Avliva aggressiv hund

[nullo-modo]

Tålamod, kämparanda och positivet

Dessa 3 gör att djur behöver utstå mer lidande än vad som är nödvändigt och som även kan äventyra andras säkerhet.

 

[Fetaost]

Dessa 3 gör att djur behöver utstå mer lidande än vad som är nödvändigt och som även kan äventyra andras säkerhet.

Det och insikt i att djur också kan drabbas av div förlossingsskador, dräktighetsskador mm som gör att de aldrig kan bli ”normala” utan får leva ett helt liv i ångest bara för att de är fysiskt friska och normala.

 

[fixi]

Vad har ditt förträffliga tålamod och framgång i livet med vad TS hund kan ha för defekter att göra?

Ta hand om hunden så är problemet löst.

Dessa 3 gör att djur behöver utstå mer lidande än vad som är nödvändigt och som även kan äventyra andras säkerhet.

Jag har inga problem att utveckla och försvara min åsikt eftersom jag står för allt jag skrivit. Jag har inga problem med att rätta migsjälv där jag haft eller gjort fel. Men det blir ganska toxiskt och snurrigt när ni i nästan obehagligt utbredd omfattning inte verkar ha fullgod läsförståelse. Vad handlar det om egentligen?

En stor del av det ni hävdar om det jag har skrivit är rakt av illvilligt tolkat, och ni är tydligen inte mottagliga att ta till er av när jag förtydligar och benar upp resonemanget för att ni ska ha lättare att förstå där ni missuppfattat. Varför bråkar ni ens med mig för att jag svarar på tilltal? Jag antar att det är ett lost cause att diskutera saken med er, med tanke på att det finns en uppenbart stor vilja att vinna diskussionen, framför att hjälpa TS i sin totala frågeställning. Skäms ingen av er för att fokuset är så snett?

Det ni anklagar mig för, att jag skulle ha riktat dömmande mot TS bara för att jag frågade om mer information och skrev mer om alternativen till Er, är exakt det fördömmandet ni själv riktat till TS i era uppmaningar att avlivning är det enda rimliga alternativet, och där ni sedan antyder att det är djurplågeri att låta en sådan hund som TS har få leva. Er åsikt, inget mer.

Jag förstår att ni vill att jag ska ge upp av grupptrycket bakom att "ingen här håller med dig", "alla här tycker detta", osv. Mina PM would beg to differ.

Tror tusan att ingen öppet vågar sticka ut hakan i detta forumet, ni anstränger er på gruppnivå för att försöka såga oliktänkande vid fotknölarna. Och jag är jätteledsen för er skull, men det fungerar inte för eller på mig.

Det sjukaste i sammanhanget är nog ändå att jag HÅLLER MED OM ATT AVLIVNING ÄR -ETT- ALTERNATIV ATT BEAKTA, men det har ni helt bortsett från att jag har medgivit, i er hets att fördömma mitt förslag till ALTERNATIVA LÖSNINGAR, på TS egna fråga om alternativ till avlivning. Hade hans fråga bara handlat om hur han ville ha stöttning inför att han beslutat att avliva, så hade jag inte föreslagit alternativa lösningar, jag hade nog inte skrivit alls om jag ska vara ärlig, men faktum är, till ert uppenbara förtret; att han faktiskt frågade, och att jag faktiskt har erfarenhet i frågan. Två "farliga" hundar har jag personligen lyckats med. Den tredje arbetar jag på nu. Tre helt omöjliga och farliga fall enligt er bedömning. Ändå gick det på två av tre, och den tredje är på bättringsvägen. Tror nån här att det skulle bero på att jag övermänsklig, eller är det kanske så att det finns lösningar på de flesta problemen. Det är inte det förstnämnda.

Jag begär inte, och tror inte ens, att TS kommer återkomma med återkoppling i denna tråden, med svar på varken mina frågor eller hur han väljer att göra, och jag kan tänka mig att det isf beror på allt drama som uppstod bara för att ni inte tolererade att jag tyckte annorlunda än majoriteten, och att ni effektivt har skambelagt alla valbara alternativ till avlivning. Ni har kollektivt utnämnt avlivning till det enda godtagbara svaret, avlivar han inte så är det farligt och djurplågeri. Jag klandrar honom inte för att inte ha lust att bemöta reaktionerna.

Jag hoppas för min del att TS väljer det Han Vill göra i sin situation, baserat på att han fått adekvat information om alternativen.

 

[fixi]

Vad har ditt förträffliga tålamod och framgång i livet med vad TS hund kan ha för defekter att göra?

Ta hand om hunden så är problemet löst.

Det är många hundar med mentala brister som kan leva bra liv med anpassning och tålamod. Problemet är att många människor varken har tålamodet eller klarar av att göra anpassningar, bl.a pga sina jobb och familjen. För den som kan, finns det möjligheter.

Därför.

 

[linnsan]

Därför.

Fast nu verkar ju ts ha gjort rätt mycket och problemet eskalerar. Ett kullsyskln är redan avlivad. Det känns som att det helt enkelt är genetiskt och det är sjukt svårt att jobba med och kräver, som du själv är inne på stora uppoffringar som man nog får acceptera att alla inte kan göra.

Att behöva lämna bort en hund som är opålitlig är ju inte alls kul. Tänk om hundvakten inte har stenkoll och hunden biter någon? Eller biter hundvakten. Hunden mår ju uppenbart inte bra heller.

Anledningen till att så många säger emot dig är inte att dina tips är direkt dåliga om någon enbart ber efter råd på hur man ska träna hunden/söka hjälp. Men det här är en person som har sökt hjälp, problemet blir värre och han söker stöd i hur man tar beslutet om avlivning. Det är därför du får folk emot dig. I det skedet kan man behöva höra att det är okej.

 

[Milosari]

Om hunden inte gör det du vill när du tränar den, kan det vara att du FAKTISKT gör fel och att man behöver en ny träningsmetod eller bättre timing, med fokus på vad som fungerar för Hunden, man kan behöva bredda sin kunskap och ta hjälp av nya perspektiv. Att envisas med att trycka en fyrkantig kloss i ett runt hål kommer liksom inte hjälpa, hur mycket man än vill. Därför är det viktigt att man i TS situation ges utrymme att diskutera sin situation, och låter någon som kan problematiken träffa hunden, som kan Se över hundens signaler och analysera var exakt det brister. Om TS tex råkar missa subtila signaler som eskalerar situationen, eller om hunden verkligen saknar signaler och är oprovocerat lynnig.

Det verkar finnas stress inblandat, och då måste man ju se över miljön. Vissa hundar mår skräp i lgh, och cocker har definitiv tendens till seperationsångest vilket kräver särskild hänsyn till miljön. Jag har själv två raser som båda har rasbunden stark tendens till seperationsångest, den ena var mycket lättare att arbeta med än den andra i det avseendet, och hade vi bott i lägenhet där den svåra hunden skulle lämnas själv hade det varit Väldigt stressande för Mig att veta att det kommer ta tid och inte vara ljudlöst i processen. Så kommer TS ohållbarhet pga en lgh-situation så förstår jag stressen hos både honom och hunden, jag hade personligen kanske inte Klarat av att anpassa mig hur länge som helst om det var Jag, men då är det också jätteviktigt att ta hjälp av någon som vet hur man bäst jobbar med seperationsångest så processen blir så kort och optimerad som möjligt, framför en generic metod som "ska" funka men kanske inte gör det. Hur är det så dåligt och kränkande att erkänna att man har brister? Vi har alla brister, vi och våra hundar. Nu är det iaf snart semestertid och de kommer förhoppningsvis ha lite mer tid att ge vovve till att öva!

Handlar inte om att TS är en dålig människa, han saknar möjligen verktyg att konstruktivt hantera situationen och det är väl inte helt konstigt om det är därför han skrev i detta forumet, vilket är jättesynd, för han möts nästan uteslutande bara av avlivningsråd, och ingen av er har ens fått tydliga svar på hur situationen ser ut, och ingen av oss har träffat hunden. Så vem av oss dömmer ut situationen egentligen? Ni som baserat på pyttelite info säger avliva, eller jag som vill veta mer och tänker konstruktivt?

Jag skulle nog säga att separationsångesten är det minsta bekymret när det handlar om en hund som hugger. Visst är det väl sällan så att hundar hugger helt random ur det blå, MEN det finns faktiskt hundar som 1) går till direkt till aggression som initial reaktion på hot (har t ex sett en hund som flög fram och högg halvfiguren på BPH direkt), och 2) hundar som har en extremt låg tröskel för vad som räknas som hot (blir alldeles för arg alldeles för fort). 3) en del hundar har väldigt dåliga nerver och har svårt att sortera intryck. Dvs du kan få en helt irrationell reaktion på retningar (typexempel omriktade beteenden).

Hunden beskrivs som opålitlig, hugger utan att ha blivit hotad, allmänt ängslig och att den dessutom inte går att isolera hemma eftersom den inte kan vara själv.

För mig räcker det rätt bra med "hunden hugger oprovocerat, den är frisk enligt veterinär, har träffat hundpsykolog, ett syskon är redan avlivat pga dålig mentalitet och hunden har inte blivit bättre på 3 år".

 

[Milosari]

Tålamod, kämparanda och positivet är några av mina styrkor, som kommit mig väl till pass i mitt yrke och privatliv - jag förstår att jag är lyckligt lottad som Har naturlig och utvecklad kapacitet på den fronten, för tro mig, vi behövs generellt för att stötta upp i de dystra delarna av samhället. Men er negativitet bör inte låtas styra riktningen till 100% i detta forumet, uppenbarligen saknas det en motvikt, för ni verkar mycket ovana vid att utmanas i er övertygelse. Jag välkomnar era synpunkter, go nuts, jag tar inte det personligt. Men bespara TS att ni felaktigt sammanblandar mina svar till Er kritik mot min åsikt, med mina faktiska förslag riktade till honom.

Jag har också de där egenskaperna, men även lite ålder och erfarenhet. Liksom flera andra på det här forumet. Vi är rätt många som i yngre år har lagt oändligt med tid och pengar på riktigt dåliga hundar. Ibland går det bra (min gamla tik är ett lysande exempel på det). Men alldeles för ofta ångrar man att man inte avlivat tidigare. Det handlar inte om att vara en negativ nej-sägare, utan om att vara realistisk och pragmatisk. Och ärlig! För vems skull behåller jag min hund?

 

[fixi]

Fast nu verkar ju ts ha gjort rätt mycket och problemet eskalerar. Ett kullsyskln är redan avlivad. Det känns som att det helt enkelt är genetiskt och det är sjukt svårt att jobba med och kräver, som du själv är inne på stora uppoffringar som man nog får acceptera att alla inte kan göra.

Att behöva lämna bort en hund som är opålitlig är ju inte alls kul. Tänk om hundvakten inte har stenkoll och hunden biter någon? Eller biter hundvakten. Hunden mår ju uppenbart inte bra heller.

Anledningen till att så många säger emot dig är inte att dina tips är direkt dåliga om någon enbart ber efter råd på hur man ska träna hunden/söka hjälp. Men det här är en person som har sökt hjälp, problemet blir värre och han söker stöd i hur man tar beslutet om avlivning. Det är därför du får folk emot dig. I det skedet kan man behöva höra att det är okej.

Jag har förståelse för att alla inte kan göra uppoffringar, alla har sina gränser, både vi som människor och våra hundar. TS skrev dock att han pratat med en hundpsykolog, inte att hundpsykologen träffat hunden. Där finns utrymme för att råden inte är adekvata, särskillt pga att vem som helst får kalla sig hundpsykolog. Han skriver att han tränat hunden på olika sätt utan resultat, men inte att han anlitat en tränare. Om han inte anlitat någon utifrån, så rådde jag honom att göra det, för att utesluta att det inte var kommunikationen mellan TS och hunden som gick oavsiktligt fel, det är mycket lättare att se utifrån av ett tränat öga, än av en själv el inom familjen, eftersom man ofta är känslomässigt investerad. Bara en sån sak att kommunikationen brister utan att man ser det själv kan skapa friktion, stress och ångest. Jag efterlyste därför mer information vad gällde dessa två sakerna,ni hopp om att kunna hjälpa TS få klarhet. Sen blev jag påhoppad, och fortfarande, jag bryr mig inte, ni måste inte hålla med mig om något jag skriver. Men detta är ett diskussionsforum och jag svarade på TS förfrågan om alternativ till avlivning.

 

[linnsan]

Jag har förståelse för att alla inte kan göra uppoffringar, alla har sina gränser, både vi som människor och våra hundar. TS skrev dock att han pratat med en hundpsykolog, inte att hundpsykologen träffat hunden. Där finns utrymme för att råden inte är adekvata, särskillt pga att vem som helst får kalla sig hundpsykolog. Han skriver att han tränat hunden på olika sätt utan resultat, men inte att han anlitat en tränare. Om han inte anlitat någon utifrån, så rådde jag honom att göra det, för att utesluta att det inte var kommunikationen mellan TS och hunden som gick oavsiktligt fel, det är mycket lättare att se utifrån av ett tränat öga, än av en själv el inom familjen, eftersom man ofta är känslomässigt investerad. Bara en sån sak att kommunikationen brister utan att man ser det själv kan skapa friktion, stress och ångest. Jag efterlyste därför mer information vad gällde dessa två sakerna,ni hopp om att kunna hjälpa TS få klarhet. Sen blev jag påhoppad, och fortfarande, jag bryr mig inte, ni måste inte hålla med mig om något jag skriver. Men detta är ett diskussionsforum och jag svarade på TS förfrågan om alternativ till avlivning.

Jo jag förstår varför du svarade så men vi är rätt många som tolkade trådstarten så som jag beskrev.

 

[fixi]

Jag skulle nog säga att separationsångesten är det minsta bekymret när det handlar om en hund som hugger. Visst är det väl sällan så att hundar hugger helt random ur det blå, MEN det finns faktiskt hundar som 1) går till direkt till aggression som initial reaktion på hot (har t ex sett en hund som flög fram och högg halvfiguren på BPH direkt), och 2) hundar som har en extremt låg tröskel för vad som räknas som hot (blir alldeles för arg alldeles för fort). 3) en del hundar har väldigt dåliga nerver och har svårt att sortera intryck. Dvs du kan få en helt irrationell reaktion på retningar (typexempel omriktade beteenden).

Hunden beskrivs som opålitlig, hugger utan att ha blivit hotad, allmänt ängslig och att den dessutom inte går att isolera hemma eftersom den inte kan vara själv.

För mig räcker det rätt bra med "hunden hugger oprovocerat, den är frisk enligt veterinär, har träffat hundpsykolog, ett syskon är redan avlivat pga dålig mentalitet och hunden har inte blivit bättre på 3 år".

Det där beror verkligen på. Seperationsångest bottnar i något, likaså att en hund biter. -Oftast- biter en hund inte oprovocerat eller utan varning, -ofta- när någon tror det, så har man missat signalerna. Man kan vara hemmablind. Det är viktigt, tycker jag, att utesluta att det är ett kommunikationsfel. Min nuvarande hund med liknande problem som TS beskriver, biter tex "utan att varna" - om man missar hans subtila signaler. Det krävde, i hans specifika fall, att en tränare utifrån pekade ut och gjorde mig medveten om att det där är faktiskt som han signalerar subtilt. Och i min hunds fall kan jag nu arbeta med det beteendet, jämfört med innan när det tog tvärstopp. Jag håller ju med dig om att en hund som inte varnar och som biter oprovocerat Är farlig och en kandidat för avlivning, absolut inget man ska avla på osv. Jag bad bara TS ta reda på och utesluta orsaken bakom beteendet, om han inte gjort det redan, dvs. Jag tycker det är oklart vad TS gjort där hunden utvärderats, så jag frågade om det. Man kan ha provat mycket, men börjat i fel ände utan att veta om det. Kan hända den bäste.

 

[Amaranthe]

Någonstans måste man väl ta med i tanken att ett hundliv inte är oändligt långt heller, hur lång ska gå åt "träning, prozac och rehabilitering typ" liksom, vad ger det hunden i relation till avlivning?

Tror vi är många som både haft och "lyckats" med problemhundar av olika slag, och kanske nu för tiden känner/inser att det inte är så mycket snällare att låta en hund gå runt med stress/ångest/oro än att låta den gå i åratal med ett ben ur bruk pga skada och operation, t ex.

Min personliga åsikt är nog också, att det inte är något vidare att normalisera psykofarmaka till djur. Det är ju inga direkt gulliga biverkningsprofiler vi snackar om.

 

[Milosari]

Det där beror verkligen på. Seperationsångest bottnar i något, likaså att en hund biter. -Oftast- biter en hund inte oprovocerat eller utan varning, -ofta- när någon tror det, så har man missat signalerna. Man kan vara hemmablind. Det är viktigt, tycker jag, att utesluta att det är ett kommunikationsfel. Min nuvarande hund med liknande problem som TS beskriver, biter tex "utan att varna" - om man missar hans subtila signaler. Det krävde, i hans specifika fall, att en tränare utifrån pekade ut och gjorde mig medveten om att det där är faktiskt som han signalerar subtilt. Och i min hunds fall kan jag nu arbeta med det beteendet, jämfört med innan när det tog tvärstopp. Jag håller ju med dig om att en hund som inte varnar och som biter oprovocerat Är farlig och en kandidat för avlivning, absolut inget man ska avla på osv. Jag bad bara TS ta reda på och utesluta orsaken bakom beteendet, om han inte gjort det redan, dvs. Jag tycker det är oklart vad TS gjort där hunden utvärderats, så jag frågade om det. Man kan ha provat mycket, men börjat i fel ände utan att veta om det. Kan hända den bäste.

Men är signalerna så subtila att de inte uppfattas av någon annan än den ytterst uppmärksamma och kunniga människan, då funkar det ju inte i samvaro med andra. Då är hunden det som brukar benämnas som lömsk. Och sen går det rejält fort ibland, hunden som högg halvfiguren gjorde ju det på en halv sekund. Han bet först och tänkte sedan.

Orsaken bakom beteendet är, enligt hundpsykologen de har haft kontakt med, dålig medfödd mentalitet. Att ett kullsyskon är avlivat för samma problematik är ju ett tydligt stöd för den teorin. Det är uteslutet att det beror på ett fysiakt fel. Så i min mening ÄR det utrett.

 

[fixi]

Jag har också de där egenskaperna, men även lite ålder och erfarenhet. Liksom flera andra på det här forumet. Vi är rätt många som i yngre år har lagt oändligt med tid och pengar på riktigt dåliga hundar. Ibland går det bra (min gamla tik är ett lysande exempel på det). Men alldeles för ofta ångrar man att man inte avlivat tidigare. Det handlar inte om att vara en negativ nej-sägare, utan om att vara realistisk och pragmatisk. Och ärlig! För vems skull behåller jag min hund?

Vad bra. Nu vet inte jag hur gammal du är eller vad den genomsnittliga åldern är här inne, men jag har också både ålder och erfarenhet, jag har sysslat med hundar ganska länge.

Jag håller inte med dig om att man inte är realistisk bara för att man väljer att aktivt problemlösa situationer innan man ger upp. Det är väl det som är hela poängen här. Jag bad TS undersöka situationen först om han inte gjort det i grundlig utsträckning, innan han agerade och lät avliva sin hund. Det betyder inte att jag är emot att man måste avliva djur ibland.

 

[fixi]

Någonstans måste man väl ta med i tanken att ett hundliv inte är oändligt långt heller, hur lång ska gå åt "träning, prozac och rehabilitering typ" liksom, vad ger det hunden i relation till avlivning?

Tror vi är många som både haft och "lyckats" med problemhundar av olika slag, och kanske nu för tiden känner/inser att det inte är så mycket snällare att låta en hund gå runt med stress/ångest/oro än att låta den gå i åratal med ett ben ur bruk pga skada och operation, t ex.

Min personliga åsikt är nog också, att det inte är något vidare att normalisera psykofarmaka till djur. Det är ju inga direkt gulliga biverkningsprofiler vi snackar om.

Jag har aldrig påstått att jag tycker att det är rimligt att en hund går hela sitt liv med stress ångest och oro. Jag förespråkar att detta ses över och hanteras innan man överväger avlivning. Du måste inte hålla med.

Jag normaliserar dessutom inte psykofarmaka. Jag håller helt med dig om att biverkningar är negativt, men jag föreslog, och anser i allmänhet, att ett humörmodifierade läkemedel som prozac till hund, är ett gångbart alternativ när träningen inte gett resultat pga att hunden har MKT svårt att stressa ner, i en situation där det inte kan anses orimligt att förvänta sig att den ska kunna gå ner i varv. Målet är att hjälpa hunden ner, stabilisera, plocka bort medicinen, och gå vidare i livet. Ungeför som med människor. Ssri är inte menat att brukas på livstid. Det ska ske ihop med terapi, och det är samma för hundar. Det handlar om att hunden kan behöva extra stöttning under en period, så att man kan Nå den i träningen, så att den blir mottaglig. Tillochmed Jag, som du antyder försöker normalisera läkemedel, hade hellre avlivat än drogat mina egna djur livet ut.

 

[fixi]

Men är signalerna så subtila att de inte uppfattas av någon annan än den ytterst uppmärksamma och kunniga människan, då funkar det ju inte i samvaro med andra. Då är hunden det som brukar benämnas som lömsk. Och sen går det rejält fort ibland, hunden som högg halvfiguren gjorde ju det på en halv sekund. Han bet först och tänkte sedan.

Orsaken bakom beteendet är, enligt hundpsykologen de har haft kontakt med, dålig medfödd mentalitet. Att ett kullsyskon är avlivat för samma problematik är ju ett tydligt stöd för den teorin. Det är uteslutet att det beror på ett fysiakt fel. Så i min mening ÄR det utrett.

Jag skrev uttryckligen att man kan vara hemmablind, av olika skäl. Då är subtila uttryck, som man kanske aldrig sett eller tänkt på förut, svårare att uppfatta. Det viktigaste är ju ändå, att ägaren kommer till en punkt där den känner till vad problemet Är med den egna hunden och gör anpassningar samtidigt som man jobbar med hunden. Utan den insikten är det ju jättesvårt att hantera hunden, och blir farligt - Jag säger inte alls emot där. Därav att jag rekomenderade TS att ta hjälp utifrån av en tränare som kan problematiken, innan han avlivar, speciellt när det involverar tryck från en grupp främmande människor i ett nätforum, faktiskt.

Min hund har som sagt också den typen av problembeteenden inom familjen. Men ändå går han att jobba med och har blivit bättre, fast att det enligt era resonemang är praktiskt taget omöjligt. Ärftlighet är faktiskt ingen garanti eller dödsdom. Vi har alla våra tendenser, och måste lära oss att navigera livet med dessa. Du får lov att ha en annan uppfattning, och göra andra val med dina djur.

 

[fixi]

Jo jag förstår varför du svarade så men vi är rätt många som tolkade trådstarten så som jag beskrev.

Och?

 

[Amaranthe]

Jag normaliserar dessutom inte psykofarmaka. Jag håller helt med dig om att biverkningar är negativt, men jag föreslog, och anser i allmänhet, att ett humörmodifierade läkemedel som prozac till hund, är ett gångbart alternativ när träningen inte gett resultat pga att hunden har MKT svårt att stressa ner, i en situation där det inte kan anses orimligt att förvänta sig att den ska kunna gå ner i varv. Målet är att hjälpa hunden ner, stabilisera, plocka bort medicinen, och gå vidare i livet. Ungeför som med människor. Ssri är inte menat att brukas på livstid. Det ska ske ihop med terapi, och det är samma för hundar. Det handlar om att hunden kan behöva extra stöttning under en period, så att man kan Nå den i träningen, så att den blir mottaglig. Tillochmed Jag, som du antyder försöker normalisera läkemedel, hade hellre avlivat än drogat mina egna djur livet ut.

Jag tänker att om det fungerar med träning och medicin ett kort tag (vad ett kort tag är i det sammanhanget vet jag inte) så känns det inte som om problemen är varken jättestora eller genetiskt betingade, och då är det ju toppen. Men det verkar ju inte riktigt vara fallet här, vad jag kunde förstå i alla fall.

Och det finns mängder med folk som inte alls äter SSRI enbart en kort period, många behöver det livet ut, eller i alla fall i både långa och återkommande perioder. Skillnaden är väl också att de flesta personer kan själva tala om hur ev biverkningar känns, det kan inte en hund. Det är liksom helt upp till oss att bestämma vad vi tycker hunden får klara av att stå ut med, i princip, utan att egentligen veta hur det känns för den.

Jag har själv gett en unghund lugnande en period då han var så rädd för att åka bil pga åksjuka, att det räckte med att jag bytte kläder för att han skulle börja kräkas och gömma sig under sängen. Det var dock en väldigt begränsad och situationsbunden rädsla som gick över så fort han blev någon månad äldre och inte var åksjuk längre. Han hade inga problem med rädslor eller mentalitet i övrigt. Gott så, där gjorde det säkert nytta.

 

[fixi]

Jag tänker att om det fungerar med träning och medicin ett kort tag (vad ett kort tag är i det sammanhanget vet jag inte) så känns det inte som om problemen är varken jättestora eller genetiskt betingade, och då är det ju toppen. Men det verkar ju inte riktigt vara fallet här, vad jag kunde förstå i alla fall.

Och det finns mängder med folk som inte alls äter SSRI enbart en kort period, många behöver det livet ut, eller i alla fall i både långa och återkommande perioder. Skillnaden är väl också att de flesta personer kan själva tala om hur ev biverkningar känns, det kan inte en hund. Det är liksom helt upp till oss att bestämma vad vi tycker hunden får klara av att stå ut med, i princip, utan att egentligen veta hur det känns för den.

Jag har själv gett en unghund lugnande en period då han var så rädd för att åka bil pga åksjuka, att det räckte med att jag bytte kläder för att han skulle börja kräkas och gömma sig under sängen. Det var dock en väldigt begränsad och situationsbunden rädsla som gick över så fort han blev någon månad äldre och inte var åksjuk längre. Han hade inga problem med rädslor eller mentalitet i övrigt. Gott så, där gjorde det säkert nytta.

Och då ska det verkligen tilläggas och förtydligas, att TS uttryckligen skrev att hunden alltid varit osäker (vilket är en form av stress, behöver inte alls vara en ärftlig dödsdom) kring andra och nya människor, och att aggressionen Är situationsbunden. En sådan hund behöver hjälp att lära sig hantera nya intryck utan stress.

Min egna hund som lätt stressas och därför har utåtagerande i sig som vi arbetar på, ska du tex INTE klappa på huvudet när han är uppjagad eftersom det triggar hans stress och han kan bitas av att ha blivit överväldigad. Sträcker man händerna mot honom när han är överväldigad så backar och skäller han. Kan han inte backa så försvarar han sin kropp genom att morra, visa tänderna och försöka bita. Mycket av det vi kallar beteendeproblem är en överlevnadsinstink som hunden upplever att vi pushar.

 

[Amaranthe]

Ett kort tag i sammanhanget är att medicinera upp till full dos och sedan hålla där, med ev doshöjning, tills stressen och dess olika uttryck stabiliserats under ett par månader, för att sedan fasa ut medicinen igen, och detta SKA göras ihop med adekvat träning och att man ser över miljön och allt sådant.
Du skriver att du uppfattade att TS hade för stora problem, jag ställde frågor för att få det förtydligat huruvida han Hade tränat med tränare eller inte. Det är en Viktig detalj!

Jag förstod det som att problemet funnits sedan början, och att hunden är utredd. Jag har inte skrivit att ts har "för stora problem"? Känns som om du rattar runt en del på det jag faktiskt skriver?
Det jag skrev var, att funkar medicinering och träning ett kort tag, så är problemen troligen inte enorma eller medfödda.

Jag anser inte att en hund med medfödd rädsla går att jämföra med en äldre feltränad hund, så att säga. Det går förvisso alltid att till viss del modifiera även medfödda egenskaper och beteenden, men jag ställer mig tveksam till att hundens känsla faktiskt ändras särskilt mycket, på sikt.
Jag har också uppfattningen att de flesta som till slut avlivar en hund pga dålig mentalitet har utrett, både kropp, knopp och miljön, därför känns det rimligt att inte ifrågasätta hur mycket man egentligen ansträngt sig.

 

[Johanna1988]

"Gräsligt skrivet", det är ju en del av hela frågan! Utredningen du syftar på att du uppfattar att TS har gjort, består enligt TS av samtal med hundpsykolog och en veterinär som uteslutit fysisk sjukdom; det är Väldigt relevant vad hundpsykolog är!

Det kan vara "Hundpsykolog, som också ofta kallas för Problemhundutredare, är i grunden hundbeteendevetare som inriktar sig i första hand på att arbeta med problemhundar. Hundpsykologen har en bred kunskap och djup förståelse för hundarnas och människors beteende, för hundarnas träning och problem som kan uppstå. När man vänder sig till en hundpsykolog/problemhundskonsult är målet att kartlägga hundens beteende, och på det viset kunna hitta förståelse och en lösning till det man sökt för. Vi utgår från en hunds naturliga beteenden, rasens specifika beteenden och självklart tittar vi på vad det är för en individ"