Avslag

Jag har idag fått besked av FK att de tänker ge avslag på min ansökan om sjukpenning. Något annat har jag nog inte förväntat mig. Det finns ju liksom inga prov jag kan ta eller test att göra (har gjort madr-s) som visar vad jag klarar eller inte klarar och det går inte att bevisa varför jag inte skulle klara 100% när jag klarar 75%.

Så jag får väl liksom bara ge upp med att försöka få något därifrån.

Sjukskrivningen går ut om en vecka, men något heltidsjobb lär det inte bli efter det. Det känns inte värt att krama ur den sista lilla energi jag har för att jobba. Jag behöver ork kvar för att orka med att ha ett liv utanför jobbet också och göra sådant som jag mår bra av. Om jag inte har ork att göra saker jag mår bra av så går det sannolikt åt helvete och risken är att jag tappar den arbetsförmåga jag har. Jag vet inte om förebyggande sjukpenning skulle kunna vara något att försöka få, men när jag läser om det så tvivlar jag på att det är möjligt.

Jag har i alla fall fått en tid till psykolog nu. Det blir om cirka 3 veckor.

 

[Magiana]

Varför avstår du från "svåra situationer" då? Om det inte ger någon som helst typ av oro eller ångest?

Men visst, har du ingen typ av ångest och kan ta till yogan i alla situationer så är det väl bara att vara glad för det är det få som kan. Men sättet du pratar om hur det fungerar med ångestmediciner stämmer inte helt. Så säg att du inte vill ha med det att göra men prata inte om det på det sättet som inte stämmer.

Att utsätta sig för risken att bli illa behandlad eller ha rädsla för att bli avvisad är inte isolerade händelser som det går att medicinera mot.

Jag tänker inte medicinera för att min morsa ska kunna fortsätta bossa med mig.

 

[Vallmo]

Målet måste alltid vara att vara medicinfri och frisk. Tycker jag. Jag har själv haft mycket ångest så jag vet vad den gör med en. Men jag blev frisk av hypnos. Jag visste att dämpande medel inte skulle vara lösningen men det betyder inte att ingen annan behöver dämpa symtom.

Så okunnigt svarat.

Skulle du säga så till en hjärtsjuk, en med diabetes, cancer eller annan sjukdom?

För vissa av oss, jag är bipolär 2, är det livslång medicinering som gäller. Det är en kronisk sjukdom.
Kanske inte alltid av ångestdämpande kanske men av andra mediciner och behandlingar.
Vet inte vad du har för sjukdom, men vad bra att du blev symtomfri av hypnos.

Det går inte att tänka sig frisk. Inte i mitt fall.
Inte att meditera eller yoga sig frisk heller.
Däremot är det utmärkta aktiviteter, liksom ridning som ökar livskvalitén. Det har jag aldrig sagt något om och jag försöker gör saker jag mår bra av också (när jag inte mår för dåligt).

Jag blev för övrigt intresserad av det @Magiana kort berättade om yoga. Jag tror jag ska försöka testa det.
Det skulle kunna vara en bra grej, tror jag.

 

[Hippocampus]

Så okunnigt svarat.

Skulle du säga så till en hjärtsjuk, en med diabetes, cancer eller annan sjukdom?

För vissa av oss, jag är bipolär 2, är det livslång medicinering som gäller. Det är en kronisk sjukdom.
Kanske inte alltid av ångestdämpande kanske men av andra mediciner och behandlingar.
Vet inte vad du har för sjukdom, men vad bra att du blev symtomfri av hypnos.

Det går inte att tänka sig frisk. Inte i mitt fall.
Inte att meditera eller yoga sig frisk heller.
Däremot är det utmärkta aktiviteter, liksom ridning som ökar livskvalitén. Det har jag aldrig sagt något om och jag försöker gör saker jag mår bra av också (när jag inte mår för dåligt).

Jag blev för övrigt intresserad av det @Magiana kort berättade om yoga. Jag tror jag ska försöka testa det.
Det skulle kunna vara en bra grej, tror jag.

jag vet inte varför du pratar om diabetes osv, jag diskuterar ångest som även alla andra gör här.

 

[Vallmo]

Att utsätta sig för risken att bli illa behandlad eller ha rädsla för att bli avvisad är inte isolerade händelser som det går att medicinera mot.

Jag tänker inte medicinera för att min morsa ska kunna fortsätta bossa med mig.

Sånt går ju inte att medicinera, såklart.

Där tror jag på sikt att någon form av terapi skulle vara hjälpsamt för dig.
Din morsa går inte att ändra på, men du kan få redskap i terapin att hantera din morsa bättre.

Och ja, min morsa kan vara rätt vidrig också.
Det blev bättre efter terapin. Jag kan hantera henne bättre och framförallt sätta ner foten när hon går för långt.
Min relation med min pappa blev jättebra efter terapin OCH efter han gift om sig (med världens finaste kvinna)
Trots att jag är över 50 år är det så underbart att äntligen ha fin kontakt med min pappa och faktiskt se att han är mycket, mycket mer kärleksfull pga nya frun.
Känns bra också att det är mycket bättre med mamma också, om än inte topp.

 

[Vallmo]

jag vet inte varför du pratar om diabetes osv, jag diskuterar ångest som även alla andra gör här.

Jaha!

 

[Grazing]

Att utsätta sig för risken att bli illa behandlad eller ha rädsla för att bli avvisad är inte isolerade händelser som det går att medicinera mot.

Jag tänker inte medicinera för att min morsa ska kunna fortsätta bossa med mig.

Men jag antar att det finns en viss ångest i tanken att ev bli avvisad eller illa behandlad. Det är sådant man faktiskt ofta kan få bort, eller få hjälp att dämpa, ångest är ju rädsla. Dämpar man den rädslan/ångesten så kan man ofta ev våga ta tag i saker som man annars tycker är för jobbiga att hantera och få ett mera innehållsrikt liv.

Medicinering kan faktiskt få en att se mera rationellt på saker och ting.

 

[Magiana]

Så okunnigt svarat.

Skulle du säga så till en hjärtsjuk, en med diabetes, cancer eller annan sjukdom?

För vissa av oss, jag är bipolär 2, är det livslång medicinering som gäller. Det är en kronisk sjukdom.
Kanske inte alltid av ångestdämpande kanske men av andra mediciner och behandlingar.
Vet inte vad du har för sjukdom, men vad bra att du blev symtomfri av hypnos.

Det går inte att tänka sig frisk. Inte i mitt fall.
Inte att meditera eller yoga sig frisk heller.
Däremot är det utmärkta aktiviteter, liksom ridning som ökar livskvalitén. Det har jag aldrig sagt något om och jag försöker gör saker jag mår bra av också (när jag inte mår för dåligt).

Jag blev för övrigt intresserad av det @Magiana kort berättade om yoga. Jag tror jag ska försöka testa det.
Det skulle kunna vara en bra grej, tror jag.

Jag kan ju som lite parentes nämna att en instruktör berättade i det interna forumet att hon var bipolär men att hon inte hade haft skov på 8 år efter att hon börjat med yoga.

Sånt går ju inte att medicinera, såklart.

Där tror jag på sikt att någon form av terapi skulle vara hjälpsamt för dig.
Din morsa går inte att ändra på, men du kan få redskap i terapin att hantera din morsa bättre.

Och ja, min morsa kan vara rätt vidrig också.
Det blev bättre efter terapin. Jag kan hantera henne bättre och framförallt sätta ner foten när hon går för långt.
Min relation med min pappa blev jättebra efter terapin OCH efter han gift om sig (med världens finaste kvinna)
Trots att jag är över 50 år är det så underbart att äntligen ha fin kontakt med min pappa och faktiskt se att han är mycket, mycket mer kärleksfull pga nya frun.
Känns bra också att det är mycket bättre med mamma också, om än inte topp.

Jag har satt ner foten fler gånger än jag kan räkna när det gäller min morsa. Inget går fram och jag är så hjärtligt trött på att hela tiden behöva säga ifrån. Lösningen för mig är att undvika kontakt. Jag blir ledsen och besviken varje gång hon visar att hon skiter i vad jag vill och säger.

 

[Vallmo]

Jag kan ju som lite parentes nämna att en instruktör berättade i det interna forumet att hon var bipolär men att hon inte hade haft skov på 8 år efter att hon börjat med yoga.


Jag har satt ner foten fler gånger än jag kan räkna när det gäller min morsa. Inget går fram och jag är så hjärtligt trött på att hela tiden behöva säga ifrån. Lösningen för mig är att undvika kontakt. Jag blir ledsen och besviken varje gång hon visar att hon skiter i vad jag vill och säger.

Då ska jag testa yoga. Varför inte, liksom.

Tråkig morsa du har. Skicka henne på terapi, vetja. (Obs skämt)

 

[aiquen]

Jag förstår tanken med ångestlindrande (som i bensodiazepiner) och att det kan vara till stor nytta i vissa lägen. Jag har också haft nytta av det. Samtidigt har jag av de flesta läkare jag har träffat och där detta har varit aktuellt, fått ganska klara direktiv hur jag ska använda dem och då framför allt inte i förebyggande syfte utan när jag verkligen behöver dem. Någon annan har varit mer generös med förskrivningen av dem men då när jag haft mer av ett "allmänt ångesttillstånd" eller varit under insättning av andra mediciner.

Det verkar enligt min erfarenhet med andra ord olika i vilket syfte dessa skrivs ut och hur de ska användas, så jag håller med om att det känns ganska meninglöst att sitta här och diskutera @Magiana s eventuella behov av dem. Läget gällande ångest är enligt Magina själv inte på något sätt akut. Och hur eller hur är ju detta verkligen något en läkare måste bedöma. Och det är inte sockerpiller ...

 

[Grazing]

Det verkar enligt min erfarenhet med andra ord olika i vilket syfte dessa skrivs ut och hur de ska användas, så jag håller med om att det känns ganska meninglöst att sitta här och diskutera @Magiana s eventuella behov av dem. Läget gällande ångest är enligt Magina själv inte på något sätt akut. Och hur eller hur är ju detta verkligen något en läkare måste bedöma. Och det är inte sockerpiller ...

Jösses, jag skrev hur det kan fungera eftersom kunskapen om det inte verkade vara särskilt hög. Informera om sådant som kanske kunde vara aktuellt. Jag är ingen tankeläsare och vet allting innan jag fått reda på situationen, jag har fattat nu att det inte på något vis existerar någon form av ångest i någon situation och det är ju fantastiskt, önskar jag nångång kunde komma dit.

Jag har inte tjatat eller sagt att det är enda lösningen, skrev att det kan vara ett alternativ. Och jag tror man gör ett misstag om man är för säker på att man är expert på sig själv och sina reaktioner på saker och ting för det tror jag ingen är.

 

[aiquen]

Jösses, jag skrev hur det kan fungera eftersom kunskapen om det inte verkade vara särskilt hög. Informera om sådant som kanske kunde vara aktuellt. Jag är ingen tankeläsare och vet allting innan jag fått reda på situationen, jag har fattat nu att det inte på något vis existerar någon form av ångest i någon situation och det är ju fantastiskt, önskar jag nångång kunde komma dit.

Jag har inte tjatat eller sagt att det är enda lösningen, skrev att det kan vara ett alternativ. Och jag tror man gör ett misstag om man är för säker på att man är expert på sig själv och sina reaktioner på saker och ting för det tror jag ingen är.

Jag förstår verkligen att det du och andra skriver är i all välmening! Men det känns som om hela tråden lite allmänt översköljs av lösningar och allehanda ”lämpliga” mediciner just nu - för något som Magiana upprepat säger sig inte ens se som något problem.

Jag vill inte tala för Magiana men utifrån bakgrunden här på Buke skulle i alla fall mitt råd vara att fortsätta försöka få tid till läkare för adekvat bedömning och sedan ta det vidare därifrån. Utgå från nuvarande problem och försöka lägga tidigare jobbiga händelser i vården bakom sig, och gemensamt med den nya läkaren försöka hitta en fungerande väg framåt.

 

[Saeta]

Det är väl rätt självklart att en tipsar om det som har funkat bra för en själv. Om en inte har utbildning inom ämnet såklart, då är det ju en helt annan grej.

Jag har bara bra erfarenheter av antidepressiva. Har bara provat en, och den äter jag fortfarande ca 9 år senare. Så jag är positivt inställd till medicinering. Men samtidigt vet jag att det kan vara ett helvete för många andra. Dels att hitta rätt medicin eftersom det finns så otroligt många olika, och dels pga biverkningar.

Att vara helt negativt inställd till mediciner är dock korkat, tycker jag. Speciellt om en inte har provat. Allt beror ju på hur behovet ser ut. Om en klarar av att bli ångestfri med hjälp av yoga så är ju det toppen! Jag tror knappast att det är lätt att lära sig hantera sin ångest/panikångest med hjälp av yoga. Såklart att det är skönt att slippa ta mediciner. Jag önskar att jag kunde klara mig utan mina. Men i dagsläget är de nödvändiga. Vissa livsviktiga.

Och ångestdämpande, jag har testat en drös olika och benzo är utan tvekan bra skit. Och även där är jag positivt inställd och jag rekommenderar gärna att be att få prova om en känner att en har det behovet. Men att äta ångestdämpande om en inte har så pass mycket ångest att en anser att det är ett stort problem känns bara dumt.

@Magiana jag hoppas verkligen att du får komma till någon som du känner att du kan få förtroende för och som kan hjälpa dig så du hittar rätt verktyg. I ditt fall verkar ju inte medicin vara det som är högsta prio, utan det viktiga är väl att hitta någon du kan lita på. Det finns guldkorn, men de är svåra att hitta. Men jag är övertygad om att du kommer hitta rätt!

 

[Magiana]

Det är väl rätt självklart att en tipsar om det som har funkat bra för en själv. Om en inte har utbildning inom ämnet såklart, då är det ju en helt annan grej.

Jag har bara bra erfarenheter av antidepressiva. Har bara provat en, och den äter jag fortfarande ca 9 år senare. Så jag är positivt inställd till medicinering. Men samtidigt vet jag att det kan vara ett helvete för många andra. Dels att hitta rätt medicin eftersom det finns så otroligt många olika, och dels pga biverkningar.

Att vara helt negativt inställd till mediciner är dock korkat, tycker jag. Speciellt om en inte har provat. Allt beror ju på hur behovet ser ut. Om en klarar av att bli ångestfri med hjälp av yoga så är ju det toppen! Jag tror knappast att det är lätt att lära sig hantera sin ångest/panikångest med hjälp av yoga. Såklart att det är skönt att slippa ta mediciner. Jag önskar att jag kunde klara mig utan mina. Men i dagsläget är de nödvändiga. Vissa livsviktiga.

Och ångestdämpande, jag har testat en drös olika och benzo är utan tvekan bra skit. Och även där är jag positivt inställd och jag rekommenderar gärna att be att få prova om en känner att en har det behovet. Men att äta ångestdämpande om en inte har så pass mycket ångest att en anser att det är ett stort problem känns bara dumt.

@Magiana jag hoppas verkligen att du får komma till någon som du känner att du kan få förtroende för och som kan hjälpa dig så du hittar rätt verktyg. I ditt fall verkar ju inte medicin vara det som är högsta prio, utan det viktiga är väl att hitta någon du kan lita på. Det finns guldkorn, men de är svåra att hitta. Men jag är övertygad om att du kommer hitta rätt!

Jag har käkat en massa mediciner förut och inte har jag blivit ett dugg friskare eller mer arbetsför av det. Det enda det har gjort har varit att kapa topparna av helvetet. Men jag funkade fortfarande inte. Jag provade att sluta med mediciner en gång och resultatet var att jag låg på sängbotten och skakade.

Sen började jag meditera. Och så läste jag en självhjälpsbok och började med yoga. Där började ångesten faktiskt släppa på riktigt. Några år senare kunde jag konstatera att ångesten inte var en del av mitt liv längre. Jag har t.o.m. flugit hem ifrån Spanien helt ensam och det trodde jag var lika osannolikt att jag skulle göra som det hade varit att jag skulle flyga till månen. Men jag gjorde det och det gick skitbra (förutom att jag inte hittade passet när jag skulle checka in).

 

[Vallmo]

Det är väl rätt självklart att en tipsar om det som har funkat bra för en själv. Om en inte har utbildning inom ämnet såklart, då är det ju en helt annan grej.

Jag har bara bra erfarenheter av antidepressiva. Har bara provat en, och den äter jag fortfarande ca 9 år senare. Så jag är positivt inställd till medicinering. Men samtidigt vet jag att det kan vara ett helvete för många andra. Dels att hitta rätt medicin eftersom det finns så otroligt många olika, och dels pga biverkningar.

Att vara helt negativt inställd till mediciner är dock korkat, tycker jag. Speciellt om en inte har provat. Allt beror ju på hur behovet ser ut. Om en klarar av att bli ångestfri med hjälp av yoga så är ju det toppen! Jag tror knappast att det är lätt att lära sig hantera sin ångest/panikångest med hjälp av yoga. Såklart att det är skönt att slippa ta mediciner. Jag önskar att jag kunde klara mig utan mina. Men i dagsläget är de nödvändiga. Vissa livsviktiga.

Och ångestdämpande, jag har testat en drös olika och benzo är utan tvekan bra skit. Och även där är jag positivt inställd och jag rekommenderar gärna att be att få prova om en känner att en har det behovet. Men att äta ångestdämpande om en inte har så pass mycket ångest att en anser att det är ett stort problem känns bara dumt.

@Magiana jag hoppas verkligen att du får komma till någon som du känner att du kan få förtroende för och som kan hjälpa dig så du hittar rätt verktyg. I ditt fall verkar ju inte medicin vara det som är högsta prio, utan det viktiga är väl att hitta någon du kan lita på. Det finns guldkorn, men de är svåra att hitta. Men jag är övertygad om att du kommer hitta rätt!

Taggar @Saeta så ingen tror att jag pratar mediciner med @Magiana.

Precis det du beskriver stämmer på mig.
Jag har själv haft ett helvete att hitta rätt medicinering.
Inget funkar. En gick jag upp i vikt av (40 kg som jag tack och lov gått ner).
Litium tålde inte mina njurar eller min sköldkörtel och de andra alternativen fick jag så mycket biverkningar av så det blev ohållbart.

Men, som det är nu jag har i alla fall testat allt och det är jag tacksam för.
Det som funkat/funkar bäst och är utan biverkningar är antidepressiva och ect.
Sen har jag fått massor med benzo i perioder då jag behövt det (utan att bli minsta beroende).

Hade jag inte gått igenom allt det här skulle jag utan tvekan vara död idag.
Framförallt är det vården inom psykiatrin som gjort att jag klarat mig. Och hoppet, utan tvekan.
Jag har alltid varit behandlingsmotiverad oavsett och det tror jag är något positivt.
Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna hitta en medicinkombo och en vettig livsstil som ska få mig må bättre.

Terapin hjälpte till att ta bort personlighetsstörningen men min andra diagnos är kronisk (bipolär 2).
Mentalisering, medveten närvaro och sånt hjälper också till en viss gräns.
Jag har också fått större medvetenhet om vad jag behöver för att må bra.
Men jag är fullt medveten om att helt medicinfri kommer jag troligen aldrig bli och det är,inget jag eftersträvar heller. Jag är tacksam att det finns mediciner.

 

[Hyacinth]

@Magiana , jag är nyfiken på andningstekniken du nämnde som du använder om du känner att panikångest är på g, skulle du vilja berätta om den? Jag hade panikångest för många år sedan, och det är väldigt sällan jag känner av den nu. Men någon enstaka gång kan den dyka upp igen.

Googla på ”andas i fyrkant” också, det är en i mitt tycke superteknik.

 

[Vallmo]

Googla på ”andas i fyrkant” också, det är en i mitt tycke superteknik.

Numera har man mer och mer övergått till att andas i trekant.

 

[Hyacinth]

Numera har man mer och mer övergått till att andas i trekant.

Jag vet, men jag föredrar fyrkanten. Den är mer naturlig för mig, och den sitter i ryggmärgen.

 

[Magiana]

Googla på ”andas i fyrkant” också, det är en i mitt tycke superteknik.

Jag fick lära mig den på kbt och tycker den andningen går alldeles för fort. Ett andetag tar bara 12 sekunder och det går att fuska med ytlig andning.

 

[vallhund]

Jag är inte tvärsäker utan väldigt kunnig. Ursäkta skrytet om det nu uppfattas som det.

Jag har också erfarenhet av ångest. Mycket erfarenhet.
Min och andras. Jag beskrev just att man inte alltid vet bäst när det kommer till en själv och gav mig själv som exempel.
Vad är det som gör dig så säker på att @Magiana vet bäst själv angående sin ångest?
Det vet väl inte du lika väl som jag inte vet det, egentligen.
Varför skulle din åsikt vara mer korrekt än min?

Jag har inte sagt att @Magiana BÖR ha allt jag skrivit om, däremot har jag delat om mig det jag kan, vet och har erfarenhet av.

Ursäkta om det uppfattas som tvärsäkerhet.
Det är menat som goda råd i allmänhet.

Och ursäkta @Magiana om jag har pratat över huvudet på dig.

Jag har också rekommenderat en psykiatriker, precis som du gör nu. Vad är skillnaden?
Dessutom i flera inlägg med utförlig förklaring som sen dissades med att ”vad kan en psykiatriker göra? Ge mig ett piller?”

Och stilnoct är fortfarande inte särskilt beroendeframkallande om man pratar med en psykiatriker (om vi nu förutsätter att missbruksproblem inte föreligger).
Det är vad läkaren på VC brukar säga. Har själv fått höra det där.
Vilken slags läkare har sagt det till dig?

I allmänhet skriver ingen läkare på VC ut bensodiazepiner till en patient som inte haft det tidigare.
Dom har helt enkelt inte tillräckligt med kunskap, underlag, tid och möjlighet att följa upp.
Dessutom finns det missbrukare som ”försöker” få ut recept av alla möjliga läkare, bland annat den på VC.
Därav anledningen.
Det är bland annat därför en psykiatriker kan hjälpa till mer.

Och att terapi inte hjälper har jag inte skrivit, däremot har jag sagt att det inte är lämpligt när man mår FÖR dåligt. Det var jag och @Magiana väldigt överens om.
Terapi är utmärkt när man är i skick för det och då hjälper det väldigt många.
Har själv gått i terapi i 1 1/2 år och fått bra hjälp av det.

Och det mesta jag skriver här är i egenskap av mina egna erfarenheter som patient och inte som vårdpersonal.

Sist men inte minst, om man skriver en tråd på nätet och uttrycker att man på något vis vill ha hjälp och förslag på hur man kan göra så får man nog också räkna med att alla inte skriver exakt precis som man själv tycker.

Sen undrar jag varför vissa förslag är ok men andra inte? Väldigt konstigt!
När någon med erfarenhet och/eller utbildning i psykiatri uttalar sig så är det inte lika accepterat som om någon med annan specialité talar sig.
Jag vet att vi har en användare här på forumet som är ortopedläkare och när hen skriver så ifrågasätter ingen. Man frågar till och med hen om saker för att få svar.
Skulle inte förvåna mig om den personen får en massa frågor på pm också, men det vet jag naturligtvis inget om.

Detta är dessutom i ”dagbok” och vad jag förstår så är det fritt för TS att själv moderera, ta bort inlägg osv efter eget tycke. Då kan man ta bort dom svar och förslag som man inte vill ha. Rätta mig om jag har fel.

Jag har spenderat timmar med att formulera olika förslag och delat med mig av mina erfarenheter.
Flera har skrivit liknande grejer också.
Ärligt talat tycker jag egentligen att det är rätt tröttsamt, så jag vet inte varför jag svarar hela tiden.

Kanske är det min outröttliga vilja att på något vis vilja hjälpa EN ENDA person litegrann.
Eller också är jag bara en tvärsäker idiot som sprider dynga på nätet och har fel. Eller åtminstone så uppfattas det så.
Nu är jag för trött för att skriva mer.......

Du pratar i nattmössan, skulle Stilnoct inte vara beroendeframkallande? Har du fått din legitimation i ett flingpaket?
Vad gäller utbildningar o yrkeskompetens/erfarenhet bräcker jag dig med råge, återkom om 30 år som specialistsjuksköterska o 9 års universitetsutbildning. Var det något mera?

KL
Var det du eller @Grazing som skrev att terapier är ofarliga? Det är de inte. Är man skör bör man inte gå i psykoanalys t ex, eller primalterapi.

 

[Grazing]

Jag förstår verkligen att det du och andra skriver är i all välmening! Men det känns som om hela tråden lite allmänt översköljs av lösningar och allehanda ”lämpliga” mediciner just nu - för något som Magiana upprepat säger sig inte ens se som något problem.

Jag vill inte tala för Magiana men utifrån bakgrunden här på Buke skulle i alla fall mitt råd vara att fortsätta försöka få tid till läkare för adekvat bedömning och sedan ta det vidare därifrån. Utgå från nuvarande problem och försöka lägga tidigare jobbiga händelser i vården bakom sig, och gemensamt med den nya läkaren försöka hitta en fungerande väg framåt.

Jag har dock enbart skrivit att om man är så rädd och undviker situationer som uppenbarligen håller en tillbaka i livet så kan det hjälpa med ångestdämpande för att komma förbi det och kunna tänka mer rationellt och inte låta rädslan/ångesten styra. Och att jag tycker att det är omöjligt att vara expert på sig själv, jag tror inte på sånt för tror man det så tror jag att man låser sig otroligt mycket för olika varianter av hjälp som kan fungera om man testar.