Avslag

Jag har idag fått besked av FK att de tänker ge avslag på min ansökan om sjukpenning. Något annat har jag nog inte förväntat mig. Det finns ju liksom inga prov jag kan ta eller test att göra (har gjort madr-s) som visar vad jag klarar eller inte klarar och det går inte att bevisa varför jag inte skulle klara 100% när jag klarar 75%.

Så jag får väl liksom bara ge upp med att försöka få något därifrån.

Sjukskrivningen går ut om en vecka, men något heltidsjobb lär det inte bli efter det. Det känns inte värt att krama ur den sista lilla energi jag har för att jobba. Jag behöver ork kvar för att orka med att ha ett liv utanför jobbet också och göra sådant som jag mår bra av. Om jag inte har ork att göra saker jag mår bra av så går det sannolikt åt helvete och risken är att jag tappar den arbetsförmåga jag har. Jag vet inte om förebyggande sjukpenning skulle kunna vara något att försöka få, men när jag läser om det så tvivlar jag på att det är möjligt.

Jag har i alla fall fått en tid till psykolog nu. Det blir om cirka 3 veckor.

 

[Magiana]

Jag förstår. Gissningsvis skulle den visa sig i en testsituation dock?

Antagligen.

 

[Vallmo]

Fast att läkare/vårdpersonal/andra ser är en sanning med modifikation. På mig verkar ingen se något hur dåligt jag än mår. Jo, hostar jag halvt lungorna ur mig så ser de men inte annars.
Ett exempel av väldigt väldigt många, vid en injektion satte sköterskan nålen så illa att den tog i en nerv. Det gjorde ont så inåta helvete och jag höll på att svimma. Mådde asdåligt, vrålade till, frågade vad hon gjorde, att hon skulle ta bort den och att det verkligen inte brukar göra så ont (en injektion jag har tagit varannan vecka i över 20 år). Bad om vatten och att få lägga mig ner efter (vilket nonchalerades, hon sa inget utan gick bara sin väg). Nervskadan blev tyvärr bestående men sköterskan hävdar och betedde sig som att hon inte fattade hur illa det var alls. Hon utgick ifrån att jag var sjåpig Så nej, de ser inte alltid. Det ska man inte utgå ifrån.

Alla erfarenheter är olika.
Jag beskrev MINA erfarenheter och de har varit övervägande positivt. Personal och läkare har till och med sett att jag mått sämre än vad jag själv velat medge.
Mina upplevelser har i stort sett alltid stämt överens med läkare och personal uppfattning.

Läser dessutom min egen journal jämt på 1177 så jag har följt personalens dokumentation sen 2013 (innan den kom på 1177 så har jag alla mina journalkopior).

Nu senast när jag var hos läkaren så gick vi igenom mina mediciner och hen kom fram till att biverkningarna och effekten av medicinerna var så otillfredsställande så hen bestämde (med mitt medgivande) att lägga in mig och byta mediciner. Hen tyckte absolut inte att det var lämpligt att chansa och göra det i öppenvården.
Så jag känner mig väl omhändertagen, ja.

 

[Vallmo]

@Magiana jag tycker fortfarande att du borde läggas in......
......men det är min personliga åsikt baserat utifrån vad jag läser.
Alla har väl olika gräns och åsikt där också, antar jag. Men detta är vad jag tycker utifrån vad du berättar.

 

[Vallmo]

Alla erfarenheter är olika.
Jag beskrev MINA erfarenheter och de har varit övervägande positivt. Personal och läkare har till och med sett att jag mått sämre än vad jag själv velat medge.
Mina upplevelser har i stort sett alltid stämt överens med läkare och personal uppfattning.

Läser dessutom min egen journal jämt på 1177 så jag har följt personalens dokumentation sen 2013 (innan den kom på 1177 så har jag alla mina journalkopior).

Nu senast när jag var hos läkaren så gick vi igenom mina mediciner och hen kom fram till att biverkningarna och effekten av medicinerna var så otillfredsställande så hen bestämde (med mitt medgivande) att lägga in mig och byta mediciner. Hen tyckte absolut inte att det var lämpligt att chansa och göra det i öppenvården.
Så jag känner mig väl omhändertagen, ja.

....sen är jag ju inte dummare än att jag förstår att misstag sker i vården och att alla inte är nöjda.
Har både en mor och far som fått sin beskärda del.

Jag ville berätta om mina goda erfarenheter för att peppa @Magiana för jag inbillar mig att det kanske kan vara en gnutta hjälpsamt för henne.

 

[Magiana]

@Magiana jag tycker fortfarande att du borde läggas in......
......men det är min personliga åsikt baserat utifrån vad jag läser.
Alla har väl olika gräns och åsikt där också, antar jag. Men detta är vad jag tycker utifrån vad du berättar.

Själv tycker jag att jag är rätt långt ifrån i ett sånt skick att jag borde läggas in. Jag hanterar min vardag okej och jobbar efter bästa förmåga. Jag äter, sover för det mesta okej och har inga suicidplaner eller tankar just nu. Jag kan lova att jag har varit i betydligt sämre skick och ingen har ens nämnt inläggning. Förra året när jag tvingades upp i 50% arbete, så blev jag efter 2 veckor sängliggande. Jag fick backa ett tag men sen skulle jag upp i tid igen. Det var hela tiden press från vården att komma upp i tid trots att jag inte ens hade en fungerande vardag. Städning fanns inte på kartan. Jag lagade inte mat utan levde på färdigrätter som jag värmde i micron. Jag diskade inte heller mer än en tallrik i taget. Hemmet såg ut som fan. Jag orkade inte rida när det var som värst. Jag ifrågasatte att jag skulle upp i tid när jag inte ens hade ett liv. Men piskan ven och jag skulle inte förvänta mig att orka göra något som muntrade upp mig.

Så med det i backspegeln så har det blivit mycket bättre. Jag hankar mig fram, ägnar mig åt hästar och ridning (vilket påverkar mitt mående positivt), men sen finns det ju bitar som fattas och det går ju inte att fixa på en kafferast och det lär inte bli bättre med en inläggning heller.

 

[Vallmo]

Själv tycker jag att jag är rätt långt ifrån i ett sånt skick att jag borde läggas in. Jag hanterar min vardag okej och jobbar efter bästa förmåga. Jag äter, sover för det mesta okej och har inga suicidplaner eller tankar just nu. Jag kan lova att jag har varit i betydligt sämre skick och ingen har ens nämnt inläggning. Förra året när jag tvingades upp i 50% arbete, så blev jag efter 2 veckor sängliggande. Jag fick backa ett tag men sen skulle jag upp i tid igen. Det var hela tiden press från vården att komma upp i tid trots att jag inte ens hade en fungerande vardag. Städning fanns inte på kartan. Jag lagade inte mat utan levde på färdigrätter som jag värmde i micron. Jag diskade inte heller mer än en tallrik i taget. Hemmet såg ut som fan. Jag orkade inte rida när det var som värst. Jag ifrågasatte att jag skulle upp i tid när jag inte ens hade ett liv. Men piskan ven och jag skulle inte förvänta mig att orka göra något som muntrade upp mig.

Så med det i backspegeln så har det blivit mycket bättre. Jag hankar mig fram, ägnar mig åt hästar och ridning (vilket påverkar mitt mående positivt), men sen finns det ju bitar som fattas och det går ju inte att fixa på en kafferast och det lär inte bli bättre med en inläggning heller.

Det låter ju ändå som att det är bättre, när du säger det.
Och verkligen superbra att hästar och ridning ger dig energi.

På något vis verkar du ju ändå åstadkommit något för dig själv som har förbättrat dig (även om det är långt ifrån bra). Och det ska du vara stolt över för det har du klarat alldeles själv.

Antar att min ribba för inläggning i allmänhet är rätt låg, så jag tror att det påverkar mina svar rätt mycket.

 

[Magiana]

Det låter ju ändå som att det är bättre, när du säger det.
Och verkligen superbra att hästar och ridning ger dig energi.

På något vis verkar du ju ändå åstadkommit något för dig själv som har förbättrat dig (även om det är långt ifrån bra). Och det ska du vara stolt över för det har du klarat alldeles själv.

Antar att min ribba för inläggning i allmänhet är rätt låg, så jag tror att det påverkar mina svar rätt mycket.

Det är ju ingen slump att hästar används i terapi. Så i höstas när jag mådde helt sunkigt så tog jag det halmstrået och klamrade mig fast vid det. Jag har tvingat mig iväg till stallet även om jag inte har känt för det. Tur att jag har en trevlig granne med en trevlig islandshäst (som är en buse med en räv bakom varje öra, så han både muntrar upp mig och håller mig vaken). Det tar bara några minuter att gå dit. Sen hittade jag ett annat stall en bit bort och där är jag två gånger i veckan. Det kan ofta ta emot att komma iväg, men blir bättre när jag är där.

Tillägg: Läkare på VC har rekommenderat mig att rida (och yoga och gå promenader).

 

[monster1]

Jag har idag fått besked av FK att de tänker ge avslag på min ansökan om sjukpenning. Något annat har jag nog inte förväntat mig. Det finns ju liksom inga prov jag kan ta eller test att göra (har gjort madr-s) som visar vad jag klarar eller inte klarar och det går inte att bevisa varför jag inte skulle klara 100% när jag klarar 75%.

Så jag får väl liksom bara ge upp med att försöka få något därifrån.

Sjukskrivningen går ut om en vecka, men något heltidsjobb lär det inte bli efter det. Det känns inte värt att krama ur den sista lilla energi jag har för att jobba. Jag behöver ork kvar för att orka med att ha ett liv utanför jobbet också och göra sådant som jag mår bra av. Om jag inte har ork att göra saker jag mår bra av så går det sannolikt åt helvete och risken är att jag tappar den arbetsförmåga jag har. Jag vet inte om förebyggande sjukpenning skulle kunna vara något att försöka få, men när jag läser om det så tvivlar jag på att det är möjligt.

Jag har i alla fall fått en tid till psykolog nu. Det blir om cirka 3 veckor.

Jag fick till mig att försäkringskassan inte ger sjukpenning på "låga procent" dvs 25%ig sjukskrivning. Så jag jobbar deltid numera. 75% var det jag stannade på efter min senaste utmattning.

 

[Magiana]

Jag fick till mig att försäkringskassan inte ger sjukpenning på "låga procent" dvs 25%ig sjukskrivning. Så jag jobbar deltid numera. 75% var det jag stannade på efter min senaste utmattning.

Jag hade 25% sjukpenning vid slutet av förra sjukskrivningen (innan jag tog tjänstledigt för att slippa FK), men nu började jag på 25%, ändrade till 50% och tillbaka till 25%. FK ifrågasatte det där.

Jag tror inte heller att jag kommer tillbaka till 100%. Det verkar ju inte direkt ovanligt att inte jobba full tid efter en sån grej. En kompis jobbar bara 50% och får inget utöver det.

Jag tänkte försöka hyra ut lite rum så småningom för att få in extra pengar, men då måste jag fixa en del saker först och just nu orkar jag inte. Det får jag ta bit för bit så småningom.

 

[monster1]

Jag hade 25% sjukpenning vid slutet av förra sjukskrivningen (innan jag tog tjänstledigt för att slippa FK), men nu började jag på 25%, ändrade till 50% och tillbaka till 25%. FK ifrågasatte det där.

Jag tror inte heller att jag kommer tillbaka till 100%. Det verkar ju inte direkt ovanligt att inte jobba full tid efter en sån grej. En kompis jobbar bara 50% och får inget utöver det.

Jag tänkte försöka hyra ut lite rum så småningom för att få in extra pengar, men då måste jag fixa en del saker först och just nu orkar jag inte. Det får jag ta bit för bit så småningom.

Jag gick ett tag på 25% sjukskrivning men enligt handläggaren så var det just långa sjukskrivningar på låga procent man inte accepterade. Jag hade råd att gå ned i tid och min arbetsgivare accepterade att ändra min tjänst så jag orkade inte bråka om det. Konstigt att de ifrågasätter en långsam upptrappning det är ju standard vid utmattning.

 

[Magiana]

Jag gick ett tag på 25% sjukskrivning men enligt handläggaren så var det just långa sjukskrivningar på låga procent man inte accepterade. Jag hade råd att gå ned i tid och min arbetsgivare accepterade att ändra min tjänst så jag orkade inte bråka om det. Konstigt att de ifrågasätter en långsam upptrappning det är ju standard vid utmattning.

Jag har också råd att gå ner i tid även om jag inte gillar att behöva leva på så pass mycket mindre pengar. Men samtidigt är hälsan det viktigaste man har. Nu är jag beviljad tjänstledighet på 25% fram till sista maj och sen får jag väl se hur det blir.

 

[monster1]

Jag har också råd att gå ner i tid även om jag inte gillar att behöva leva på så pass mycket mindre pengar. Men samtidigt är hälsan det viktigaste man har. Nu är jag beviljad tjänstledighet på 25% fram till sista maj och sen får jag väl se hur det blir.

Ja alltså vad ska man göra..?

 

[avslutat medlemskap]

Det suger att känna att jag inte duger .

Jag duger inte heller men jag har valt att vara glad ändå och göra det bästa av det som är kvar av livet. Efter hästolyckan hade jag ju planer på att fortsätta driva mitt företag,,,,,,gick sådär minst sagt, jag stångade pannan blodig i 2 år och höll på att hamna på bar backe innan jag ställde mig till arbetsmarknadens förfogande och AF "straffade ut mig" med förtidspension och det är inget jag grinar över utan tvärt om, jag skulle aldrig pallat med ett jobb när jag knappt pallade med att dra runt mitt eget liv.

Jag är inte ett dugg friskare idag, för en vecka sen ville en kompis bjuda mig på en resa men jag tackade nej, jag vet att jag aldrig skulle fixa en flygresa och sen ha nåt utbyte av miljöombyte då hjärnan stänger ner när det blir för många intryck, jag fixar ju inte ens en bilresa till Stockholm, sen lite umgänge och sen att köra hem igen för då är jag rent av livsfarlig i trafiken och efter en sån pärs så sover jag hela nästa dag.

Är hjärnan paj så är den och då måste man acceptera det och får leva med begränsningar och taskig ekonomi, men det går om man ger sig f*n på det och inte ser bakåt.

 

[avslutat medlemskap]

Ja alltså vad ska man göra..?

Gilla läget, och sen skapa ett läge som man gillar. Hälsan är mer värd än pengarna.

 

[Vallmo]

@Magiana det där att du blev sämre hos psykologen är inte så konstigt. Det är en klassiker, tyvärr.
Man måste nämligen må tillräckligt bra för att orka med sånt.
Det rör upp en del och vad jag förstått är ditt bagage lite tungt (ursäkta om jag refererar till andra trådar).
Är man inte i tillräckligt bra form så blir man bara sjukare av det.
Kan inte se vitsen med det vid utmattning alls, faktiskt. Kanske när man mår bättre och om man fortfarande har problem/en diagnos som ställer till det för en.

Jag tycker ändå att din läkare gav dig vettiga förslag om ridning, promenader och yoga.
Jag har också fått såna förslag och det hjälper ju upp en hel del.
Vem mår inte bra med en varm hästmule i ansiktet, liksom.

Jag tycker ändå du är klok.
Du gör bra saker för dig själv. Jag hoppas att ditt motstånd mot vården kan minska såsmåningom och att du kan få flera goda upplevelser som ökar din tillit.

 

[Magiana]

@Magiana det där att du blev sämre hos psykologen är inte så konstigt. Det är en klassiker, tyvärr.
Man måste nämligen må tillräckligt bra för att orka med sånt.
Det rör upp en del och vad jag förstått är ditt bagage lite tungt (ursäkta om jag refererar till andra trådar).
Är man inte i tillräckligt bra form så blir man bara sjukare av det.
Kan inte se vitsen med det vid utmattning alls, faktiskt. Kanske när man mår bättre och om man fortfarande har problem/en diagnos som ställer till det för en.

Jag tycker ändå att din läkare gav dig vettiga förslag om ridning, promenader och yoga.
Jag har också fått såna förslag och det hjälper ju upp en hel del.
Vem mår inte bra med en varm hästmule i ansiktet, liksom.

Jag tycker ändå du är klok.
Du gör bra saker för dig själv. Jag hoppas att ditt motstånd mot vården kan minska såsmåningom och att du kan få flera goda upplevelser som ökar din tillit.

Ja, han rörde upp en del och det blev kaos. Han tryckte på alla röda knappar som skapar katastroftankar hos mig. Och jag kände mig inte heller sedd utan mer som ett objekt i en värld som inte var verklig.

Om man bara har en utmattning så är det kanske ingen vits utan då behöver man annan rehab (som väl inte ges här alls), men jag mådde ju sjukt dåligt av depressionen också och det kändes som om jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Varje dag var en kamp för att orka leva. Och pressen att gå upp i arbetstid hjälpte inte alls eftersom jag när jag gick upp i arbetstid var tvungen att sluta med allt som jag kunde få må lite bra av.

 

[Kilauea]

Jag har också råd att gå ner i tid även om jag inte gillar att behöva leva på så pass mycket mindre pengar. Men samtidigt är hälsan det viktigaste man har. Nu är jag beviljad tjänstledighet på 25% fram till sista maj och sen får jag väl se hur det blir.

Vad kul att läsa din inställning . Förut var du helt anti, nämligen.

 

[Magiana]

Vad kul att läsa din inställning . Förut var du helt anti, nämligen.

Jag är fortfarande anti, men det är det alternativet jag har. Att försöka jobba 100% och riskera bakslag så jag inte ens skulle kunna klara 75% skrämmer mig mer än att leva snålt.

 

[Vallmo]

Ja, han rörde upp en del och det blev kaos. Han tryckte på alla röda knappar som skapar katastroftankar hos mig. Och jag kände mig inte heller sedd utan mer som ett objekt i en värld som inte var verklig.

Om man bara har en utmattning så är det kanske ingen vits utan då behöver man annan rehab (som väl inte ges här alls), men jag mådde ju sjukt dåligt av depressionen också och det kändes som om jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Varje dag var en kamp för att orka leva. Och pressen att gå upp i arbetstid hjälpte inte alls eftersom jag när jag gick upp i arbetstid var tvungen att sluta med allt som jag kunde få må lite bra av.

Jag är uppriktigt ledsen för att det blev så för dig. Tyvärr inte så förvånad heller, tyvärr. Det rör upp.
Mycket okänsligt dessutom.
Har också gått till en kass terapeut och jag sa faktiskt ifrån ordentligt. Hen talade om för mig hur jag kände mig utan att fråga och när jag sa ifrån blev hen stött. Där fick jag nog.

Jovisst behöver man en annan rehab vid utmattning. Framförallt slippa pressen och ta det i sin egen takt. Utmattning tar framförallt tid. Den bästa behandlingen är vila, bra sömn, aktivitet som man gillar, någon form av fysisk aktivitet och dagsljus.
En depression på det för det ju också jobbigare. Den kräver ju också behandling (medicin, ect) och två såna diagnoser tillsammans kräver i stort sett alltid specialistvård.

Har du fått prova ångestdämpande medicin någongång? Stesolid eller oxascand?
Eller sömnmedicin, imovane eller stilmoct? Såna mediciner kan hjälpa att ta under en kortare period.
Risken för att bli beroende är rätt så överdriven så länge man tar dom för rätt sak och så länge man inte har andra missbruksproblem.
På vårdcentralen brukar dom bara skriva ut antihistaminer som lergigan och atarax och det är inte några optimala mediciner att ta dagtid direkt. Knappt till natten heller om man har svåra sömnproblem.

Jag tror du skulle behöva vila från din ångest ibland (eller ofta).

Det är så synd att resurserna är så undermåliga där du bor.

 

[Magiana]

Jag är uppriktigt ledsen för att det blev så för dig. Tyvärr inte så förvånad heller, tyvärr. Det rör upp.
Mycket okänsligt dessutom.
Har också gått till en kass terapeut och jag sa faktiskt ifrån ordentligt. Hen talade om för mig hur jag kände mig utan att fråga och när jag sa ifrån blev hen stött. Där fick jag nog.

Jovisst behöver man en annan rehab vid utmattning. Framförallt slippa pressen och ta det i sin egen takt. Utmattning tar framförallt tid. Den bästa behandlingen är vila, bra sömn, aktivitet som man gillar, någon form av fysisk aktivitet och dagsljus.
En depression på det för det ju också jobbigare. Den kräver ju också behandling (medicin, ect) och två såna diagnoser tillsammans kräver i stort sett alltid specialistvård.

Har du fått prova ångestdämpande medicin någongång? Stesolid eller oxascand?
Eller sömnmedicin, imovane eller stilmoct? Såna mediciner kan hjälpa att ta under en kortare period.
Risken för att bli beroende är rätt så överdriven så länge man tar dom för rätt sak och så länge man inte har andra missbruksproblem.
På vårdcentralen brukar dom bara skriva ut antihistaminer som lergigan och atarax och det är inte några optimala mediciner att ta dagtid direkt. Knappt till natten heller om man har svåra sömnproblem.

Jag tror du skulle behöva vila från din ångest ibland (eller ofta).

Det är så synd att resurserna är så undermåliga där du bor.

Men jag har ingen ångest? I alla fall inte på det sättet att jag behöver medicinera.

Ångest får jag av för mycket koffein och/eller socker. Jag kan hantera det även om det är jobbigt, men till vardags har jag inte sådana besvär.

Visst kan jag bli orolig över saker som kan gå åt helvete men jag tänker inte på sånt hela tiden. Och situationer jag har svårt för, det undviker jag.

Men ja, vården här för personer med utmattningsdepression är fan ett skämt.