veckan. Nu i höst fick jag vänta 2½ månad innan jag fick en bedömning. Innan dess fick jag vänta 3 månader innan jag fick komma till kuratorn (som inte var rätt person för mig). Nu har jag väntat i 7 månader utan hjälp och jag får vänta i drygt två veckor till.

Vete fan om jag borde flytta tillbaka till Stockholm. I en liten husvagn kan man väl bo?

 

[Magiana]

Som sagt var, de flesta har avtal med landstinget. Blir inte dyrare än att gå till VC. Frikort gäller.
Kolla Stockholm då. Din hälsa kommer vinna på det på sikt. Massor!

Jag tror du blandar ihop det med psykoanalytiker (hjärnskrynklare).
Det betalar man själv och det är svindyrt.
Och tämligen värdelöst om du frågar mig. Men det är bara min personliga åsikt och det behöver ingen bry sig om.

Nej, jag blandar inte ihop det. En psykiater är en läkare i psykiatri.

När jag bodde i Stockholm så var det alltid en psykiater som jag gick till och som var min länk till eventuella behandlare/terapeuter.

 

[vallhund]

Som sagt var, de flesta har avtal med landstinget. Blir inte dyrare än att gå till VC. Frikort gäller.
Kolla Stockholm då. Din hälsa kommer vinna på det på sikt. Massor!

Jag tror du blandar ihop det med psykoanalytiker (hjärnskrynklare).
Det betalar man själv och det är svindyrt.
Och tämligen värdelöst om du frågar mig. Men det är bara min personliga åsikt och det behöver ingen bry sig om.

Tillägger, de flesta privatpraktiserande psykiatriker har avtal med landstinget. De skulle inte gå runt själva om de bara tog emot privat.
Sen har du ju de större enheterna som Capio och Prima, t ex. Kolla där.

Psykoanalytiker är oftast psykiatriker i botten o en del av de privatpraktiserande är anslutna til FK så då kostar ett besök inte mer än på VC.

 

[Vallmo]

Det verkar väldigt svår. Bara för att få komma till en psykolog för samtal krävs att man genomgår en bedömning först. Den bedömningen görs av psykolog som kommer till VC en gång i veckan. Nu i höst fick jag vänta 2½ månad innan jag fick en bedömning. Innan dess fick jag vänta 3 månader innan jag fick komma till kuratorn (som inte var rätt person för mig). Nu har jag väntat i 7 månader utan hjälp och jag får vänta i drygt två veckor till.

Vete fan om jag borde flytta tillbaka till Stockholm. I en liten husvagn kan man väl bo?

Sök själv, det är mitt enkla svar.

Du har allt att vinna på att ta dig till Stockholm någon gång varje, varannan, var tredje månad eller vad som nu behövs. Det kommer bli så mycket bättre på sikt.
Vad jag förstår så bor du tillräckligt nära för att kunna ta tåget över dagen.

 

[Magiana]

Sök själv, det är mitt enkla svar.

Du har allt att vinna på att ta dig till Stockholm någon gång varje, varannan, var tredje månad eller vad som nu behövs. Det kommer bli så mycket bättre på sikt.
Vad jag förstår så bor du tillräckligt nära för att kunna ta tåget över dagen.

Över dagen orkar jag inte. Det tar minst 3 timmar att åka enkel väg till Stockholm Central med tåg. Och jag kommer inte under 600 i biljettkostnad t.o.r.

När jag åker till jobbets huvudkontor (i Åkersberga) cirka en gång i månaden så åker jag aldrig över dagen. Oftast åker jag torsdag kväll till Stockholm och sen åker jag hem antingen fredag kväll eller lördag, beroende på ork. Då kör jag bil eftersom det tar för lång tid att åka med tåg till Åkersberga för det blir för många byten och krångligt att få med sig packning/varor. Efter en resa till Stockholm är jag ur gängorna i ett par dagar eller så, då det tar så mycket energi. Det är därför jag åker i slutet av veckan så jag kan vila under helgen.

 

[Vallmo]

Över dagen orkar jag inte. Det tar minst 3 timmar att åka enkel väg till Stockholm Central med tåg. Och jag kommer inte under 600 i biljettkostnad t.o.r.

När jag åker till jobbets huvudkontor (i Åkersberga) cirka en gång i månaden så åker jag aldrig över dagen. Oftast åker jag torsdag kväll till Stockholm och sen åker jag hem antingen fredag kväll eller lördag, beroende på ork. Då kör jag bil eftersom det tar för lång tid att åka med tåg till Åkersberga för det blir för många byten och krångligt att få med sig packning/varor. Efter en resa till Stockholm är jag ur gängorna i ett par dagar eller så, då det tar så mycket energi. Det är därför jag åker i slutet av veckan så jag kan vila under helgen.

Ja, det handlar ju om att prioritera.
Att få ordning på ditt psykiska mående måste ju ändå vara prio ett.
Jobbet prio två eftersom du måste må bra för att orka jobba.
Och för att orka jobba måste du få kvalificerad hjälp och där tror jag i alla fall att steg ett är en kontakt med en bra psykiatriker. Som det finns massor av i Stockholm med omnejd.

Om du kan förlägga turerna med jobbet och psykiatrikerna samtidigt så skulle det ju vara smidigt.
Eftersom du är där flera dagar så blir det ju också lättare med tider hos psykiatrikern.
Är man ute i god tid brukar det inte vara några problem alls med tider.
Tror du att det skulle kunna vara en lösning?

Sen kan man ofta ha telefonkontakt också med sin läkare. Det brukar jag ha rätt ofta. Då spelar det ju liksom ingen roll var i Sverige man befinner sig.

En annan fråga som inte kanske inte har att göra med saken, men får du ersättning från jobbet för resorna?
I sådana fall blir det ju en extra ekonomisk bonus om du kan slå två flugor i en smäll.

 

[Vallmo]

Ja, det handlar ju om att prioritera.
Att få ordning på ditt psykiska mående måste ju ändå vara prio ett.
Jobbet prio två eftersom du måste må bra för att orka jobba.
Och för att orka jobba måste du få kvalificerad hjälp och där tror jag i alla fall att steg ett är en kontakt med en bra psykiatriker. Som det finns massor av i Stockholm med omnejd.

Om du kan förlägga turerna med jobbet och psykiatrikerna samtidigt så skulle det ju vara smidigt.
Eftersom du är där flera dagar så blir det ju också lättare med tider hos psykiatrikern.
Är man ute i god tid brukar det inte vara några problem alls med tider.
Tror du att det skulle kunna vara en lösning?

Sen kan man ofta ha telefonkontakt också med sin läkare. Det brukar jag ha rätt ofta. Då spelar det ju liksom ingen roll var i Sverige man befinner sig.

En annan fråga som inte kanske inte har att göra med saken, men får du ersättning från jobbet för resorna?
I sådana fall blir det ju en extra ekonomisk bonus om du kan slå två flugor i en smäll.

En annan sak, om du nu besöker en läkare i Stockholm och hen konstaterar att du har bristande ork och ser mycket trött ut, ja då är ju det ett symtom som visar att du har en utmattning.

Det är bara bra när det kommer till att skriva sjukintyg.

Det låter lite cyniskt, men jag hoppas du förstår vad jag menar och att det kan bidra till att läkarens bild av ditt mående blir väldigt tydlig. Och att FK dessutom får se det i sjukintygen.

 

[Magiana]

Ja, det handlar ju om att prioritera.
Att få ordning på ditt psykiska mående måste ju ändå vara prio ett.
Jobbet prio två eftersom du måste må bra för att orka jobba.
Och för att orka jobba måste du få kvalificerad hjälp och där tror jag i alla fall att steg ett är en kontakt med en bra psykiatriker. Som det finns massor av i Stockholm med omnejd.

Om du kan förlägga turerna med jobbet och psykiatrikerna samtidigt så skulle det ju vara smidigt.
Eftersom du är där flera dagar så blir det ju också lättare med tider hos psykiatrikern.
Är man ute i god tid brukar det inte vara några problem alls med tider.
Tror du att det skulle kunna vara en lösning?

Sen kan man ofta ha telefonkontakt också med sin läkare. Det brukar jag ha rätt ofta. Då spelar det ju liksom ingen roll var i Sverige man befinner sig.

En annan fråga som inte kanske inte har att göra med saken, men får du ersättning från jobbet för resorna?
I sådana fall blir det ju en extra ekonomisk bonus om du kan slå två flugor i en smäll.

Jag är bara i Stockholm en dag då jag anländer sent på torsdag kväll så jag går och lägger mig direkt när jag kommer fram. Fredagen är arbetsdag och sen är jag slut. Ska jag hinna med besök hos psykiater också så måste jag stanna flera dagar.

Den trista verkligheten är dock att jag inte tror en psykiater kan göra så mycket. Vistelsen på kontoret drar dessutom så mycket energi att jag ofta har svårt att orka med något annat utöver det. Det har hänt åtskilliga gånger att jag tänkt göra något mer när jag varit i Stockholm, t.ex. åka och hämta upp en möbel någon km bort, men sen orkar jag inte i alla fall och ringer aldrig på annonsen.

Nej, jag får inte ersättning för jobbresorna. Jag reser på min fritid och betalar resorna själv.

En annan sak, om du nu besöker en läkare i Stockholm och hen konstaterar att du har bristande ork och ser mycket trött ut, ja då är ju det ett symtom som visar att du har en utmattning.

Det är bara bra när det kommer till att skriva sjukintyg.

Det låter lite cyniskt, men jag hoppas du förstår vad jag menar och att det kan bidra till att läkarens bild av ditt mående blir väldigt tydlig. Och att FK dessutom får se det i sjukintygen.

Jag tror inte utmattningen syns. Depressionen gör det ibland. Men en av de första läkare jag träffade på VC sa att jag inte såg deprimerad. Det var inte förrän jag läste upp en A4 med symptom som han sa att det nog var det i alla fall. Utmattningsdiagnosen ställdes med ett skattningsformulär där läkaren (en annan än den första) även noterade hur jag fyllde i det och inte bara vad jag fyllde i. Formuläret var skapat för att en med utmattning ska ha svårt med den. Jag gjorde så klart fel första gången och fick börja om. Läkaren hade räknat med det och hade ett nytt formulär under den första.

Jag tror att jag inte visar så mycket utåt hur jag mår, men en gång när jag hade jobbat på kontoret med kraftig huvudvärk som jag fått redan dagen innan och som värktabletter inte bet på, då syntes det när vi kommit några timmar in på eftermiddagen. Då sa chefen åt mig att sluta jobba.

Det läkarna har skrivit om mig är att jag har utslätad mimik, svårt att koncentrera mig på samtalet, god formell kontakt. Typ så.

 

[Vallmo]

Jag är bara i Stockholm en dag då jag anländer sent på torsdag kväll så jag går och lägger mig direkt när jag kommer fram. Fredagen är arbetsdag och sen är jag slut. Ska jag hinna med besök hos psykiater också så måste jag stanna flera dagar.

Den trista verkligheten är dock att jag inte tror en psykiater kan göra så mycket. Vistelsen på kontoret drar dessutom så mycket energi att jag ofta har svårt att orka med något annat utöver det. Det har hänt åtskilliga gånger att jag tänkt göra något mer när jag varit i Stockholm, t.ex. åka och hämta upp en möbel någon km bort, men sen orkar jag inte i alla fall och ringer aldrig på annonsen.

Nej, jag får inte ersättning för jobbresorna. Jag reser på min fritid och betalar resorna själv.


Jag tror inte utmattningen syns. Depressionen gör det ibland. Men en av de första läkare jag träffade på VC sa att jag inte såg deprimerad. Det var inte förrän jag läste upp en A4 med symptom som han sa att det nog var det i alla fall. Utmattningsdiagnosen ställdes med ett skattningsformulär där läkaren (en annan än den första) även noterade hur jag fyllde i det och inte bara vad jag fyllde i. Formuläret var skapat för att en med utmattning ska ha svårt med den. Jag gjorde så klart fel första gången och fick börja om. Läkaren hade räknat med det och hade ett nytt formulär under den första.

Jag tror att jag inte visar så mycket utåt hur jag mår, men en gång när jag hade jobbat på kontoret med kraftig huvudvärk som jag fått redan dagen innan och som värktabletter inte bet på, då syntes det när vi kommit några timmar in på eftermiddagen. Då sa chefen åt mig att sluta jobba.

Det läkarna har skrivit om mig är att jag har utslätad mimik, svårt att koncentrera mig på samtalet, god formell kontakt. Typ så.

Vaddå inte ser deprimerad ut? Hur kan man se det utan att prata med personen?
Dessutom är utslätad mimik ett tecken som kan bero på depression eller utmattning.

Jag ser inte bipolär, deprimerad, självmordsbenägen, impulsiv och svårt sjuk heller.
Ingen kan heller tro att jag i princip bott på sjukhus från mars fram till nu genom att titta på mig.
Eller tro att jag tar ca 15 piller per dag för att överleva.
Jag ser välvårdad, välklädd och snygg ut (ursäkta skrytet ). Som hälsan själv.

Människor är mer komplexa än så.

Förstår du vad en specialist i psykiatri skulle kunna tillföra dig?

Jag är ledsen att mina förslag inte funkar för dig.
Jag hoppas att du hittar en lösning som blir bra för dig.

 

[Magiana]

Vaddå inte ser deprimerad ut? Hur kan man se det utan att prata med personen?
Dessutom är utslätad mimik ett tecken som kan bero på depression eller utmattning.

Jag ser inte bipolär, deprimerad, självmordsbenägen, impulsiv och svårt sjuk heller.
Ingen kan heller tro att jag i princip bott på sjukhus från mars fram till nu genom att titta på mig.
Eller tro att jag tar ca 15 piller per dag för att överleva.
Jag ser välvårdad, välklädd och snygg ut (ursäkta skrytet ). Som hälsan själv.

Människor är mer komplexa än så.

Förstår du vad en specialist i psykiatri skulle kunna tillföra dig?

Jag är ledsen att mina förslag inte funkar för dig.
Jag hoppas att du hittar en lösning som blir bra för dig.

Jag vet inte om jag hade utslätat mimik just när jag träffade den läkaren. Det varierar ju.

Nej, jag vet inte vad en specialist i psykiatri kan göra. Ge mig piller?

 

[Vallmo]

Jag vet inte om jag hade utslätat mimik just när jag träffade den läkaren. Det varierar ju.

Nej, jag vet inte vad en specialist i psykiatri kan göra. Ge mig piller?

Trodde jag hade förklarat det ganska utförligt i några inlägg nu, men jag drar det igen.....

Bedömning, ordentligt samtal, tester, det finns mängder med skattningsskalor, ordentlig psykiatrisk anamnes, ställa de rätta frågorna för att få rätt information. Prova olika mediciner, behandlingar, utvärdera, följa upp, inte lämna patienten vind för våg. Ge mer komplexa medicinkombinationer än bara en antidepressiv medicin.
Har man mer komplex problematik (flera problem) så är det just en specialist man bör gå till.

Att säga att dom ”ger piller” är en ordentlig nedvärdering av vad en specialist i psykiatri kan åstadkomma.

 

[Alexandra_W]

Om det krävs finns det ett helt batteri av tester att använda för att se och mäta hur en persons kognitiva förmåga påverkad av ett visst tillstånd. Dvs det är möjligt att med annat än självskattningsskalor testa vid behov. Jag har dock aldrig i intyg sett primärvård använda sig av det .

Att det i intyg noteras saker som att personen har svårt hålla röd tråd, har svårigheter fylla i formulär oav påverkar också bedömning.

 

[Magiana]

Trodde jag hade förklarat det ganska utförligt i några inlägg nu, men jag drar det igen.....

Bedömning, ordentligt samtal, tester, det finns mängder med skattningsskalor, ordentlig psykiatrisk anamnes, ställa de rätta frågorna för att få rätt information. Prova olika mediciner, behandlingar, utvärdera, följa upp, inte lämna patienten vind för våg. Ge mer komplexa medicinkombinationer än bara en antidepressiv medicin.
Har man mer komplex problematik (flera problem) så är det just en specialist man bör gå till.

Att säga att dom ”ger piller” är en ordentlig nedvärdering av vad en specialist i psykiatri kan åstadkomma.

Tack för ditt tålamod, men nånstans gick det inte in i skallen på mig tidigare.

Jag har träffat ett antal psykiater genom livet, men det du beskriver har jag aldrig mött. Jag har i bästa fall skickats till kbt-terapeut, i övrigt har de bara velat testa olika piller. Första gången jag fick något som liknade en seriös utredning var när jag redan blivit fri från panikångesten efter 27 år och ville ha hjälp med min blodfobi. Min erfarenhet av psykiatrin är tyvärr ganska beklämmande. Jag har blivit utsatt för "övertalningsterapi" som inte gav effekt alls. När det inte gav effekt blev jag lämnad vind för våg med endast passiv sjukskrivning och medicin som lösning. Jag var rätt frustrerad vid den tiden då jag kände att det var jag som borde tala om för vården vad jag behövde och det visste ju inte jag. Jag har också blivit utsatt för ett rorchach-test och av den drog de slutsatsen att jag kunde ha en personlighetsstörning. Det ändrades sedan till att jag hade en grav personlighetsstörning utan att vidare undersökning gjorts. Men de talade inte om detta för mig och gav ingen vård. Jag är generellt rätt besviken på hur jag har behandlats av psykiatrin. Det är så många år jag har förlorat och nu har sannolikt mer än halva livet gått.

Som livet ser ut nu så tar jag en dag i taget, men jag saknar den drivkraft jag hade tidigare. Hästarna håller mig på benen, men jag vill liksom inget med mitt liv längre.

Om det krävs finns det ett helt batteri av tester att använda för att se och mäta hur en persons kognitiva förmåga påverkad av ett visst tillstånd. Dvs det är möjligt att med annat än självskattningsskalor testa vid behov. Jag har dock aldrig i intyg sett primärvård använda sig av det .

Att det i intyg noteras saker som att personen har svårt hålla röd tråd, har svårigheter fylla i formulär oav påverkar också bedömning.

Jag har problem med uthålligheten. Går sånt att mäta?

När jag gjorde testet gällande utmattningen var det på en förmiddag då man brukar vara som skarpast och ändå rörde jag till det och gjorde fel. Nu känner jag ju till testets fallgrop så den finten skulle jag inte gå på igen (tror jag).

 

[Vallmo]

Om det krävs finns det ett helt batteri av tester att använda för att se och mäta hur en persons kognitiva förmåga påverkad av ett visst tillstånd. Dvs det är möjligt att med annat än självskattningsskalor testa vid behov. Jag har dock aldrig i intyg sett primärvård använda sig av det .

Att det i intyg noteras saker som att personen har svårt hålla röd tråd, har svårigheter fylla i formulär oav påverkar också bedömning.

Mycket bra svar @Alexandra_W och bra förklarat.
Precis vad jag ville få fram och jag håller naturligtvis med till 100%.

 

[Vallmo]

Trodde jag hade förklarat det ganska utförligt i några inlägg nu, men jag drar det igen.....

Bedömning, ordentligt samtal, tester, det finns mängder med skattningsskalor, ordentlig psykiatrisk anamnes, ställa de rätta frågorna för att få rätt information. Prova olika mediciner, behandlingar, utvärdera, följa upp, inte lämna patienten vind för våg. Ge mer komplexa medicinkombinationer än bara en antidepressiv medicin.
Har man mer komplex problematik (flera problem) så är det just en specialist man bör gå till.

Att säga att dom ”ger piller” är en ordentlig nedvärdering av vad en specialist i psykiatri kan åstadkomma.

@Magiana jag ska ärligt talat säga att jag blir rätt så provocerad av ditt svar när jag sida upp och sida ner försökt förmå dig att kontakta en psykiatriker och förklarat utförligt av vad dom kan göra för dig och presenterat lösningar.

Dessutom har jag outat mig själv, vilket jag ångrar. (Men det är inte ditt fel, såklart).
Det är bara min något impulsiva läggning.

Svaret jag får till slut är ”att ge piller”. Nej det gör läkaren på VC och det var där vi började.

Om du ursäktar lägger jag ner för ett tag nu.

 

[Vallmo]

Tack för ditt tålamod, men nånstans gick det inte in i skallen på mig tidigare.

Jag har träffat ett antal psykiater genom livet, men det du beskriver har jag aldrig mött. Jag har i bästa fall skickats till kbt-terapeut, i övrigt har de bara velat testa olika piller. Första gången jag fick något som liknade en seriös utredning var när jag redan blivit fri från panikångesten efter 27 år och ville ha hjälp med min blodfobi. Min erfarenhet av psykiatrin är tyvärr ganska beklämmande. Jag har blivit utsatt för "övertalningsterapi" som inte gav effekt alls. När det inte gav effekt blev jag lämnad vind för våg med endast passiv sjukskrivning och medicin som lösning. Jag var rätt frustrerad vid den tiden då jag kände att det var jag som borde tala om för vården vad jag behövde och det visste ju inte jag. Jag har också blivit utsatt för ett rorchach-test och av den drog de slutsatsen att jag kunde ha en personlighetsstörning. Det ändrades sedan till att jag hade en grav personlighetsstörning utan att vidare undersökning gjorts. Men de talade inte om detta för mig och gav ingen vård. Jag är generellt rätt besviken på hur jag har behandlats av psykiatrin. Det är så många år jag har förlorat och nu har sannolikt mer än halva livet gått.

Som livet ser ut nu så tar jag en dag i taget, men jag saknar den drivkraft jag hade tidigare. Hästarna håller mig på benen, men jag vill liksom inget med mitt liv längre.


Jag har problem med uthålligheten. Går sånt att mäta?

När jag gjorde testet gällande utmattningen var det på en förmiddag då man brukar vara som skarpast och ändå rörde jag till det och gjorde fel. Nu känner jag ju till testets fallgrop så den finten skulle jag inte gå på igen (tror jag).

Tacksam att du noterade mitt tålamod.

Tråkigt att dina erfarenheter av psykiatrin är så dåliga.
Generellt kan man väl säga att vissa erfarenheter är bra och andra dåliga. Jag har också haft några dåliga erfarenheter och några mindre bra psykiatriker, men det betyder ju inte att alla är dåliga.

 

[Magiana]

Tacksam att du noterade mitt tålamod.

Tråkigt att dina erfarenheter av psykiatrin är så dåliga.
Generellt kan man väl säga att vissa erfarenheter är bra och andra dåliga. Jag har också haft några dåliga erfarenheter och några mindre bra psykiatriker, men det betyder ju inte att alla är dåliga.

Nej, alla är inte dåliga men de dåliga är i sån övervägande majoritet i min historik. Det var den första som försökte med "övertalningsterapi" och lämnade mig sedan. Den andra psykiatern träffade jag inte ens. Han skrev bara ut medicin. En tredje fick mig att gråta när jag pratat med henne första gången. Jag upplevde henne som elak. Den fjärde ville förtidspensionera mig, men jag uppfattade henne i övrigt som seriös.

Ingen av dessa har ordnat med någon utredning av mig. Jag har känt mig ensam och maktlös i det här och fått söka mina egna vägar för att må bra.

 

[Alexandra_W]

Tack för ditt tålamod, men nånstans gick det inte in i skallen på mig tidigare.

Jag har träffat ett antal psykiater genom livet, men det du beskriver har jag aldrig mött. Jag har i bästa fall skickats till kbt-terapeut, i övrigt har de bara velat testa olika piller. Första gången jag fick något som liknade en seriös utredning var när jag redan blivit fri från panikångesten efter 27 år och ville ha hjälp med min blodfobi. Min erfarenhet av psykiatrin är tyvärr ganska beklämmande. Jag har blivit utsatt för "övertalningsterapi" som inte gav effekt alls. När det inte gav effekt blev jag lämnad vind för våg med endast passiv sjukskrivning och medicin som lösning. Jag var rätt frustrerad vid den tiden då jag kände att det var jag som borde tala om för vården vad jag behövde och det visste ju inte jag. Jag har också blivit utsatt för ett rorchach-test och av den drog de slutsatsen att jag kunde ha en personlighetsstörning. Det ändrades sedan till att jag hade en grav personlighetsstörning utan att vidare undersökning gjorts. Men de talade inte om detta för mig och gav ingen vård. Jag är generellt rätt besviken på hur jag har behandlats av psykiatrin. Det är så många år jag har förlorat och nu har sannolikt mer än halva livet gått.

Som livet ser ut nu så tar jag en dag i taget, men jag saknar den drivkraft jag hade tidigare. Hästarna håller mig på benen, men jag vill liksom inget med mitt liv längre.


Jag har problem med uthålligheten. Går sånt att mäta?

När jag gjorde testet gällande utmattningen var det på en förmiddag då man brukar vara som skarpast och ändå rörde jag till det och gjorde fel. Nu känner jag ju till testets fallgrop så den finten skulle jag inte gå på igen (tror jag).

Ja, det mesta går att mäta/testa. Uthållighet absolut. Uppmärksamhet, arbetsminne, koncentration osv osv osv.

 

[Alexandra_W]

@Magiana jag tror dock det skulle vara lättare för dig att inte se saker som ”en fint” osv. Jag vill ge läkaren som under besöket gav dig ett test som brukar ge utslag vid utmattning en guldstjärna och stående ovationer. Du beskriver det som ”en fint”. Det är tråkigt att höra.

Ärlig fråga du inte behöver besvara annat än för dig själv - hur beskriver du dina problem för läkare? Hela bilden och uppriktigt eller justerat och/eller partiellt?