Sv: Avliva eller inte
Edit; Jaha, jag var sent ute och hade inte läst slutet av tråden. Men jag låter det stå kvar ändå för jag tror som sagt inte Mulle är ensam om det här. Men starkt av dig Mulle att ta det svåra beslutet och minst lika starkt av dig att ge det en till chans. Hoppas det löser sig för dig och hunden hur det än blir i slutänden.
Mvh
Björn
Mulles_matte skrev:
Ja det är frågan..
Mulle blir bara värre och värre, vi står fortfarande kvar på ruta noll. Han vägrar nu oxå att äta när husse ger dom mat, han tar inte godis, ingenting som har med husse att göra duger. Känns som att vi är tebax där vi började för ett år sen. Det har visserligen inte gått så lång tid sen jag skrev förra inlägget, men jag har kämpat i 1 år nu och vet inte om jag orka mer.
Har personliga problem jag själv måste ta itu med.
dessutom så börjar jag jobba nu i februari och att lämna han hemma funkar inte. Hade tänkt ha båda på hunddagis, men han stressar upp sej direkt så det var inget bra alternativ. Tuffsan funkade däremot utmärkt.
Han är världens goaste hund, och han är mitt allt, men han kan inte må bra av att stressa upp sej hela tiden för minsta lilla.
Så vad tycker ni? Omplacera är inget alternativ, så... avliva eller inte
Hej jag vet inte om du läste min tråd om min kissande spaniel för ett par dagar sedan? Men hon är fyra år och kissar på sig stup i kvarten. Detta gör det jobbigt att ha henne i det långa loppet och jag har slitits fram och tillbaka mellan att avliva eller inte. Nu blir det förhoppningsvis inte så. Jag hoppas innerligt att få ordning på henne med veterinärhjälp (igen).
Nu vet ju inte jag vad ditt eller hundens problem är eftersom jag inte läst din tidigare tråd!
Men jag har gett flera bekanta stöd i avlivning av deras hundar då de själva känt att det blivit för mycket press på dom själva av en eller annan anledning. Om man har ett litet problem som tär på relationen kommer det bara växa och till slut försvinner glädjen i förhållandet och både hund och ägare kommer bli lidande av det. Går det då inte att omplacera så är det enda rätta att ta bort hunden.
Men det är en sak att säga det en annan att göra det vilket jag är levande bevis för.
Du har själv personliga problem säger du. Dessa kommer ta, och tar förmodligen redan nu, mycket av din tid och kraft. Redan det är anledning nog till omplacering/avlivning utan att man ska ha dåligt samvete för det.
Sedan verkar hunden vara stressad och alternativa lösningar fungerar inte för er såsom dagis eller omplacering. Det är ju självfallet något endast du kan bedömma. Men tänk på att inte se det som att du tolkar det si eller så bara för att du har andra personliga problem vilka mynnar ut i att du helst skulle slippa ansvaret för hunden just nu eller liknande. Lita på vad du känner. Förmodligen är sanningen att både du och hunden behöver en lösning av situationen och det är inget misslyckande att inse det!
Tänk inte heller att det har blivit så pga din personliga situation. Man måste helt enkelt tänka på sig själv i det här läget tycker jag som varit sjukskriven för depression.
OBS! Nu säger jag inte att du är deprimerad! Men tänk på dig själv och hur du bäst löser din situation i det långa loppet. Det är du som är det viktiga i det samanhanget. En hund är trots allt en hund och visst vore det fint om vi kunde sätta samma värderingar mot dem som mot människor i alla lägen men så är det inte! Vi kan inte ta "paus" eller separera på samma vis som från en människa. Men vi kan lösa problemet på bästa möjliga sätt för oss själva och hunden.
Inte heller handlar det om dåligt genomtänkt hundköp! Livet är fullt av överaskningar man inte räknade med då man skaffade sitt djur.
I det läget ser jag det som oerhört starkt och ansvarsfullt att klara av att ta beslutet om omplacering/avlivning och det är inget man ska skämmas för eller ha dåligt samvete för.
Sedan så är det en sak till; På hundklubben är det aldrig någon som har problem av minsta sort med sin hund. Men börjar man tala om det visar det sig vara flera som har diverse problem eller ångest över sitt hundägande. Jag skämdes över mitt misslyckande med spanielns rumsrenhet och sa inget om det. Men efter att jag berättade om det på det här forumet har jag hört från flera med liknande problem. Förmodligen för att det är anonymt så här på nätet men jag skulle tro att det samma gällde i det "verkliga" livet.
Du är nog inte ensam var vad jag ville säga med det.
Mvh
Björn